Min fröken i första klass bad mig att inte sjunga under mitt första luciatåg någonsin. Hon sa att jag fick vara tomte och gå längst bak och vara tyst.

När barnen var små sjöng jag gärna för dem en stund på kvällen. Det fick ett abrupt slut när Klas, två och ett halvt år, en kväll bad mig: Mamma jag vill helst inte att du sjunger för mig mer.

Jag är alltså helt omusikalisk. Därför var det en extra utmaning för mig att träffa och intervjua min namne Marianne med efternamnet Franzén, en av dem som jag hälsade på under mitt nyligen avslutade besök i min gamla hemstad Östersund. Marianne är nämligen musiken personifierad. Hela sitt liv har hon ägnat åt musik, musik i olika former: sångerska, violinist, musikhögskoleelev, körsångare, musikpedagog, och hon har jobbat större delen av sitt liv i den musikaffär som hon övertog från sina musicerande föräldrar. Nu är hon pensionär sen någon månad. Hon har sålt sin älskade affär, men i etapper har hon också slutat med mycket av sitt musicerande. Det krävs mycket för att hålla igång rösten och för några år sedan kände Marianne sig färdig med körsången. En trilskande armbåga har tvingat henne att sluta med mer arbetskrävande fiolspelande. Hur ska pensionärslivet arta sig utan musiken, undrar jag förstås?

 

 

 

 

 

 

– Jag är ju nybliven pensionär så just nu är jag nöjd med som det är. Jag kan både spela och sjunga när andan faller på men jag vill inte låsa upp mig med nån kör eller så just nu. Nu vill jag ha tid att bara njuta av konserter och musik som jag själv väljer att lyssna till. Och jag jobbar fortfarande några dagar i veckan i affären så jag fortsätter ha kontakt.

Jag lärde känna Marianne i mitten på 70-talet. Min man Patrick började jobba på den nystartade lokalradiostationen Radio Jämtland och där fanns redan inflyttade stockholmaren Janne Olsson, ljudtekniker och producent. De två hade mycket med varandra att göra förstås. Och de hade ett gemensamt intresse: musik. (En liten sidokommentar: Ni kanske kan förstå att Patrick tackade sin unge son som fick mig att sluta sjunga.) Patrick tog som sin uppgift att spela in mycket musik som framfördes på olika scener i Östersund och Janne var ofta producent och ansvarig för inspelningarna. Janne är gift med Marianne. Vi umgicks inte flitigt under mina år i Östersund. Det som främst knöt oss samman var Patricks och Jannes goda arbetsgemenskap.

Nu är det slutet på oktober 2018. Marianne kommer och hämtar mig i sin suv inne i Östersund och vi åker norrut mot Ås, där Janne och Marianne bott sedan 80-talet. Här ritade de och byggde sitt drömhus, ett fantastiskt vackert stort gult trähus som ligger i sluttningen ner mot Storsjön. Huset andas rymd, hemtrevnad och musik; här finns en fin ljudanläggning, gitarrer och fioler på väggarna och en flygel i ”salongen”. Bostadsytan är rejält tilltagen och huset rymmer till och med en mindre lägenhet där barn och barnbarn kan husera fritt när de är på besök. På gården finns ett riktigt härbre där Mariannes syster Ingegärd har sitt sommarnöje. Växthuset alldeles intill härbret är också hennes.

Marianne och Janne bjuder på en jättegod fiskgratäng till lunch och från köksfönstret kan vi följa hur småfåglarna ger sig på den generösa lunch som de två har serverat. Året om har de sällskap av en uppsjö av trevliga småfåglar när de tittar ut genom fönstret.

– Skatorna kommer ju också dit ibland förstås. Och ekorrarna. Då blir det ett himla liv.

Men nu är det dags att ta det från början. Marianne är jämngammal med mig och uppvuxen i Östersund. Storsyster Ingegärd fanns redan i familjen som annars bestod av pappa Sune och mamma Karin, när Marianne kom till världen en majdag 1948. Då jobbade Sune som kamrer på Lundholms järnhandel och Karin hade jobbat på Frösö sjukhus men blev hemmafru när flickorna kom. Som jag redan antytt: musiken som var familjens verkliga intresse. Mamma Karin sjöng, hon vart solist och sjöng både i Frösö kyrkokör och med Östersunds orkesterförenings kör. Pappa Sune var musikalisk mångsysslare och behärskade både piano, klarinett, saxofon och gitarr. Det blev naturligt att också de två döttrarna började musicera i mycket unga år. Speciellt som båda ärvt den viktigaste förutsättningen: musikaliteten.

– Vi sjöng alltid och spelade så fort det var fest men också till vardags. Jag började tidigt spela fiol och Ingegärd piano.

Pappa Sune ville något annat än att vara kamrer så när han hörde att den anrika musikaffären Hamm&Nilsson på Storgatan var till salu 1955 slog han till. Också Karin jobbade så småningom i affären, som hade berikat östersundsbornas musikliv sedan 1916. Det var en institution som de tog över.

Marianne gick på Norra skolan i centrala Östersund precis som min Patrick gjorde fast han var där många år tidigare. När hon började skolan började hon också få undervisning i fiol i kommunala musikskolan, som hade startat redan 1950.

– Jag fick en bra lärare, Tore Olofsson. Han fick verkligen igång oss och vi var ett gäng från flera olika årskurser som hade roligt tillsammans, också på fritiden. Jag minns fortfarande dofterna av höstkvällen när vi var ute och lekte efter skolan. I området kring Norra skolan fanns det många barn.

Från sexan började Marianne i flickskola. Ja, en sådan fanns fortfarande i Östersund när Marianne var tolv. Här gick hon i fyra år och sedan blev det dags för allmän social linje på gymnasiet.

– Jag var väl inte jätteduktig men inte heller dålig. När man är oxe gör man det man ska, helt enkelt.

Parallellt med skolarbetet tog sången mycket tid. Hon blev medlem i Ås kyrkas koralkör redan som 12-åring. Att medverka i körer kräver mycket övande och många konserter.

– Jag har varit medlem i många körer genom åren. Madrigalkören, Cantilena och K-F:s kammarkör bland annat och de sista 25 åren har det varit Octava som gällt.

Marianne berättar att den långa karriären inneburit att hon också hunnit med hela det kvinnliga sångregistret. Från förstasopran ner till andra alt. Men som sagt det myckna sjungandet och övandet tär på rösten och Marianne tyckte att det var dags att sätta punkt för engagemanget i kören för tre år sen.

Men som om inte sången var nog. Tidigt började hon alltså också spela fiol och spelade bland annat i Östersunds orkesterförening och i olika löst sammansatta grupper. Också det kräver övningar, repetitioner och framträdanden.

– Under många år var det nog så att musiken tog otroligt mycket tid från familjen och andra fritidsintressen. Det var inte många kvällar och helger jag kunde ägna mig åt något annat.

Redan under tonåren var musiken en viktig del av vardagen, blandat med läxor och kompisar.

– Under hela uppväxttiden hade jag en rolig gemenskap med andra som hade musik som intresse. Vi var väl inte så ”hippa” i andras ögon när vi träffades bara för att sjunga och spela men vi hade ju roligt tillsammans. Vi hade en egen liten stråkkvartett med piano bland annat som träffades på helger och kvällar. Men visst var vi ute på dans också eller gick till Törners konditori efter skolan för att höra var festerna fanns.

Efter gymnasiet var valet enkelt för Marianne. Hennes syster Ingegärd hade redan gått tre år på musikhögskolan i Stockholm när Marianne sökte och kom in. Hon var tjugo år och flyttade in i en lägenhet på Upplandsgatan tillsammans med Ingegärd.

– Jag utbildade mig till fiolpedagog under tre år. Jag hade ingen tanke på solistkarriär, vare sig som violinist eller sångare. Jag har aldrig tyckt att jag varit tillräckligt bra för det. Jag vill vara en del av en kör eller en orkester.

Marianne blev kvar söderut efter sin examen. Hon fick jobb som musiklärare på musikskolan i Sigtuna-Märsta.

– Det var en rolig tid. Att stärka självförtroendet hos dem som jag märkte hade en talang var extra roligt. Bland annat hade jag en elev som senare gick Musikhögskolan och senare kom att spela altfiol i Fläskkvartetten. Det var kul. Så jag hade nog kunnat stanna längre där än det sedan blev.

Efter några år hände nämligen något som vände upp och ner på tillvaron för Marianne. Eller kanske inte?

– Pappa hörde av sig och berättade att han tänkte sälja affären. Han hade en intresserad köpare och kände själv att han inte orkade längre. Han var inte helt frisk. Han var på väg att skriva på handlingarna. Det fick mig att fundera. Var det lärare jag ville vara för resten av livet? Efter en stund ringde jag upp pappa igen:

”Pappa, sälj inte. Jag kommer hem!”

Ett modigt och rörande beslut av en tjej som bara var 26 år. Hon hade ju visserligen växt upp med affären som en del av vardagen men att bli företagare själv är ju en helt annan sak. I november 1974 övertog hon butiken på Storgatan, som 20 år senare flyttade upp ett steg till Prästgatan, mitt i centrala Östersunds viktigaste shoppinggata.

– Pappa lovade att hjälpa mig med bokföring och annat och mamma ställde förstås också upp. Men inför första momsredovisningen blev pappa sämre och åkte in på sjukhus. Där stod jag utan de kunskaper som behövdes. Men det var ju inget skattemyndigheterna hade någon som helst tanke på att ha överseende med. Så jag var så illa tvungen att lära mig. Pappa blev aldrig helt bra efter det och redan två år senare dog han bara 65 år gammal. Men mamma fanns ju kvar och var ett stort stöd under många år framöver. Så jag var i trygga händer. Dessutom har jag varit lyckligt lottad genom alla år att ha haft bra och lojala medarbetare med stor yrkeskunskap.

Marianne började steg för steg med ett omfattande förändringsarbete i butiken. Hon insåg att hon måste bredda sortimentet för att ha flera ben att stå på när tiderna var dåliga. Hon anställde personal som hade de kunskaper som krävdes för att hänga med i utvecklingen inte minst på det elektroniska området.

– De musikinstrument som pappa hade i sortimentet var alla akustiska. Nu införde vi elinstrument och förstärkare. Ibland var det rätt högljutt i affären när mina kunder ville prova anläggningarna. Men det var kul. Och ofta talade kunniga kunder om för mig vad jag borde köpa in och sälja. Och sortimentet utökades efterhand. Det var inte mycket inom musikens världen som saknades i min affär. Massor med instrument, noter, mixerbord, trumpinnar, strängar, digitala mikrofoner. Ja, listan kan göras lång.

Marianne sålde förstås också skivor men det är en marknad som verkligen gått upp och ner. De gamla vaxskivorna fick hård konkurrens av kassettbanden och sedan av CD-skivorna.

– Men den försäljningen gick bra under en lång tid, men så småningom kom de digitala versionerna och streamingtjänsterna som gjorde att CD-skivan mer eller mindre dog. Vi har tappat en hel generation som aldrig köpt några fysiska skivor. Trots det så är vaxet på väg tillbaka nu och vi ser flera och fler ungdomar som är intresserade.

Nu har Marianne alltså sålt sin affär men hon kan se tillbaka på 44 år som en framgångsrik företagare. 2016 kunde butiken fira 100-årsjubileum under pompa och ståt.

– Då bjöd jag alla kunder på hembakta bullar och kakor. Jag stod här hemma i köket och tillverkade bakverk på löpande band. Det gjorde jag för övrigt också när det var min sista dag som ägare av affären den sista april i år. Jag har gillat att lägga det där lite extra i affären för att mina kunder ska känna sig uppskattade. Det är väl en av anledningarna att vi i år vann utmärkelsen som årets unika butik vid handelsgalan. Det kändes väldigt hedrande att få som en slutpunkt på min karriär som musikhandlare, säger Marianne. En riktig slutpunkt är det nu inte. Hon fortsätter att hjälpa de nya innehavarna med bokföringen och att vara ett stöd i allmänhet tills de blir varma i kläderna.

– Det känns bra att just de här två, Micke och Dennis Ståhl, har tagit över. De har sen tidigare ett företag som sysslar med ljud- och scenteknik så affären blir ju ett naturligt komplement för dem. Så Hamm&Nilsson kommer nog att finnas kvar länge än.

Det känns som Marianne verkligen saktat ner livet rejält under de senaste åren. Hennes tidigare liv måste ha varit hur hektiskt som helst. Familjen med de två sönerna, det stora huset, fiolspelningarna, sångövningarna, affären och ändå minns jag henne som en avslappnad och social person som alltid hade tid. En konst att klara allt det där utan att gå in i väggen. Då krävs det en lojal livskamrat och det menar Marianne att hon haft i sin Janne.

Så nu är det kanske dags att berätta hur de två träffades. Och jag antar att ni inte blir förvånade om musiken spelade roll den gången också.

Janne som jobbade som ljudtekniker på Sveriges Radio i Stockholm besökte Östersund för att spela in delar av Musikveckan som arrangerades där. Marianne var naturligtvis en av deltagarna under en körkonsert. På kvällen var det fest och de två träffades.

– Det sprakade faktiskt till på en gång. Vi diskuterade musik och vi båda var rörande överens om att Alice Babs inte ska sjunga klassiskt och att Birgit Nilsson inte ska sjunga populärt. Allt föll på plats, säger Marianne.

Året var 1974 och Janne började pendla mellan jobbet i Stockholm och kärleken i Östersund. Men så blev det dags för den stora lokalradiosatsningen över hela Sverige. Tekniker behövdes som kunde förbereda Radio Jämtlands premiär i etern och Janne fick ett av jobben. Han flyttade in hos Marianne som tidigare köpt ett hus i stadsdelen som just då växte så det knakade, Odensala.

– 26 år gammal köpte du dig alltså ett eget hus samtidigt som du tog över affären?

– Ja, man vågar saker ibland. Och det passade ju bra när Janne sedan kom. Hans bidrag till hushållet var en dammsugare och en Duxsäng, skrattar Marianne.

Och efter några år blev det dags att utöka familjen. Daniel föddes 1979 och Mikael 1982.

– Vi gifte oss först 1989 och då var pojkarna förstås med. De var så fina i sina gröna slipsar.

Pojkarna växte upp omgivna av musik. Men några efterföljare i rakt nedstigande led till Marianne har de inte blivit. Idag är Daniel dataprogrammerare och Mikael jobbar inom HR-sektorn.

Men naturligtvis blev det mycket musik ändå för pojkarna under uppväxten.

– Under Yran-veckan samlades ofta 20-25 ungdomar hos oss här ute i Ås. De spelade tillsammans på vår stora altan på baksidan långt in på natten. Det är härliga minnen.

Men som sagt musiken har inte dominerat pojkarnas intressen. Mikael har spelat fotboll i hela sin ungdom.

– Det roliga är att det var hans klass som bildade ett lag och blev riktigt duktiga tillsammans. De vann många cuper och tävlingar. De hade en himla bra ledare, Börje Olsson, som verkligen kunde uppmuntra på rätt sätt. Jag minns en replik han sa när det fortfarande var nybörjare: ” Jättebra, men spring åt andra hållet nästa gång!” Fotboll var väl inte riktigt min grej så det var Janne som blev fotbollspappan. Båda pojkarna ägnade sig också åt motocross och bilar, som killar gör på landet, men Daniel hade en skolkompis som var väldigt duktig på programmering. Så det blev mycket datatid också för honom, både spel och programmering.

– Under de här åren måste du ju varit väldigt upptagen med alla dina engagemang. Var det Janne som fick ta huvudansvaret för barnen?

– På kvällarna då det var kör- eller orkesterrepetitioner var det så, men jag kunde ju åka hemifrån senare på morgnarna eftersom affären öppnar först tio. Så vi hade ett delat ansvar. Vi åt alltid frukost tillsammans och tog det lite lugnt innan de åkte till skolan.

Idag är ju pojkarna vuxna och jobbar och bor i Stockholm. Och Marianne och Janne har fått barnbarn som de gärna umgås med därför blir det många resor till Stockholm men barnen kommer gärna till den härliga miljön i Ås också. Barnbarnen har kommit tätt. Daniel har Iselin, sex år och Alvin, tre år. Mikael har August, fem år och Frank, tre år.

– Snart ska hela stora familjen åka till Dubai. De ringde och frågade om inte vi kunde följa med när de planerade sin resa dit. Det var ju jätteroligt förstås.

Med en affär att se efter har det inte blivit några längre semesterresor för Janne och Marianne men under senare år har de kunnat resa mer tillsammans och de hoppas kunna göra det ännu mer:

– Vi gillar ju sol och salta bad men också att besöka stora städer runt om i Europa. Och nyligen kom vi hem från en kryssning. Det är sådant vi kan unna oss nu när vi båda blivit pensionärer och vi bestämmer över vår egen tid. Det är ju en lyx som jag inte är så van vid.