Nick Näslund kom som prao till Östra Småland när han var 14 år. Jag minns honom så väl. En liten blyg mager blond gosse med glasögon. Jag var nyhetschef och skulle sysselsätta honom. Jag erkänner att första intrycket var mer ”Hjälp” än något annat. Men ganska snart upptäckte jag den riktige Nick. Han visste vad han ville och var enormt fokuserad. När hans högstadieskola Ljungbyholm lite senare deltog i ett skrivprojekt för Östra Småland så upptäckte jag snabbt Nick och hans teckningar i de inlämnade bidragen.

Så började ett samarbete mellan Nick och Östran som sedan höll på i flera år. ”Nicks klurigheter” blev ett roligt inslag först i ungdomstidningen På G och sedan tidningens lördagsbilaga.

– Jag minns hur nervös jag var. På den tiden var jag enormt blyg och jag fick verkligen ta sats både för att ringa upp dig och sedan när jag stod utanför ytterdörren för att gå in. Innan ni vågade publicera min teckningar ringde du hem till min pappa och frågade om han trodde att jag skulle klara det, säger Nick.

Tänk det minns inte jag alls men jag förstår ju att han svarade ja.

Klart att Nicks pappa Börje skulle tro på sin son. Han hade levt med honom i 14 år redan och visste hans kapacitet, en gosse som redan vid fyraårs-åldern gav ut en tidning i kvarteret där han bodde, full med tecknade figurer och nyheter från trakten.

Och under uppväxten svarade Nick så här ibland när föräldrarna ropade att maten var klar:

– Jag ska bara skriva en bok först!

Bokhyllan var full av de där böckerna.

Nick själv berättar en talande historia från när han precis hade börjat på lekis och barnen fick frågan vad de skulle bli när de blev stora.

– Jag svarade att jag skulle bli författare och konstnär, inte att jag ville rita och skriva. Det var nog lite udda eftersom jag bara var fyra år.

Och naturligtvis kunde han redan då läsa och skriva. Berättelsen här intill är beviset. Stavningen är väl inte den bästa men han visste att han ville berätta.

Det var alltså inte svårt ens för en stressad nyhetschef att upptäcka vilken talang som satte sig ner i besöksstolen på mitt tjänsterum. Jag hade för övrigt redan tidigare ett gott öga till familjen Näslund. Pappa Börje är nämligen konstnär. Han snidar i trä, hugger i sten och målar med äggoljetempera, som han själv beskriver det. Hans signum är de träsnidade hustomtarna. På en marknad i början på 90-talet köpte jag en tomte som följt med mig sedan dess. Oavsett var jag bor finns Turfe alltid på plats och vakar över mig.

Börje har gjort tusentals tomtar men alla har en egen personlighet och ett eget namn. Tomtarna finns spridda över hela Sverige och i stora delar av världen. En butik i Japan är till och med uppkallad efter en av hans tomtar och en Nobelpristagare från USA köpte en gång hela tio tomtar av honom. Vill ni upptäcka mer av Börje finns en hemsida (som Nick naturligtvis har gjort) www.naslunden.se

Men nu är det januari 2019. Jag har tagit bussen till Kalmar för att träffa Nick och intervjua honom för bloggen. Vi har inte haft kontakt på många år men nyligen hittade vi varandra på Facebook och då insåg jag att han bara måste vara med bland mina ”offer”. Idag jobbar Nick på P4 Kalmar, och är en av de multimedia-kompetenta journalister som branschen skriker efter. Men till det återvänder vi.

Det är relativt tidigt på lördagsmorgonen. Vi slår oss ned vid ett av de retrotyngda borden på Kalmars populäraste fikaställe, Kullzénska. Nick passar på att äta frukost, själv tar jag en kaka istället. Idag är Nick 36 år, gift och har en liten pojke på 16 månader som heter Neo. Just nu är han föräldraledig men hoppar in ibland på radion när luckor måste fyllas. Allt det här återkommer vi till för jag måste fortsätta berätta om hans uppväxt som på alla sätt känns unik.

Pappa Börje och mamma Karin var båda lite till åren när Nick kom till världen, kring 40. Därför fick han aldrig några syskon. Istället satsade de två all sin kärlek och kreativitet på att göra Nicks uppväxt till ett enda stort äventyr, där fantasin och omvärldsanalysen gick hand i hand. Åtminstone uppfattar jag det så när Nick berättar.

– De var otroligt uppmuntrande. De ville ge mig möjligheter att testa allt. Jag provade på fotboll förstås men när jag visade noll intresse lät de det vara så. Och idag är det väl i stort sett bara sport som jag är helt ointresserad av. De köpte också en keyboard åt mig för att se om musiken kunde vara nåt. Musik älskar jag men en utövare blev det aldrig av mig. Det var faktiskt bara penna och papper, som de gav mig tidigt, som jag fastnade för.

Också Nicks mamma Karin var konstnärligt lagd. Tyvärr dog hon i cancer redan 2007, när Nick bara var 24 år. Hon var utbildad förskollärare och mycket intresserad av barns skapande. Hon var med och startade en uppskattad verksamhet för barn i Kalmar, Kulturverkstaden. Min son Klas var en av deras flitigaste gäster. Han fullständigt älskade att vara där och låta fantasin flöda. Först nu förstår jag att Nicks mamma var en av dem, som fick fart på hans kreativitet. Tavlor som Klas gjorde då platsar fortfarande att hänga på mina väggar. Men Karin hade fler stränga på sin lyra. Hon sydde gärna utstyrslar, både till familjens och kulturverkstans olika barnteatrar men också till Kalmarrevyn.

Naturligtvis fanns hon med när familjen spånade idéer tillsammans om vad de skulle hitta på härnäst:

– Ja, det är nog bara att erkänna, jag växte upp i en oerhört kreativ miljö. Vi gjorde pjäser tillsammans med dräkter och hela uppbyggda scener. Det var pappa som stod för dekoren. En rolig pjäs hette Deckar-Dick och femlingarna. Ett tag hade vi en stor giraff i trädgården gjord av papier maché! De hjälpte mig praktiskt med tidningarna jag gjorde och deltog som gästskribenter ibland. Och framför allt har mina föräldrar alltid tyckt att det var självklart att jag skulle få utveckla det jag tyckte var roligt. De har visat mig att man får lov att vara lite knasig, säger Nick.

Nick växte upp i Djurängen, en stadsdel rätt nära Kalmar centrum. Redan som fyraåring började han alltså göra en tidning som spreds bland grannarna i området. Denna hans första utgåva hette Niklasposten. På somrarna bodde familjen i en stuga i Binga men det innebar inget uppehåll i tidningsutgivningen. Grannarna i Binga hittade titt som tätt Bingabladet i sina brevlådor.

När Nick gick femman hittade familjen huset som de bara inte kunde avstå från att köpa. Det låg i den lilla byn Gräsgärde, en bit söderut från Kalmar, en idyll som fortfarande är pappa Börjes hem.

– Huset var som ett museum med kakelugnar och fina snickeridetaljer. En stor lummig tomt hörde till. Jag sa till dem att vi bara måste bo där för att rädda den här platsen till eftervärlden. Det gick de gärna med på. Och det är naturligtvis ett fantastiskt ställe att växa upp i och att fortfarande kunna återvända till.

Och det stod inte på förrän Gräsgärdebladet såg dagens ljus…

– Jag hade faktiskt ganska många prenumeranter. De tyckte det var rätt kul att få läsa lite från Gräsgärde.

Och de två år han gick på Halltorpsskolan innan högstadiet i Ljungbyholm tog vid, gav han också ut en skoltidning, Microbladet. Förstås.

Men allt var naturligtvis inte bara roligt och perfekt ens om man växte upp i Gräsgärde och på det sätt som Nick fått förmånen att göra. Att ha så ”udda” intressen som Nicks har ett pris i en ungdomsmiljö som snabbt utvecklar normer och regler om hur man ska vara. Mobbning ligger nära till hands mot dem som inte riktigt passar in i konformiteten:

”Jag gjorde aldrig avkall på det jag trodde på,

för deras skull.”

– Men de elaka rådda aldrig riktigt på mig. De hackade på mig för att jag var annorlunda men jag hade nog med mig en lite för god självkänsla för att knäckas. Jag var så övertygad att jag ville vara den jag var. Så jag gjorde aldrig avkall på det jag trodde på, för deras skull. Och i högstadiet hittade jag på saker i skolan så de skulle bli nyfikna istället för att vara elaka. Jag använde mitt plåtskåp för att skapa uppmärksamhet. Jag satte upp kluriga frågor på skåpsdörren eller så satte jag in en äggklocka och låste dörren och alla undrade vad det var som lät i skåpet. Ibland dekorerade jag det med plastblommor. Nicks skåp blev något alla var nyfikna på.

– Jag pluggade som en gnu under högstadietiden och hade väl i princip bara MVG med några få undantag. Det kan ju ibland också betraktas som lite udda. Men det kunde jag inte heller ge avkall på.

Och annorlunda var han på mer än ett sätt under sin uppväxt. Han svor aldrig till exempel, istället hummade han där svärordet skulle vara. ”Jag är så in i hm hm arg”. Det skapade uppståndelse bland skolkamraterna och han erbjöds till och med pengar bara för att de skulle få höra honom säga ett enda svärord.

Nick är vegetarian sedan barnsben:

– Jag ville inte ens äta pepparkaksgrisar när jag var liten! Idag är det ju vanligt att ungdomar är vegetarianer men då var det inte det. På skolbespisningen hade de inte så mycket fantasi så det blev mest sojakorv och vårrullar. Men nu finns det ju ett mycket större utbud och kunskaperna har ökat i samhället om näringsriktig kost utan kött.

Dessutom har Nick varit nykterist hela livet. Det betraktades också som konstigt när alla andra började tycka att alkohol var det mest spännande man kunde ägna sig åt.

– Ja, en nykterist kan verkligen känna sig ensam. Det blir ett evigt förklarande varför man inte dricker. Men som allt annat så ändrade jag mig inte för det. Jag löste det så att jag på alla fester stod bakom bardisken istället för framför den.

Nick tog studenten på Stagneliusskolan. Av det jag berättat hittills förstår ni förstås vad han gjorde när han började där: Han gav ut en tidning!

– Det bildades nån sorts redaktionskommitté där jag var med för att det skulle ges ut en skoltidningen men det blev bara en massa prat fram och tillbaka så till slut bestämde jag att ge ut en egen tidning. Den hette Tagg. (Ni ser omslaget på bilden på Nick från caféet här ovan). Vid den tiden hade jag ju fått en dator och vilken kick det blev när jag upptäckte att jag kunde göra spalter och riktig layout på sidorna. Efter det kan jag väl säga att mitt skapande allt mer har gått över till att ske med hjälp av datorns alla möjligheter. Nu senast har jag fått figurerna som jag ritat på datorn att röra på sig. Än så länge bara i 2D men det är ju så himla roligt att experimentera. (Längst ner i intervjun hittar ni ett exempel på hans animeringskonst.)

Min Klas som också alltid ritat gjorde samma upptäckt tidigt i livet och sedan dess har han mer eller mindre helt upphört att rita på papper vilket jag alltid tyckt varit synd. Nu frågar jag Nick om han också slutat rita med pennan som redskap och han försäkrar mig att så inte är fallet även om datorn används mest:

– Men jag har alltid reporterblocket fullt av ”kludd” så tecknandet finns kvar i mig.

Av det jag berättat hittills om Nick förstår ni att han valde att utbilda sig till journalist. I Kalmar finns en utbildning i journalistik och medieproduktion, som lärt upp många bra journalister, filmare och berättare genom åren. Där började Nick och tre år senare kunde han kalla sig filosofie kandidat. Jag hör ofta att journalister inte tar ut sin examen för att de aldrig slutför sin C-uppsats; erbjudanden om jobb i branschen kommer emellan. Men Nick och en annan student gjorde sin uppsats klar. Den var för intressant för att släppa:

– Vi intervjuade ett stort antal arbetsledare och reportrar för att ta reda på hur redaktionerna handskades med journalister som i jobbet sett hemska saker.

Under utbildningen fick studenterna prova på alla former och plattformar för sin journalistik. Nick tyckte det var extra roligt med radio. Eftersom han hittills mest bara varit skrivande blev det en kul utmaning att istället prata.

– Hemma hade pappa och mamma alltid lyssnat på P1 eller också lyssnade jag på rena musikkanaler. Så det blev lite av en uppenbarelse för mig när jag upptäckte att man kunde blanda prat med musik som de gjorde i P4. Det fanns en studentradio på skolan och där började jag hänga på kvällar och nätter och skaffade mig allt större vana av mediet. Sen gjorde jag min praktik på P4 Kalmar dessutom.

Men när praktiken var slut blev det ändå Östran den sommaren. När han var klar med studierna 2006 fick han sedan som så många andra unga journalister vikariat som tog slut efter 11 månader. Han hann med att jobb på radion, SVT i Växjö och på några av Östrans lokalredaktioner. Men den där perioden blev ändå ovanligt kort för Nick. Redan 2008 fick han ett fast jobb på P4 Kalmar när han finns nu och trivs.

– Jag har väldigt varierande arbetstider och arbetsuppgifter. Ibland är jag reporter, ibland programledare, ibland sitter jag vid desken (håller koll vad som publiceras på radions två kanaler, det som går ut i etern och det som publiceras på webben), ibland kvällsredaktör, och ibland filmar jag. Jag gör gärna illustrationer och grafik till webben dessutom. Klart att det är roligt att vara journalist då.

Ungefär vid den här tiden i vårt samtal tycker jag att vi måste prata lite om Nick utanför yrkesrollen. Hemma finns hans fru Karolina som han känt i tio år redan. Sommaren 2015 gifte de sig och i september 2017 blev de föräldrar till lille Neo.

– Det är helt fantastiskt att ha barn och det blir bara roligare och roligare att följa hans utveckling. Jag börjar redan blicka framåt och tänker på allt vi ska göra framöver tillsammans.

Och jag misstänker att Nick kommer försöka att leva upp till den roll som hans egna föräldrar spelade under hans uppväxt och därmed låta lille Neo prova på allt. Även om det innebär att Neo helst av allt vill spela fotboll eller utöva någon annan sport…

Karolina är från Polen, född och uppväxt i en ort strax utanför Gdansk men hon studerade i Sverige när de träffades.

– Sedan vi flyttat ihop var hon helt fokuserad på att lära sig svenska, vilket hon klarade snabbt. Och nu har hon tagit examen som biomedicinsk analytiker.

Lille Neo har alltså mormor och morfar i Polen och det innebär förstås att det blir ett antal resor mellan länderna för båda familjerna. Föräldrarna pratar inte engelska vilket innebär att Karolina får översätta för Nick när de träffas. Nick försöker fånga upp fraser efterhand och för Neo lär det inte bli några problem att förstå vad mormor och morfar säger. Karolina pratar nästan uteslutande polska med honom.

Däremot har det varit helt givet att den unga familjen skulle bosätta sig i Kalmar. Nick har svårt att tänka sig något annat. I berättelsen så här långt har ni kanske förstått att Nick är en ganska stationär typ. Han har inte flyttat sig långt utanför Kalmars gränser under de 36 år han hittills har levt annat än på semesterresor förstås.

– Ja, jag har inte tagit efter min pappas behov av att resa långt och länge. När han var yngre och innan han träffat mamma tillbringade han hela sju år som backpacker i fem världsdelar och försörjde sig på att ta jobb där det fanns att få. Han har skrivit en bok om upplevelserna som heter ”Fria fötter – en varv runt klotet”.

Även i sin yrkesroll tycker Nick att det räcker med Kalmar och Kalmar län för att göra vettig och engagerande journalistik. Många av våra kolleger i branschen menar att de inte är riktiga journalister förrän de hamnat på någon av mediehusen i Stockholm. Där är Nick och jag lika. Jag har aldrig längtat dit. Jag har fått erbjudanden men tackat nej. En seriös lokaljournalistik är hjärtat i den svenska demokratiska processen enligt min mening. Och Nick håller med:

– I det här länet finns 230000 människor och deras valda representanter sätter miljarder i rullning. Näringslivet likaså. Här finns hur mycket som helst att avslöja och sätta fingret på. Ja, vi hinner bara granska en bråkdel av de beslut som påverkar människors vardag just här. Så min publik räcker mer än väl. Och det handlar inte längre om att vi upplyser folk ovanifrån. Idag är medierna interaktiva. Vi ger och tar av varandra – de som lyssnar eller läser och vi som förmedlar. Det är oerhört roligt och givande att vara en del av den processen, säger Nick.

Jag, som i kraft av min ålder tvingats sluta jobba som journalist, blir avundsjuk på honom som får fortsätta. Idag när lokaltidningar fortsätter att tappa intäkter i en rasande takt och gör sig av med journalister i en lika snabb takt fyller public service med sina lokala kanaler en oerhört viktig roll för att fortsätta att bedriva angelägen och granskande journalistik i landet utanför Stockholm. Så jag hoppas att Nick fortsätter på den inslagna vägen. Och kanske blir det en kvarterstidning i bostadsområdet där han bor nu?

– Nej, det är inte aktuellt men själva idén om riktigt lokal-lokal journalistik är helt rätt tycker jag, svarar Nick.

Och mycket riktigt läser man hans blogg ”mediemänniskan.se” hittar man förstås ett förslag som låter hur roligt som helst. Jag citerar:

”Det finns saker att gräva i

på denna lilla mikronivå.”

”Varje människa bär på flera spännande berättelser – livserfarenheter som är värda att lyssna på. I en trappuppgång finns kanske 35 människor – i teorin 35 djupa personporträtt. Eftersom människorna dessutom bär på fler än en story är möjligheterna oändliga, givet att de vill berätta. Det händer förstås saker i en trappuppgång också – och adressen påverkas av en mängd faktorer, som hyror, vaktmästeriets rutiner och underhållet av fastigheter. Där finns saker att gräva i på denna lilla mikronivå. Trappan har också en historik – kanske en hel serie med tidigare invånare, platsens utveckling och gamla bilder. Även i en trappuppgång finns platser som är okända för invånarna – låsta rum, vindsutrymmen och plattformar på taket där ingen normalt får befinna sig. Det går alltså att göra spännande bildknäck från hemliga platser.”

Och tänk det roliga är att jag för kanske 25 år sedan lanserade just den idén för min redaktion på Östra Småland, men det var aldrig nån som tände på den riktigt eller hade tiden som krävdes och så föll den i glömska. För mig är det jätteroligt att Nick ser lika allvarligt på den riktigt lokala journalistiken potential och den dynamik, som ryms där.

Bara en sista grej: Den här videon kan jag inte undanhålla er som Nick har gjort. Här berättar han om en resa till svärföräldrarna i Gdansk.