Jag minns det så väl. Huset var på 85 kvadratmeter fördelade på fyra rum, ett kök, ett badrum och ett grovkök. Det kostade oss 212 000 kronor. För oss som hittills bott i en liten tvåa i ett vanligt hyreshus var det ett gigantiskt belopp som vi måste diskutera länge innan vi vågade språnget. Men så gjorde vi det och kring julen 1975 flyttade vi in i det röda lilla trähuset på Fågelbärsvägen 10 i Östersund, min Patrick och jag.

Lite drygt tre år senare fick vi nya grannar i huset bredvid, ett hus som såg precis ut som vårt. Larsa och Eva flyttade in, de var något yngre än vi men ändå i en passande ålder. Trots att jag och familjen lämnade Östersund redan 1989 har de två fortsatt att finnas i mitt liv mycket tack vare Facebook men vi har också hållit kontakten IRL. Med stigande intresse har jag följt uppdateringarna Larsa gör och det blev alltmer naturligt att jag ville ha honom med i min blogg. Så i år planerade jag en ny resa till staden i mitt hjärta och jag bjöd in mig själv till Larsa, som något konfunderad ställde upp:

– Jag vet inte om jag har nåt märkvärdigt att berätta. Men det är ju egentligen ditt problem, sa han på sitt rättframma sätt.

Larsa och Eva bor kvar i samma hus. Men det är inte samma hus. Då när de flyttade in var det en liten röd ”statarlänga” nu är det en tvåvåningsvilla i grå träpanel. Både på fram och baksidan finns det inglasade utbyggnader, trädgården prunkar. Och även om barnen flyttat ut har de inga planer på att överge huset. De har lagt ner mycket pengar och många arbetstimmar för att få huset som de vill ha det.

För mig är det alltid lika roligt att komma tillbaka till kvarteren där mina barn växte upp; där grannsämjan var otroligt fin. Och fortfarande befolkas flera av husen av människor som fanns där redan på vår tid. På ”vår” tomt står nu en stor ståtlig björk. Den grävde vi ner som en liten buske för 45 år sedan. I dag är den till förtret för grannarna. Den har blivit alldeles för stor i de trädlösa omgivningarna.

Men nu ska vi prata om Larsa. Han och jag sätter oss i den inglasade delen av verandan på baksidan av huset. Molnen ser ut att hota med regn men annars är det en jämtländsk sommardag när den är som bäst.

Jag måste börja med att berätta om Jaweed från Afghanistan. Det är han som är på bilden i huvudet på den här intervjun tillsammans med med Larsa, som är optiker till yrket.

– En dag för tre år sedan kom en av de många flyktingarna från boendet i Grytan in i butiken för en synundersökning. Som stöd hade hon med sig Jaweed som också bodde i Grytan. Som nyanländ var han ovanlig eftersom han kunde prata engelska, inte bara dari och persiska.Han hade jobbat som tolk åt amerikanarna i Afghanistan och hade därför fått lära sig engelska. Det var kul att kunna kommunicera med någon av alla dem som kommit till Grytan. Så jag berättade att jag tyckte det kunde vara roligt att få bli kontaktperson till någon av de nyanlända. Han fick mitt telefonnummer och redan två dagar senare ringde han själv.

”Min grundinställning är att alla som sköter sig
ska få stanna i vårt land och då behöver de stöd.”

Larsa blev hans kontaktperson och med åren har Jaweed blivit en del av familjen. Han deltar ibland i familjehögtider och följer med Larsa på fisketurer. Jag undrar om han aldrig funderade på om han skulle ställa upp. Det kan ju trots allt bli ett väldigt betungande uppdrag där slutet inte alltid är gott.

– Jag brukar göra det jag känner för och här var den spontana känslan att jag vill hjälpa till. Jag tycker inte att det är något märkvärdigt med det. Min grundinställning är att alla som sköter sig ska få stanna i vårt land och då behöver de stöd, säger Larsa och berättar hur det har fungerat att vara kontaktperson för Jaweed:

– Det har varit mycket byråkratiskt krångel längs vägen som jag har kunnat hjälpa honom med. Eftersom han jobbade åt ”fienden” USA i Afghanistan skulle han aldrig kunna återvända och därför fick han relativt snabbt uppehållstillstånd. Men det är mycket annat som också måste fungera. Efter något år beslutade migrationsverket till exempel att tömma Grytans flyktingboende hastigt och lustigt och jakten på att boende började. Men nu har han också fått en bostad. Och han har klarat SFI och kan söka in på skolor. Till hösten börjar han en utbildning till snickare. Först går han i skola ett år och sedan är det praktik i två år, så vår förhoppning är att han nu kommer att kunna etablera sig ordentligt i samhället.

Jaweed skickar allt överskott till sin mamma och sina fyra syskon i Afghanistan trots att han aldrig har speciellt gott om pengar. Och när han fick ett CSN-lån som Larsa hjälpte honom med skickade han allt han kunde avstå från av etableringsbidraget till familjen. Larsa stöttar dem också ekonomiskt då och då.

– 3000 kronor innebär att mamman kan försörja sig själv och sina barn i två månader, så det är klart att man vill hjälpa till ibland. Den här gruppen invandrare är otrolig. Viktigast för dem är att dela med sig. De skulle aldrig behålla sina pengar om de tycker att någon annan behöver dem bättre. Och kommer man och hälsar på någon frågar de allra först om man vill ha kaffe.

Larsa påpekar att det faktiskt varit en nackdel för Jaweed att han kan engelska. Han har klarat sig bra i det svenska samhället utan att tvingas öva på svenskan. Men också den blir allt bättre och för framtiden är det naturligtvis jättebra att han också behärskar världsspråket engelska.

Men nu kan det vara dags att ta det från början. Larsa har växt upp i Härnösand. Han är född 1952 som första barnet till Sven-Erik och Siv Jonsson. Pappan jobbade som byggnadsingenjör medan mamman i stort sett var hemmafru med kortare avbrott för arbete bland annat på Tobaksmonopolet, som fanns i Härnösand vid den tiden. Larsa var tidigt idrottsintresserad och älskade olika former utomhusaktiviteter som fiske och jakt. Som ung var han också med i Fältbiologerna.

När han var nio år förändrades hans och föräldrarnas liv radikalt.

– Mamma var egentligen inte intresserad men pappa ville så gärna ha fler barn. Så 1961 fick jag en lillasyster, Karin. Hon föddes med Downs Syndrom. Mamma och pappa berättade att läkarna pekade på henne där i kuvösen att sa att de borde låta henne dö. Så fruktansvärt. Det ville de naturligtvis inte.  Men framför allt pappa påverkades starkt av att Karin föddes med ett svårt handikapp. Han var fruktansvärt nere under perioder eftersom det var han som tjatat om ett barn till.

Men du själv då – hur påverkade det ditt liv? undrar jag. Först säger han att han inte riktigt vet men senare i samtalet återkommer han till det.

– Jag har nog aldrig riktigt tänkt så. Men det är klart att det påverkade mig mycket. Att ha syskon men ändå sakna syskon. Jag var ett mycket tillbakadraget och blygt barn långt upp i åren. Mammas och pappas liv dominerades ju av skötseln av min syster. Hon behövde oerhört mycket hjälp. De erbjöds att sätta henne på ett hem redan tidigt, men när de såg hur det såg ut där hade de inte hjärta att lämna henne. Hon bodde faktiskt hemma ändå till hon var 37 år. Det var naturligtvis inte bra för någon att det dröjde så länge. Men nu bor hon i eget boende och verkar trivas bra. Mitt liv gick ut på att idrotta men jag gjorde det alltid ensam, utan pappa och mamma närvarande. Det var aldrig så att jag saknade prylar. Jag fick det jag vill ha men naturligtvis saknade jag att de inte kunde vara med mig.

Idag är Larsas pappa död sedan många år men hans mamma lever, 95 år gammal. Hon finns på ett hem eftersom hon drabbats av demens. Larsa har ansvar för Karin som idag är 57 år som hennes gode man.

– Det är väl fel att säga att vi har god kontakt men vi har kontakt. Hon ringer gärna mig när det passar henne och jag åker till Härnösand regelbundet både för att träffa henne och mamma förstås.

När man träffar Larsa idag har man svårt att se den blyga lilla kille som fanns en gång. Sedan jag lärde känna honom har han istället varit en mycket social figur som blivit lite av en centralfigur i bostadskvarteret tillsammans med Eva.

– Men jag var oerhört blyg och inbunden långt upp i åren i skolan. Och jag var överviktig. Jag fullständigt hatade att behöva hålla föredrag eller säga något inför klassen. Jag var helt enkelt väldigt försynt men fick väl utlopp för det som fanns inom mig genom idrotten. Jag brottades till exempel under en period. Vi bodde grannar med Brännans brottningslokal så det var väl naturligt att jag gick dit. Men efter första tävlingen då jag hamnade på rygg direkt i de två matcher jag hann genomföra, tyckte tränarna att jag var lite för ”kraftig” för att bli brottare.

Men det fanns andra idrotter som passade honom bättre efterhand:

– Jag har nog hunnit med både handboll, fotboll, badminton och bandy. Jag var rätt bra i friidrott också. Bland annat deltog jag i skol-SM i Göteborg när jag var 15 år. Jag blev sexa i spjut! Det var en verklig upplevelse att komma in på Nya Ullevi där läktarna nådde ända upp till himlen. Och där nere i den där grytan skulle jag kasta spjut. Det var stort.

Men när det visade sig att Larsa både behövde börja träna på gym och äta speciella proteiner för att fortsätta friidrottskarriären hoppade han av. Det hade han ingen som helst lust med. Så sedan dominerade handbollen och fotbollen. Han blev målvakt i IFK Härnösand och hade nog kunnat gå långt om han velat men en korsbandsskada satte stopp för den karriären.

– Sedan fick det bli volleyboll och badminton och numera är det golf. Idrotten har jag aldrig övergett.

Och när Larsas flickor började spela fotboll fortsatte engagemanget. Han blev aktiv i Opes damfotbollssektionen och tränade laget där yngsta dottern Marie spelade. Han gick så in i den nya uppgiften att han till slut gick in i väggen och kraschade totalt.

– Jag har tid efter annan drabbats av panikångest och depressioner i mitt liv. Men samtidigt satsar jag alltid för fullt när jag åtagit mig något och märker därför inte när det blir för mycket. Detta är något jag måste ta hänsyn till i mitt liv helt enkelt. Men som det är lätt att glömma när man gör något roligt.

Som jag skrivit redan tidigare var det inte bara idrott som lockade den unge Larsa. Han älskade att vara ute i naturen, främst att fiska och jaga.

– Jag är född med ett metspö i handen skulle man kunna säga. Det var väl inte främst mina föräldrar som inspirerade mig utan mer morfar, som var både jägare och fiskare, och en kusin till mamma. Jag fiskade så fort jag kom åt. Vi åkte på fjällturer för att fiska och när jag blev äldre och fick moped kunde jag själv bestämma när jag skulle ge mig av. Jag for upp med moppen på små stigar för att hitta nya fiskeställen. En gång kom jag fram till en fäbod och gubben som bodde där konstaterade att aldrig någon kommit upp med moped dit förut!

Det intresset har han fortsatt med genom hela livet. Han lägger ofta ut bilder på Facebook när han varit ute antingen i båt eller på isen. Numera har han till och med köpt en specialanpassad båt så att han och hans fiskarkompis Kjell Strömqvist kan storfiska med hela tio spön på en gång. Och att då bo vid Storsjön där det finns gått om fisk är ju ett rätt bra val.

– Fisket ger mig så mycket. Stillheten ute på sjön är fantastisk men den är ju kombinerad med en rätt händelserik aktivitet där man alltid får något på kroken. Men en gång nollade vi faktiskt när vi var ute, konstaterar Larsa som på vintern förstås byter båtfiske med att borra hål i isen och locka fisken med betydligt färre och enklare redskap.

Hemma i frysen är det alltid välfyllt med storsjööring men också en och annan röding. Jag fick förstås smaka på läckerheten under besöket. Eva tillagade en fantastisk rätt med öring, färskpotatis, egenodlad sparris och en försvinnande god smörsås…

Men den unge Larsa ville inte bara ha fisket som en hobby. Genom hela skoltiden siktade han på att jobba med fisk på något sätt. Kanske inte som yrkesfiskare men fiskerikonsulent eller något liknande.

”Jag använde faktiskt fyra år av mitt liv
för att den där drömmen skulle gå i uppfyllelse.”

– Direkt efter lumpen använde jag faktiskt fyra år av mitt liv för att den drömmen skulle gå i uppfyllelse. Det fanns en speciell fiskeriskola på den tiden men den startade inte kurser varje år så därför måste jag hitta olika praktikplatser i väntan på skolan. Första året jobbade jag på en strömmingstrålare utanför kusten i Härnösand, därefter fick jag arbete på Bergforsens fiskodling, sedan fick jag uppdrag av lantbruksnämnden att provfiska i fjällen. Vi skulle återvända till samma ställe med jämna mellanrum och jämföra fiskförekomsten. Under tiden bodde vi i tält mitt ute i fjällvärlden. Det var härligt.

Sista jobbet på statens fiskodlingsanstalts avelsfiske i Älvkarleby blev mindre lyckat då chefen utnyttjade Larsa som om han vore en gamla tiders tjänare.

– Jag blev less och slutade tvärt sedan det ordnats en fest för personalen men den slutade med att chefen utnyttjade tillfället att skälla ut alla som var där. Det var inte kul.

Lite dumt för Larsas del var att fiskeskolan han så hett eftertraktade inte startade det året heller. Han behövde hitta ett alternativ. Kylreparatör lockade men så påpekade hans pappa att optiker var ”ett bra jobb”. Han sökte på vinst och förlust och kom in!

– Det var kanske lite oväntat men jag var faktiskt bra i matte i skolan och det har man ju nytta av som optiker. Jag flyttade till Stockholm och blev inneboende hos en äldre man i Hässelby. Han var väl inte så rolig men så småningom fick jag ett rum i ett studenthem.

Optikerutbildningen är gedigen. Första två års studier, sedan två års praktik och efter det ytterligare ett halvårs studier innan man får kalla sig för legitimerad optiker.

Under tiden i Älvkarleby träffade han Eva, som då läste på lärarhögskolan. När studierna var slut flyttade de gemensamt upp till Östersund där Larsa fick jobb på Domus Optik 1977. Eva blev lärare på Nyhedens skola i Krokom

– Fiskedrömmen var väl inte riktigt slut. Just då drog nämligen den där fiskeskolan igång och jag sökte. Jag blev reserv och i slutet av september blev jag erbjuden en plats. Då funderade jag ett tag och bestämde mig. Jag sket i det. Jag började att fritidsfiska igen istället. Man ska nog inte jobba med sin hobby. Jag satsade på optikeryrket istället. Och det har jag aldrig ångrat. Jag har trivts otroligt bra genom alla år. Jag gick i pension redan vid 63 men jag har fortsatt att hoppa in.

–Kan du förklara varför du tycker att det är ett roligt jobb?

– Först och främst är det kundkontakten. Att få prata med människor är det bästa jag vet ända sedan jag kom över min blyghet. Men sen är ju jobbet också intressant som sådant, att hjälpa människor att se ordentligt. Det är väl bra? Jag har också haft förmånen att ha jättefina arbetskamrater på Synoptik, tidigare Appelqvist optik, där jag jobbat större delen av min yrkeskarriär.

Larsa berättar att det inte är alla synfel som optikerna kan fixa. Man remitterar också personer till sjukvårdens ögonmottagningen när det finns misstankar om en bakomliggande sjukdom. Barn under åtta år hamnar för övrigt automatiskt hos ögonläkare inte optiker.

Larsa har fått utlopp för sin humanitär och ideella sida också som optiker. Han blev uttagen att delta i ett projekt på Synoptik där en grupp optiker och assistenter åkte över till Guatemala för att ge fattiga bybor möjlighet till bättre syn.

– Vi startade en insamling inspirerade av organisationen ”Vision for all” och fick ihop 5000 glasögon. Innan vi åkte iväg vidtog omfattande undersökningar av varje glasögonpar som sedan paketerades ett och ett med de rätta värdena noterade.

Under vistelsen i Guatemala gjorde man sedan inte mindre än 4000 synundersökningar i en rad byar och massor med människor kunde äntligen glädja sig åt att se bättre:

– Vi kunde ju inte träffa exakt rätt men vi förvissade oss om att alla efter utprovningen skulle ha ett komfortabelt seende.

Att resa runt i småbyarna på den guatemalanska landsbygden var en spännande upplevelse och varje gång de kom fram på morgonen stod redan en lång kö och väntade på dem. Gruppen hann också med lite sightseeing efter väl förrättat värv naturligtvis, bland annat besökte man ett gammalt inkaområde.

Ännu ett utslag av Larsas behov av att få hjälpa till utan att tjäna på det är hans insatser när det är tävlingar i skidskytte på Östersunds fina skidstadion. Nu senast var det ju VM och Larsa la ut roliga bilder både under hårt arbete med bland annat snöskottning men han passade också på att ”frottera sig” med en massa kändisar genom att be om en selfie titt som tätt.

– Jag smög mig på kronprinsessan Vitoria och Daniel till och med. Annars var det väl mer skidskyttestjärnorna som fick finna sig i att ställa upp.

Larsa har jobbat inför och under tävlingarna i fyra år nu. Han tillhör en stor kader frivilliga som ställer upp varje år och för det blir de bjudna på avslutningsfesten + att de får gratis mat och fika. 

– När jag slutat jobba kände jag att jag vill göra något för stan. Jag kontaktade spårchefen Bertil Nordqvist och fick jobb i spårgruppen direkt. Det innebär att vi började redan en vecka före tävlingarna för att sätta banorna och sedan lägga spåren. I år blev jag faktiskt vice spårchef. Det var ibland ett tungt jobb eftersom det kom så mycket snö. Vi är ju nästan bara pensionärer och all den snö vi måste skotta tog på krafterna kan jag tala om!

Larsa och Eva träffades av en slump på et bröllop och tycke uppstod direkt.

– Det blev så att hon följde med mig hem redan första kvällen men hon var väldigt noga med att sova i ett eget rum. Åtminstone tills hon blev mörkrädd…säger han och skrattar.

Men förälskelsen höll i sig och nästa år firar de 45 år tillsammans. Redan 1979 köpte de alltså huset på Fågelbärsvägen och blev våra grannar. En rolig tid började för hela kvarteret vill jag påstå. Både Larsa och Eva knöt snabbt an till alla och mycket tack var dem fick vi en trevlig grannsämja på vår del av gatan. Snart kom barnen. Sara föddes 1980. Hon har lämnat outplånliga minnen hos mig som jag nu får påminna honom om. Tid efter annan hörde vi sent på kvällen eller var det till och med mitt i natten Larsa starta Saaben i grannhuset. Då visste vi. Sara vägrade att sova. Det enda som hjälpte var att åka runt i bilen med henne tills hon törnade in.

– Ja det stämmer. Hon var en ganska besvärlig baby som hade svårt att sova. Marie som kom två år senare var betydligt enklare.

Men varken vi eller de lät oss avskräckas. Min Ellen föddes samma år som Marie så Eva och jag hade mycket gemensamt som gravida och ammande mammor. De två flickorna fick sedan mycket glädje av varandra under de år som vi fortfarande fanns kvar i Östersund. Och Ellen och Marie har hållit sporadisk kontakt också sedan dess.

Nu är deras flickor vuxna och har egna familjer. Båda utbildade sig till sjuksköterskor. Sara bor utanför Uppsala och har två pojkar, Lukas 13 och Milo 10 år och är gift med Andreas. Marie bor på Rödön utanför Östersund och har två barn, Molly 7 och Viggo 3 år. Hon är gift med Johan. Båda flickorna älskar hundar. Sara har tre och just nu har Marie bara två men hon har haft fyra. Larsa umgås gärna med sina barn och barnbarn.

– Jag är nog en snäll morfar men det är inget jag tar igen om man säger så. Jag var nog en bra pappa också, konstaterar han.

Och hur är livet nu för Larsa och Eva? Båda är numera pensionärer sedan Eva avslutat sin karriär i skolans värld. Hon var under många år rektor på Storsjöskolan i Östersund. Ja, att kalla deras liv som något annat än aktivt vore fel. Utöver alla ideella engagemang och umgänge med vänner och släkt som jag redan berättat om är de flitiga golfspelare djupt engagerade i Storsjöbygdens golfklubb. En gång om året åker de på långsemester till Portugal eller Spanien för att spela golf och umgås med vänner.

Larsa älskar också att påta i trädgården och har uppenbarligen mycket gröna fingrar. Deras trädgård prunkar både i och utanför växthuset. Nu har de köpt husbil som de planerar åka runt i Sverige med framöver.

Men han har också speciella herrkompisar som han umgås med flitigt. Gruppen ”Tripple heroes” är en rolig företeelse som förutom Larsa består av de två läkarna Lennart Sjöberg och Anders Berglund. De har systematiserat sitt umgänge så att de spelar på fotbollsmatcher varje vecka. Var och en svarar för en vecka var och den fjärde spelar de tillsammans.

– Då blir det mycket ringande till varandra. Vi satsar hundra kronor på fotbollstipset i veckan men dessutom sparar vi 100 kronor var i en gemensam pott. Tillsammans med vinstpengarna (som är blygsamma) får vi ihop så mycket att vi kan göra en gemensam utlandsresa vartannat år. Vi har varit i Irland, Andorra, Skottland och Spanien. Om vi inte spelade skulle vi nog vara ihop i alla fall. Vi har flera intressen gemensamt som kultur och fåglar. Ibland går vi på Östersundstravet tillsammans också och spelar bort lite pengar. Jag brukar komma hem till Eva och stolt berätta hur mycket jag har vunnit men jag berättar aldrig hur mycket jag har satsat…

Ett annat sällskap heter Astigmatiska klubben. Den består av verksamma och overksamma optiker i alla åldrar. Under mitt besök träffar jag en av dem som är på tillfälligt besök i sin gamla hemstad. Ove Thörnqvist och hans fru Lena. Trevligt sällskap under den goda öringsmiddagen.