Kickis fyra S: Skriva, Sy, Sjunga och så Stugan förstås

De intog redaktionen som en fullständig självklarhet. De unga ”snorvalparna” och tidigare gymnasiekompisarna Kicki, Johanna, Andreas och Adam. De tog redan från första stund för givet att de hade en plats på redaktionen och vi ”gamlingar” kunde inte berätta mycket för dem som de inte redan visste.

Ja, här är Kicki i den ålder då jag lärde känna henne. Riktigt så här såg hon inte ut när hon dök upp på redaktionen. Här är hon extra utstyrd för en kväll i Londons nöjesliv.

Ja, ungefär så uppfattade jag de fyra när de damp ner samtidigt på Östersunds Postens redaktion för att jobba. Det kan ha varit runt mitten av 80-talet. Själv satt jag där, redan med snart 15 år på tidningen, levde ett etablerat småbarnsmammaliv och erkänner att jag var lite avundsjuk på de där fyra. Jag var bara drygt 35 år men det kändes att nästa generation journalister redan var mig i hasorna. De jobbade på bra men hade också ett roligt uteliv. Ibland gick de över gränsen. En av dem hotade till och med en restaurangägare med att han inte skulle få annonsera i tidningen om hen inte blev insläppt före kön. Min diskretion förbjuder mig att säga vem.

Jag måste väl påpeka att den skyldiga inte är föremålet för den här intervjun, annars kommer ni väl inte att ge henne en rättvis behandling. Hon heter Kicki Gustafsson – fast då hette hon Rasmundson – och hon är fortfarande kvar på tidningen. Idag kan vi nästan kalla henne ÖP:s grand old lady, 56 år gammal, med ett eget mycket personligt förhållande till sina läsare. Hon skriver nämligen regelbundet uppskattade krönikor och är dessutom tidningens debattredaktör.

Kicki och jag har utöver Facebook inte haft kontakt sedan jag drog söderut redan 1989. Men jag har fascinerats av hennes roliga uppdateringar på Facebook om privata göromål med den nyinköpte fjällstugan i Bakvattnet, som hon fullständigt älskar, om ”trafik- och väderredaktionens” ständiga rapporter om det omväxlande vädret i östersundstrakten och om den senaste krönikan eller någon insändare som skapat debatt. Det finns alltid något man vill läsa mer om när man följer hennes uppdateringar. En läsvärd Facebooksida helt enkelt och jag har länge varit nyfiken på att få intervjua henne i min blogg.

Den här bilden då Lars är på väg att färdigställa bastun berättar mycket om vilken glädje de två känner över sin nyförvärvade fjällstuga. Så fort de kan åker de hit och snickrar vidare eller bara njuter av natur och friluftsliv.

Och nu är det dags. Kicki har precis börjat sin semester och jag tar mig med min lilla Fiat längre och längre in i den jämtländska fjällvärlden för att få träffa henne. Ja just det, klart att vi måste ses i den älskade fjällstugan i Bakvattnet. Så mycket som jag läst om den stugan under det senaste året så är ingen annan plats tänkbar.

De sitter ute i solen på den nybyggda altanen och väntar på mig, Kicki och hennes man Lars. För alla oinformerade kan jag berätta att Lars är en ”kändis” åtminstone i Jämtland med omnejd men absolut att han har sina fans över hela landet. Lars är nämligen frontfiguren i Lars Vegas Trio som hade en dundersuccé för att stort antal år sedan med ”Jag vill vara din Margareta”. Även om Lars Vegas trio fortsätter att underhålla är Lars numera främst en känd radioprofil på P4 Jämtland, den lokalradiostation där min man Patrick jobbade från starten 1977 till vi flyttade 1989. Så jag känner en viss samhörighet med Kicki också på det sättet. Hon och jag på ÖP, våra män på Radio Jämtland, som den hette då.

Och jag känner att det finns mer som förenar oss. Vi intar gärna en viss ironisk distans till vår omgivning i vårt sätt att både prata och skriva. Men det innebär långt ifrån att det Kicki kommer att berätta för mig är förutsägbart. Som vanligt när jag intervjuar för min blogg har mina offer (jag skriver offer trots att Kicki påpekar för mig att på Journalisthögskolan fick hon lära sig att aldrig kalla dem vi intervjuar för offer) en historia att berätta som jag inte kunde ana i förväg.

Hela familjen samlad. Besöket på Disney World är just avklarad. Kicki, Lars, Simon och Märta.

Därför vill jag börja med att berätta om Kickis rätt dramatiska förhållande till sina två barn, Märta, 26 år och Simon, 24. Nej, problemen finns inte idag utan det hände när de gjorde entré hos familjen Gustafsson.

Det började med att Kicki fick en svår förlossningsdepression direkt efter Märtas födelse 1993.

– Det var en mycket jobbig period då jag bara grät. Jag kunde amma henne bara i två veckor, jag sov nästan ingenting. Jag blev bättre med tiden men hamnade till sist i en riktig svacka. Då fick jag medicin och blev bra på riktigt. När jag kom ut på andra sidan sa jag till mig själv att det räcker med ett barn.

Men Kicki blev gravid igen 1996. En graviditet som kunde ha slutat mycket illa. Barnet växte nämligen i en av hennes äggledare istället för i livmodern, ett så kallat utomkvedshavandeskap som blev mycket dramatiskt.

– Jag fick oerhört ont i magen. Ringde till akuten som sa att jag skulle avvakta och att jag skulle höra av mig om det blev värre. Och det blev det. Jag började må illa och kräktes och till slut fick jag åka ambulans till sjukhuset. Men sedan fick jag ligga hela tre timmar utan behandling på en brits. Först då tog de in mig. Det visade sig att min äggledare spruckit och hela 2,8 liter blod hade samlats i min mage. Om jag av någon anledning fått för mig att resa mig upp där under väntetiden hade jag dött omedelbart.

Kickis tillstånd var livshotande men hon överlevde och än en gång bestämde hon sig. ”Det räcker med ett barn”. Men så ingrep ödet bara ett år senare. Åtminstone tolkar Kicki det så.

En barndomsbild. Den föreställer Kicki och hennes kusin Elisabeth. Nu är Kicki mamma till Elisabeths barn.

– Min kusin Elisabeth var ensam hemma med sin son, tvåårige Simon, när hon plötsligt dog knall och fall. Lille Simon var ensam minst ett dygn med sin döda mamma innan polisen bröt sig in och hittade honom. När jag fick veta tänkte jag direkt: Simon kan ju komma till oss! Elisabeth och jag har alltid varit de kusiner som haft mest kontakt genom åren. Det blev många turer innan ärendet var utrett men sedan 1998 är Simon familjens son. Han och Märta har växt upp som syskon, men de är ju riktiga ”blodssläktingar” också. De är tremänningar och deras mormödrar, min mamma Margit och Simons mormor Ulla-Britt, är systrar.

Komplikationerna berodde på att Elisabeth dog i Tyskland, och att Simons pappa var tysk. För att komplicera det ytterligare var Elisabeth vid tillfället fortfarande gift med en italiensk man, som inte ville skiljas trots att förhållande varit slut ett bra tag. Det innebar att han formellt blev pappa till pojken. När Elisabet dog hade förhållande med Simons pappa redan tagit slut, varför han inte hade skrivit på ett faderskapserkännande. Men han erkände faderskapet senare. Simons farmor och farfar tog hand om pojken efter dödsfallet men kunde inte bli hans vårdnadshavare. Pojkens morföräldrar, Kickis moster Ulla-Britt och morbror Stig, åkte förstås ner till Tyskland direkt. Och hemma i Sverige startade Kicki och Lars processen för att försöka få vårdnaden om lille Simon.

“Men det är klart att den
tyska släkten inte var glad.”

– Det var ordentliga utredningar som svenska myndigheter gjorde. Vi fick besök av två socialsekreterare som intervjuade oss, våra vänner, våra kolleger och förskolelärare. Man kom fram till att Simon verkade få det bäst hos oss jämfört med de andra alternativ som de ställdes inför. Pappan berättade nämligen tidigt att han inte kunde ta hand om pojken då han var lastbilschaufför och reste mycket.

Men därmed inte sagt att allt var frid och fröjd. Släkten i Tyskland tyckte ju om den lille pojken. Ungefär samtidigt som han fyllde tre i februari 1998 beslutades att Simon skulle följa med sina morföräldrar hem till Krångede för ett tre veckor långt besök. Vistelsen förlängdes och han åkte aldrig tillbaka till Tyskland. Istället var processen i full gång för att Kicki och Lars skulle bli vårdnadshavare.

– Vi hade också kontakt med familjen och myndigheterna i Tyskland naturligtvis under den här processen men det var rätt komplicerat eftersom vår tyska var undermålig och de inte kunde engelska. Men så småningom löste det sig och vi fick vårdnaden om Simon. Senare adopterade vi honom. Men det är klart att den tyska släkten inte var glad. Det blev ju så konstigt för dem. Han skulle åka på besök i Sverige men försvann helt istället.

Kicki berättar att de året efter när Simon var 4,5 år, beslutade att åka ner till Tyskland för att behålla kontakten med Simons farföräldrar. Men besöket blev mer av ett avslut än den början som de hoppats på:

Simons fascination över motorer och maskiner får sitt utlopp när han och pappa Lars ska bygga en friggebod i huset i Torvalla.


 – Att han inte kunde prata tyska längre trots att de bara ett och ett halvt år tidigare lämnat ifrån sig en gosse som bara pratade tyska, måste naturligtvis ha sårat dem. Men han kände igen dem och garaget där det fanns en ”Auto mit anhänge”. Simon har hela livet varit intresserad av motorer och maskiner och enligt släkten där nere, var just de orden några av de första han sa. (Alltså bil med släp). Det sista tyska ordet vi hörde honom säg var Eisenbahn (järnväg).

Sedan dess har kontakterna varit sporadiska med familjen i Tyskland även om de inte upphört helt. Simon var helt anpassad till sitt svenska liv med sin nya familj och med mormor och morfar i Krångede på bara något år. De rädsla de känt att Simon ska anklaga dem för att ha tagit honom från hans pappa har inte inträffat men Kicki tror ändå att tankarna om hans ursprung kan komma.

– När han bli pappa själv en gång, då tror jag att frågorna kommer om den ovanliga start han fick i livet, säger Kicki.

Och att hans tyska rötter lever kvar i honom är väl utom allt tvivel eftersom det tidiga intresset för motorer och maskiner fortsätter att vara hans stora intresse trots att det inte delas av resten av familjen. För honom har det alltid var fordon och transporter som gällt, bilar, traktorer, grävmaskiner, truckar och lastbilar. Han har jobbat på olika företag i Östersund och hunnit med att hantera fler olika stora maskiner.

– Det har jag vetat att jag ska bli sen jag var sex år, sa han till mig när vi pratade om hans yrkesval, säger Kicki.

Märta tillsammans med sin mamma. Trots att hon tidigt deklarerade att hon aldrig tänkte bli journalist är det just det hon nu har blivit.

Märta däremot, som bara är ett och ett halvt år äldre än sin lillebror, har följt i föräldrarnas fotspår trots att hon tidigt deklarerade att hon aldrig tänkte bli journalist. Hon gick en treårig utbildning i medie- och kommunikationsvetenskap i Umeå. Och hon började också utanför mediabranschen, på Swedbanks digitala centrum, men efter ett år kröp hon till korset:

– Hur gör jag för att söka jobb på ÖP, frågade hon sin mamma. Hon fick ett jobb på webben och Kicki fick plötsligt sin dotter som kollega:

– Det kändes förstås lite konstigt men jag tror att hon under den tiden också fick en annan bild av sin mamma. Och jag av henne.

Men efter ett år var det slut. Hon lasades ut, en vanlig företeelse för alla unga människor som vill bli journalister idag. Efter ett år på radion blev hon utlasad också därifrån. Nu hoppar hon in på olika vikariat. Men det är uppenbart att det är journalist hon har blivit.

Båda barnen bor i egna lägenheter i Östersund vilket gläder föräldrarna.

Familjen Rasmundson har precis utökats med” Lillan” som Kicki kallades upp i tonåren. Storebror Kjell var ju så mycket äldre.

Men nu är det dags att ta det från början. Kicki är född den 19 mars 1963. Dotter till Margit och Göte Rasmundson. I familjen fanns storebror Kjell, som redan hunnit bli tio år. Han var mycket sjuklig som liten och föräldrarna drog sig för att skaffa fler barn. Den nya familjemedlemmen var därför inte planerad men välkommen ändå. Ända till hon var 14 år gick hon allmänt under namnet Lillan, vilket inte alltid var så kul när kompisarna följde med hem.

– Det var stor åldersskillnad mellan mamma och pappa. Han var född 1917 och mamma 1931. Mamma bodde i Krångede, medan pappa kom dit för att jobba på kraftverket. Det var en rush och optimism i Jämtland tack vare kraftverksutbyggnaden så det var goda tider när de möttes. Pappa var tjänsteman och kom från relativt goda förhållanden i västra Jämtland, från en ort som heter Lockåsen, medan mamma kom från betydligt enklare förhållanden. Morfar var skogshuggare, de bodde i ett Per Albin Hansson-torp och mamma hade hela sex syskon.

Margit ville inte gärna prata om sin bakgrund, berättar Kicki. Hon gick sex år i folkskola varav det sista året på Sollidens sjukhus i Östersund eftersom hon drabbades av tbc.

– Det präglade henne resten av livet, särskilt som hon fick ett återfall i början av 20-årsåldern.

Båda föräldrarna tog senare i livet igen den korta skolgången i ungdomen genom att fortsätta läsa i vuxen ålder. Speciellt hennes pappa visade sig vara mycket studiebegåvad och läste in gymnasiekompetens med höga betyg.

Efter många år i Krångede blev pappan förflyttad till Storfinnforsens kraftverk två mil utanför Ramsele. Familjen kom dit när Kicki bara var ett och ett halvt år och det är därifrån hon har sina första minnen.

Kicki med sin mamma.

– För mig är det väldigt enkelt att identifiera mig med mina rötter i Krångede. Det är dit vi alltid har åkt till mormor och morfar medan både farmor och farfar var döda redan innan jag föddes. För några år sedan fick jag kontakt med några av mina kusiner på pappas sida. Vi körde runt en dag och tittade på släktens gravar. Det var väldigt roligt. Och pappa berättade att farmor var den snällaste människa han någonsin träffat.

Men tiderna förändrades och kraftverksjobben centraliserades. De blev allt färre där elen producerades. Götes jobb skulle göras i Stockholm i fortsättningen och han blev uppsagd 56 år gammal. Familjen flyttade 1973 till Östersund där han så småningom fick ett jobb inom Samhall. Samtidigt började mamma Margit jobba på LM Ericsson, som då var den dominerande kvinnoarbetsplatsen i Östersund med över 1000 anställda. Familjen flyttade in i en trea på Körfältet, det allra nyaste bostadsområdet i stan. Ungefär samtidigt var Kjell mogen för lumpen och efter det flyttade han aldrig tillbaka till Östersund. Kicki blev ett ensambarn. Men ensamt barn i Körfältet var hon inte. Istället fanns under den här perioden fler barn än den nybyggda fina skolan kunde svälja.

– Jag fick gå ett år på Körfältsskolan, stans nyaste, men fick sedan byta och istället tillbringa resten av mellanstadiet i en av stans äldsta skolor, Odenslundsskolan, eftersom vi Körfältsbarn måste fördelas ut.

Högstadiet tillbringade hon på Parkskolan. Hon var duktig i skolan och hade i princip bara femmor i betyg.

– Jag hade lätt för språk men hatade matte, fysik och kemi. Jag fick ändå bra betyg i de ämnena, så när jag bestämde mig för att välja humanistisk linje i gymnasiet blev min lärare upprörd. Hon tyckte jag skulle välja naturvetenskap.

När Kicki lämnade Quarozia fick hon en guldbricka. Det var samtidigt som hon tog studenten alltså. Hon behövde inte sluta i förtid!

I gymnasiet börjar så Kickis roligaste ungdomsår. Innan dess var hon rent festmässigt ganska blygsam och avslöjar att hon blev full första gången när nian hade avslutningsfest. Men det tog hon igen på gymnasiet när hon valdes in i en av alla illustra gymnasieföreningar som fortfarande finns på Wargentinskolan i Östersund och där inte vem som helst passerar nålsögat. Den hette Quarozia och var endast till för tjejer. Ja, så var det med alla de knappt 10 föreningar som fanns då på skolan. De var starkt uppdelade efter kön; killar för sig och tjejer för sig, men festerna hade man förstås gemensamt.

Hennes egenbild var att hon var präktig och klassens plugghäst men plötsligt var hon inte ensam om att räcka upp handen. Samtidigt började andra intressen bli viktigare, som fester och killar. Så betygen sjönk.

– Jag trodde aldrig att jag skulle bli invald eftersom jag hade fel bakgrund. Här bodde alla i villa och var barn till doktorer, advokater, direktörer så jag berättade sällan för dem att jag bodde på Körfältet… Men jag hade med åren skaffat mig ett försvar där ingen frågade efter min bakgrund. Jag hade en vass tunga och spred sarkasmer och ironiska kommenterar runt mig. Jag visade tydligt att jag inte tänkte låta mig imponeras. Och det hjälpte i den världen.

– Många killar påpekade att jag var så spydig och sarkastisk men de sa det med en viss beundran.

Jag måste bara skjuta in att Torgny Jonsson på ÖP (en av tidningens bästa skribenter genom tiderna men det är intervjuarens åsikt) långt senare sa ungefär samma sak till Kicki när han påpekade att hon har en tunga som en osthyvel!

“Jag hade hoppat från kärlekstrampolinen
ner i en tom bassäng.”

Det stod väl inte på förrän hon blev kär under gymnasietiden. Hon träffade en kille, som var två år äldre och med en pappa som hade just ett sådant där statusyrke. I åtta månader gick hon som på moln men så kom katastrofen. Killen berättade att han inte längre ville vara ihop med henne:

– Jag hade hoppat från kärlekstrampolinen ner i en tom bassäng. Träffen blev hård och jag var helt förtvivlad. Jag ville inte prata med mamma om det utan stängde in mig på mitt rum. Hon hade ingen del av det liv jag levde då och skulle aldrig förstå. Så jag tänkte att hon inte skulle märka något men det hade hon förstås gjort. Hon kom in och frågade ”Hur är det?” och sedan sa hon inget av de sakerna jag hade varit rädd för.

Journalisten Kicki gör reklam för ungdomstidningen I Draget som hon var redaktör för .

Men historien förändrade Kicki. Hon blev om möjligt än mer sarkastisk och enligt egen utsago rent av elak och vass i sina relationer med andra människor. Hon släppte få inpå livet.

– Jag byggde upp ett hårdare försvar och tänkte att ingen ska längre få se mig kräla i stoftet. Men också tidigare hade jag stort behov av egen tid och har egentligen aldrig varit en gängmänniska.

Men naturligtvis drabbades Kicki av kärleken i alla fall hur många murar hon än byggde upp. Året hade hunnit bli 1989 och Kicki hade redan jobbat flera år på ÖP. Hon hade varit au pair i England och hon hade gått på Journalisthögskolan i Göteborg och var nu en etablerad journalist i stan. Parallellt med allt annat har hon alltid sjungit i kör. Något jag kommer att berätta mer om senare. Och det var under ett körprojekt tillsammans med Länsmusiken som det tände till. Lars Gustafsson kom in i hennes liv. Han jobbade där som tekniker och som ansvarig för notbiblioteket.

Men samtidigt hade redan Lars Vegas trio bildats och blivit halvkändisar i Östersund. Kicki tyckte de var otroligt roliga och hon hade intervjuat honom för tidningen en gång men utan att något hände då. När projektet var klart kunde hon inte släppa tanken på Lars utan bjöd hem honom, officiellt för att intressera Lars Vegas trio för Ted Gärdestadslåtar. Och på den vägen är det:

Den stora kärleken – Lars Gustafsson. De har varit ihop i 30 år. Läs Kickis fina kärleksförklaring till honom här.

– Inget blev som jag trodde. Han var inte rockjournalist, han var inte lång och bredaxlad utan mycket kortare och yngre än jag tänkt mig. Men ändå. Lars är mitt livs stora kärlek. Och han är min allra bästa vän. Med honom vill jag inte leva parallella liv där han har sina kompisar och jag mina som så många förhållanden bygger på. Visst är det trevligt och bra och nödvändigt att ha egna intressen utanför parförhållandet men för mig är samvaron med Lars viktigast. Det är med honom jag vill göra saker. Lars och jag har alltid mycket att prata om. Jag har haft mardrömmar om att det tagit slut mellan oss och jag är helt förtvivlad. Men jag vaknar alltid med en lättnadens suck när jag inser att det inte var sant!

De har hunnit fira silverbröllop, vilket de för övrigt gjorde i Paris, staden som de båda fallit för först på ”äldre dar”. De var där allra första gången 2006 för att besöka Disneyland med barnen men sedan dess är de fast.

Kicki berättar en rörande historia om sin mamma. Strax innan hon dog för 14 år sedan sa hon till Kicki:” Jag ligg’ här å tänk på’n Lars. De e tur att vi har’n Lars.”

– Jag tror hon kunde dö trygg för att hon visste att jag var gift med världens bästa Lassegubbe.

Kickis pappa dog betydligt tidigare i komplikationerna efter ett hjärtfel när Kicki bara var 20 år.

Efter allt jag nu berättat om Kicki förstår ni att samtalet där på altanen i Bakvattnet varade många timmar. Vi fick flytta våra stolar allteftersom solen flyttade läge. Det var för varmt att sitta i solgasset, vilket inte händer varje dag i Bakvattnet!

Fjällstugan i Bakvattnet. Till höger ser din den färdiga bastun som Lars i en tidigare bild visade skalet av.

Så nu är det dags att berätta vad Kicki fyller sina dagar med numera. Hon kallar dem sina tre S: Skrivandet, Sången och Sömnaden. Jag skulle själv villa lägga till ett fjärde S: Stugan! De senaste åren har mycket av parets energi gått åt till att finslipa detaljer på stugan som de köpte 2018. Då var stugan bara ett skal som de fyllt med innehåll efter hand. Först med hjälp av hantverkare men sedan har de fortsatt själva med nya satsningar. (Bilden i huvudet tog jag för övrigt när vi åt god lunch, tillagad av Lars, i stugans kombinerade kök och vardagsrum.)

– Den har höjt vår livskvalitet väsentligt och så fort vi kan för jobb och uppdrag åker vi hit upp och snickrar vidare. Det har blivit en altan och en bastu. I sommar är det dags för ett förråd. Men vi gör så mycket mer, spanar efter fåglar, som länge varit ett gemensamt intresse, fotvandrar, åker skoter eller bara njuter.

Men vi börjar med skrivandet. Efter en lång karriär som vanlig nyhetsjournalist där både skrivande, redigerande och chefande ingått har hon alltså nu landat som krönikör och debattredaktör.

– Jag skrev länge en egen blogg där jag funderade på smått och stort och efter ett tag började jag tycka att flera av inläggen skulle passa som krönikor i tidningen. Jag pratade med kulturchefen Stefan Nolervik och sedan 2007 har jag en fast plats tre av fyra veckor för min krönika. Och det börjar på samma sätt varje vecka. Jag startar måndagen med att fråga Lars och mig själv: Vad i helvete ska jag skriva? På onsdagen har jag kommit på det och skriver, på torsdagen publiceras den på nätet och på fredagen i tidningen. Jag skriver inte bara om personliga saker utan tar också upp aktuella frågor i Östersund, som sagt stort och smått blandat.

Kicki sjunger solo. Året är 1989 och kören heter Mozaik. Nu är det bara Octava som gäller.

Kicki började sjunga i kör redan som liten men sedan hon återvände till Östersund från journalisthögskolan har det blivit ett mer systematiskt intresse som bara fått kortare uppehåll när jobbet inte har gått att förena med kvällsaktiviteter. Sången kan hon inte tänka sig att vara utan.

– ­Jag har varit medlem av flera olika körer i Östersund men sedan sekelskiftet är det Octava som gäller. Jag har alltid varit första sopran och är det fortfarande.

Och sömnaden då?

– Jag har nog haft det intresset i hela mitt liv fastän jag inte fattat det förrän på senare år. Jag köpte tidigt en symaskin. Det var praktiskt att ha. Men det var Lars syster som drog med mig i en förening som heter Jämtkvilten där vi sydde lapptäcken. Där var jag med i 10 år sedan blev jag intresserad av att sy väskor och det har jag ägnat många timmar åt sedan dess. Det finns så många fina tyger att hitta på nätet och att hitta på olika modeller är så roligt. Och jag är noggrann, säger Kicki och visar mig flera exempel på sitt avancerade hantverkskunnande.

Kicki visar en av väskorna hon designat och sytt själv. Hon älskar alla vackra tyger som man kan hitta på nätet.

Men vi kan inte avsluta berättelsen om Kicki utan att berätta att hon redan som tvååring fick en svår skada som nu i vuxen ålder påverkar henne mycket och gör att hon inte längre kan jobba full tid. Kroppen orkar inte med det relativt stillasittande livet på en tidning.

– Jag var med om en bilolycka i januari 1966 och bröt en halskota. Läkarna konstaterade att det var ren tur att jag inte dog. Under en period var jag halvsidesförlamad men en liten kropp repar sig. Nu långt senare har jag förstått att den ryggmärgsskada som man pratade om redan då påverkar mig mer än jag förstått. Det pratades om min rygg och mitt kortare ben och att jag var svagare i höger kroppshalva, men ordet ”ryggmärgsskada” gick mig helt förbi då. För sju år sedan märkte jag att jag att jag var ostadig på höger ben och fotled och jag stukade den allt oftare. Jag blev så dålig efter hand att jag måste gå med krycka. Jag mådde allt sämre och blev långtidssjukskriven. I december 2015 genomgick jag en operation då man förlängde hälsenan och tajtade till ledbanden så att jag inte skulle ha så lätt att stuka mig längre. Nu funderar jag förstås vad som kommer att hända med mig framöver. När jag var ung och pigg kunde jag ju kompensera den högra sidan svaghet men det vet man ju inte hur det blir i en äldre och stelare kropp, säger Kicki som är bekymrad över framtiden för kroppen. Att hon dessutom tvingats till hårda fighter för att bli tagen på allvar av försäkringskassan gör inte saken bättre. Just nu jobbar hon deltid utan att försäkringskassan ger henne sjukpenning för resten till exempel.

Kicki och hennes Lassegubbe.

Men Kicki är inte en person som låter sig nedslås. Hon fortsätter skriva sina underhållande och roliga uppdateringar på Facebook och i sina krönikor i ÖP och hon blir glad bara hon tänker på sin stuga och sin Lassegubbe som finns där hela tiden.

PS. Av de där fyra snorvalparna var det för övrigt bara Kicki som blev kvar på ÖP.