Först är hon lite blyg. Springer och gömmer sig. Men ganska snart kommer hon förbi där jag sitter vid bordet på hennes veranda. Hon visar att hon kan cykla på sin trehjuling. Sen kommer hon tillbaka med en docka i famnen. Och dockan bryter isen. Nu berättar hon att hennes baby är torr om läpparna precis som hon är själv och så får dockan lite fet kräm så hon ska må bättre.

Jag har precis träffat Yuly. Hon är fem år. Sedan oktober förra året bor hon i Lindö, en stillsam och välmående stadsdel i Norrköping tillsammans med sin mamma Linda och pappa Johan. Men de fyra första åren i sitt liv fanns hon i en helt annan del av världen.

Äntligen har jag efter månader av isolering fått chansen att återuppta personintervjuerna i min blogg! Coronaviruset som gastkramar vår jord påverkar mig eftersom jag trots ett inre motstånd (”jag är väl inte äldre och skör”) inser att jag nu nått den ålder då jag tillhör riskgruppen. Men tack och lov att viruset slog till i vår del av världen då värmen återvände med solen högt på himlen. Det fina vädret ger mig chansen att intervjua utomhus. Det gäller bara att mina intervjuobjekt bor tillräckligt nära mig så att jag inte behöver övernatta.  

Och nej det är inte Yuly som är mitt intervjuobjekt. Det är hennes mamma 34-åriga Linda Månzén, en gammal kollega till mig på Norrköpings tidningar. För mig slog det ner som en smärre bomb när Linda plötsligt uppdaterade sin Facebooksida i oktober förra året. Hon befann sig i Bogotá, Colombias huvudstad, för att hämta hem sin dotter. Under flera år hade ett mänskligt drama utspelat sig utan att jag förstått, möjligen kunnat misstänka. Trots att Linda gifte sig med sin Johan redan 2010 kom det aldrig någon uppdatering om att familjen skulle utökas. Åren gick men det var fortfarande bara Johan och Linda och de två katterna Tuls och Baby när hon skrev på Facebook.

Kanske var jag för upptagen av dramatiken i min egen närhet under den här tiden. Min dotter Ellen och hennes man Anders försökte under samma tid få barn med hjälp av konstgjord befruktning. En tuff process för alla inblandade. Inte hade jag då en tanke på att också Linda och Johan gick igenom samma smärtsamma och omskakande process. För om ni som inte varit med om en IVF-behandling, som det heter, tror att det bara är att plantera in ett befruktat ägg i kvinnans livmoder och sedan vänta på resultatet, får nog tänka om. Det är en lång process i en känslomässig berg- och dalbana där varje nytt försök tär hårt inte bara på kvinnans psyke utan också på hennes kropp. Och tyvärr slutar det ibland med att embryot aldrig blir till detta lilla funktionsdugliga liv som man längtar efter. Min dotter gjorde tre försök och Linda fyra. Inget lyckades.

Där på verandan hemma hos Linda får jag höra en berättelse som jag känner igen från mitt eget barns berättelser. Men till skillnad från Ellen har Linda under åren då hon kämpat för att bli mamma varit mer hemlighetsfull och egentligen bara berättat för sin mamma Anne, nära vänner och de chefer på jobbet som måste veta vad hon har gått igenom.

– När vi väl hade startat adoptionsprocessen var det några fler som fick veta. Då kändes det inte lika känsligt, även om vi från och till var rädda att säga för mycket för tänk om vi inte skulle anses lämpliga av kommunen. Hur skönt det än var att ha gått vidare och lämnat tanken på biologiska barn så var det stundtals väldigt påfrestande att känna att andra personer skulle avgöra om vi skulle få vår efterlängtade familj eller inte. Men för varje person jag berättade för så innebar det en lite större lättnad. Mitt råd till andra är att vara öppen om båda känner sig bekväma med det. Vi blev helt öppna efter att vi fått medgivandet från kommunen.

Denna tystlåtenhet har också inneburit att hon utsatts för många plumpa frågor under de år som gått sedan hon ”borde” blivit gravid.

– Det märkliga är att det ofta sker när man är i större sammanhang och många kan höra. Jag hade önskat att de som ville veta hade kunnat ta upp det i enrum. Då hade det varit mycket enklare att berätta.

Så när frågorna dök upp ”När ska ni ha barn då?” valde Linda att försöka ignorera dem och börja prata om något annat.

– Om Johan var med svarade han ofta åt mig och sa skämtsamt att ”Vi tycker om att sova”. För så var det. Det var aldrig Johan som fick frågorna. Det var jag. En gång blev jag faktiskt ordentligt arg och röt ifrån. Jag minns inte längre vad jag sa, bara att personen som frågat blev väldigt paff och sa ”Jag visste inte att det var så känsligt”. Då var jag bara helt ärlig och sa ”Men det är det!” Det är så märkligt att folk inte förstår att det kan vara känsligt och en stor personlig sorg det man är med om.

Linda är inte den som högljutt berättar att hon kommit in i ett rum. Vi arbetskamrater har lärt oss hennes försynta sätt. När det gäller jobbet däremot visade hon inga tecken på osäkerhet. Det innebär att hon också fått den ena mer ansvarsfyllda uppgiften än den andra under de 13 år hon nu arbetat på tidningen. Så att hon inte pratade om sina många fruktlösa försök att bli med barn är inte så konstigt. Min dotter är en annan sort och såg till att alla var med på tåget. Men när ännu en graviditet misslyckas är ju sorgen och besvikelsen den samma. Och tröttheten.

”Till slut tog vi en paus så att min kropp
och mitt huvud fick återhämta sig.”

– Vi hade varit gifta i ungefär ett år när jag slutade med p-piller. Det är alltså nästan nio år sedan. Vi visste båda att vi ville bli föräldrar, så när vi väl bestämt oss blev det förstås många besvikelser. Så småningom vände vi oss till sjukvården för att få hjälp. De kunde inte hitta något fel men ändå blev jag inte gravid. Så därefter skedde de fyra försöken med IVF. Det är fruktansvärt jobbigt, inför befruktningen får man hormonsprutor som påverkar en rätt ordentligt. Första försöket väckte hopp men det dröjde inte länge förrän jag fick missfall. De tre följande försöken lyckades aldrig. Men kroppen tar mycket stryk och psykiskt mådde jag mycket dåligt under de åren. Så till slut tog vi en paus så att min kropp och mitt huvud fick återhämta sig.

Men att de skulle avstå från att bli föräldrar var nog aldrig på allvar aktuellt. Frågan var bara hur. Så när Linda fyllde 30 år tog de första steget för att få adoptera ett barn. De blev medlemmar i Adoptionscentrum, som är den största organisationen som förmedlar adoptioner, och de fick en ”kölapp”. De kände fortfarande att de trevade. Var detta vad de ville?  Hösten 2016 hände så det som gjorde att beslutet gick från tanke till handling. De gick på en föreläsning som den regionala avdelningen av Adoptionscentrum anordnade i Linköping.

– Vi blev oerhört berörda och rörda av de vittnesmål som ett antal föräldrar gav under kvällen. Fram till dess hade adoption känts som ett substitut, en plan B, när vi inte kunde få egna barn. Efter det blev vi säkra. Vi vill bli föräldrar och det är det här som är meningen med våra liv. Punkt slut.

Johan och Linda gick hem, och tog tag i frågan ordentligt för första gången.

”Det är mannen som ska stå för försörjningen.”

– Så vid årsskiftet 2016 – 2017 hade vi ett första möte med kommunen som ju är den instans som godkänner oss som adoptivföräldrar. Den byråkratiska kvarn som vi då hamnade i hade vi kanske inte riktigt förutsett. Och vi hann bli ordentligt frustrerade flera gånger när det hakade upp sig. Så först två år senare, i början på 2019 var vår ansökan komplett och kunde färdigställas.

De började studera mer noggrant vilka länder som var aktuella just för dem.

– Och det visade sig inte vara så enkelt som man kunde tro. Många individuella krav ställs. Adoptionscentrum förmedlar kontakter i 14 länder. När vi gått igenom alla villkor återstod bara tre länder för oss, Colombia, Vietnam och Kina. Under den här tiden höll Johan på att skola om sig så min lön var den enda fasta inkomsten. Och så får det inte vara i många länder. Det är mannen som ska stå för försörjningen!

Ja, då återstod alltså tre länder. De två landade i Colombia eftersom Linda hade läst spanska under skolåren och de tyckte att det verkade som att landet arbetade med föräldralösa barn och adoptioner på ett bra sätt.

Men på vägen fick Linda och Johan också nya insikter som har varit värdefulla nu när de blivit föräldrar till Yuly.

– Vi fick gå en intensiv föräldrautbildning. Två helger i Stockholm. De gjorde att vi började tänka i andra banor än tidigare. Vi fick nya perspektiv som var nyttiga att ha med sig på vägen samtidigt som vi aldrig tvekade om att vi ville. Det är lätt att tro att man bara gör en god gärning när man tar ett barn från sin ursprungliga om än eländiga miljö för att ge det värme och trygghet i en totalt annorlunda miljö. Vad är det bästa för barnet egentligen? Det är inte en fråga som har ett enkelt och rätt svar. Och den tveksamheten måste man ha med sig hela tiden.

Det innebär också att de två har bestämt att Yulys fyra första år i Colombia alltid ska finnas med henne som en naturlig del av hennes vardag. Hon ska inte behöva glömma sitt ursprung.

I gruppen diskuterade man också för- och nackdelarna med att adoptera äldre barn. Barnen har varit med om mer, har fler minnen som kan komma tillbaka.

– Men samtidigt finns det då också någonting att bearbeta. Ett mycket litet barn har kanske inga minnen men känslan av att bli övergiven bär man med sig i alla fall.

Ansökan skickades till Colombia i slutet av januari 2019. Nu återstod det att vänta. Och vänta. Och vänta. Efter den långa processen i Sverige visste de ju inte hur länge de colombianska myndigheterna skulle ta på sig. Sommaren 2019 var snart slut när det förlösande telefonsamtalet.

– Det var nästan så jag kände på mig att det skulle komma just den dan. Jag var ensam hemma och telefonen ringde. Nu kommer det, tänkte jag spontant. Men det var något helt annat.

Bara några timmar senare ringde det emellertid igen. Linda försöker beskriva hur det kändes när Adoptionscentrum var i andra ändan av tråden:

”Det här är ju vårt barn”

– Jag fick fjärilar i hela kroppen. Det är en så fantastisk känsla att den är svår att beskriva. Lite senare fick vi en bild på Yuly. Då först började vi förstå. Vi hoppade runt och var löjligt glada, men så blev vi plötsligt osäkra trots att vi visste hur det skulle gå till. Tänk om vi hade missförstått och inte var de enda som blivit matchade med henne? Jag fick ringa upp Adoptionscentrum igen bara för att dubbelkolla. Vi fick vår bekräftelse och två korta med helt underbara filmer med henne. Det kanske låter ytligt men vi kände bara att ”Det här är ju vårt barn!”.

I ansökan hade de två skrivit att de helst ville ha ett yngre barn. Men det spelade ingen roll när Yulys lilla ansikte dök upp.

– Vår handläggare på Adoptionscentrum förklarade att det i vår ansökan fanns uppgifter som gjorde att myndigheten i Colombia tyckte att vi ändå passade väldigt bra tillsammans.

Nu fanns det mycket praktiskt att ta tag i. Och först i början på oktober kunde de sätta sig på planet till Bogotá.

– Det var de längsta två månaderna i mitt liv! säger Linda spontant samtidigt som Yuly kryper upp i hennes knä.

 Johan kommer med rabarberpaj, Merdricka och kaffe och under fikat deltar vi alla fyra i samtalet. Och Yuly vill byta knä och vara hos pappa. Hon lär sig nya svenska ord hela tiden men ibland kommer det också spanska ord. Mjölken i glaset blir leche.

”Så stängde viruset verksamheten och
hon blev mer hänvisad till oss”

Coronapandemin kom lite olämpligt också för den här relativt nybildade familjen.

– När hon kom hit besökte vi öppna förskolan. Hon stormtrivdes och hon fick kamrater att leka med och andra vuxna att lära sig svenska tillsammans med. Men så stängde viruset verksamheten och hon blev mer hänvisad till oss. Det är väldigt synd både för hennes språkutveckling och för möjligheterna att få nya vänner. Adopterade barn behöver knyta an till sin nya familj under en längre tid varför vi bör vara hemma hos henne längre. Så dagis har inte varit ett alternativ, berättar Johan.

Linda tog saken i egna händer och annonserade på Facebook efter lekkamrater till Yuly och fick napp:

– Ja hon har träffat två olika barn på lekparken här. Så vi hoppas att inte coronan ska stoppa hennes anpassning till det nya livet. Sen har hon en kusin som visserligen är några år yngre men som hon gärna leker med.

Men nu backar vi bandet till Bogotá i början på oktober 2019. Johan och Linda såg till att ha några dagar för sig själva i stan för att landa och få en känsla för landet där deras dotter har levt.

– Dagen innan hade vi ett möte där vi träffade myndigheten som ansvarar för adoptioner och fosterhemsplaceringar. De berättade för oss om Yulys bakgrund och vi kunde ställa frågor. Vi fick veta att hon bott i flera olika fosterhem under sin korta levnad men att hon troligen haft relativt bra förhållanden i hemmen.

Men sen var det dags. Att träffa Yuly.

– Vi får erkänna att vi sov inte så bra natten före.

De dekorerade rummet för att göra Yulys entré lite extra festlig. Med ballonger, saft och tårta.

– Vi fick veta att det var en glad tös i taxin på väg till mötet men när vi stod där och hon kom in stelnade hon, hon frös till is. Det kändes otroligt jobbigt och allt det festliga runt om blev bara fel, så fel. Vi bestämde att avbryta hela ceremonin och åka hem med henne till hotellet istället. Det fungerade bra. Hon satt i Johans knä, tyst och stel men accepterade ändå hans knä. Och när vi kom fram till hotellet kom ett litet leende, berättar de.

Men den oväntade utgången av mötet påverkade Linda och Johan mycket. Tusen tankar började surra i huvudet:

– Vad har vi gjort? Tänk om vi aldrig kan leva upp till hennes förväntningar?

De hade närmare tre veckor på sig att lära känna Yuly redan i Colombia och efterhand blev allt så mycket lättare. De provade sig fram och genom lekar i parker tinade den lilla flickan upp rätt fort. Lindas spanska och ett tydligt kroppsspråk räckte för att de skulle förstå varandra.  

– Redan dag tre började trotset! Hon hade väldigt bestämda åsikter vad hon ville ha att äta till exempel.

Nu med lite perspektiv berättar Johan och Linda att det de trodde skulle bli det stora problemet egentligen aldrig blev det. Istället var det annat som tog dem med överraskning:

– Vi oroade oss för anknytningen men den blev aldrig ett problem egentligen. Det var full fart direkt. Det märktes att hon kände sig trygg hos oss. Hon anpassade sig fort. Istället blev det själva barnuppfostran som vi haft mycket funderingar på hur vi ska tackla.

Ett barn med Yulys bakgrund lever ju förstås i en otrygghet att om hon inte gör som de nya föräldrarna säger finns risken att hon blir övergiven igen. Samtidigt måste hon ha ett stort behov att testa gränserna i den nya familjen. Att vara trotsig blir helt naturligt. Att därför bara tillämpa vanliga uppfostringsregler kan vara svårt.

”Det är en utmaning varje dag
men också helt underbart.”

–  Ja, livet förändras ganska ordentligt när man får barn. Det är ju alla medvetna om men för oss fanns den extra dimensionen. Hur hårda kan vi vara när hon trotsar oss? Tänk om hon tror att vi kommer att överge henne, lämna bort henne. Det är en balansgång som vi fått ägna mycket tid. Men så är det ju; ingen förälder och ingen unge är perfekt, säger Johan samtidigt som de båda framhåller den mysiga känslan när ett litet liv andas intill dem i sängen på natten och vaknar på morgonen full av energi.

– Det är en utmaning varje dag men också helt underbart, menar de två.

I september ska Linda gå tillbaka till jobbet och det är Johans tur att bli föräldraledig. Men även under den här tiden har Johan haft mycket tid att vara med Yuly.

– Jag jobbar skift på Gärdstaverken och det innebär ju att jag är hemma på tider då andra med 8 – 5 jobb aldrig är hemma. Så det har fungerat jättebra.

Innan vi går vidare och berättar om Lindas liv utanför föräldraskapet vill jag slutföra berättelsen om min egen dotters och svärsons kamp för att få barn. Den slutade inte lika lyckligt. Av en högdragen och föga empatisk tjänsteman på Norrköpings kommun fick de veta att det aldrig kunde bli tal om någon adoption i deras fall eftersom Anders var för gammal! Punkt slut. Han var 45 år vid tillfället. Att inga andra kvalifikationer hade någon som helst betydelse gjorde att de båda kände sig så stukade att de beslutade att istället leva ett gott liv och göra saker som är betydligt svårare att göra när man har barn. Men naturligtvis finns det en tagg i hjärtat.

Men nu är det dags att ta det från början. Linda hann ju leva rätt många år innan lilla Yuly vände upp och ner på tillvaron. Hon föddes 1986 i Arkösund, en turist- och utflyktspärla i den östgötska arkipelagen. Här fanns redan mamma Anne och pappa Stefan samt hennes två halvbröder, Andreas och Tobias, sju och tio år äldre än hon själv.

– Då var ju åldersskillnaden lite för stor för att jag skulle ha så mycket glädje av mina syskon. Men nu har vi en jättefin kontakt.

Föräldrarna jobbade båda på Marvikens kraftverk, ett kärnkraftverk som aldrig blev men som under många år fungerade som vanligt oljeeldat reservkraftverk i bistra tider. I närheten av Marviken fanns också skolan som Linda började i.

– Innan dess hade jag varit hos en dagmamma.

Linda älskade skolan. Inte bara den lilla Kättingeskolan, som hade tillräckligt med barn i området för att endast kunna fylla en klass i varje årskurs.

– Det var ett tryggt och bra sätt att få börja min skoltid men jag har alltid tyckt om skolan oavsett vad. Jag älskar helt enkelt att lära mig saker och läxorna gjorde jag med glädje varje dag, berättar Linda.

När Linda var tio år förändrades livet. Föräldrarna skildes och Linda och hennes mamma flyttade.

– Jag var ju hemma hos pappa varannan helg men annars var det bara mamma och jag. Det innebar att vi kom väldigt nära varandra och så har det fortsatt genom livet.

De två stannade inte kvar i idyllen Arkösund. Istället blev det storstaden Norrköping. Innan de kunde hitta en egen lägenhet var bostadsfrågan ändå löst.

– Vi fick flytta in hemma hos min mormor och morfar i Lindö. Det är det huset vid bor i nu. Till min stora glädje fick jag det långt senare.

Men snart hade de en egen lägenhet och Linda kunde börja på Ektorpsskolan.

– Det är klart att det kändes pirrigt att komma till en stor stad och en större skola men övergången fungerade bra. Det slumpade sig så bra att en av mina klasskompisar från Kättinge också flyttade till stan plus att jag en annan gammal kompis där. Det är en stor trygghet att redan ha kompisar när man flyttar. Och gå i skolan tyckte jag ju om redan från början.

Både fyran och femman gick bra men i sexan hamnade Linda i en väldigt rörig klass och det blev ett stökigt år. Men Lindas betyg var bra och hon började högstadiet med nya förhoppningar.

– Men tyvärr kände jag ganska ensam under en tid. Mina vänner fanns på annat håll så utanför skolan var allt bra. Bland annat fick jag en ”bonussyster” när pappa träffade en ny som jag fick god kontakt med. Vi pratade i timmar i telefon. Så jag klarade de jobbiga tonåren och högstadiet bra ändå. Och i nian insåg jag och en annan tjej hur lika vi var och blev verkligen tajta.

När det var dags att välja program till gymnasiet tvekade Linda aldrig. Redan som 11-åring hade hon bestämt sig för att bli journalist så att det skulle bli samhälle och media på Kungsgårdsgymnasiet visste hon tidigt. Och att börja där var en befrielse.

– Många hade hunnit mogna en hel del och dessutom kom jag till en klass med mer likasinnade elever. Här var jag inte ensam om att vara intresserad av samhällsfrågor och media.

Men hennes önskan att bli journalist hade kanske en liten ytligare anledning från början:

– Jag läste gärna tonårstidningar som Frida och Okej och drömde om att få intervjua artister…. Men jag gjorde också egna tidningar tidigt, skrev ihop så historier i dem. Så även om kändisarna var drömmen, när jag var elva insåg jag nog rätt fort att det inte bara var den rätt begränsade delen av journalistiken som jag ville ägna mig åt.

Efter gymnasiet blev det Ädelfors folkhögskolas journalistlinje och dagstidningsjournalistiken blev målet. När det var dags för praktik var valet enkelt. Hon ville hem till Norrköping. Första praktiken var på Folkbladet, den andra på NT. Året var 2007 och det var då Linda och jag träffades för första gången. Jag hade kommit till tidningen två år tidigare som nyhetschef. Sedan dess har Linda varit NT trogen. Hon har större delen av tiden jobbat med färdigställandet av tidningen sedan reportrarna gjort sitt. Men när hon nu återvänder till NT i september blir det som onlinereporter:

– Det ser jag verkligen fram emot. Att få skriva igen ska bli så roligt, säger Linda.

Men ett tag var Linda inne på att utbilda sig till något helt annat och sluta på tidningen. Nu blev det aldrig ett yrkesbyte men hon började en utbildning på distans med ett antal kursdagar i Stockholm.

– Det var när jag mådde dåligt under IVF-behandlingarna som jag bestämde mig för at bli kostrådgivare. Det låg ett egenintresse bakom förstås. Jag förstod att kosten betyder mycket för ditt välmående och jag hoppades att det skulle hjälpa mig att jag bli bättre på att äta rätt. Ja, jag hoppades också att jag skulle kunna lära mig hur kost kan underlätta för en person att bli gravid men det finns ingen forskning på det området. Jag hade så gärna velat hjälpa mig själv och andra i samma situation.

Men vi har en historia kvar att berätta. När Linda gick sista året i gymnasiet träffade hon Johan och sedan dess är de ett par.

– Vi träffades i Johans bil. Men inte så att jag bara damp ner i passagerarsätet intill honom. Min bästa vän, Veronica som tidigt flyttade till Hammarstrand kom på besök och vi behövde låna en bil. Hennes bror kände någon som kunde låna ut en bil. Den var Johan. Så då möttes vi.

Johan känner sin Linda väl. När det inte blev några barn insåg han att hon behövde en hobby för att bli av med sin överskottsenergi. Han gick ut på Ebay och hittade ett speciellt scrapbooking-kit som han överraskade henne med.

– Jag fick riktigt igång henne på en avancerad hålslagare som fanns i paketet och som hon kunde göra många roliga saker med. Det var ju inte så att jag hittade på det intresset hos henne där och då. Hon har alltid visat intresse för att pyssla, göra fina födelsedagskort och så men nu fick hon bättre redskap, berättar han.

Och mycket riktigt presenten träffade mitt i prick. Linda är känd i vida kretsar för sina fantastiska kort för att fira olika högtider.

– Ja, det är många som bett mig göra kort åt dem. Så under en period blev verksamheten rätt omfattande. Jag sålde mina alster och hade en blogg. Bloggen uppdateras inte så längre, nu har jag helt gått över till Instagram.

Det blir ju inte så mycket gjort på den fronten längre. Vardagen har fått andra prioriteringar och det är Linda så glad över. Dagarna går i rasande fart när man har en liten femåring som ska utforska en helt ny spännande värld.

– Ibland när jag tittar på henne får jag nästan nypa mig i armen. Hon är min dotter. Hur kunde vi få en så fantastisk liten tjej? säger Linda och ler med alla delar av ansiktet.