Katarina den stora
bestämde Linas liv

Hon ser ut som en tyska, hon pratar flytande tyska, hon har ett tyskt pass. Ändå har hon aldrig känt att hon hör hemma i Tyskland. Hon och hela hennes familj baktalades, mobbades, fick inte vara med i gemenskapen i den lilla staden Bitburg, där de bodde. Och allt är Katarina den Storas fel!

När Lina var 24 år gammal stod hon inte ut längre att känna sig som en främling i sitt eget land. Hon fick en möjlighet till en praktikplats i Sydney, Australien och åkte dit på tre månader.

– Jag kände direkt: Här hör jag hemma! Här finns det ingen som ser ner på mig. Jag åkte aldrig hem till Tyskland igen och nu har jag varit här i nio år!

Jag träffar Lina, 33 år en av dessa röktyngda varma dagar under försommaren då sydöstra Australien dignat under en lång torkperiod med dramatiska bränder som aldrig verkar ta slut. Jag har tagit tåget från Sydney och åkt längs kusten i två timmar söderut. Hisnande vyer med hav, berg och inbjudande sandstränder och klippiga vikar. Här ligger röken mindre tät. Jag kan andas mycket bättre. Staden jag stannar i heter Wollongong och här bor Lina tillsammans med sin man Rohan och deras två små flickor Ellie, sex år och Olivia, två.

Lina möter mig en nästan rökfri dag i Wollongong. Fast i bakgrunden syns röken från de många bräderna här också.

Det finns mycket dramatik att berätta om Lina och hennes familj men jag börjar ändå som jag brukar göra. Med mig själv. Jag har berättat det tidigare men gör det igen. När min son reste runt i Europa efter att ett längre förhållande tagit slut, träffade han en tjej. Man kunde tänka att hon kom från någon av de länder han besökte. Men icke. Istället föll han för Lana, en australiensisk tjej, som semestrade i Italien samtidigt som han. Och nu bor han i Sydney sedan 2017 tillsammans med sin Lana. Och han har fått en helt ny familj. Lanas föräldrar Nerida och Mark och storebror Rohan. Ja just det. Det är han som Lina från Tyskland träffade och förälskade sig i bara efter några månader i det nya landet. Han är en stor anledning till att hon har stannat kvar:

Lina och Rohan


– Men inte enbart. Redan när jag kom kände jag att detta kommer att bli mitt hem. Här behandlar människor mig som den jag är och inte var jag kommer ifrån, här är de imponerade av att jag kan flera främmande språk. Tyskland betraktades det som misstänkt. Och jag har klarat av att försörja mig ända sedan jag kom hit. Jag bodde hos en indonesisk familj under praktiktiden men fick sedan bo kvar hos dessa generösa människor till jag hade hittat något åt mig själv.

Språk ja. Lina kan flytande tyska, ryska och engelska. Lina är nämligen född i det gamla Sovjetunionen. Men hur allt detta hänger ihop återkommer jag till. Först fortsätter vi med nutiden.

För några år sedan flyttade Lina och Rohan från den hektiska storstan Sydney eftersom de insåg att de aldrig skulle ha råd att köpa det hus som en växande familj skulle behöva. Huspriserna i Sydney är absurda. Istället hittade de ett fantastiskt fint hus med fyra sovrum i den vackra kust- och sommarstaden Wollongong med flera inbjudande beacher och bedövande utsikt. Eftersom Rohan jobbade som strålningsterapeut på ett sjukhus som ligger mitt emellan de två städerna var flytten inte svår att genomföra.

Lina fick snabbt ett jobb och har sedan dess arbetat på flera olika företag i Wollongong men numera är hon alltiallo hos en så kallad Mortgage Broker. Jag är så okunnig att jag inte vet om det finns några sådana i Sverige. Men de mäklare som jobbar där tar fram bästa möjliga lån till husspekulanter och husägare utan att vara bundna till en speciell bank. Och Lina har rollen som den person som hjälper mäklarna och chefen att hålla reda på alla papper, tidsbokningar etc. Att de har svårt att klara sig utan henne framgår med all önskvärd tydlighet den dag jag besöker henne, hennes lediga fredag. Hon får ändå ett antal samtal från företaget innan vi skils åt efter några timmar.

– Så är det jämt, berättar Lina men med ett leende på läpparna. Hon trivs med sitt jobb.

De två döttrarna Olivia och Ellie.

Äldsta flickan Ellie går i skolan trots att hon bara är sex år. Lilla Olivia finns inom barnomsorgen.

– Det är extremt dyrt med barnomsorg i Australien. För en månad måste man betala 2100 dollar. Men vi har fått det lite billigare eftersom jag inte jobbar på fredagar och hon kan då vara hemma med mig. Men det är en stor del av lönen för oss som jobbar att ha barnen där.

I samband med att man föder barn har man rätt till 14 veckors betald ledighet. Så barnen är ofta små när de börjar på dagis. Sedan finns det arbetsgivare som är mer generösa, och ger en mindre del av lönen längre än så. Men livet som småbarnsförälder i Australien är tufft de märker jag under min vistelse. Många är beroende av sina mor- och farföräldrar för att klara det dagliga livet. Så också Lina och Rohan. Farmor Nerida kommer till undsättning onsdag till torsdag varje vecka.

Det har varit en extra utmaning för familjen att få ihop tidspusslet eftersom Rohan tvingats pendla till sitt jobb en och en halv timme hemifrån. Men i dagarna har Rohan fått ett nytt jobb på strålningsavdelningen på sjukhuset i Wollongong, vilket kommer at underlätta det dagliga livet för alla inblandade rätt rejält. Istället för dyra kostnader för en bil kan han nu gå eller cykla. Och så hinner han vara mycket mer med familjen.

Lina vill trots sina erfarenheter att Ellie och Olivia ska vara medvetna som sina tyska rötter. Och hon försöker prata tyska med dem eftersom det är mormors och morfars språk.

Linas föräldrar Friedrich och Katarina under ett av besöken hos dottern i Australien.

– Mina föräldrar hade ingenting emot att jag flyttade hit med tanke på hur vi haft det i Tyskland och de kommer gärna och hälsar på. Ofta stannar de lite längre och blir en del av vår familjs liv. De gör en fantastisk insats. De var här under hela våren och nu kommer de tillbaka i början på januari. De hjälper oss med barnen och allt annat och samtidigt stortrivs de för att människorna här välkomnar dem på ett sätt som de faktiskt aldrig fått känna någonstans tidigare i livet.

Jag måste ta er tillbaka så långt som till 1763

Ja, nu är det nog dags att ta det hela från början. Och jag måste ta er tillbaka så långt som till 1763. Tyskfödda kejsarinnan Katarina (kusin till vår Gustav III) hade just avsatt sin man, den ryske tsaren Peter III i en palatskupp och själv tagit på sig rollen som landets ledare. Hon menade att det stora landet Ryssland måste befolkas och uppodlas mer och bjöd därför in fattiga diskriminerade tyska bönder att bosätta sig och få land att odla längs Volgas stränder i södra Ryssland. Hon menade att hennes landsmän var av den rätta ullen att få landet att blomstra. Massor av människor tog chansen. De erbjöds fina materiella villkor och dessutom religionsfrihet.

Men tyskarna förblev en egen grupp i det ryska riket. Man behöll sitt eget språk, sina egna traditioner, gifte sig inom gruppen, hade egna skolor och egna kyrkor och genom Katarinas försorg fick man speciella privilegier som inte togs bort förrän i slutet på 1800-talet. Då emigrerade många volgatyskar till USA men många blev kvar och det tyska samhället fortsatte att växa. Så kom första världskriget och den ryska revolutionen. Bolsjevikerna förändrade villkoren för gruppen då de bestals på sitt land. Många tvingades flytta för att klara sin försörjning. Samtidigt bildades ett autonomt område för tyskarna 1918 kallad Volgatyska ASSR.

När andra världskriget startade blev det dramatiska konsekvenser för de 600 000 personer som då bodde i det autonoma området. Den ryska befolkningen betraktade dem som lierade med fienden, när den tyska armén började sitt angrepp mot Sovjetunionen 1941. De anklagades för att vara ett hot mot sovjetstaten och för spioneri. Detta trots att de flesta volgatyskar sen många år bara pratade ryska sedan de förbjudits att prata tyska. Språket levde bara kvar hos den äldre generationen. Det autonoma området upplöstes och en massdeportation av befolkningen inleddes. Familjer splittrades och det skulle dröja många år innan de återförenades om de alls gjorde det.

Männen togs från familjerna och skickades till tuffa arbetsläger i Sibirien, Centralasien och Kazakstan. Många kvinnor och barn sattes på transporttåg mot olika destinationer som Ukraina, Kurdistan, Kazakstan, Kirgizistan där de mer eller mindre dumpades för att dö. Så många som 450 000 volgatyskar deporterades.

En bild från tiden då Volgatyskarnas liv i Ryssland började förändras efter den ryska revolutionen 1917. Bilden tog familjen med sig när de flyttade till Tyskland och föreställer alltså en betydligt äldre generation av Linas familj.

Jag kände att denna historiska bakgrund var nödvändig att teckna eftersom Linas mor- och farföräldrar fanns mitt i denna dramatik. De var bara barn när deras liv förändrades dramatiskt där borta i de södra sovjetrepublikerna. Och denna bakgrund har också påverkat stora delar av livet för Lina, hennes syskon och hennes föräldrar. De har befunnit sig mitt i händelserna när världshistoria har skrivits.

– Men konsekvenserna för oss var naturligtvis ingenting jämfört med den generation som drabbades direkt, säger Lina när hon berättar om mor- och farföräldrarnas öde.

Som vanligt blir jag förvånad när jag lär känna en människa som jag hittills mest känt på ytan. Lina har förstås funnits med i berättelserna när Klas och Lana har berättat om släktmöten och annat. Men jag har bara tänkt på Lina som en tyska som gift sig med Rohan. Först långsamt har sanningen gått upp för mig hur hennes bakgrund påverkar hennes sätt att se på sig själv och världen. Först som 24-åring fick hon chansen att känna sig som en likvärdig del av samhället. Hennes föräldrar som nu bott 30 år i Tyskland, och hela livet bara haft ett tyskt pass, känner sig fortfarande inte helt accepterade där.

Linas föräldrar, Friedrich och Katarina, har delvis olika historier varför jag får berätta om dem var för sig och inte lika detaljrikt i alla led beroende på hur mycket Lina minns. Dessa händelser utspelar ju sig för snart 80 år sedan och framåt.

Tåget tog dem till Kazakstan där
de dumpades utan tak över huvudet.

Linas farmor var 11 år 1941. Hon hade en bror som bara var sex år. Pappan i familjen hade redan försvunnit till ett arbetsläger. Nu beordrades mamman och barnen att packa det de behövde och ge sig iväg till tågstationen. Alla visste att den ordern skulle komma och inom gruppen hade man fått tips att ta på sig så mycket kläder som man bara orkade bära samtidigt och sedan packa andra förnödenheter i väskorna.

– Tåget tog dem till Kazakstan där de bara dumpades utan tak över huvudet eller möjligheter till försörjning. Men de var trots allt lyckligt lottade som kom fram. På tågets tak hade nämligen ryssarna med stora röda bokstäver skrivit: Här finns judar! För att tyska plan skulle bomba tågen, berättar Lina.

Mamman i familjen offrade sin egen hälsa för att barnen skulle få mat och hon dog av svält bara två år efter att de tre hade kommit till Kazakstan. Linas farmor var 12 år och fick ensam ta hand om sin lillebror, bara sju år gammal. Men de överlevde! Och efter tolv år kunde de också återförenas med sin pappa, som överlevt tiden i arbetslägret.

Linas farfar hade en liknande historia och förenades med sin familj först i början på 60-talet. Då hade han redan träffat Linas farmor och flyttat till Kazakstan för att bilda familj med henne. Linas pappa föddes där 1954 som ett av fem syskon. Senare flyttade familjen till Kirgizistan. Båda staterna då en del av det väldiga sovjetiska riket.

En bild troligen från 50-talet på Linas stora familj när de fortfarande bodde i Ryssland.

Linas mammas historia är något annorlunda. Redan under första världskriget övergav Linas gammelmorfar det volgatyska området och flyttade till Kazakstan med familjen där alltså hennes morfar växte. När andra världskriget kom med tyskhatet deporterades han till ett arbetsläger och kom inte hem igen förrän tio år senare. Då återförenades han med sin fru och de två barnen som hunnit födas innan han deporterades. Väl hemma igen blev det ytterligare sju barn i familjen. Linas mamma var en av dem och föddes 1954. Under 70-talet pågick fortfarande förföljelser av den tyska gruppen och familjen tvingades flytta från Kazakstan till Kirgizistan.

Och nu är vi framme vid Linas föräldrar. De bodde i samma by i Kirgizistan och träffades som tonåringar. De växte alltså upp i det sovjetiska samhället och hade ryska som modersmål. Tyskan var mer eller mindre glömd. De hade förstås hört den gammeltyska som talades av de äldre men aldrig lärt sig språket själva. Trots detta kände de sig aldrig accepterad i det ryska samhället eftersom minnena från kriget levt kvar så starkt. De betraktades som tyskar. De hade till exempel bara tyska pass, inte ryska!

Lina, ett och ett halvt år tillsammans med sin storasyster.

Deras fäder dog med ett års mellanrum och redan som 17- och 18-åringar fick de börja arbeta för att delta i försörjningen av sina stora familjer. Detta samtidigt som de så småningom själv bildade familj och skaffade barn. Lina är yngst i en syskonskara på tre. Hennes bror föddes 1974 och hennes syster 1978. Lina är sladdisen som anlände först 1986.

– ­Livet Kirgizistan var fattigt och eländigt för alla. Men det var ju det enda liv man kände till. Den stora förändringen för hela gruppen kom när Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes, berättar Lina.

I det förenade Tyskland fattades ett beslut att de många isolerade Volgatyskarna skulle få komma hem till Tyskland. Hundratusentals nappade på erbjudandet. Bland annat Linas familj. 1990 tog Friedrich och Katarina sitt pick och pack och åkte mot en okänd framtid. Lina var bara fyra år men hennes syskon var 16 och 12 år gamla. Äntligen skulle de få komma hem. I Sovjet var de ”tyskarna” så nu skulle de äntligen bli accepterade.

Familjen har anlänt till Tyskland som inte alls blev den glada “hemkomst” som de hoppats på.

– Men så blev det inte. Istället för att bli välkomnade som ”landsmän” blev vi plötsligt ryssar i ett land som inte ville acceptera oss. Självklart blev detta en stor identitetskris för hela familjen.

Röda korset hjälpte till med lägenheter i Bitburg, där gruppen hamnade, och en språkskola startades för de nyanlända eftersom de bara pratade ryska.

Lina vid den tiden då familjen flyttade från Sovjetunionen och Lina inte sa ett ord på två månader.

– ­Vi hade ju absolut ingenting. Alla fem bodde vi i ett rum och pappa började jobba som lastbilschaufför parallellt med språkstudierna. Och mamma tog också de tillfälliga jobb som fanns. De ville att vi så fort det bara gick skulle få möjlighet att köpa ett litet hus och flytta ut från förläggningen. Det dröjde bara ett och ett halvt år så hade de fått ihop så mycket pengar.

För lilla Lina, fyra år, blev flytten extra dramatisk. Hon pratade ju ryska men efter ankomsten blev hon stum.

– Jag sa inte ett ord på två månader. När jag öppnade munnen igen pratade jag bara tyska! Hemma pratade de ju ryska så jag har ju fått med mig det språket också men utåt har jag bara pratat tyska. Allt ryskt var stigmatiserande. Jag ville aldrig berätta om min bakgrund i skolan eller för någon jag lärde känna. Men samtidigt avslöjade mitt efternamn min bakgrund jag kände mig aldrig riktigt accepterad. Och det gjorde inte mina föräldrar heller. Vid ett tillfälle var det till och med så uppenbart att det blev obehagligt. Pappa var på en middagsbjudning och berättade för sin bordsgranne om sin bakgrund. Den mannen reste sig upp och gick! De gamla såren från kriget läker inte. Många välutbildade volgatyskar fick finna sig i helt okvalificerade jobb sedan de flyttat till Tyskland.

En tonåring. För Lina blev uppväxten extra tuff för att hon aldrig riktigt accepterades i sitt hemland för att hennes bakgrund var så annorlunda.

Och livet blev hårt för familjen även sedan de fått ett eget hus. Det fanns aldrig mycket pengar eller tid för extravaganser. Lina tänker tillbaka och påpekar att hon aldrig en enda gång gick ut och åt på restaurang i Tyskland.

– Ända från det jag var sex år fick jag också klara mig själv på dagarna. Jag hade inget val. Mamma och pappa jobbade, syskonen hade andra skoltider så jag fick ensam låsa huset, sätta mig på bussen, stiga av vid skolan, ta bussen hem och låsa upp huset.

Några år in på 90-talet stoppades den fria rätten för personer av tysk härkomst att flytta till Tyskland. En del utvandrare vantrivdes så att de vill återvända till Ryssland. Men detta har inte blivit möjligt i någon större utsträckning. Försöken har strandat på motstånd från den icke-tyska lokalbefolkningen som nu övertagit området och husen där de bodde.

Men Lina är också noga med att påpeka att allt inte var negativt med flytten till Tyskland. En ny värld öppnade sig för dem. Hon beskriver det så härligt:

– Jag minns att jag och mina syskon storögt tittade oss omkring och upptäckte att det fanns bananer, Wranglers jeans, juicepaket, gummybears och coca cola. Och trots att jag hade svårt att känna mig accepterad och inte nämnde min bakgrund fick jag så småningom riktigt goda vänner som jag kunde berätta för utan att de dömde mig. Dem har jag kvar och när jag åker och hälsar på i Tyskland träffar jag dem förstås.

Lina menar också att Tyskland naturligtvis var det land som gav henne möjligheter att leva det liv hon lever idag. Och det är hon tacksam för. Hade familjen stannat i Kirgizistan är hon helt övertygad att livet varit så annorlunda både materiellt och intellektuellt eftersom området där de bodde är mycket fattigt och eftersatt idag. 

– Det är ju tack vara Tysklands välstånd och goda utbildningsnivå som jag har fått möjligheter att komma till Australien. Det är förstås något som jag aldrig kommer att glömma.

En ensam kanon riktad ut mot havet där fienden Japan kunde dyka upp.

Ja så är vi tillbaka i Wollongong. Innan vi sätter oss på ett trevligt ungerskt café och pratar ger Lina mig en guidad tur genom Wollongongs centrala delar. Staden har en stor stålindustri och är en strategiskt viktig utskeppningshamn för hela Australien. Så under andra världskriget befästes staden för att stå emot en invasion från Japan, som var det stora hotet i den här delen av världen. Mycket av befästningarna finns kvar. Men idag är kanonerna som riktas ut mot havet bara turistattraktioner. Men så knyter vi ihop säcken. Andra världskriget finns närvarande på ett eller annat sätt i Linas liv.