Hon tar emot i den lummiga trädgården; det märks att den har många år på nacken. Här finns rejäla körsbärsträd som burit frukt många år redan. Tomten kantas av mäktiga lövträd. Den stora gräsmattan är nyklippt. I skuggan står ett inbjudande fikabord dukat och vi slår oss ner, Angelica Utterberg och jag.

Men också i idyller finns alltid ett mörker, ett stråk av sorg och svek och det kommer också den här berättelsen att innehålla trots den positiva inledningen.

Men det är så här man måste beskriva Angelica för att göra henne full rättvisa. Att börja med den stora sorg hon fått leva med hela livet vore inte rätt mot en tjej som har så mycket livsglädje, flit, kreativitet och driftighet i sig. Trots sina 37 år har hon redan haft en blogg, varit och är grafisk designer och fotograf, dragit igång egna webshopar, ägt en egen butik, jobbat som frisör och fött tre barn, som dessutom blir fyra om några månader. Och nu skriver hon på en roman!

Jag har bara känt Angelica några få år. Vi träffades under den skrivarkurs på Marieborgs folkhögskola som jag berättat om tidigare i den här bloggen. Hon var en av de yngsta deltagarna och under de fem helger då kursdeltagarna träffades på skolan kom hon körande i sin bil från Karlsborg, bodde på ett billigt litet hotell och verkade njuta av varje sekund. Hennes berättelser var alltid fantastiska. Hon hade trots sin ungdom redan tuffa och ibland svåra erfarenheter att ösa ur när vi skulle skriva vårt livs berättelse. Hon behärskade olika uttrycksformer och jag erkänner villigt att jag var avundsjuk på henne. Försökte tänka mig in i hur jag var när jag var i hennes ålder. Och den jämförelsen var inte till min fördel. Redan under kursen fanns i mitt huvud att jag ville intervjua henne men att jag måste vänta något år för att smälta de intryck hon gett mig på kursen.

Och nu är det dags. Utan några brott mot corona-restriktionerna åkte jag de 18 milen till Karlsborg. Resan började i regn men på andra sidan Vättern sken solen. Vi satt i lugn och ro under det skuggande körsbärsträdet och Angelica kunde berätta om sitt innehållsrika liv så här långt.

Det vore fel att inte börja denna berättelse med det mörker och den sorg jag nämnde i början och som hon själv sätter ord på i den roman som långsamt börjar ta form.

Angelica växte upp med en alkoholiserad pappa. Och han dolde inte sin alkoholism så att bara familjen visste. Innan han dog bara 45 år gammal hade han under flera år ha varit gravt alkoholiserad på den lilla orten Karlsborg – en idyll belägen längs Vätterns nordvästra strand– med bara 7000 invånare. Här bodde Angelica då och här bor hon alltjämt. Trots de tuffa åren har hon stannat kvar i Karlsborg. Här ligger huset med den lummiga trädgården som hon och hennes man Mikael köpte för tre år sedan. Här finns hennes familj, mormor, mamma, de fyra systrarna och barnens kusiner.

– Mina föräldrar separerade när jag var sex år. Mamma fick sluta hoppas. Pappa gick igenom behandlingar och var nykter under perioder. Men så föll han igenom igen och till slut insåg hon att det inte skulle bli bättre och då flyttade pappa ut. Jag vet inte riktigt hur medvetna vi flickor var om allt som hände men jag minns ju bråken och flaskor som gömdes.

Angelica förstår att det måste ha varit jättetufft för hennes mamma under de där åren. Pappan kunde försvinna långa perioder och hon visste inte var han fanns. När de skulle ge sig av på semester dök han inte upp alla gånger. Och hon fick bära ett tungt lass att ta hand om de fyra döttrarna som då fanns, samtidigt som hon aldrig kunde veta hur hennes man skulle vara, berusad eller sitt vanliga nyktra jag, när han väl var hemma.

– Pappa var en fantastiskt rolig och social varelse när han var nykter. Det var lätt att tycka om honom och det är förstås också något jag alltid bär med mig. Då älskade jag min pappa. Men när han drack blev han som förbytt. Då fanns det inget förmildrande eller charmigt över honom alls.

Efter separationen försökte flickorna tillbringa en helg hos sin pappa ibland, speciellt Angelica och systern Isabella, som var två år yngre. Under vår skrivarkurs berörde mig en av hennes berättelse om en sådan helg extra mycket. Hon kallar den ”Pappahelg”. Jag vill citera några stycken ur den berättelsen.

Flickorna, –Ninni och Bella i berättelsen– och pappan har ätit middag som pappan lagat. Spagetti och köttfärssås. ”Pappa gör världens bästa köttfärssås”. Efteråt ska de titta på TV:

”De sätter på TV:n, intromelodin till Björnes magasin kör igång. Pappa häller upp lösgodis i en glasskål, plockar fram en tipskupong och en bläckpenna ur en liten trälåda på fönsterblecket och slår sig ner bredvid oss i soffan. Händerna småskakar hela tiden när han kryssar i de små rosa rutorna och han svettas, trots att termometern i fönstret bara visar 19 grader.”

Men efter ett tag förändras allt:

” Jag måste bara gå till Ica en sväng” säger pappa och reser sig snabbt från den brunblommiga plyschsoffan. ”Ni är så stora så ni klarar er en stund va?”

Men det dröjer inte bara en stund innan pappan kommer tillbaka. Timmarna går och de två små flickorna försöker sysselsätta sig själva i den låsta lägenheten med saker som kan muntra upp dem. Till slut ringer det på dörren. De hör pappans flickvän Lena prata genom brevinkastet:

” ’Det hänger en extranyckel i nyckelskåpet inne i garderoben i hallen. Den sitter i en blå nyckelring i plast på den där det står Brf Västravägen’, säger hon genom springa. Ninni får hämta en pall för att nå upp och få tag i nyckeln. Hon låser upp. Lena kliver in. Hon tittar stressat på dem uppifrån och ned, som om hon försöker scanna av att de är ok. ’Jag ska köra hem er tjejer, pappa har blivit sjuk’, säger han sedan.

Innan flickorna hunnit gå kommer pappa hem:

”De hämtar sina väskor som står ouppackade i vardagsrummet och ska precis sätta på sig skorna när ytterdörren öppnas hastigt. ’Du får inte smitta oss, jag vill inte kräkas’, säger Bella dramatiskt när hon ser pappa i dörröppningen. Han vinglar in. Byxorna är fläckiga av något blött.”

Pappan blir snart aggressiv och flickorna tvingas än en gång bevittna hur han förändras:

”Pappa gapar elaka saker till Lena. Ninni hör vartenda ord medan hon håller hårt för Bellas öron. Lena försöker få pappa att lugna sig. Säger ’Tänk på barnen’. Pappa skriker ’Samma barn som du tänker ta ifrån mig, gör du det så tar jag dom här pillren, och då ser ni mig aldrig mer!’ Ninni får panik, smyger ut i hallen och ser sin pappa hålla upp en vit liten plastburk i luften. ’Sluta, sluta nu!’ snyftar hon fram. Han hör inte. ’Sluta pappa!’ skriker hon med tårarna rinnande nerför hennes bleka små kinder.”

En stark berättelse om en vardag som många fler barn än Angelica och hennes syster varit med om.

– Det blev ju inte så ofta vi kunde vara hemma hos honom och i fortsättningen måste alltid Lena vara med under besöken, berättar Angelica.

Pappan förnekade att han hade problem och de behandlingar han gick igenom fick ingen effekt i längden. Alkoholismen eskalerade efter hand och i slutet hamnade han bland A-lagarna i centrala Karlsborg, där naturligtvis också Angelica och hennes kompisar rörde sig. Jag försöker föreställa mig den skam som hon måste ha känt när pappan plötsligt dök upp på det lokala pizzastället där hon och kompisarna satt. Eller när hon jobbade på frisersalong och hennes berusade pappa kom in när hon hade en kund. Mina barn drabbades av något liknande under sina tonår sedan deras pappa på grund av sin hjärnskada tappade både sin sociala kompetens och möjligheterna att sköta sin personliga hygien, men fortfarande klarade att vara ute ensam på stan. Och jag såg hur det påverkade dem. Och vilket dåligt samvete de fick när de skämdes.

Men Angelica ger mig inte helt rätt.

– Nej, jag skämdes nog aldrig egentligen. Däremot blev jag naturligtvis ledsen och besviken när jag såg honom. Och det var inte roligt när det hände honom nåt dramatiskt så ambulansen kom. Jag vet inte hur många gånger jag grät när jag kom hem över tanken att han aldrig kunde bli ”frisk” från sin alkoholism.

Kanske är det ändå en fördel att bo på en mindre ort. Alla känner alla. Hennes kamrater växte upp med kunskapen att Angelicas pappa var alkoholist. Det var inget de hade någon anledning att älta.

”Jag grubblar över vad som
skulle ha hänt om jag hade svarat.”

Angelica var äldst i syskonskaran och det gjorde att han ofta vände sig till henne. Hon fick utstå många nattliga samtal från en berusad pappa när ångesten satte in och han behövde prata. Oftast svarade hon och hjälpte honom igenom tiden med demonerna. Och han tiggde pengar av henne. Men hon tröttnade när ingen förändring skedde.

– Det sista dygnet han levde hade han ringt till mig flera gånger utan att jag svarade. Nej, idag har jag inte dåligt samvete för det. Men många år efteråt mådde jag dåligt och grubblade över jag vad som skulle ha hänt om jag hade svarat. Vad han skulle ha sagt. Jag älskade ju trots allt honom och utan alkoholen var han en så fin man. Men att han ständigt valde spriten framför oss gör naturligtvis att jag känner mig sviken. Även om det är en sjukdom kan jag ibland inte hjälpa att tycka att han ändå hade ett val.

Men vi pratar också om det finns positiva effekter av att så tätt inpå veta att en av dessa många utslagna i vårt samhälle också är en människa.

– Pappas hjälplöshet har nog gjort att jag blivit orädd och nyfiken när jag träffar människor oavsett i vilken kondition de är. Jag har tyckt om att hjälpa istället för att rynka på näsan. Det ändrade mitt perspektiv att ha en pappa som var alkoholist. Jag har fått en förmåga att läsa av beteenden. Jag tror att människor har svårt att dölja för mig vilka de egentligen är. Åren med en pappa som svek gjorde att jag nästan kunde och kan lukta mig till när allt inte står rätt till.

Men nu är det dags att föra berättelsen vidare. Som jag redan berättat är Angelica så mycket mer än en alkoholists dotter. Som det här med att snart vara fyrabarnsmamma trots att hon bara är 37 år.

– Jag är inte ensam om det i vår släkt. Mamma har fem döttrar, och min syster Evelina, som är 33 år, har sex! En liten udda detalj är att gammelmormor bara fick ett barn och mormor hon är ”bara” trebarnsmor. Men vi har spridit oss rejält.

Mikael och Angelica träffades redan när hon var 15 år. Under flera år levde de i ett on-off-förhållande. Först när Angelica var 21 år valde de varandra på riktigt och bestämde att det var ett förhållande att satsa på. Under åren tillsammans har de fått Liam, 14, Molly,13 och så Lowe, 6 år. Och nu 16 år senare är de på väg att bli föräldrar för fjärde gången. De vet att det är en liten pojke som väntar på dem där inne. Däremot var han kanske inte helt planerad men nu är de bara förväntansfulla:

– De stora barnen tycker att det ska bli roligt men när vi berättade för Lowe blev han helt förtvivlad. Han började gråta och frågade om vi inte skulle älska honom mer. Det kan vara svårt att förklara för ett så litet barn att kärleken är något som inte har något golv eller tak. Att den räcker för alla. Men nu har han också förstått och är med på tåget!

Men nu tar vi oss bakåt i tiden igen. Strax efter separationen köpte mamma Susanne ett hus i Svanvik en bit utanför Karlsborg och dit flyttade hon och de fyra döttrarna. Efter ett tag träffade hon en ny man, som de flyttade in hos. Angelica fick en styvpappa och när hon var tio år fick hon en ny liten syster. Plus att han hade två döttrar som följde med i flytten.

Skolgången för Angelica var okomplicerad. Hon var försigkommen och kunde både läsa, skriva och räkna innan hon ens hade börjat skolan.

– Jag hade nog ganska lätt för mig. Gick genom årskurserna utan att plugga särskilt mycket. Kompisar och annat var viktigare. Hade jag fortsatt till gymnasiet efter grundskolan hade jag kanske upptäckt att allt inte var så lätt som jag hittills hade trott.

Men Angelica fortsatte inte till gymnasiet. Det återkommer vi till längre fram. Först vill jag veta hur Angelica var under de här åren.

– Jag tror att jag var rätt osynlig och betraktades kanske som lite töntig i skolan. Men det hindrade inte mig. Jag vågade vara mig själv och jag hade inga problem att få vänner. Men precis som nu var jag en grubblande, orolig själ med mycket vemod. Jag sörjde min pappa och hans alkoholism mycket under barndomen. Men jag har inte låtit sorgen och vemodet hämma mig. Jag har nog alltid sett motgångar som utmaningar. Mina systrar betydde också mycket för mig då och det gör de fortfarande. Utan dem hade jag nog inte alls haft samma upplevelse av min barndom eller varit den jag är idag. Vi kunde skratta och ha roligt tillsammans också.

Angelica hade egna intressen som hon inte gärna tullade på. Hon älskade att läsa! Slukade böcker genom hela låg- och mellanstadiet.

– När jag var tio år fick vi i skolan skriva upp våra favoritböcker och mina val var kanske inte de samma som de andras eftersom jag i jakten på mer att läsa redan börjat sluka vuxenböcker. Så jag skrev Grottbjörnens folk och Inte utan min dotter. Det väckte väl en del uppståndelse hos lärarna.

Och Angelica skrev mycket själv redan som liten. Hon fantiserade ihop sagor, hon skrev mycket brev, hon gjorde en egen tidning tillsammans med en kompis där de skrev ihop fantasifulla berättelser blandade med nyheter. Och svenska var hennes favoritämne i skolan.

– Jag drömde nog om att bli journalist. Jag älskade berättelser där jag satte samman ord och bild. Och det är ju något jag har fortsatt att älska även om det inte var journalist jag blev. Jag hade nog tankar på att bli författare redan då men det var aldrig något jag sa högt. Det var helt enkelt inte sådant man pratade om med kompisarna utan jag behöll det för mig själv. Jag ville inte framstå som töntig och kände att det skulle vara pinsamt om nån kom på mig med att skriva noveller och sådant.

”Jag föreslog att jag skulle få använda de
pengarna för två år som lärling på en salong istället.”

Ja, med det jag berättat hittills verkade det väl rätt naturligt att tro att Angelicas studier skulle fortsätta i samma spår som de flesta andras: gymnasiet, högskolan. Men så blev det inte. Angelica inspirerades av en kompis och de ”lekte” gärna frisör tillsammans. Hon ville komma in på frisörlinjen på gymnasiet.

– Det kändes som ett så roligt och skapande yrke. Så frisör ville jag bli. Men frisörlinjen har alltid krävt höga poäng för att komma in. Mina betyg räckte inte. Jag började kika på de lärlingsutbildningar som fanns. Att bli lärling på en salong innebär att man får lön under tiden och det blev ju ett problem. Men jag satte mig att räkna vad jag skulle kosta kommunen under gymnasietiden och sedan uppvaktade mamma och jag skolans syo-konsulent. Jag föreslog att jag skulle få använda de pengarna för två år som lärling på en salong istället. Jag hade gjort praktik under högstadiet på en salong och de var villiga att ta emot mig. Och jag fick klartecken från skolan!

Angelica var 16 år och beslutade att samtidigt flytta hemifrån. Hon hade haft svårt att anpassa sig till den nya familjekonstellationen och ville sköta sig själv. I och med att hon fick lön från salongen hade hon ju råd att hyra en billig lägenhet.

Hon trivdes som fisken i vattnet på salongen. Och det gick bra för henne. Hon fick tidigt ta emot egna kunder. Hon fick sitt gesällbrev och fortsatte att jobba i flera år i salongen.

– Jag gillade mötena med alla sorters människor och hitta på något att säga till dem alla. Det var nyttiga lärdomar och gav mig ett större självförtroende och jag blev mer utåtriktad även om den värsta blygheten nog hade släppt redan på högstadiet.

När salongen fick ekonomiska problem blev Angelica arbetslös. Hemma fanns redan Liam och i magen väntade Molly. Samtidigt pendlade Mikael dagligen mellan hemmet och Mariestad där han jobbade. Familjen flyttade därför sitt pick och pack till Mariestad 2007. Angelica såg fram emot ”ett nytt liv”. Hon sökte aldrig något jobb i Mariestad eftersom hon ändå snart skulle bli föräldraledig. Istället startade hon en blogg där hon berättade smått och stort ur sitt liv:

– Jag skrev mycket om hem och inredning, fick kontakt med andra bloggare och vi byggde upp ett litet nätverk. Bloggen växte mer och mer och den hamnade topp tio bland heminredningsbloggarna då. En väldigt rolig tid.

Men flytten till Mariestad blev aldrig annat än en kort parentes. Mikael hade sökt in till en högskoleutbildning i Stockholm under tiden men var säker på att inte komma in. Där hade han fel! Han kom in och då tyckte de två att de likaväl kunde bo i Karlsborg där Angelica kände sig hemma. Så redan efter ett halvår gick flyttlasset hem igen. Molly föddes strax efter och Angelica var föräldraledig och Mikael långpendlade till skola.

När Molly började förskolan läste Angelica upp sina betyg på Komvux. Hon hade börjat känna att hon ville göra något annat. Den gamla drömmen om att sätta samman bilder och text till något meningsfullt återkom och hon kom in på en ettårig kurs i grafisk design på Hellidens folkhögskola i Tidaholm. Trots två små barn hemma och en man som jobbade skift lyckades hon fullfölja kursen och den dagliga pendlingen till skolan, sju och en halv mil enkel resa.

– Där träffade jag Marit. Vi fann varandra direkt och gjorde inte bara roliga projekt tillsammans i skolan. Vi startade en enskild firma och skapade en egen webshop för allehanda prylar och kläder. Vi designade våra egna mönster och allt skulle vara hållbart med naturliga material. Och shopen fick väldigt fin respons. Redan första dagen fick vi mer än 100 ordnar. Så uppenbarligen träffade vi rätt. Och vi kompletterade varandra. Vi gjorde alla mönster tillsammans men annars var nog Marit mer kreatör och jag organisatör.

Succén gjorde att Angelica efter det blev ännu modigare. Hon öppnade en butik i Karlsborg med barnkläder ”Little for mini”. Konceptet var det samma, egen design, hållbart, naturliga material. Det hade hunnit bli 2010 och butiken blev sedan Angelicas liv ända fram till januari 2018 då hon tvingades lägga ner. Under tiden startade hon också en andra webshop med kläder från butiken.

– Det var förstås en rolig tid men också mycket slitsam. Jag hade öppet måndag till lördag och jobbade i princip ensam mesta tiden. Några av mina systrar och vänner hoppade in ibland. Men så blev jag gravid med Lowe 2013 och då måste jag ändå se till att organisera om. Jag drog ner på öppet-tiderna och hade råd att anställa en person med lönebidrag från arbetsförmedlingen.

Men huvudansvaret låg kvar på Angelica. Samtidigt under den här tiden då Lowe fötts blev hennes man långtidssjukskriven.

– Nu efteråt fattar jag inte riktigt hur det gick ihop. Jag fick ha med mig Lowe i affären innan han kunde börja förskolan som ettåring och samtidigt fick jag dra ett större lass hemma eftersom Micke var sjukskriven.

Att bara beskriva Angelicas liv under de här åren gör mig fullständigt matt. Och mycket riktigt tog de också ut sin rätt och nu väljer Angelica en betydligt lugnare arbetstakt sedan affären lagt ner och Mikael åter blivit frisk.

– Jag har flera ben att stå på så det fungerar rätt bra. Jag gör fotouppdrag åt både privatpersoner och företag, liksom hemsidor och andra grafiska uppdrag. Nu på sommaren jobbar jag på ett café i Forsvik. Det är andra sommaren jag är där och trivs väldigt bra. I år ansvarar jag för frukostserveringen eftersom caféet också är vandrarhem.

Men hur ska vi nu få in romanskrivandet i allt detta? Jo det är väl de där drömmarna som fanns redan tidigt om att bli författare, men att det inte var något hon pratade om för att passa in. Först i tonåren berättade hon för en större krets. Hon fick hela tiden utlopp för sin skrivarglädje genom bloggen eller med storytelling och marknadsföringstexter för olika uppdragsgivare. Till slut med stigande ålder och erfarenhet vågar hon nu tro att det är möjligt att göra något mer av sitt skrivande. Först gick hon alltså kursen på Marieborgs folkhögskola. Men läsåret därpå sökte hon och kom in på Skrivarakademins ettåriga skrivarlinje på distans.

– Jag kände mig otroligt peppad i början med mina erfarenheter från vår kurs och att jag antagits till utbildningen. Men det var ett litet annat upplägg på den nya kursen. På vår kurs fick vi alltid beröm och eventuell kritik var rätt inlindad. Och vi träffades med jämna mellanrum. På den nya kursen skedde allt digitalt. Jag fick inga ansikten på mina kurskamrater. Och kritiken var ibland mer rak och koncis, vilket gjorde att jag tvivlade en del på mitt skrivande. Dessutom var tempot högre med en text i veckan med efterföljande kritik från både de andra kursdeltagarna och lärarna. Jag blev lite knäckt till en början. Men så fick jag förklarat för mig att på den här kursen tycker man alla skriver bra redan från början, eftersom gallringen är hård vid intagningen. Kritiken går ut på att berätta vad man tycker kan förbättras utan att kritisera själv grunden. Då kändes det bättre och skrivandet blev roligt igen.

Deltagarna fick prova på många olika sätt satt skriva: drama, TV-manus, prosa, poesi. Men den stora behållningen för Angelica var romanprojektet som pågick under tolv veckor och som nu har blivit stommen i det fortsatta skrivandet.

– Det blir en autofiktiv roman om det blir nån. Jag har ett behov att skriva om mina erfarenheter. Så jag bygger på verkligheten men naturligtvis måste man också tumma på sanningen och skarva lite för att få ihop en läsvärd intrig. Och kring detta finns det mycket att fundera. Jag skriver om levande människor och det kräver en viss hänsyn samtidigt som jag inte förneka det som är mina erfarenheter. Innan det blir en färdig bok finns det mycket kvar att tänka på, säger Angelica.

Det märks att hon verkligen är angelägen att äntligen få sätta ord på det som finns inom henne och som behöver komma ut. Och hon har fler idéer i skrivbordslådan både för vuxen- och barnböcker. I det här läget funderar hon inte på om det någonsin blir en utgiven bok, men skriva måste hon! Jag ser fram emot resultatet.