Kerstin har påverkat
vår bild av Europa

Oh, nu är Kerstin på radion. Då måste vi lyssna. Citatet är min mammas. Hon blev alltid till sig så fort Kerstin Brostrand, Sveriges Radios korrespondent i London under 90-talet, hördes i transistorradion på köksbordet. Då skulle vi andra vara tysta. Jag är inte säker på att hon alltid lyssnade på orden. Det var mer att Kerstins röst –trots rikssvenskan– avslöjade att hon var västgöte.

Kerstin Brostrand är född och uppväxt på ett lantbruk i Skörstorp utanför Falköping, min mamma växte upp på ett lantbruk bara en bit därifrån, i Stenum utanför Skara. Kerstin och jag var kurskamrater på Journalisthögskolan. En gång besökte vi mina föräldrar och efter det fick hon min mammas hjärta. Det var kanske först sedan hon lärt känna Kerstin som hon förstod att bakom de smattrande proffsens rapporter i radion finns en alldeles vanlig människa.

För första gången har jag nu gjort en av mina djupintervjuer via telefon. Något jag försökt undvika eftersom jag gärna också vill se personen som svarar på mina frågor och iaktta reaktionen i ansikte och gester. Men nöden har ingen lag och Kerstin Brostrand är en person jag verkligen vill ha med i min blogg. Inte bara för att hon var mammas idol.

Min intervju med Kerstin har planerats länge. Två inköpta tågresor till Stockholm fick ställas in. En pandemi kom emellan. Vi tillhör båda riskgruppen. Kerstin är 74 och jag är 72. Så till slut fick vi ge upp. Att köra bil fram och tillbaka till Stockholm över dan skulle ju funka men jag vägrar att köra bil ända fram till Mariatorget där Kerstin bor. Min något hispiga inställning till Stockholmstrafiken satte stopp.

Så istället blev det så att vi satt där med var sin mobiltelefon under en av sommarens hetaste dagar. Samtalet varade närmare tre timmar och jag upptäckte att det fungerar bra. Men det förutsätter att vi har en ganska lång gemensam historia. Och det har vi.

Kerstin och jag under vår tid på Journalisthögskolan.

Jag har känt Kerstin sedan 1969. Då hamnade vi i samma klass på Journalisthögskolan i Göteborg. Långa tider har vi varit utan kontakt men däremellan har vi alltid setts. Jag träffade henne senast i september förra året på en restaurangbåt i Stockholm. Vår klass från JHG har haft en ovanlig sammanhållning och genom åren har vi träffats ett stort antal gånger. Nu var det dags igen. Jag hade egentligen ont om tid eftersom jag bara några dagar senare skulle resa till Australien, men när jag hörde att Kerstin skulle komma ville jag inte avstå från att träffa henne eftersom det var rätt länge sedan vi sågs.

Kerstin och Ingela Henriksson, två gamla klasskamrater som ses nästan 50 år efteråt.

Kerstin har förändrats. För tolv år sedan fick hon diagnosen Parkinson, en sjukdom som märkt hennes kropp. Hon har bland annat förlorat mycket i vikt. Parkinson är en obönhörlig sjukdom även med den medicin som hon får för att dämpa symtomen. Men annars är det förstås samma Kerstin som tidigare.

Under det tre timmar långa samtalet över telefon lyckades vi klämma in mycket, både gemensamma och egna minnen, framtidsfunderingar och i slutet en hel del om corona-effekter på just våra liv, som nog är mer allmänna än vi kanske tänkte på just då. Och jag lärde känna en Kerstin som kom med överraskningar från sitt tidigare liv. Saker som jag inte hade en aning om. Något som händer i princip varje gång jag gör en djupintervju till min blogg. Vi har alla en unik historia att berätta. Det gäller bara att någon vill lyssna.

Kerstins barndomshem i Skörstorp.

Det är svårt att tänka sig att en ”självsäker” utrikeskorrespondent på Sveriges radio som rapporterat storpolitik både från Köpenhamn, Paris, Berlin, Bonn, London och Bryssel visar sig en gång i tiden ha varit en initiativlös familjeflicka som låtit sig styras av mamma. Men det är just så Kerstin själv framställer sig när vi går igenom hennes liv.

Kerstin var yngst i en barnaskara på fyra, ett sladdbarn. Storasyskonen var 18, 11 och 6 år äldre än hon. Familjen bodde på traktens största jordbruksfastighet i Skörstorp utanför Falköping. Medan de äldre syskonen gärna deltog i arbetet på gården och trivdes som lantbrukarbarn var Kerstin annorlunda. Hon stannade inomhus, hon slukade böcker och hon kände sig främmande bland barnen som hon gick i skolan tillsammans med.

– Vi kom från olika världar. Jag kom från bygdens storjordbruk med den status det innebär medan mina skolkamrater bodde i lite hårdraget två rum och kök. Jag kände mig annorlunda redan från början och blev aldrig bekväm med skolgårdslivet.

“Jag lät mamma bestämma.”

Hemma hade hon en mamma som hade ambitioner för henne medan Kerstin själv beskriver sig som ”jag hade inga tankar om vad jag skulle bli. Jag lät mamma bestämma”. Så efter realen när hon var 14 fick hon börja i en flickskola i Skövde. Hennes mamma trodde det skulle passa henne bättre än skolorna i Falköpingsbygden.

– Men jag trivdes inte.  Där fanns helt andra sorters flickor. Deras pappa var officerare på något av regementena, jag upplevde dem som otroligt erfarna och lite skrämmande. Jag var ett oerhört bortskämt barn förstås men inte på samma sätt som de här flickorna. Efter 14 dagar kom besked att jag kommit in på gymnasiet och jag återvände lättad till Falköping.

Efter gymnasiet flyttade Kerstin med sin bästa kompis till Göteborg. Året var 1967. De hittade en billig rivningslägenhet att bo i och hade roligt på fritiden tillsammans. Vännen började på universitetet och Kerstin började på Sahlgrenska för att bli sjukgymnast:

– Det var mammas förslag men rätt snart insåg jag att det verkligen inte var ett yrke för mig. Jag åkte hem till gården igen. Jag började jobba nätter på sjukhuset i Falköping och måste så småningom bestämma vad jag skulle göra av mitt liv. Jag hade tagit ett yrkesvalstest vid något tillfälle och fått reda på att min organisatoriska förmåga gjorde att jag skulle passa jättebra som sekreterare på något kontor.

Kerstin kände sig inte särskilt intresserad och än en gång hjälpte mamman henne på traven. ”Prata med morbror Bengt”, sa hon. Han var chef på Falköpings Tidning.

– Och det var ett bra råd. Det visade sig att en medarbetare just fått barn och skulle vara mammaledig. Jag blev erbjuden hennes tjänsteutrymme. Jag skulle koka kaffe, springa ärenden och skriva brev. Trodde jag men riktigt så blev det inte.

Hon visades till ett tomt skrivbord mellan familjeredaktören och redaktionssekreteraren, som genast frågade henne om hon kunde gå på Ekmans mannekänguppvisning. Javisst mode kunde hon.

Kerstin började verkligen gilla jobbet. Här fick hon på arbetstid gå och titta på de nya kläder som Ekmans tänkte sälja. Kunde det bli bättre?

Kerstins absolut första journalistiska verk.

– Det var först när jag kände igen tidningens fotograf på andra sidan podiet som jag fick klart för mig att så enkelt var det inte. Han kom fram och lämnade över papper och penna och avslöjade att jag måste skriva om tillställningen också. Och det gjorde jag.

Dagen efter var det redaktionsmöte och chefredaktören presenterade Kerstin som den nya mycket duktiga medarbetaren som skulle vikariera under föräldraledigheten.

– Jag jobbade ett år efter det på tidningen och trivdes jättebra. Det flöt på och jag fick göra många olika slags jobb. Reportage om dagis, vårvädret och sådant. Dessutom fick jag ringa till folk för att få ihop minnesord om ”döingarna” som vi kallade dem.

Familjeredaktören blev henne mentor som lärde henne det journalistiska hantverket. Hon blev så intresserad att när arbetsdagen var slut stannade hon kvar för att följa arbetet på sätteriet och i presshallen.

– Jag njöt verkligen och insåg att det var journalist jag ville bli. När vikariatet var slut åkte jag tillbaka till Göteborg och läste statskunskap samtidigt som jag sökte in på Journalisthögskolan. Jag kom in! Samtidigt blev jag erbjuden ett fast jobb på tidningen, men det tackade jag nej till. Jag ville lära mig mer om yrket.

Samma Ingela och samma Kerstin som på bilden ovan men nu är de nästan 50 år yngre.

Och nu börjar vår gemensamma tid. Äntligen hade väl Kerstin hamnat i sin rätta miljö och kunde glömma alla tidigare erfarenheter av att känna sig utanför och ensam? Nej riktigt så blev det inte. Inte heller tiden på JH gjorde att hon fick en känsla av gemenskap. Jag blir förvånad för jag minns Kerstin som en som var med, vi två hade inga svårigheter att umgås.

– Jag var ganska skräckslagen istället. Tyckte att alla trivdes som fisken i vattnet. Jag kände mig utanför men känner inget behov av att skylla på någon av er kurskamrater. Det var nog en chock för mig snarare att komma ut i världen och höra de engagerade diskussioner om just världen som pågick på skolan.

När det var dags för praktik hamnade Kerstin i Helsingborg på Sverige Radio. Där jobbade bara en stringer som nog inte hade så stor lust att lära radioreporterns hantverk till en praktikant.

– Jag fick klara mig själv. Jag förstod ungefär vad han ville att jag skulle göra. Så jag hade en liten bil och körde runt för att göra reportage. Och ganska snart stötte jag på några gruvarbetare i Höganäs som fått stendammslunga och som nu ville berätta om de hårda förhållandena i traktens kolgruvor som stängdes redan 1961. Nu var det nio år senare och effekterna av det farliga jobbet visade sig.

Kerstin blev förskräckt och gjorde ett engagerat inslag. Det blev hennes lycka. På sommaren fick hon ett vikariat på SR i Malmö.

Och det visade sig att Malmö äntligen blev den plats där Kerstin hittade hem. Där mötte hon en grupp som hon kände samhörighet med och som betytt mycket för henne.

Men vi är inte riktigt där ännu. Efter sommarvikariatet var det ju dags att avsluta skolan. Och sedan stod inte jobben på kö för någon av oss. Vi var flera som fick läsa vidare i väntan på sommarvikariaten 1971. Jag läste statskunskap och Kerstin och en annan kurskamrat läste u-landskunskap.

“Arbetsplatserna vi ville slå oss in på
var rätt gubbiga vid den här tiden.”

– Samtidigt kunde jag till och från göra inhopp på Västkvarten, den tidens lokala radio. På sommaren återvände jag till Skåne sedan jag fått ett vikariat på tidningen Arbetet i Helsingborg, en arbetsplats befolkad av gubbar. Men det var väl något vi alla lärde oss. Arbetsplatserna vi ville slå oss in på var rätt gubbiga vid den här tiden.

På hösten höll sig Kerstin kvar i Skåne och Malmö och fick ett kvällsvikariat på Sydkvarten. Men så våren 1972 fick hon äntligen sitt fasta jobb på radion och kunde börja tänka på att bli kvar i Malmö. Då måste hon också hitta en bostad vilket inte var eller är det lättaste:

– En dag åkte jag hiss med en person som jag kände flyktigt. Hon frågade om jag behövde någonstans att bo. Hon erbjöd mig att flytta in i ett litet hus på Väster som en väninna ägde. Och jag som inte ens börjat leta!

De tre blev sambor i ett fantastiskt litet pittoreskt hus i en stadsdel som åtminstone vid den här tiden fortfarande andades gamla Malmö. Jag vet. Jag var och hälsade på dem och blev helt betagen både av området och av husets yttre och inre. Det andades sådan värme.

– Äntligen hittade jag det sammanhang som jag aldrig känt. Jag kom i kontakt med en hel grupp roliga människor. Många hörde till teatervärlden då en av dem jobbade som scenograf. Vi hade roliga fester, vi lagade fantastisk mat och folk rörde sig ut och in. Bland annat hade en av vännerna bott i Amsterdam och kunde laga indonesisk mat. Man kan säga att jag äntligen fick mina tonår och jag hade så roligt hela tiden. Det har gjort mycket för min självkänsla att jag fick de här vännerna.

Också jobbmässigt började det gå bra för Kerstin även om det tog ett tag. På den tiden var nyhetsredaktionerna inte samma välorganiserade maskinerier som de är nu.

Kerstin på Sydkvartens redaktion.

– Vi förutsattes ta egna initiativ så från början kände jag mig som en dålig reporter. Jag visste inte riktigt vad jag förväntades göra. Men så blev det regeringskris i Danmark. Från början var det naturligtvis de balla killarna som åkte över för att göra inslag åt riksekot. Men krisen drog ut på tiden och killarna tröttnade när inget dramatiskt hände. Då passade jag på.

Kerstin gjorde danska Folketinget till sin arbetsplats. Hon gick som barn i huset och politikerna började känna igen henne och ge henne bra historier att berätta. Och hemmaredaktionen på ekot i Stockholm upptäckte reportern som kom med nyheter hela tiden. 

När det blev en tjänst som allmänreporter på Dagens eko i Stockholm sökte Kerstin och fick den. Den lyckosamma tiden i Malmö var över och hon var nöjd med det.

– Jag var väldigt glad över att ha fått jobb i Stockholm men första tiden blev en riktig mardröm. Ekot var då, 1975, en liten redaktion med högpresterande reportrar och hård konkurrens. När de öppnade munnen var jag som förstenad. Samtidigt var det som i Malmö. Jag förutsattes att själv kläcka idéer och göra något. Jag kände ju inte alls till Stor-Sverige så det var några tuffa månader där i början. Jag sökte jobbet som arbetsmarknadsreporter men fick det inte. Det gick till en man. Men på 70-talet var jämställdhetsdebatten stenhård och det slutade med att personalavdelningen rev upp beslutet och jag fick jobbet! berättar Kerstin.

När hon flyttade till Stockholm hade hon naturligtvis ingenstans att bo. Fast hur får man en lägenhet i Stockholm? Än en gång hade hon en otrolig tur.

“44 år på samma ställe.”

– Jag träffade en av de manliga kollegerna i en korridor på Sveriges Radio. Han undrade om jag behövde en lägenhet. Han skulle flytta och menade att den lägenheten skulle passa mig bra. Så 1976 fick jag min fina lägenhet här på Mariatorget, en trea där jag fortfarande bor kvar. 44 år på samma ställe. Det fanns nog fler spekulanter på bostadsrätten men han fixade att jag fick den! Så glad för det. Jag har varit med om en hel livscirkel i det här huset. När jag flyttade in var vi många unga. Och många barnfamiljer. Nu har de flesta flyttat härifrån och en ny generation barnfamiljer finns på plats. Jag är den gamla i huset. Och nu börjar jag på allvar och med sorg i hjärtat fundera hur länge jag kan bo kvar med tanke på min sjukdom.

Vi återkommer till den och vilka konsekvenser den kan få för henne längre fram i den här berättelsen. Nu håller vi oss kvar vid det som snart skulle bli Kerstins bästa tid på Ekot.

Men först var hon arbetsmarknadsreporter och hade turen att avtalsförhandlingarna just drog igång. Plötsligt var det inga problem med att hitta knäck. Hon blev en del i gänget av arbetsmarknadsreportrar som ”häckade på Blasieholmen” (där arbetsgivareföreningen på den tid höll till och där förhandlingarna sköttes). Men Kerstin ville något annat.

– Efter tre år lyckades jag komma in i utrikesgruppen, också det en gubbgrupp men här fanns det bara gulliga civiliserade gubbar, säger Kerstin med eftertryck.

Ett collage från Kerstins sommar i Berlin som korrespondent. En spännande tid eftersom muren föll just det året.

Jobbet gick ut på att sitta vid den så kallade utrikesdesken, ta emot och redigera utrikeskorrespondenternas inslag som skulle sändas i ekot. Och på somrarna fick hon möjlighet att hoppa in som korrespondent själv när de ordinarie hade semester. Hon var en sommar i Paris, en annan i Bonn och en tredje i Berlin (samma år som muren föll)

Jag som aldrig bevakat utlandet annat än på organiserade reportageresor fattar inte hur Kerstin kunde ta på sig så avancerade arbetsuppgifter:

– Egentligen var det inte alls så märkvärdigt som det verkar. De första somrarna jag var ute fanns det inga datoriserade nyhetsbyråer. Man rewritade (skrev om) artiklar ur tidningarna och följde nyheterna på radion. På den tiden var det ytterst sällan man gjorde regelrätta reportage eller befann sig vid någon stridslinje. Tekniken var otymplig och krävde ett team som jobbade. Idag är det ju så annorlunda. Tekniken är snabb och enkel. Under Berlinmurens fall blev det naturligtvis annorlunda. Då gjorde jag ju reportage ute i verkligheten.

De avbrotten från utrikesdesken gjorde att hon stod ut trots att jobbet efterhand blev rätt enahanda. Men hon blev kvar under hela 80-talet.

– Det var ju en enormt lärorik tid. Världen öppnade sig för mig! Själv var jag dock mest intresserad av Europa.

Kerstin beslöt att kasta loss från det i längden ganska ensidiga jobbet. Hon begärde tjänstledigt för att prova på att bli så kallad stringer för ekot i London under ett år. Det innebar att hon behövde hitta grejer själv och sedan försöka övertyga hemmaredaktionen att inslaget var värt att sända. Först därefter skulle hon få betalt. Ett vågat beslut men Kerstin visste att det fanns ett stort intresse i den fredsprocess som just då hade startat i Nordirland.

En Londonkorrespondent i arbete.

– Jag hyrde en bil och for runt i hela Nordirland och delar av Irland. Överallt kände man laddningen av Irlands historia och det var lätt att prata med folk och hitta reportageuppslag. Det fanns så mycket att berätta om. Det var roligt från början till slut.

När hon var hemma i London bodde hon jättefint mitt i London vid Oxford street i Sveriges Radios lägenhet. Då fanns ingen ordinarie korrespondent i Storbritannien så ganska snart fick hon tjänsten och stannade på den i fem år.

Kerstin stortrivdes med jobbet. Nu hade digitaliseringen gjort att det var både enklare och roligare att vara ute på fältet och göra reportage. De mer högtravande rapporterna där andra medier var den huvudsakliga källan var nu bara ett inslag av många i en utrikeskorrespondents liv.  De fem åren blev en mycket lycklig tid för Kerstin:

– Jag hade en behaglig känsla i kroppen hela tiden. Jag bestämde själv min egen agenda. Och under den här perioden fanns det  så mycket att rapportera om. Inte minst om processen mot fred i Nordirland som avslutades 1998. Dessutom var fritiden rolig. Vi i korrespondentgruppen umgicks flitigt och hade roliga fester. Och ibland var det mottagning på svenska ambassaden.

East End-idyllen fångad på bild.

Kerstin stannade kvar som frilans i London ytterligare två år när hennes förordnande gick ut.. Och än en gång hade hon tur med bostad när hon inte längre kunde bo kvar i tjänstevåningen. En god vän tipsade om att hon sett en att hyra-skylt utanför ett litet sött hus i East End.

Där bodde Kerstin ända till hon återvände till Sverige. Hon fick jobb på P1:s ”Godmorgon världen”. En olycklig tid tar sin början.

– Det finns fler utrikeskorrespondenter som kan vittna om att det ofta är svårt att komma hem efter en tid utomlands. Jag vet inte vad det är för mekanismer som sätter igång. Jag kände mig mobbad. Inte uttalat och grovt. Jag fick mer signaler om att de helst inte ville ha mig där. Kanske berodde det på att de äldre slutat på redaktionen och att de unga kände sig hotade av en sådan som jag, som hade så mycket mer erfarenhet än de. Jag vet inte riktigt men det var inte roligt.

Kerstin fick en ny chans utomlands, som SR:s korrespondent i EU med Bryssel som bas. 2003 utnämndes hon och flyttade ner. Där var jag och en av våra gamla kurskamrater och hälsade på henne. Den lägenhet hon då bodde i glömmer jag aldrig. Den låg högst upp i ett hus med en fantastisk uteplats och en vinterträdgård precis innanför. Här kunde hon sitta och titta ut över storstaden Bryssel och sköta kontakterna med hemmaredaktionen när hon inte jobbade från arbetsrummet i EU-kvarteren.

Om Kerstin haft tur tidigare under sina utlandssejourer för att det hände mycket blev det inte lika enkelt nu:

Kerstin jobbar som EU-korrespondent i Bryssel och jag och en kurskamrat från JH kommer på besök.

– EU hade just släppt in tio nya medlemsländer och vid toppmötet beslutades att unionen skulle ha ett år av lugn och eftertanke. Det blev verkligen lugnt. Under ett helt år togs inga beslut och gjordes inga uttalanden, det vill säga ingenting nyhetsmässigt som jag kunde rapportera. Jag kände att hemmaredaktionen var kritisk till att jag inte hela tiden kunde komma med nya knäck. Självförtroendet från Storbritannien fick sig en törn. Det hjälpte inte att kollegerna, de andra korrarna, hade samma problem med sina hemmaredaktioner. Jag tappade sugen och hade ingen att prata med. Först långt efteråt har jag insett att min sjukdom nog redan hade gjort entré. Jag kunde känna mig helt avstängd ibland och var ofta trött.

Väl hemma i Sverige efter de fyra åren i EU fortsatte hon jobba nu med inriktning på livsmedelsfrågor i ekonomigruppen på radion. Här kom lite av energin tillbaka när hon fick bevaka ett helt nytt område och hon känner själv att hon fick ett visst erkännande.

Men nu fanns det antydningar på att något inte stod rätt till med kroppen. Oron växte. Hon gjorde en resa till Nya Zeeland för att hälsa på en släkting årsskiftet 2007 – 2008. Då träffades för övrigt Kerstin och jag. Min son hade precis flyttat dit för att gå en regissörsutbildning och vi hann ses i hamnen i den vackra staden Auckland när jag var på väg hem. Under de timmar vi umgicks hann jag notera att något inte var riktigt bra med Kerstin. Hon skakade på ett sätt som jag inte kände igen sen tidigare. Men jag sa ingenting då.

– Jag hade bokat in tre dagar i Saigon på väg hem eftersom det är långa flygresor. Men jag mådde inte bra. Orkade knappt lämna hotellrummet under den tiden.

Kerstin fortsatte att arbeta också sedan hon fått sin diagnos i september 2008.

– Men så blev jag akut sjuk senare på hösten och sjukskrevs. Det var nog tur. Att fortsätta jobba var inte hälsosamt. Jag gick ner åtta kilo på en vecka och det har jag aldrig kunnat återhämta. Snarare fortsätter jag att tappa kilon och det hjälper inte att jag äter.

“Så pumpen har varit en välsignelse.”

Kerstin menar att efter den akuta kollapsen har ändå hennes sjukdom haft en ganska odramatisk utveckling men hon vet att det inte kommer att fortsätta att vara så här. Parkinson går inte att bota. Det är en obönhörlig sjukdom som långsamt kan bryta ner både kropp och psyke. Men nya mediciner och behandlingsformer gör det möjligt att leva ett bra liv under många år. Förr var det de motoriska problemen som uppmärksammades mest men ny kunskap visa att kognitiva problem dyker upp efter hand.

– Men jag mår mycket bättre nu sedan jag fått en pump inopererad som kontinuerligt förser mig med medicinen. Tidigare fick jag hela tiden öka dosen med tabletter och till slut åt jag 8 varje dag. Det gav mig en otrolig överrörlighet. Skakningarna och ryckningarna blev ett stort problem. Så pumpen har varit en välsignelse.

Kerstin berättar att Parkinson gör att kroppen lider brist på spårämnen som påverkar henne psykiskt. Hon får ångestattacker och depressioner. Hon anstränger sig på olika sätt för att bekämpa den stress som följer med det. Tyvärr kom pandemin mycket olämpligt eftersom de gemensamma aktiviteter hon hade utanför hemmet för att må bättre nu är inställda och hon får kämpa på själv.

– Jag lever förstås med en ständig oro hur länge jag ska klara av att laga min egen mat. Som tur är träffar jag fortfarande mina vänner, men det sker ju bara utomhus. Vi sitter och fikar eller pratar på en bänk några timmar.

Kerstins lägenhet är förstås värd en hel del pengar och med hjälp av dem borde hon hitta ett bra boende där hon kan få hjälp men ändå få ha så mycket frihet kvar som hon vill ha. Kerstin har levt ensam under många år och hon har ett stort behov av att få vara ensam. Jag är ju också ensam och tycker det är viktigt att ha privat tid men just nu är det inte alltid lika roligt. Vi är överens att vi med oändliga dagar av relativ isolering framför oss inte skulle ha något emot att dela tak med en annan människa.

Utrikeskorrespondenten iarbetstagen med arbetsredskapet bandspelaren i famnen.

– Jag har ju i princip levt ensam större delen av livet. Jag har helt enkelt haft förmågan att falla för fel män, jag har dragits till de häftiga, spännande karlarna som till slut dragit sin kos. Men om jag hade träffat en vanlig karl hade jag förmodligen inte haft mitt roliga yrkesliv. Så under många år har jag avstått från det projektet. Och sen jag blev sjuk är det skönt att sköta mig själv och inte vara beroende, säger Kerstin.

Efter tre timmar slutar vårt samtal i moll men det är inte så underligt. Att drabbas av en neurologisk sjukdom är grymt. Jag hoppas att Kerstin också orkar tänka på alla roliga år hon hade som en framgångsrik och skicklig utrikeskorrespondent i public services tjänst. Det är det inte många som kan skryta med!

PS. Bilden i huvudet liksom bilden på Kerstin och mig är tagen av vår JH-kompis Bo Lostad.