Hon har hittat okända
systrar i tre olika länder

Först hittade hon en okänd syster i Pisa. Sen hittade hon en lika okänd syster i New York. Och inte långt efter dök ytterligare en syster upp, den här gången i Helsingfors. Och hon tror att hon också har syskon i Berlin, men dem har hon inte hittat. Än.

Marinella Rolfart har tvingats förhålla sig till en helt ny värld i vuxen ålder. Det hon trodde var hennes helsyskon visade sig vara halvsyskon och istället har hon fått ytterligare minst tre halvsyskon. De kan alltså vara fler. Marinellas pappa visade sig vara en levnadsglad cirkusartist från Italien istället för den trygga pappa Gunnar som hon alltid hade älskat. Och av hänsyn till honom började hon inte rota i sitt förflutna förrän han varit död i flera år.

Nu skriver hon en bok om den resa hon gör för att plocka ihop bitarna av ett genetiskt arv som är något helt annat än hon trodde under sin trygga uppväxt med en svensk kärnfamilj. Nej, nu ljuger jag. Marinellas mamma var finska som flyttade till Sverige strax innan Marinella föddes. Men allt detta återkommer vi till.

Först måste jag berätta hur jag känner Marinella som helt nyligen fyllde 73 år och bor i ett fantastiskt trevånings-suterränghus i sluttning ner mot Ensjön i Åselstad utanför Norrköping. Hon och hennes man Bengt har varit med och ritat huset och hjälpt till att bygga det. Vi träffas en lite halvkylig marsdag och sitter på glasverandan med utsikt över sjön. Här blir vi sittande i många timmar för Marinella har mycket att berätta.

Första gången jag träffade Marinella var för tre år sedan då jag bland annat tog den här bilden på henne i det trivsamma köket i Åselstad.

Vi känner inte varandra särskilt väl. Att hon överhuvudtaget finns blev jag varse först när familjeredaktören på Norrköpings tidningar bad mig göra ett porträtt av Marinella när hon fyllde 70 år i december 2017. Då fick jag höra historien om hennes många syskon men det var så mycket mer som fascinerade mig. Inte minst hennes livslånga gärning inom barn- och ungdomsteatern som gjort henne till en välkänd figur i Östergötland. Med baktanken att jag en dag skulle få skriva om henne i min blogg bad jag henne därför att bli min Facebook-vän. Och under de här åren har jag blivit uppmärksam på att många av mina vänner här i Norrköping känner henne varför jag blivit allt mer bekant med henne.

Med det sagt är det dags att återvända till historien om Marinellas gener.

– Jag kan ärligt säga att jag aldrig på allvar reflekterade över att jag inte skulle bära på samma arv som mina yngre syskon, Benita och Bert. Jag undrade förstås varför jag hette något så annorlunda som Marinella Lucia. Och jag blev retad i skolan eftersom jag var mindre och hade mörkare hår än andra. De kallade mig Pico och utlänning men hemma hade jag ju min trygga familj och där behandlades jag lika kärleksfullt som mina syskon.

Det är först när hon är 19 år som hennes mamma Tyyne avslöjar sanningen. Marinella bor då tillfälligt hemma, har varit ute sent med sina kompisar och försöker tassa så tyst som möjligt till sitt rum. Men så ropar hennes mamma på henne från vardagsrummet. Hennes ögon är tårfyllda och hon bläddrar i ett album.

Hon ber sin dotter sätta sig på armstödet och säger: ”Det är något jag vill berätta.” Hon pekar på ett gammalt foto på en man med en gitarr och säger: ”Det där är din pappa”. Hon fick veta att han hette Enzo Fedi.

Bilden som Tyyne visade den 19-åriga Marinella.

– Jag blev inte direkt chockad. Det fanns ändå någonstans inuti mig att jag var annorlunda och jag förstod att det nog kunde vara sant. Men min mamma var något av en ”dramaqueen” hela livet och när hon sa att han var en italiensk cirkusartist då trodde jag hon yrade. Vi pratade inte mycket mer efter det. Men hon bad mig att inte berätta för pappa. Hon menade att han skulle bli så ledsen om jag kände till hemligheten som de två burit på sedan de träffades när jag var 2,5 år. Han ville vara min pappa.

Marinella respekterade sin mammas önskan men underförstått fanns ändå den nya sanningen i familjen. När Marinella var 24 år adopterade Gunnar henne och långt senare, strax innan han dog, bläddrade de två i ett album när en bild dök upp på hennes ”riktiga” pappa Enzo. ”Ja, du vet ju”, sa han bara. Sen sa ingen av dem något mer om det. Gunnar dog 1985 när Marinella var 38 år.

– Jag ville inte såra honom eftersom han var min underbara pappa. Jag kände inte något riktigt behov att ta reda på mer då. Men när han dött började jag fråga min mamma mer systematiskt vad hon visste om Enzo.

Tyyne blev 97 år så Marinella hann prata mycket om Enzo. Bilden skvallrar ju en del om Tyynes dramatiska läggning.

Tyyne blev gammal. Hon var 97 år när hon dog 2017. Så Marinella fick gott om tid att prata med henne om de tidiga åren.

Vi kommer att återvända till hur det blev som det blev, men först vill jag fullfölja tråden med det detektivarbete som Marinella nu har ägnat sig åt i snart 20 år. Nu håller hon på att plocka ihop allt till en spännande autofiktiv roman om sin ovanliga pappa.

Ju mer hon pratade med sin mamma desto nyfiknare blev hon att få veta mer om Enzo. Mamman träffade honom i Finland där han då hade levt i många år, när Marinella blev till. Men det fanns ett före och ett efter. Hon började med före. Att Enzo var italienare stod utom allt tvivel även om det där med cirkusartist länge verkade som något mamman överdrev men som senare visade sig vara sant.

Nu började hennes egna, då redan vuxna, barn Jenny och Martin bli nyfikna på sina rötter och uppmuntrade henne att gå vidare. Men innan sökandet verkligen tog fart gjorde hon och maken Bengt en vanlig semesterresa på en vecka till Toscana 1998.

– Jag var förtjust i landet; jag älskade landskapet, maten, språket. Vi besökte bara Florens en dag. Där visste jag ju att Enzo hade fötts år 1900. Men just då var tiden för kort att börja leta. Men så. Av en slump hittade Bengt under en promenad något som han fick översatt till ”Mantalsskrivningskontor”. Han tvingade in mig där och vi fick en lista på Enzos familj på ett A4; det vill säga min farmor och farfar. Farmor födde fyra söner och en dotter. Sönerna var döda sedan länge men hans lillasyster Elda fanns på en adress i Florens.

Elda var gammal och svårt sjuk och de hittade henne på ett sjukhus.

– Jag tvingade mig mer eller mindre in på hemmet för att få träffa Elda. Vi pratade i en halvtimme trots att vi inte hade något språk gemensamt. Det var helt fantastiskt och turligt. Bara åtta dagar senare dog hon nämligen, vilket jag fick veta först tre år senare när jag återvände till Italien. Senare samma kväll träffade jag hennes dotter, min kusin Anna-Maria, som fyllde i luckorna. Jag fick veta att jag hade en syster, Dora född 1920 som bodde i Pisa.

Marinella och kusinen Anna-Maria och hennes man.

Men det som Marinella tyckte var mest fantastiskt med detta första riktiga möte med släkten hon inte visste fanns var att de accepterade henne direkt:

– Det fanns inte ett tvivel i deras ögon. De trodde direkt att jag var den jag utgav mig för att vara. Anna-Maria gav mig en bild på Enzo och hon tyckte att likheten var slående.

Semesterresan var slut innan de kunde följa upp spåret med Dora i Pisa. Väl hemma skrev hon ett brev men det kom i retur:

– Det visade sig att hon hade flyttat från Pisa och nu bodde i Carrara. Tre år senare när jag bestämt mig för att ta helledigt från mina engagemang, lära mig italienska och bosätta mig i Florens under tre hela månader, träffade jag henne. Dora var ju redan gammal över 80 år och dessutom bitter. Hon hade aldrig fått växa upp med sin pappa. Han försvann ur hennes liv och familjens redan när hon var nyfödd. Han gav sig ut i världen som cirkusartist.  

Att i detalj skildra Enzos väg mellan kvinnorna som gett Marinella de tre halvsystrarna faller lite utanför den här berättelsen. Så det blir en kortare sammanfattning istället. Enzo hade flyttat till Tyskland när han lämnade Italien men då nazisterna kom till makten gav han sig iväg till Finland. Han bodde i Berlin under de kanske mest fertila åren av sitt liv, mellan 20 och 36 år. Vid krigsslutet förstörde nazisterna en massa dokument och Marinella har helt enkelt inte lyckats hitta något som kan avslöja om det finns fler syskon. Men sannolikheten för att de ska finnas är ju rätt stor.

Enzo Fedi 65.5 år.

Genom sitt idoga detektivarbete med hjälp av intervjuer, handlingar och sökmotorer på nätet kunde hon efter en tid hitta sin amerikanska syster, Elda som är yngst av de tre systrarna, född 1950 i Paris. När Enzo fick ett prestigefyllt engagemang hos Ed Sullivan i USA reste han dit från Paris och blev kvar. Han gifte sig med Eldas mamma. Så Elda är den som fått växa upp med Enzo på riktigt. 2006 åkte Marinella till New York efter ett tips men det skulle dröja ytterligare fyra år innan hon fick kontakt med Elda.

– Sökandet gick via Enzos änka som jag hittade på ett ålderdomshem. Hon var mycket avog och vägrade att prata med mig. Men jag hade Enzos dödscertifikat; han dog först 1994 94 år gammal!

Så 2010 återvänder Marinella nu i sällskap med en släktforskningskunnig vän till New York för att träffa sin syster. De fick fin kontakt direkt och har fortsatt kontakten sedan dess.

Året efter kom Elda till Stockholm. Tillsammans hade de bestämt att göra en resa till Helsingfors. Mest för nöjet med en kryssning men i bakhuvudet fanns förstås att Enzo levt många år i anslutning till andra världskriget i Finland och bland annat i Helsingfors.

De tre systrarna på besök i Paris, Eldas födelsestad. På bilden står hon till vänster, Tiina i mitten och Marinella till höger.

– Det märkliga är att dagen innan vi ska ge oss iväg fick jag ett mejl från en okänd finsk kvinna vid namn Tiina som hävdade att Enzo Fedi också var hennes pappa. Vid den här tiden hade tidningarna i Norrköping uppmärksammat mina försök att forska i min bakgrund och Tiina hade hittat artiklarna på nätet! Ett sammanträffade i tiden som nästan kändes spöklikt. Vår resa fick en helt ny inriktning och vi träffade gemensamt vår syster. En speciell upplevelse förstås. Och det visade sig att det bara skiljer en och en halv månad i ålder mellan Tiina och mig.

Men Marinella vill ändå inte beskriva sin biologiska pappa som en ansvarslös charmör som aldrig tog konsekvenserna av sitt handlande. Tvärtom visar historien att Enzo hela tiden hade goda avsikter och försökte hjälpa kvinnorna han lyckats befrukta. Egentligen är det bara Dora som övergavs direkt och utan ansvar av Enzo.

– Men hans jobb som cirkusartist gjorde ju att han måste följa dit där cirkusarna fanns och det innebar att han inte kunde stanna på en plats. Men han trodde hela tiden att förhållandena skulle fungera. När mamma åkte till Sverige fick Enzo samtidigt jobb på cirkus Schumann i Köpenhamn. Han trodde att de skulle kunna fortsätta ett distansförhållande och kom tillbaka till Stockholm en gång. Så när jag var åtta månader träffade jag honom faktiskt. Och han köpte en symaskin till mamma eftersom hon var sömmerska i grunden. Men det blev bara ett besök sedan drog han vidare ut i världen. Tiina har en liknande berättelse om hur han behandlade hennes mamma.

De tre halvsystrarna fortsätter att hålla regelbunden kontakt och ses när de kan. Däremot är det bara Marinella som har träffat Dora. Dora var ju mycket äldre och dog tio år efter att Marinella hittat henne. Men då hade hon besökt sin nyvunna syster i Carrara varje år så de hann få en ordentlig kontakt.

– 2011 åkte jag dit i april för att visa henne en bild på vår syster Elda som jag då hade hittat i New York. Men samma dag som jag skulle ha besökt henne dog hon. Det kände förstås ledsamt.

Men nu är det dags att gå bakåt i tiden och berätta Tyynes och Marinellas historia.

Marinella och mamma Tyyne på en lekpark i Sundbyberg.

– Mamma blev med barn när hon fortfarande bodde i Helsingfors. Den tidens moral gjorde att hon inte ville vara kvar där när hon insåg att jag fanns i magen. Hennes föräldrar fördömde henne aldrig men jag tror att hon valde att flytta bland annat för deras skull.  Så hamnade hon som ensamstående mamma i Stockholm. Jag föddes på allmänna BB och vi inhystes till en början på Asylen för ensamstående mödrar. Sedan fick hon anställning på Germa-fabriken i Sundbyberg som tillverkade underkläder och korsetter.

Tyyne och Marinella fick husrum i personalbostäderna som hörde till fabriken och Marinella fanns på dagarna i en barnkrubba som hörde till fabriken. Så förflöt dagarna i lite drygt två och ett halvt år, då Tyyne träffade Gunnar Rolfart och de blev ett par, flyttade ihop och Marinella blev del av en vanlig ”sumpanfamilj” som hon själv säger. Efter nåt år kom hennes två syskon, Benita som fyller 70 i år och Bert som är 68. Det är först på senare år hon insett att de faktiskt också är hennes halvsyskon.

– Det finns förresten en liten märklig berättelse från tiden innan vi träffade Gunnar. Mamma och jag var ute och gick i Sundbyberg och jag sprang in i ett valv där det ekade och ropade ”pappa” flera gånger. Mamma har alltid undrat var jag fick det ifrån.

På somrarna bodde familjen i ett eget hus på Gunnars föräldrars sommarstugetomt och det var vanligt med stora familjesammankomster eftersom Gunnar hade hela sju syskon. Men Marinella noterade snabbt att det var något som inte stämde. Hennes mamma var ofta arg på släkten. Och svärföräldrarna var aldrig riktigt förtjusta i Tyyne heller:

Familjen Rolfart. En vanlig “sumpanfamilj” bestående av Benita, Tyyne, Marinella, Gunnar och Bert.

– Hon var en stark och självständig person och höll sig därför ofta för sig själv under sommarmånaderna. Hon ville hellre sola och ägna sig åt sitt. Hon kände sig aldrig riktigt accepterad men var nog inte heller så enkel att umgås med. Som jag sagt tidigare hade hon en fallenhet för dramatiska utspel. Hon var helt enkelt annorlunda än Gunnars familj och det märktes i deras umgänge. Jag däremot hade roligt. Jag hade ju massor av kusiner att leka med. Och aldrig att jag under den tiden kände mig ifrågasatt eller att det pratades om att jag inte var ett helsyskon. Jag hörde till. Fast senare när jag fått veta sanningen förstod jag ju att alla åtminstone i pappas och mammas generation kände till omständigheterna. Och naturligtvis pratades det om detta men aldrig så att det nådde mig.

Marinella vill inte beskriva sin barn- och ungdom som annat än lycklig och ”vanlig” men hennes dramatiska ådra vaknade tidigt.

Marinella och hennes teatermentor Teddy Sandegren som till slut blev för diktatorisk som ledare för teatergruppen.

– Jag har faktiskt varit en teaterapa i hela 60 år av mitt liv. Jag startade en teatergrupp redan som tolvåring hemma i Sundbyberg tillsammans med en jämnårig kompis. När jag säger egen menar jag det bokstavligt. Vi två bestämde allt. Skrev, regisserade, spelade huvudrollerna. De andra i gruppen var yngre och accepterade uppenbarligen att bli hunsade.

Och intresset för teater fortsatte genom tonåren. Hela hennes liv dominerades av att få spela teater och alla hennes vänner hörde hemma bland teaterfolket. De hade roligt både när de ”jobbade” men minst lika mycket på fritiden. Ledaren för gruppen hette Teddy Sandegren och var dynamisk boss för Sundbybergs barn- och ungdomsteatrar.

– Så småningom blev han för diktatorisk och när jag var 18 var vi ett gäng som bröt oss loss och startade en egen teatergrupp.

Vid den tiden hade Marinella redan flyttat hemifrån och fört ett mycket självständigt liv sedan hon var 16 år. Hon hittade jobb och påhugg i Stockholm så hon kunde försörja sig själv. Hon var barnflicka i Skåne en sommar. Sen delade hon en stor lägenhet på Rörstrandsgatan mitt i Stockholm med några vänner, efter en dramatisk resa till Paris.

Men Sundbyberg var ändå hemma och tillsammans med några av teatervännerna började de leta efter en lokal där de kunde vara. Hon var då 18 år och flyttade hem till föräldrarna igen. De fick en lokal och satsade stenhårt att få igång en annorlunda ungdomsgård på ungdomarnas villkor. Huset döptes till Lärkan, blev en succé och fick stor uppmärksamhet också utanför Sundbyberg.

En väldigt ung men framgångsrik undomsgårdsföreståndare för Lärkan.

– Vi kallade det ett popkulturhus för kreativa ungdomar över 17 år. Jag utsågs officiellt till ungdomsgårdsföreståndare av kommunen trots min ringa ålder. Besökarna gjorde själva hela inredningen, vi hade spisarkvällar, men också levande band ibland. Här fanns teatergrupper, jazzdans, emaljsmide. Och mycket mer. I början avspeglade aktiviteterna det som vi i ledningen själva tyckte var kul men sedan ordnade vi massor av olika evenemang och breddade utbudet.

Vid en konferens om inredning av offentliga lokaler anordnad av dåvarande Svenska slöjdföreningen blev Marinella inbjuden att tala om Lärkan.

– Massor av folk var närvarande och där stod lilla jag i talarstolen och berättade med min ljusa flickröst på bred ”sundbybergska” om vår satsning. Talet blev otroligt uppmärksammat. Alla kom fram till mig efteråt och rikstidningarna skrev om mig och popkulturhuset där pingisbord, TV-apparater, lysrör, stålrörsstolar och Hepstars var förbjudna. Vi ville markera vår kulturprofil. Det är jag väldigt stolt över.

De träffades tidigt i livet men hann få de två barnen Martin och Jenny innan det blev dags för giftermål.

Men Marinella ville vidare. Hon tänkte satsa professionellt på teatern. Detta trots att hennes pappa Gunnar alltid sagt till henne att hon måste skaffa sig ett ”riktig” jobb också. Från det hon vara 16 år sökte hon två gånger in på Dramatens elevskola men kom aldrig in. När hon var 21 år fick hon veta att det fanns en teaterlinje på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Hon sökte och kom in och gick där i två år. Efter det kunde hon kalla sig dramapedagog. Då hade hon också mött sitt i öde i form av undersköterskan Bengt Rosén. Så nån flytt tillbaka till storstadsområdet blev det inte.

Norrköping har varit stort nog för ”teaterapan” att kunna försörja sig dels som dramapedagog på olika skolor och förskolor och dels med olika teateruppsättningar som främst riktar sig till barn och unga. När Marinellas egna två barn blivit större startade Marianne Castegren och hon tillsammans med Tjåsa Gusfors den fria teatergruppen Papagena, som blev en välkänd institution i Östergötland. Senare bildade hon Papanella Berättarteater som fortfarande lever men som går på sparlåga sedan berättandet i boken om Marinella och pappa Enzo tagit överhanden.

Marinella har alltid varit full av idéer på nya satsningar. I Italien under de tre månaderna som hon bodde där, träffade hon teatermannen, regissören och dramatikern Pino Costalunga i Vicenza. Hon fick honom intresserad av att uppföra något tillsammans med henne och de dockor hon använder i sina teateruppsättningar. Det samarbete de startade då lever fortfarande. De skrev bland annat en ny dramatisering av Pippi Långstrump. Den sattes upp av dem gemensamt i Verona 2007 med dockor och scenografi av Tjåsa Gusfors. Föreställningen blev en sådan succé att den fortsätter att spelas än idag runt om i Italien och utanför men nu utan Marinellas eller Pinos medverkan:

– Under många år åkte jag med jämna mellanrum ner till Italien och spelade mina egna eller satte upp nya föreställningar tillsammans med Pino. Det har varit ett oerhört roligt samarbete och Pino och jag fortsätter att vara vänner.

Hemma i Sverige startade hon tillsammans med berättarvänner ”Berättarnät Norrköping” för 15 år sedan där man varje månad bjuder in allmänheten att komma och berätta. Man kan berätta om vad som helst eller bara sitta och lyssna när andra berättar. Gruppen arrangerar även berättarkurser. I Papanella har hon fortsatt att spela barnteater. Hon undervisar också i berättande både på skolor och för pedagoger. Listan kan bli lång.

I sitt kall som dramapedagog har barnens egna medfödda möjligheter och kreativitet varit det som Marinella velat uppmuntra.

Men hennes riktiga kall har ändå varit att plocka fram barnens kreativa egenskaper. Under de sista elva åren innan hon gick i pension för åtta år sedan var hon anställd som dramapedagog på förskolan och skolan Diamanten i Navestad, en förort till Norrköping med stor invandrartäthet. En gång om året fick hon barnen att ställa upp på en uppskattad och avancerad musikteaterföreställning som lockade storpublik.

Marinella omfamnar Reggio Emilia-pedagogiken som litet kortfattat menar att alla barn föds med hundra språk. Men i traditionell barnuppfostran tar kyrkan och samhället ifrån dem 99 av dessa möjligheter. Den förhärskande inställningen har varit att barn är tomma krukor som ska fyllas med innehåll av kyrkan, staten, föräldrarna och andra vuxna. Inte att de redan är sprängfyllda av möjligheter.

– Jag tänker mig de medfödda möjligheterna som trådar. Det gäller att dra ut varje möjlighet som en tråd redan som barn. Här finns tråden att kunna sjunga, här tråden att kunna dansa, här tråden att fatta matematik och så vidare, säger Marinella.

 Men trots alla utåtriktade engagemang har hon levt ett helt vanligt familjeliv också med spädbarn, dagis, skola, utvecklingssamtal, tvätt, städning och som sagt husbygge. Familjen bodde från början i en vanlig lägenhet i Hageby. Men 1984 när barnen fortfarande var relativt små köpte Bengt och Marinella en sommarstuga i Åselstad, på den tomt som nu hyser deras permanentboende.

Det är ett häftig hus Marinella och hennes man Bengt varit med att rita och bygga på klippan vid Ensjöns strand.

– Så fort vi kunde flyttade vi ut dit på senvåren trots att huset bara bestod av 37 kvadratmeter och var utan vatten. Vi bara älskade att bo där med den vackra Ensjön och de fina omgivningarna. Och vi hade ingen bil så vi cyklade över allt. Ungarna var så vana vid det året om att backarna i Åselstad aldrig var något hinder för dem eller oss. Jag har cyklat jämt! Vi har gjort ett antal cykelsemestrar med barnen också. Numera har vi bil. Det var praktiskt att ha en när vi turnerade med Papanella. Bengt blev turnéchaufför och tekniker. Men cykeln är bättre!

Drömmen fanns att kunna flytta ut permanent och det stod inte på förrän byggplanerna tog fart. Tio år senare kunde de flytta in i huset de ritat tillsammans med en god vän som var snickare och även byggde huset. Numera finns också ett antal andra småhus på tomten.

– Och dem har Bengt och jag byggt själva. Gäststuga, skrivarverkstad, båthus, förråd. Allt finns.

I vinter har Marinella suttit inomhus och inrättat en liten skrivarlya i bottenplanet. Här ligger post-it-lappar och pappershögar i en enda röra för ett otränat öga, men Marinella vet hur hon ska hitta det hon behöver för att komma vidare i skrivandet:

– Att skriva en roman har varit en mödosam process för mig. Jag är ju van att berätta muntligt och jag är van att skriva pjäser med dialog men det här är något helt annat. Och jag har fått tänka om åtskilliga gånger. Processen har varit mycket svårare än jag trodde innan jag startade. Men jag har gått på ett antal skrivarkurser och börjar nu känna mig mer och mer säker på hur jag ska forma romanen. Om den någonsin blir publicerad vet jag ju inte men det är därför jag skriver. Jag vill gärna att den ska läsas förstås!

Under sökandet efter sina halvsyskon och under skrivprocessen har det fallit sig naturligt för Marinella att börja tänka mer på det genetiska arvet än hon gjort tidigare.  

– Jag var tidigare av den uppfattningen att miljön är viktigare än arvet. Men så tänker jag på den jag har blivit trots att jag inte växte upp med min cirkusartist till pappa. Varför var det så viktigt för mig att jobba med teater? Samtidigt hade jag ju en mamma som var lite av dramaqueen. Min pappa var lastbilschaufför men musikalisk och min bror Bert kom in på Scenskolan. Så genetiken vinner kanske inte över miljön men ändå är arvet något jag inte bara kan avfärda längre.

Marinellas annorlunda bakgrund och att hon hittat sina halvsystrar runt om i världen har definitivt gett henne en ny resa genom livet, både ytligt sett och inombords. Jag väntar med spänning på boken som ska förklara hur allt hänger ihop.

Här växer boken om Enzo Fedi fram. Mödosamt med stadig kurs framåt kopplar hon samman sitt liv med Enzos.