Dick fick en ny pappa
vid 63 års ålder

Jag flyttade till Norrköping 2005.  57 år gammal hade jag fått ett nytt jobb, som nyhetschef på Norrköpings Tidningar. Jag kände mig stolt över att bli tilltänkt så sent i livet och just då passade det mig väldigt bra att få flytta från Kalmar. Så trots att jag i princip inte kände någon i min nya stad var det roligt att komma hit. Framför allt kom jag närmare alla min vänner som finns utspridda över Sverige. I Kalmar har man alltid en resa på tio mil innan man börjar resan, som jag brukar säga.

Väl här behövde jag lära känna en massa nya människor och dessutom vara deras chef. NT föregicks av ett relativt dåligt rykte. Flera personer jag pratade med inför flytten sammanfattade det så här: ”På NT äter man nyhetschefer.”

Nåja, rädd var jag inte. Det är jag sällan. Jag älskar mitt jobb och vet dessutom efter många år i yrket vad jag kan.

Bland mina nya arbetskamrater fanns det en som stack ut redan från början: Dick Kjedemar, i princip jämnårig med mig. En gammal nattchef som blivit reporter. Kanske inte så mycket av fri vilja sedan en ny chef kommit till tidningen och rört om i grytan…

Dick ifrågasatte allt, och jag menar allt. När jag bad honom att gå vidare med ett uppslag kom han alltid med en motfråga. ”Vad kan man göra på det här?” ”Det är väl inget?” Från början tänkte jag: ”Hur ska det här gå?” Jag hade ju gått arbetsledarkurser och lärt mig om Besvärliga Människor.

Ett jobb som Dick uppenbarligen accepterade att göra. Ett besök bland Kolmårdens vargar. Numera är detta förbjudet sedan den tragiska olyckan för några år sedan då en djurskötare avled.
Reportern Dick gör ett besök inne hos Kolmårdens vargar. Numera är detta förbjudet sedan den tragiska olyckan för några år sedan då en djurskötare avled.

Men jag kunde inte ha mer fel. Dick utmanade mig. Han ville bara veta varför jobbet skulle göras och tvingade mig att tänka efter. Ja, vad är det jag ville ha ut av det här jobbet? Ibland konstaterade jag att han har ju rätt. Det är inget. Vi lägger ner. Men oftast gjorde han sedan det jag bad honom om, men då hade vi också kommit fram till hur jobbet skulle genomföras och vad som var det viktiga. En diskussion som tyvärr alltför sällan sker. Att ifrågasätta de uppslag till artiklar som dyker upp på en redaktion borde vara varje reporters och nyhetschefs första uppgift.

Det är om Dick den här intervjun ska handla. Dick slutade på NT i februari 2013. Han nappade på ett av de erbjudanden om avgångsvederlag som blivit vardag under de senaste åren i vår bransch. Själv jobbade jag kvar till de kastade ut mig när jag nått åldern 67 år. Då anses man inte längre ha på arbetsmarknaden att göra.

Men med jämna mellanrum kom Dick och hälsade på lagom till lunchen för att hålla kontakten, speciellt under det där första året. Han var välkommen eftersom han ofta genom sitt något spontana sätt att kommentera fick oss andra att skratta.

Dick under avtackningen från NT. Hans kollega Roland Klinga är en av dem som firar honom.
Dick under avtackningen från NT. Hans kollega Roland Klinga är en av dem som firar honom.

Den här lunchen ska jag aldrig glömma. Han kom in när vi, fem av hans gamla arbetskamrater, just slagit oss ner med dagens rätt på Kajsas lunchrestaurang.

  • Jag har fått en ny pappa! berättade han glädjestrålande.

Vi förstod ingenting. Men förklaringen kom.

63 år gammal hade han fått veta att den man han trott var hans pappa inte var det. Istället hade han en 88-årig pappa. Hans föräldrar hade aldrig med ett ord antytt att något sådant skulle vara möjligt. Och båda dog utan att någonsin yppa något för Dick.

Istället var det hans mammas tvillingsyster, Sylvia, som avslöjade hemligheten till slut.

Under alla år som barn i det kjedemarska hemmet hade det funnits en inre oro hos Dick och en känsla av att han behandlats annorlunda. Hans pappa Härold var mycket sträng mot honom och slog honom då och då.

Mamma Birgitta och pappa Härold gifter sig. Dick var hemlig gäst under bröllopet.
Mamma Birgitta och pappa Härold gifter sig. Dick var hemlig gäst under bröllopet.
  • När jag tänkte efter slog han aldrig mina syskon. Bara mig. Däremot var min mamma Birgitta alltid snäll mot mig. Hon tog mitt parti i konflikter med både pappa och mina syskon. Det var ju inget jag tänkte på då, men nu i ljuset av att de kanske hela tiden visste att jag inte var hans barn, kan det förklara en del. Plötsligt kommer hela min barndom i ett nytt ljus. Nu förstår jag varför jag kände mig udda; som om jag aldrig riktigt hörde hemma där.

Men vi berättar mer om Dicks uppväxt senare. Först den otroliga historien om att få en ny pappa vid 63 års ålder och den extra bonusen att pappan fortfarande fanns i livet.

  • Vi var på en släktträff och en kusin antydde att moster Sylvia ville mig något. Så när jag träffade henne frågade jag vad det var som hon ville berätta. Först sa hon nej. Hon trodde att jag skulle bli ledsen. Men jag sa att det var OK. Och då berättade hon att mamma inte trodde att Härold var min pappa. Istället var jag ett kärleksbarn från en tidigare relation.

Det visade sig att mostern visste vem mannen var. Både hon och Dicks mamma hade nog haft en relation till honom som unga flickor. Men förhållandena tog slut.

  • Men vad heter han då, frågade jag. Bertil svarade moster och jag tror han bor i Örebro. Plötsligt insåg jag att detta var ett namn mamma återkommit till ibland genom åren men utan att jag förstått vidden av det. Det märktes att det var hennes stora kärlek och hon pratade varmt om honom. Hon kallade honom för flickornas favorit. Men att det var min pappa föll mig aldrig in.

När Dick blev till var hans mamma redan förlovad med Härold så uppenbarligen träffades de två en gång till efter det att förhållandet tagit slut.

Men nu är det 2013 och Dick vill gå vidare med avslöjandet som mostern har kommit med.

Han letar reda på hans namn i Örebro på nätet, hittar honom och ringer upp:

  • Det var Bertil som svarade. Och jag framförde mitt ärende, men jag förstår ju nu att allt blev en chock som var svår att hantera. Han hade ju ingen aning om att han hade ytterligare en son. Att få veta det rätt abrupt när man är 88 år är ju inte så lätt. Så han lade bara på luren och sa nej.

Dick insåg att det kanske inte var helt smart att ta kontakt på det här sättet. Så han satt sig och skrev ett brev, ett långt brev, där han berättade allt om sig själv, och om sina barn.

  • Det är ett av de finaste brev jag har skrivit! säger Dick spontant, när han berättar.

Och brevet fick effekt. Två veckor efteråt ringde telefonen. Det var inte Bertil som ringde utan hans fru.

  • Vi vill gärna träffa er, dig och din fru. Ni är välkomna till helgen, sa hon.

Det blev ett fint besök och Dick kunde konstatera att han inte var ett dugg lik sin förmodade pappa. Han var betydligt mer lik den pappa han växt upp med.

  • Men jag såg likheter mellan Bertil och min son Tim.
Beviset på att Dick fått en ny pappa.
Beviset på att Dick fått en ny pappa.

Men än var det ju inte alls säkert att Bertil verkligen var Dicks pappa. Ett DNA-test behövdes och Bertil gick med på att ta ett sådant, men först efter ett samtal med en advokat.

  • Jag försäkrade dem redan från början att jag inte skulle göra några anspråk på någon arvslott eller något annat. För mig var det bara viktigt att få veta, att få beviset för att det varit något i min barndom som inte stämde.

DNA-provet kom tillbaka: med 99,999997 procents säkerhet hade Dick hittat sin riktiga pappa. Det brukar räcka med två nior efter decimalkommat för att fastställa faderskapet.

På köpet har Dick fått två nya syskon som accepterat honom. ”Bara han inte är yngre än vi”, kommenterade de beskedet. Och det är han ju inte. Samtidigt konstaterar han att han därmed växt upp utan att ha några helsyskon alls.

Dick hann träffa sin nya pappa och sina nya halvsyskon några gånger. Bland annat letade Bertil upp gamla album på vinden som visade tvillingsystrarna Gittan och Sylvia på den tiden då det begav sig; bilder som Dick aldrig sett.

Knappt ett år efter att han fått reda på att Bertil fanns nådde honom beskedet att hans nya pappa avlidit. Det var alltså verkligen i sista minuten som Dick fick kunskap om denna omskakande med viktiga pusselbit av sitt liv.

  • Jag frågade familjen om jag fick komma till begravningen och det hade de inget emot. Min fru Susanne och jag åkte dit och jag träffade släkten. Sedan dess har jag väl egentligen inte haft så mycket kontakt med familjen. Visst vore roligt att lära känna mina syskon bättre, men det allra viktigaste för mig var att få vetskap.
Dick tillsammans med mamma Birgitta.
Dick tillsammans med mamma Birgitta.

Ja, då är det kanske dags att börja bakifrån och berätta mer om personen Dick. Äldst (ja det var ju rätt givet eftersom han blev till innan föräldrarna gifte sig) i en syskonskara på fyra. Familjen bodde i Linköping.

  • Fast egentligen var vi fem. Min första lillebror blev bara tre år gammal. Han dog 1954 när jag var fem år. Han var en så kallad blue baby. Året efter kom man på hur man relativt enkelt kan rädda de här barnen, men det var ju för sent för min lillebror.
  • Men har du några minnen alls av honom?
  • Ja, faktiskt. Mitt första och kanske enda minne från den här tiden är när mamma skickade oss och köpa mjölk. Vi gav oss i väg med mjölkkrukan mellan oss. Trots att det bara var några 100 meter till mjölkaffären måste han stanna och vila och jag minns att jag blev så arg på honom för att han han inte orkade gå den korta biten.
Dick längst till vänster tillsammans med föräldrarna och de tre syskonen som nu visat sig vara halvsyskon.
Dick längst till vänster tillsammans med föräldrarna och de tre syskonen som nu visat sig vara halvsyskon.

Innan brodern dog hade Dick fått ännu en lillebror, Alf som föddes 1953, och så småningom föddes också två flickor.

  • Men de var nio och elva år yngre än jag så egentligen hade jag väl inte så mycket gemensamt med dem då.

Alf finns inte mer. Han tog sitt liv kring millenieskiftet efter att hela livet ha kämpat mot depressioner som påverkade honom starkt.

  • Men det var aldrig något jag märkte när vi umgicks. Han var alltid glad och trevlig men först sedan han dött fick jag veta att han hade flera självmordsförsök bakom sig. Alf hade det inte så lätt. Han var homosexuell vilket man inte pratade högt om i Linköping när vi växte upp. Det var först sedan han flyttade till Göteborg som vuxen som han kunde visa vem han verkligen var. Han hade en partner under många år som han levde ihop med och som jag också träffade, men livet blev för svår för Alf att hantera.

Att Dick är berörd av sin brors självmord märks tydligt under vårt samtal. Alf var naturligtvis en viktig person för Dick under uppväxten. Ofta använde han sin lillebror som murbräcka gentemot pappan.

  • Jag lärde mig att jag kunde få saker jag önskade genom att skicka fram lillebror. Bland annat ville jag ha en tågbana. Jag visste att jag inte skulle få någon om jag bad men det gick bättre med lillebror.

När Dick pratar om den pappa han växte upp med blir han kluven. Han berättar om den gången då pappan slog honom med en livrem över en naken rumpa. Han slog och slog och Dick vägrade att gråta. Till slut vädjade hans mamma att han skulle gråta.

  • Hon förstod att pappan inte skulle sluta om jag inte grät. Så då gjorde jag det.

Men Dick vill gärna förklara pappans hårda tag med att han själv var en hopplös unge. Han var oregerlig både hemma och i skolan.

  • Jag var en riktig buse, varken mer eller mindre. Jag orsakade eldsvådor, stimmade oerhört mycket på lektioner och fick anmärkningar hela tiden och var riktigt elak mot min lillebror. En gång spikade jag upp honom på väggen. Så jag kan förstå att pappa blev arg och ibland inte visste vad han skulle ta sig till med mig. Så här efteråt kan jag se att jag hade ett enormt hävdelsebehov.
Dick säger att han var en besvärlig elev men han tog sig ända fram till studenten i alla fall.
Dick säger att han var en besvärlig elev men han tog sig ända fram till studenten i alla fall.

Under hela den här tiden och genom hela livet var mamman alltid extra snäll och omtänksam mot Dick också jämfört hur hon var mot de andra barnen. Hon var beredd att avstå nästan de sista pengarna hon hade om Dick behövde dem. Det innebär att Dick bara har gott att säga om sin mamma. Han känner ingen bitterhet mot henne för att hon aldrig berättade. Han ser istället att hon ansträngde sig så mycket som möjligt för att kompensera Dick för det han inte visste.

Under ett sommarjobb som kopist på en fotofirma ertappade Dick dessutom pappan med att vara otrogen. Obetänksamt lämnade pappan in en film för framkallning där han var tillsammans med en annan kvinna.

  • Det var ju otroligt klantigt gjort av honom. Jag åkte ut till hans arbetsplats och konfronterade honom.

Inte en speciellt ljus bild av en pappa. Men samtidigt konstaterar Dick att det inte är en rättvis bild att bara demonisera honom. Han hade många goda egenskaper också. Inte minst blev han en uppoffrande och fantastisk äkta man under hans mammas sista år i livet. Då avstod han från allt annat för att ta hand om henne och se till att hon levde ett så gott liv som möjligt trots att hon var svårt sjuk i cancer och trots att han själv drabbats av en stroke. Det känner Dick stor tacksamhet för och det är den bilden han har kvar av Härold så här långt efteråt.

  • Så jag tror att han faktiskt älskade henne.

Att berätta alla detaljer från Dicks vuxna yrkesliv låter sig inte göras här. Men jag kan konstatera att man inte tar Dick där man sätter honom. Han har börjat och ibland slutfört en rad utbildningar och han har haft flera yrken, bland annat som lärare och inom reklambranschen. Men under åren har han alltid återkommit till tidningsvärlden på ett och annat sätt. Han har provat på de flesta jobb som finns på en tidning, både på Smålandstidningen i Eksjö, Östgöta Correspondenten i Linköping och förstås NT i Norrköping.

Dick med fru Susanne. Henne träffade han redan 1972.
Dick med fru Susanne. Henne träffade han redan 1972.

Men i den här intervjun vill jag hellre uppehålla mig hur Dick haft det i sitt privatliv. Hur gick det med den vuxne Dicks relationer efter en så turbulent uppväxt? Det gick ju bra kan man säga. Han träffade sin fru Susanne redan 1972 och de håller fortfarande ihop. Tillsammans har de ett fantastiskt hem i en av Norrköpings många vackra äldre byggnader. Högt i tak, många rum i roliga vinklar och en balkong som vetter ut mot en stilla oas så att man helt glömmer att man är mitt i en brusande storstad. Det är här vi träffas. Dick har bullat upp kaffe och kakor inför vårt möte. De två har gjort en lång resa tillsammans. De träffades under en danskväll på Ryds herrgård och det sa väl inte pang direkt. Men 1975 kände de sig mogna att flytta ihop i en liten lägenhet i Ryd.

Ett år senare packade de sin lilla Renault 4 full med 12 flyttkartonger på taket och styrde kosan mot Kalix där Dick började en ettårig journalistutbildning på folkhögskolan.

Jag begriper inte hur den där resan gick till, men Dick försäkrar mig att han talar sanning. Det innebar dock att bilen bokstavligt talat sprack i höjd med Sundsvall. Sprickan fanns där men bilen gick att köra ändå. Och de kom fram och Dick fullföljde sin utbildning. Susanne utbildade sig under tiden till vårdbiträde.

1977 föddes deras första barn, Tim och 1981 kom dottern Moa till världen. Men då hade den lilla familjen både hunnit bo i Vimmerby och Linköping. De hade nyligen flyttat till Norrköping där Dick hade ett lärarvikariat. Senare fick han jobb som redigerare på NT.

  • Jag sa att jag kunde redigera trots att jag bara provat på det lite under min utbildning i Kalix. Men det gick ju bra.

Dick begärde föräldraledigt när Moa var liten. I sju månader var han hemma och under tiden gick Susanne arbetsterapeut-utbildning.

– Och det var inte så vanligt på NT så man höjde nog lite på ögonbrynen men det var ju självklart att Susanne måste kunna genomför sin utbildning också.

”Det är härliga små killar som jag
blir glad varje gång jag får träffa.”

Barnen är nu vuxna och utflugna sen länge. Tim bor kvar i Norrköping medan Moa flyttat till Göteborg. Hon har två små pojkar, Aaron, 9 år och Arvid, 6 år, som är morfars ögonstenar.

  • Det är härliga små killar som jag blir glad varje gång jag får träffa. Jag älskar nämligen att leka och har ägnat mycket tid åt att ligga på golvet och roa mig med dem. Mer än jag gjorde med mina egna barn tror jag. Tim, som jag ägnade mig mycket tid åt när han var ung, var mer sportintresserad. Bland annat var han mycket duktig i judo. Vi åkte land och rike runt för att han skulle få tävla. Men det var Susanne som läste sagor för barnen vilket är lite konstigt eftersom jag alltid har älskat sagor. I skolan hade jag bara två betyg som jag kunde skryta över. Det ena var gymnastik, det andra religion. Att jag var duktig i religion berodde just på att jag såg hela den kristna berättelsen som vackra sagor. Jag älskade dem och det intresset har jag haft genom hela livet. Den grekiska mytologin likaså, fantastiska sagor!

Dick och Susanne håller alltså ihop. Men som i många äktenskap finns toppar och dalar och den här berättelsen om Dick Kjedemar måste nog sluta med att jag berättar historien om husbilen. Den har lockat till många skratt i bekantskapskretsen trots att den innehåller dramatiska och inte bara roliga inslag.

Dick bjuder på kaffe och kakor under intervjun som äger rum i hans vackra våning mitt i stan.
Dick bjuder på kaffe och kakor under intervjun som äger rum i hans vackra våning mitt i stan.

Det hela började med en meningsskiljaktighet om hur man ska tillbringa somrarna. De två har i flera år hyrt en sommarstuga på Vikbolandet nära Slätbaken. Men så ville Dick köpa en husbil istället. Susanne ville fortsätta hyra en sommarstuga. Konflikten löstes för sex år sedan genom att Dick helt enkelt gick och köpte en husbil, utan att ha löst konflikten först.

Motvilligt följde Susanne med på en utflykt med husbilen genom Sverige. I Varberg blev paret oense om något. Vad det var är väl glömt sen länge. I alla fall blev Susanne så arg att hon steg ur husbilen och konstaterade att nu fick det vara nog. Nu sticker jag, sa hon. Dick ropade efter henne:

–Tro inte att jag kommer att ringa efter dig heller!

Först trodde Dick att det bara var att köra ikapp henne så skulle allt lösa sig. Men hon var försvunnen! Han hade inget annat val, menade han, än att överge frun, som bara fått med sig kläderna på kroppen, pengar och mobil.

  • Jag åkte hem till Norrköping. Vad annat kunde jag göra?

Och han ringde inte och han hörde ingenting ifrån Susanne. Efter flera dagar kunde han inte hålla sig längre. Han slog telefonnumret till Susannes mobil:

  • Jaså, du ringde i alla fall, svarade hon. Det visade sig att Susanne tagit tåget till dottern Moa som då bodde i Töreboda.
  • Får jag komma och hämta dig, undrade Dick lite försynt.
  • Ja, det får du, sa Susanne.
Dick fru Susanne under en av parets semesterresor. Vissa resor har varit mer dramatiska än andra.
Dick fru Susanne under en av parets semesterresor. Vissa resor har varit mer dramatiska än andra.

Detta var för ett antal år sedan. Sommaren 2016 åkte de så på en gemensam långsemester ner i Europa med husbilen. Resan gick inte riktigt som planerat eftersom bilen tvingades till ett antal stopp på verkstäder i Tyskland, innan man nådda målet i Frankrike. Paret la ut idylliska bilder från en skön semester på Facebook och vi tänkte alla nu har husbilen kommit till sin rätt och båda är glada över den.

Några dagar senare träffar jag Dick på trottoaren utanför sitt hus. I bakgrunden står husbilen inslagen i plast. Den ser demolerad ut och verkar sakna taket.

  • Vi hamnade i en krånglig trafiksituation i Rouen med bilar och vägar över allt. Jag blev stressad och valde fel väg. När plötsligt en vägbro dök upp var jag inte beredd. Det blev en rejäl smäll. Bilen var 3.10 hög och bron 2.60, säger han utan minsta antydan till ironi.

Som tur var kunde de fortsätta färden och åka till en verkstad. Där kunde man inget göra mer än hjälpa dem att plasta in bilen så den gick att sova i även på vägen hem till Sverige. Paret övernattade tre dagar i den innan de kom hem och tog trots omständigheterna en omväg till Monets trädgård i Givenchy!

Jag träffade Dick där ute på gatan när han väntade på spekulanter på bilen. Att reparera den var inte att tänka på eftersom det inte fanns någon vagnskadeförsäkring. Den detaljen hade Dick missat. Och han fick den såld till ett högre pris än han kunnat hoppas. Så även om den ekonomiska förlusten blev stor så slutade ändå historien någorlunda bra.

  • Jaha, så nu är det alltså sommarstuga som gäller i fortsättningen?
  • Nej, faktiskt inte. Nu är det Susanne som vill att vi köper en ny husbil, skrattar Dick.

Ja, det händer alltid något när Dick Kjedemar är i farten, och inte verkar åldern sakta ner honom. Idag är Dick 67 år gammal och pensionär på riktigt. Men Susanne, 63 år, fortsätter att jobba några år till på den öppna psykiatrimottagningen som drivs av Capio i Norrköping. Vi kanske får återkomma när paret ger sig ut på nya äventyr.