Ett tidningsklipp
som skakade om mig

En morgon för tre år sedan läste jag Norrköpings tidningar som vanligt tillsammans med morgonkaffet. Min blick fastnade på en bild. Den föreställde en man som flaggade med Republiken Jämtlands flagga. Klart jag undrade vem det var. En jämte till i stan? Ja, jag är ju inte jämte egentligen, men i mitt nu 68-åriga liv har jag aldrig bott lika länge som jag bodde i Östersund. Så jag känner mig som halvjämte i alla fall.

En Jämtlandsflagga i Norrköpings Tidningar. Klart att jag måste titta lite extra.

Jag började läsa och mannen berättade att han spelat bas i Gösta Daus orkester i sin ungdom. Mitt intresse växte. Jag läste vidare och såg den gamla bilden på mannen och hans kompisar i bandet. Hjärtat slog ett dubbelslag. I bildens mitt står min man, Patrick, då bara 20 år gammal! Det var långt innan han träffade mig och en bild jag aldrig sett. Vad var oddsen att jag skulle hitta honom i min tidning i en del av Sverige där Patrick aldrig satte sin fot? Han var död sen några år när jag flyttade mitt pick och pack till Norrköping.

Mannen i den vita skjortan var min Patrick, men detta var 15 år innan jag träffade honom. Och nu dyker han upp i min tidning. Robert står till vänster om Patrick.

Mannen på bilden heter Robert Höglund. Och han var med i tidningen för att han fyllde 75 år. Jag var ju bara tvungen att ringa i mitt exalterade tillstånd. Det var kanske inte jättesmart att ringa mitt under 75-årsfirandet, men jag kunde inte hejda mig. Robert var en person jag verkligen ville prata med.

Några dagar senare, då festandet lugnat ner sig, blev min dotter Ellen och jag hembjudna till Robert och hans fru Britt och vi kunde prata minnen från den tiden. Det var så roligt! Sedan dess har vi hållit sporadisk kontakt via mejl men nyligen dök Robert upp på Facebook. Då var det klart! Robert måste bara bli en av mina intervjuoffer för min blogg.

Robert med fru Britt och min dotter Ellen några dagar efter 75-årsfirande.

Genom honom hoppas jag kunna få en levande bild av de förhållande som barn och ungdomar växte upp i på den tiden i Östersund. Robert bodde visserligen på Frösön och Patrick i Östersund men de kom från liknande ganska enkla förhållanden och bara två år skiljde dem åt. Robert är född 1938 och Patrick var född 1936.

Nu träffas vi när årets första snö just har börjat falla en råkall novemberdag på ett av Norrköpings fik. Hur mycket Jämtland än betyder för Robert får vi nog konstatera att han är Norrköpingsbo numera. Pryssgårdsbo närmare bestämt där han bor i en hemtrevlig villa tillsammans med Britt.

Han var bara 21 år gammal när han flyttade från Jämtland. Så tiden i Jämtland är förhållandevis kort jämfört med alla de år han tillbringat i södra Sverige. Men varje sommar har han och Britt återvänt till torpet där han växte upp som liten. Så kontakterna är långt ifrån brutna.

  • Fast nu funderar vi på att sälja. Det blir dyrt att ha det kvar och nu när vi blir äldre så är det en lång resa för några korta sommarveckor. Döttrarna tycker också att det ligger lite för långt bort även om de och deras barn alltid tycker det är roligt att vara där. Torpet är primitivt med bara sommarvatten och utedass så jag är beroende av att nån ser till det också när vi inte är där.

Att säga att Robert växte upp i torpet, kallat Lövtorpet, är kanske att ta i men under den varma årstiden bodde familjen, föräldrar och fyra barn, i det enda rummet som fanns förutom köket.

  • Men det låter mer dramatiskt än det var. Eftersom det var 20 år mellan mitt äldsta och yngsta syskon så bodde aldrig den stora skaran där samtidigt.
Lövtorpet. Robert tillsammans med sina föräldrar och storasyster. Den äldre brodern är inte med på bilden och den yngste brodern är ännu inte född. På den är tiden bodde familjen året om i det primitivt utrustade torpet.

När barnen gick i skola hyrde familjen istället i en lägenhet nere i samhället Frösön. Vintrar i torpet var inte att tänka på. Roberts pappa jobbade som dräng åt en stor gård på Frösön hela livet. 1920 fick han möjlighet att få besittningsrätt till torpet genom att överta de så kallade dagsverks-rättigheterna. Men han måste betala hela 1000 kronor vilket var oerhört mycket pengar på den tiden. 1933 kunde han så friköpa hela fastigheten och det kostade bara 400 kronor!

  • Men det var ganska skruttigt då, säger Robert.

Så länge pappan inte ägde torpet ingick det i det så kallade dagsverkstorpssystemet att torparen måste arbeta ett visst antal dagar per år åt gården. Men även sedan han friköpt torpet fortsatte han som dagavlönad arbetare åt gården. Men han hade ytterligare arbeten som grovarbetare på byggen i Östersund och så skötte han trädgårdarna åt ett antal villaägare på Frösön.

I 83 år har alltså Lövtorpet varit i familjens ägo. Inte konstigt att Robert har svårt att skiljas från det gamla bostället, som han för övrigt också har forskat kring och skrivit om. Genom intervjun kommer det att vara uppenbart att Robert älskar att forska i sin egen historia och att skriva.

Barndomen upplevde inte Robert som extremt fattig eller utsatt.

  • Vi lekte och busade som andra barn. Vi älskade att fiska och jag minns att vi fiskade blindsill i bäcken med hjälp av björntråd och en knappnål. När vi blev äldre fick vi låna en grannes båt och då kunde vi uttra.

Ett minne från när Robert just börjat skolan hänger kvar.

  • När min morfar dog lämnade han efter sig en riktigt fin herrulster, det vill säga en lång rock. Mamma vände sig till en sömmerska på Hornsberg och bad henne sy om ulstern till en vinterjacka åt mig. Eller åtminstone trodde jag det. När sömmerskan var klar visade det sig att hon bara gjort om den till en likadan men liten ulster! Jag ville inte ha den. Det var verkligen inte så barnen klädde sig. Då var det jackor som gällde. Mamma tvingade mig att ha på den i skolan och jag blev naturligtvis ordentligt retad. De kallade mig lappgubbe. Efter det vägrade jag ha på mig rocken. Mamma blev förstås väldigt arg och hon grälade varje morgon på mig för att jag fortsatte använda höstjackan. Min syster räddade mig till slut. Hon jobbade som springflicka i en pälsaffär i stan och hon berättade för mamma att barn inte klädde sig så. Jag fick en varm jacka till slut.

Redan tidigt kom Robert i kontakt med politiken – något som präglat hela hans liv. Han har varit medlem i socialdemokratiska arbetarepartiet från det han blev vuxen. Det medlemskapet fick ett uppseendeväckande slut nyligen men det återkommer jag till längre fram.

Men nu är Robert 10-11 år och sitter hemma vid torpet och lyssnar på sin pappa och den gamle grannen Nils Olof Löf. Detta är några år efter andra världskriget. De två pratar om världspolitiken. Löf röker sin pipa som vanligt.

  • Han var kommunist och hade ett favorituttryck ” I det stora hela är det så att allt är kapitalismens fel”. Han menade att världens alla problem skulle lösas om alla bara hade samma sak av allt. Då skulle avundsjukan försvinna och folk leva i harmoni. Sen var han noga med att alltid påpeka att det var ”ryssen som tog tysken”.

Pappan hade nog böjelser åt samma håll. Ett år skulle Robert få följa med honom på första maj-firandet inne i stan. Hans syster som skulle gå i socialdemokraternas stora tåg hade pratat mycket inför den stora händelsen och Robert var förväntansfull:

  • Men pappa tog mig till hamnplan istället och där stod en gammal kommunist och pratade till en mycket gles skara. Jag blev så besviken.
Robert i femte klass. Det är nu allt har blivit kapitalismens fel.

Men kanske ändå att Robert påverkades. I en av sina skoluppsatser skrev han just det han hört gubben Löf säga. ”Vi får inte glömma att det var ryssen som utrotade den tyska fascismen.” Lärarinnan hade kommunistskräck och blev med andra ord rätt upprörd över Roberts påstående. Minst sagt.

Robert har ännu en smått tragikomiska historia att berätta om politik i det höglundska hemmet. Ett år åkte pappan och röstade ensam. Han hade fått en fullmakt att rösta också för mamman. När han kom hem berättar han till mammans förvåning att han hade röstat på kommunisterna för dem båda två.

  • Mamma stod och stekte köttbullar och hon blev så arg att hon tog stekpannan och kastade den i golvet. Jag har en stark minnesbild av köttbullar som rullade över hela köksgolvet.
  • Men hur kunde du rösta på Hilding Hagberg och inte Per Albin Hansson, skrek hon, dock inte på den tuktade svenska som jag citerar utan på bred jämtska.
    – Pappa svarade: Men Per Albin är ju skåning. Det är bara Hilding Hagberg som kan tala för arbetarna i Norrland!

Ja, efter allt detta valde alltså Robert sin mammas sida. Inte just då men när han blev gammal nog att tänka själv.

Men vi håller oss kvar i Jämtland ett tag till. Jag vill ju gärna veta hur det kom sig att han blev musiker och därmed faktiskt lärde känna min man.

  • Vi var ett ungdomsgäng som träffades ofta och började diskutera att spela tillsammans. När vi fick låna en lokal av IOGT-logen på Hornsberg satte vi igång och repade. En kunde spela trumpet, en annan gitarr och en tredje spelade trummor. Jag spelade ingenting, men eftersom vi ville spela jazz var det ju uppenbart att en basist saknades. Basfioler är ju stora och otympliga så ingen ville ju hålla på med det. Jag fick ta på mig den uppgiften och gick till Wallentins musikaffär och köpte en begagnad kontrabas på avbetalning.

Robert var ambitiös och bestämde sig för att ta lektioner för en legendarisk musiker, Baskalle kallad. Och Robert blev riktigt habil som han uttrycker det själv. Men inte i jämförelse med Baskalle.

  • Jag ska aldrig glömma den gången han lite småberusad spelade Ouvertyren till Karnevalen i Venedig för mig. Det var så skickligt att det bara var att inse att så där bra blir man aldrig.

Men talangen räckte för att han skulle värvas till Gösta Daus orkester som på den här tiden var rätt populär i Jämtland med omnejd.

  • Ja, vi for nog runt i större delen av Mellannorrland. Bilden med Patrick togs midsommarafton 1956 i Vilhelmina. Just den kvällen var kanske inte vårt bästa framträdande. Alla som kom till dansen trodde att vi skulle spela dansmusik och så spelade vi jazz. Vi kunde nog inte spela gammaldans heller. Inte så lyckat en midsommarafton kanske.

”Han hade en mycket fin röst”

Robert spelade i orkestern ett par år medan min Patrick, som var sångare, bara hoppade in då och då eftersom han hade jobb på bank i Stockholm vid den här tiden.

  • Han hade en mycket fin röst. Jag minns den mycket väl för att den var så djup och fin, säger Robert och demonstrerar genom att sjunga en snutt ur Patricks repertoar.

Robert gick sju år i folkskola. Efter det jobbade han som springpojke i en radioaffär. Men sedan blev han rotationstryckarlärling i pressen på min gamla arbetsplats, Östersunds Posten.

  • Det var både skitigt och bullrigt och på den tiden var det ingen som tänkte på att man kunde använda hörselskydd.

Efter lumpen på F4 på Frösön ville han därför inte fortsätta på ÖP. En värvare på arbetsförmedlingen lockade honom till Televerkets verkstad i Nynäshamn, där den tidens telefonväxlar tillverkades. Så 1959 tog Robert adjö av Jämtland och flyttade söderut som så många andra. Televerket finkammade både Norrland och Gotland på arbetskraft under den här tiden. Totalt sysselsatte fabriken 1200 personer.

  • Jag bodde ensam för första gången i mitt liv. Fick hyra ett rum av televerket och det var roligt att få ta hand om sig själv.

Snart fick han kontakt med ungdomar i stan som var med i SSU. Där kunde han fortsätta och spela och hade till och med en orkester i sitt eget namn under en tid. Robert Höglunds kvintett. Snart blev han ordförande i SSU-klubben och sen var inte steget långt till att bli ombudsman för Stockholms läns SSU-distrikt efter några år. Han flyttade till Märsta 1963 där han dock aldrig kände sig som hemma. När han hittade en annons att man sökte en assistent till Folkets Park-föreståndaren i Norrköping nappade han direkt och fick jobbet.

Bilden med Robert i hatt kommer från NTs arkiv och är från 1968 då Robert fått jobb i Norrköping som assistent på Folkets Park. Annonsen till höger från ungefär samma tid.
  • Jag hade ju de rätta meriterna med partibok och ett omvittnat musikintresse.

1967 gick flyttlasset och det dröjde inte länge förrän han träffade Britt under en danskväll.

  • Men inte på Folkets park utan på konkurrenten Terassen på Grand hotell, erkänner han lite skamset men påpekar att han var där för att rekognosera.

Britt bodde i Uppsala vid den tiden men flyttade sedan till Norrköping och anställdes som biträdande husmor på F13. Senare blev hon ”chef över förplägnaden” som det heter på militärspråk. 1994 försvann F13 och efter det hade hon kortare anställningar som husmor på olika platser innan hon blev pensionär.

Under åren som assistent hjälpte Robert föreståndaren att boka artister till Folkborgen. Han hade ju efter alla år som amatörmusiker goda kontakter i branschen. Efter fem år tog sedan Robert över tjänsten som föreståndare och blev kvar på posten i 25 år.

  • Det var en livaktig tid där Folkets Park och Folkborgen hade stor verksamhet både för barn och vuxna. Teater, danskvällar, konserter, mässor och annat. Så småningom växte också uthyrningsverksamheten. Här hade man personalfester och annat, speciellt sedan Folkborgen byggts om och moderniserats 1973. Bland annat höll Moderaterna sin stämma här 1975 då Gösta Bohman var partiledare.

Robert berättar stolt att han fick ett personligt tackbrev från Gösta Bohman för det fina arrangemangen. Men Robert avslöjar en hemlighet som vi båda undrar vad den moderata partiledaren egentligen hade tyckt om.

Då hade Robert själva
drottningen till bordet

  • Till den stora banketten hade man beställt rådjurssadel. Men det var inte lätt att hitta rådjurssadlar som skulle räcka 500-600 person i Norrköping. Vi vände oss till Konsums storköksleverantör Promus och de i sin tur fick slutligen tag i rådjurssadlar i det kommunistiska Polen…

En annan gång kom kungen och Silvia och åt lunch i samband med Norrköpings 600-årsjubileum. Då hade Robert själva drottningen till bordet.

Men de framgångsrika åren med arbetarrörelsens Folkets Park fick inte något lyckligt slut för Robert. I början på 90-talet beslutades att Folkets hus och Folkets park skulle gå samman och bli ett. Robert fick ingen plats i ledningen utan omplacerades. De nya ledarna hade liten erfarenhet av verksamheten och redan 1995 gick den nybildade organisationen i konkurs. En råkall januaridag 1997 såldes sedan hela Folkets park med inventarier och allt på exekutiv auktion.

Och Robert blev arbetslös 59 år gammal. Men han var inte sysslolös. Med hjälp av finansiärer från arbetarrörelsens olika led skrev han två böcker. En om ”Historien om Folkets Park Norrköping – 1901-1997 och Kulturen inom arbetarrörelsen” och en om ”Historien om Folkets hus Norrköping 1897-1995”.

  • Och när jag fick mer tid började jag också skriva insändare och det har jag fortsatt med. Det finns mycket i samhällets utveckling som engagerar mig och då fattar jag pennan och säger vad jag tycker. På senare tid har det väl handlat mest om vinster i välfärden och framför allt inom skolans värld. Jag är emot friskolor!

Men det hindrar inte – ironiskt nog – att två av hans barnbarn går eller har gått på friskolor.

  • När det gäller den ene så går han nu på Curt Nicolin-gymnasiet i Finspång och det har jag ingenting emot. De har riktat in sig på ett speciell utbildning inom verkstadsområdet som ingen annan skola erbjuder. Det accepterar jag och pojken trivs bra där. Och genom att den andra pojken gick på Kunskapsgymnasiet fick jag viktiga inblickar i hur det fungerar. Där gick ju bara en sorts elever, de duktiga. Då är det lätt att driva en skola med bra resultat.

På senare år hamnade insändarskribenten Robert Höglund i blåsväder. Efter en insändare där han varnade för de extremistiska strömningarna inom islam men drog generella åsikter om alla muslimer, uteslöts han ur det politiska parti han varit trogen i över 50 år. En intervju i Folkbladet där han på ett olyckligt sätt spädde på med att dra alla muslimer över en kam, var droppen som fick partiet att agera.

  • Ja, intervjun blev fel och jag tog i lite väl hårt överhuvudtaget. Men mycket av det jag varnade för har ju visat sig vara sant, när det gäller de extrema islamisterna med hedersförtrycket, IS-resorna och att svenska imamer uppmuntrar extrema yttringar. Men jag borde varit mer distinkt och inte rört ihop de två begreppen islam och muslim.

Jag berättar för Robert att jag, när detta hände, blev chockad över hans åsikter som jag inte alls kunde acceptera. Men jag tyckte att partiet tog i lite väl hårt mot en man som tjänat arbetarrörelsen under i princip en livstid. Många upprördes över hur han behandlades precis som jag.

  • Jag blev lite av en folkhjälte i stan. Men tyvärr så fanns det också en del krafter som jag inte vill ha beröm från. Det ringde folk från en del underliga tidningar som Nya Tider. Jag trodde inte i mitt stilla enfald att en insändare i Folkbladet skulle nå ut så långt och vitt, säger Robert och konstaterar vidare:
  • Och nu är jag medlem i partiet igen. De tog tillbaka mig förra våren i samband med att man bytte ordförande. Då hade vi ett möte och det slutade med att jag åter blev medlem.
Robert har tagits till nåder igen av partiet han tjänat hela sitt liv. Men en insändare och en intervju sände nyligen ut honom i kylan.

Så i längden lät sig Robert inte stukas. Han fortsätter att skriva insändare framför allt i de stora ideologiska frågorna inte så mycket om lokalpolitiken.

Britt och Robert har två flickor och numera sex barnbarn. Äldsta dottern Irene är farmaceut, bor i Åby och har tre pojkar. Yngsta dottern Maria jobbar som samordnare på socialkontoret och bor i stan och har två pojkar och en flicka.

  • Två av pojkarna spelar fotboll och jag hjälper gärna till att skjutsa dem till träningarna. Den ene spelar i Åby IF och den andra i Lindö IF. De är kusiner och brukar mötas i hårda derbymatcher, berättar Robert.

Robert fortsätter att hålla sig aktiv. Han hinner med både barnbarn och att engagera sig i samhället, främst genom sina insändare. Dem skickar han till både Folkbladet och Norrköpings Tidningar. Det är inte alltid de kommer in i NT:

  • Nej de har en policy att om Folkbladet publicerat en insändare tar inte de in den. Det tycker jag är en dum policy, säger Robert och tittar argt på mig, en gammal NT-medarbetare, som dock aldrig haft med insändarna att göra. Och han håller nog inte mig personligt ansvarig.