Min kusin Kristina
är en riktig europé

Visst finns det många som behärskar tre språk. Men få som använder dem alla tre i en och samma utandning. Hälsar man på min kusin Kristina blir detta dock fort vardagsmat. Hon bor i Bryssel men är född och uppvuxen i Skara. Hon är gift med Yves, flamländare som också behärskar franskan; hon har en dotter Sophie, som har franskan som modersmål eftersom hennes pappa var fransktalande, men hon behärskar både flamländskan och svenskan.

Så kommer jag på besök, som är urusel både på flamländska och franska. Jag kan ju engelska rätt bra, men med engelskan är inte Yves särkilt bekväm. Därför blir Kristina en förmedlingscentral som håller de tre språken i huvudet på en gång. Hon börjar att förklara något som vi svenskar pratar om för Yves, på flamländska som omärkligt går över till franska som blir till lite svenska ord i slutet. Med åren har Yves lärt sig förstå svenska rätt bra även om han inte pratar.

Kristina och Yves bor i Belgien. Ett tvåspråkigt land vilket innebär att Kristina som är svenska obehindrat vandrar mellan tre språk när hon får besök hemifrån.
Kristina och Yves bor i Belgien. Ett tvåspråkigt land vilket innebär att Kristina som är svenska obehindrat vandrar mellan tre språk när hon får besök hemifrån.

Hängde ni med? Det är knappt jag gör det själv fastän jag just kommer från en fyradagars samvaro under de här premisserna hos Kristina Berg och Yves Coenen. Så här i efterhand känns det inte så konstigt att Kristina blev rätt trött efter en dag av intensiv samvaro. Hennes svenska är oklanderlig men de många åren i Belgien har gett henne en ny franskinspirerad satsmelodi också när hon använder modersmålet.

  • Jag märker också att det är många svenska ord som försvinner och som jag måste tänka efter innan jag hittar igen, säger Kristina.

Jag flög till Bryssel med ett mindre Brussels Airlines-plan från Bromma och landade två timmar senare på Zaventem, den stora flygplatsen, som blev världsberömd den 22 mars i år då terroristerna detonerade spikbomber i ankomsthallen. Bland annat alldeles i närheten av Brussels Airlines incheckningsdisk. Något jag förstås inte kan sluta tänka på när jag nu är på plats.

Belgien har präglats starkt av händelserna den där dagen då IS också slog till mot tunnelbanan mitt i morgonrusningen. Totalt dog 35 personer och över 300 skadades i de olika attentaten.

På flygplatsen genomgår du en första säkerhetskontroll redan innan du får gå in i anläggningen och sedan sker det successivt och med olika skyddsgrad hela vägen fram till flygplansdörren. Under besöket hos Kristina gjorde vi också en tågresa till Paris. Innan vi fick kliva ombord på tåget var det säkerhetskontroll på perrongen och ombord på tåget fanns tre tungt beväpnade poliser. Jag som i min ungdom åkt mycket tåg i båda länderna minns helt andra och tryggare tider.

Men vardagen går vidare. Du kan inte gå omkring och vara rädd. Vaksam men inte rädd.

  • Jag åker inte gärna tunnelbana, berättar Kristina, som annars lever ett betydligt mer skyddat dagligt liv som pensionär i det välmående Dilbeek, en mindre kommun en bit väster om Bryssel.
Yves och Kristina i hemmet i Dilbeek.
Yves och Kristina i hemmet i Dilbeek.

Här är husen stora och trädgårdarna prunkande. Närmaste grannen är på väg att sälja sitt hus. Hen vill ha 20 miljoner kronor. Även på annat sätt avslöjar miljön att detta är en förort som bebos av den övre medelklassen.

Yves och Kristina passar bra in i omgivningarna men det innebär inte att livet alltid varit en dans på rosor för Kristina, som kom till Belgien redan 1974, 28 år gammal. Hon flyttade dit sedan hon blivit störtkär i en över 20 år äldre belgare, Roger, under en semestervistelse i Tunisien. Han blev senare pappa till Sophie som idag är 37 år.

Till åren i Belgien återkommer vi senare. Kristinas och mitt liv tillsammans började långt tidigare. Våra mammor, Iris och Ingrid, var systrar. De växte upp tillsammans med en äldre bror och syster i ett jordbrukarhem utanför Skara, i den lilla byn Stenum i Västergötland.

Så vår naturliga kontaktpunkt blev somrarna hos mormor Ellen och morbror Lennart. Det var han som drev familjens jordbruk sedan vår morfar gått bort redan 1952.

Jag och Kristina hemma hos mormor i Stenum.
Jag och Kristina hemma hos mormor i Stenum.

På den tiden var det inte alltid lätt att umgås med Kristina. Ska jag vara alldeles ärlig var jag lite rädd för henne. Hon och hennes storebror Peter bråkade väldigt ofta och rätt högljutt. Peter retades och Kristina blev arg, så arg att synen mörknade och man kände att det var bäst att dra sig tillbaka. Gå in till mormor och fråga om man kunde hjälpa till med något.

  • Peter och jag tillbringade nog större delen av vår uppväxt med att bråka. Men samtidigt tillhörde vi faktiskt samma kompisgäng under ungdomsåren. Och hade hemskt roligt tillsammans med våra gemensamma vänner, så syskonkäbblet upphörde efterhand.

I vuxen ålder kom de båda syskonen mycket nära varandra istället och umgicks flitigt trots avstånden. Sorgen blev stor när Kristina miste sin bror i alltför tidig ålder. Peter dog efter en omfattande stroke strax före sin 68-årsdag i december 2012. Men hon håller flitig kontakt med hans familj och under min vistelse i Dilbeek kom Lars på besök, Peters yngste son. Han tillbringar gärna tid hos sin faster och åker ner ibland flera gånger per år, liksom hans tvillingbror Sven.

  • Det är roligt med den här kontakten och jag tycker om att skämma bort dem lite när de kommer. De ser dessutom till att jag och Sophie får de svenska varor som vi längtar efter härnere.

Kristina och Peter växte upp med mamma Iris och pappa Karl Henry i en tvårumslägenhet i Skara.

  • Med dagens mått mätt var lägenheten ganska primitiv. Vi hade varken badkar eller dusch. Istället gick vi till badhuset en gång i veckan för att bli rena. När vi börjat skolan gjorde vi det under skoltid.
Familjen samlad. Mamma Iris, pappa Karl Henry, Kristina och Peter.
Familjen samlad. Mamma Iris, pappa Karl Henry, Kristina och Peter.

Uppväxten var trygg men familjen hade inget överflöd. I motsats till min mamma som aldrig utbildade sig till något yrke (hennes lärare ville att hon skulle få läsa vidare efter den sexåriga folkskolan, men föräldrarna sa nej) valde Iris tidigt att försörja sig själv. Hon jobbade som piga i Göteborg och sedan som biträde i en klädesaffär, där hon lärde sig att sy. Under hela livet jobbade hon sedan som sömmerska, mest hemifrån sedan hon bildat familj.

Moster Iris med sina barn. Hon har mest största sannolikhet sytt kläderna som de har på sig.
Moster Iris med sina barn. Hon har med största sannolikhet sytt kläderna som de har på sig.

Ett varmt minne som jag har av min moster är när hon kom resande ner till oss i Ängelholm inför mitt USA-år 1965. Med sax, nål och tråd sydde hon upp en hel garderob till mig, anpassad till det heta Texas-klimatet. Inklusive en lång klänning som jag skulle ha till balerna vid skolåret slut.

Kristinas pappa Karl Henry jobbade på Hushållningssällskapet som mjölkprovare och med bokföring. Han var en något annorlunda pappa jämfört med ”normalpappan” på den tiden. Hans intressen var intellektuella och naturnära. Istället för att läsa sagoböcker för barnen när de var små läste han Strindberg och annan mer ”riktig” litteratur.

Ingen av föräldrarna hade körkort varför familjens cyklar var det främsta transportmedlet.

  • Vi cyklade ut till mormor i Stenum på somrarna förstås och på vintern kom morbror Lennart och hämtade oss med traktorn. Varje år kom han också in vid jul med sin traktor och levererade vår julgran.

Morbror Lennart var också den räddande ängeln, när familjen äntligen kunde flytta ut från den trångbodda lägenheten till ett eget nybyggt hus. Det var han som lånade dem pengar så att bygget kunde bli verklighet. Dit flyttade familjen när Kristina var 17 år. Kanske i senaste laget för att hon skulle ha så stor glädje av förändringen, men huset finns kvar i familjens ägo än idag. Peters familj övertog det så småningom och hans fru Helena bor fortfarande kvar. Så för Kristina är huset på Ödgrimsgatan fortfarande ”hemma” i Sverige så här 53 år efter att det var nybyggt.

Men vi kan inte prata om Kristinas barndom utan att nämna Lekvattnet utanför Torsby i norra Värmland. Här föddes och levde pappa Karl Henry i ett litet torp som yngsta barnet tillsammans med sina föräldrar och tio syskon.

Stugan i Lekvattnet var så liten att för barnen var det tält på gården som gällde.
Stugan i Lekvattnet var så liten att för barnen var det tält på gården som gällde.
  • Fast det var hela 27 år mellan syskonen, de föddes mellan 1877 och 1904, så alla fanns ju inte där samtidigt. Fyra eller fem syskon flyttade tidigt till USA bland annat. Stugan var mycket primitiv. Utedass, vatten från en brunn och vedspis i det lilla köket. Min faster Elin tog så småningom över gården och vi åkte alltid dit och bodde på somrarna. Torpet var ju litet så vi tältade på gården. Pappa älskade Lekvattnet och tillbringade mycket tid där. Eftersom han inte hade körkort satte han sig ibland på mopeden och åkte upp. På den tiden gick mopederna inte så fort så resan tog upp till 10 timmar.

Men när familjen följde med räckte inte mopeden till.

  • Då tog vi bussen till Karlstad, tåget till Torsby, sen buss till Lekvattnet. Sista biten upp till Fäbacken där gården låg fick vi gå om det var varmt och bra väder. Annars fick vi skjuts av pappas bror som ägde bilverkstan i byn.

Kristinas bror Peter tog senare över Lekvattnet och byggde 1985 ett större och helt modernt hus. Fortfarande är Lekvattnet familjen Bergs samlingspunkt sedan Peters äldste son Henrik tagit över.

Kristina gillade skolan men konstaterar att hon inte var så duktig. Hon kom inte in på läroverket vid första försöket utan fick gå kvar ett extra år i folkskolan.

  • Jag gillade de praktiska ämnena som gymnastik, syslöjd och matlagning. Jag spelade handboll och var rätt bra eftersom jag var lång. Och så älskade jag att åka skridsko. Det gjorde vi hela vintrarna efter skolan. Peter och jag kunde till och med ta på oss skridskorna hemma på morgonen och åka på bäcken till skolan.

Hennes barndom var helt enkelt okomplicerad och hon hade många vänner. Och den stora och roliga umgänget fortsatte i ungdomsåren. Oftast tillsammans med bästa kompisen Ami som fortfarande är hennes allra bästa vän och som hon träffar så fort tillfälle ges både i Sverige och i Belgien.

Efter studenten tillbringade Kristina ett år som au pair i Sussex i England.

En ung Kristina innan hon valt inriktning i livet.
En ung Kristina innan hon valt inriktning i livet.
  • Staden hette Battle för där stod det stora slaget vid Hastings 1066 och just det år som jag var där firades tusenårsjubileet. Så det blev extra festligt av den anledningen. Det var ett roligt år överhuvudtaget. Min au pair-uppgift var mycket enkel. Jag var kanske mer sällskapsdam åt en ensamstående kvinna och hennes fyra katter. Jag skulle mata katterna, städa huset och sedan följa med henne när hon besökte sina vänner. Men hon var en fascinerande människa som bott både i Thailand och Kina.

Efter Englands-året visste Kristina inte riktigt vad hon ville med livet. I Umeå hade just ett nytt universitet invigts och det lockade. Hon åkte upp bodde i studentkorridor och fick ett mycket brett och roligt umgänge. Men att läsa ekonomisk historia var väl bara lagom roligt. Så efter ett år bar det av till Göteborg 1968. Hon hade ingen aning om vad hon ville bli och började en utbildning som chefssekreterare. Hon insåg dock snabbt att det där var bortkastad tid. Istället började hon jobba på Renströmska sjukhuset som sjukvårdsbiträde. Där blev hon kvar i två år och trivdes jättebra. Äntligen hade hon fastnat för ett vettigt och roligt yrke som hon gärna ville fortsätta med. Hon sökte och kom in på Röda Korsets sjuksköterskeutbildning på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.

  • Det var en fin tid i mitt liv. Efter tre år var jag färdigutbildad med specialiteten inom kirurgi och operation.

Vägen var utstakad. Kristina flyttade hem till Skara och började jobba på Skarahemmet som var en avlastnings- och rehabiliteringsinstitution. Och där hade hon tänkt att stanna men kärleken kom i vägen.

“Han är mitt livs
stora kärlek”

Hon träffade Roger i Tunisien och nästan utan betänketid flyttade hon ner till honom i Bryssel i februari 1974.

  • Han är mitt livs stora kärlek. Han var otroligt charmig och fin människa. Berest och kunnig. Jag brydde mig inte om att han var 50 år och jag inte ens 30. Eller att han hade varit gift och hade fyra vuxna barn.

Roger jobbade då på ett privat företag och hade rest runt världen för dem, men senare började han jobba inom arbetsministeriet i Bryssel.

För Kristina var det inte svårt att få jobb i Bryssel. Sjuksköterskor är alltid efterfrågade och utbildningen är universell. Hon började arbeta på ett privat mindre sjukhus men arbetstiderna var fruktansvärt dåliga.

  • Jag kunde komma dit på morgonen och då sa de till mig att jag måste åka hem igen för att jag behövdes på kvällen.
Sjuksköterskeutbildningen är universell. Kristina hade inga problem att få jobb i Bryssel när hon flyttade till sitt livs kärlek.
Sjuksköterskeutbildningen är universell. Kristina hade inga problem att få jobb i Bryssel när hon flyttade till sitt livs kärlek.

Snart bytte Kristina därför till annat större privat sjukhus, som hade en katolsk prägel. Här fanns en stor röntgenavdelning, där hon började jobba. Det hon inte var medveten om då var att hennes nuvarande man Yves jobbade på samma sjukhus som röntgenläkare.

Kristina hade en fin tid i Bryssel med Roger och i mars 1979 kom lilla Sophie till världen. Föräldraledigheten i Belgien är inte alls lika generös som i Sverige. Efter 14 veckor hemma med henne måste Kristina börja jobba igen. Sophie togs omhand av en dagmamma där hon sedan stannade ända upp i skolåldern, eftersom både föräldrarna jobbade heltid. Efter pensioneringen kunde Roger tillbringa mer tid med Sophie men snart blev han svårt sjuk i cancer.

Sjukdomsförloppet var snabbt och när Sophie var tio år dog hennes pappa.

  • Tiden innan han dog och låg på sjukhus var en tuff tid. Jag hade ingen möjlighet att ta ledigt så dagarna var hårt inrutade både för att hinna med Sophie och Roger.

Tre dagars ledigt var allt hon fick i samband med att Roger hade dött så för att få ihop dagarna kom hennes mamma Iris ner och hjälpte till under den första svåra tiden.

Kristina fick frågan av en nunna och läkare på sin arbetsplats om hon inte skulle flytta hem till sin mamma nu när Roger dött.

Lilla Sophie, två år. Bilden togs när min man Patrick och jag var och hälsade på i Bryssel.
Lilla Sophie, två år. Bilden togs när min man Patrick och jag var och hälsade på i Bryssel.
  • En märklig fråga men ett vanligt sätt att se på änkor i Belgien. Jag hade också egna funderingar på att flytta tillbaka till Sverige, men för Sophies skull gjorde jag inte det. Hon ville inte flytta och jag ville inte rycka upp henne från den trygghet som kamrater och skola innebär. Att förlora sin pappa i så tidiga år var naturligtvis inte lätt för Sophie. Det gör att hon alltid har känt sig lite annorlunda i förhållande till sina kamrater. Sedan träffade jag lyckligtvis Yves och han har hela tiden varit generös på alla sätt mot Sophie.

De tre åren innan hon flyttade ihop med Yves blev tuffa. Kristina och Roger gifte sig aldrig och i Belgien tar lagarna ingen hänsyn till sambor. Det testamente som upprättats gällde inte. Hans fyra barn från det tidigare äktenskapet och Sophie var ensamma arvtagare. För Kristina fanns inga rättigheter till de ägodelar hon under så många år delat med Roger.

  • Men som tur är fick vi en bra notarie som såg till att allt löstes utan för stora slitningar. Jag fick vara med och dela upp sakerna och förhållandet till hans tidigare barn förstördes inte. Vi har sporadisk kontakt fortfarande. Roger och jag hade köpt en litet hus i Ardennerna som var skrivet på mig, så det kunde jag också behålla.
Min man Patrick tillsammans med Kristina och Roger under en utflykt till Brügge.
Min man Patrick tillsammans med Kristina och Roger under en utflykt till Brügge.

Det huset finns fortfarande kvar men Kristina funderar på att sälja. Det blir sällan att hon reser dit och istället hyrs det via en förmedlingscentral ut till andra. Men det finns ett problem.

  • En av väggarna har Roger, som var en amatörmålare, gett en konstnärlig utformning. Den väggen betyder mycket för Sophie och hon önskar att hon på något sätt kunde ta loss väggen och transportera den hem till sig. Men det är troligen omöjligt och det oroar Sophie. Hon har sagt att hon kommer att måla över väggen med vit färg om någon annan köper huset. Så än så länge har jag det kvar. Men vi har också en lägenhet vid kusten tillsammans med Yves syster så just av det skälet blir det lite mycket med tre bostäder att ta hand om.

Sophie är numera en framgångsrik och hårt arbetande arbetsrättsadvokat och jobbar mer än hennes mamma tycker om. I hennes värld finns inte arbetstider mellan 8 och 17 utan hon jobbar tills uppdraget är slutfört även om sömnen offras. Hennes advokatfirma har stora multinationella företag som kunder och då är inte arbetstiden inrutad i belgisk dygnsrytm precis. Sophie bor också i Dilbeek i ett eget hus. Det köpte hon tillsammans med sin man, men de är numera skilda.

Brudparet med föräldrar i kung Leopolds trädgård.
Brudparet med föräldrar i kung Leopolds trädgård.

Som en liten parentes måste jag nog berätta några rader om Sophies bröllop som jag blev inbjuden till tillsammans med valda delar av släkten. Jag har aldrig varit med om ett överdådigare festarrangemang. Platsen var kung Leopolds sommarresidens utanför Bryssel. Det ligger precis intill det stora kontroversiella centralafrikanska muséet, som då 2008 pryddes med en stor uppstoppad elefant utanför entrén. Idag har museet byggts om och det koloniala inslaget som blivit så starkt ifrågasatt har försvunnit. Men detta var miljön för både bröllopsmottagningen utomhus och senare middagen inomhus. Vi var närmare 250 gäster och fick otroligt fin mat och underhållning av högsta klass. En fantastisk tillställning som jag aldrig kommer att glömma.

Efter Rogers död träffade Kristina snart Yves som ju redan fanns på hennes arbetsplats. 1992 flyttade hon och Sophie in i det stora trevåningshuset på Kloosterstraat i Dilbeek, där Kristina fortfarande bor. Under många år bodde Yves och hon bara ihop trots de svårigheter som uppstod när Roger dog och inget skyddsnät fanns för Kristina. Men så bestämde de att gifta sig 2005 vid en enkel ceremoni helt olik den som de stod värdar för tre år senare när Sophie gifte sig.

Yves och Kristina gifter sig. Hennes bror Peter och hans fru Helena närmast till höger.
Yves och Kristina gifter sig. Hennes bror Peter och hans fru Helena närmast till höger.

Under alla år har de två jobbat tillsammans. Yves har varit Kristinas chef. Inte alltid helt okomplicerat. Yves jobbade med neurologisk kärlröntgen, en mycket avancerad och grannlaga specialitet. Det innebär långt ifrån att man bara lägger patienten i en röntgenapparat och sedan analyserar bilderna. Det blir fråga om riktiga operationer där man samtidigt behandlar skadade ådror i hjärna.

  • Man är alltid två röntgenläkare och fyra sjuksköterskor vid dessa tillfällen. Jag var en av dem. En dag tvingades Yves ta hand om sin egen syster som kom in efter att ha fått en stroke där mycket blod samlats i ett artärbråck i hjärnan, vilket innebär att kärlväggen försvagats. Det blev en stor sorg för honom när han inte kunde hjälpa henne på det sätt han hoppats eftersom skadan låg så illa till att en öppen operation behövdes. Den delen sköter ju neurokirurgerna men tyvärr kunde de inte heller återställa skadan helt och sedan dess dras systern med en mindre hjärnskada.

Kristina som är två är äldre än Yves blev pensionär först och hon har inte haft svårt att anpassa sig till det fria livet efter att ha jobbat mycket under ett helt yrkesliv. Yves fortsatte att jobba till 65 år men kunde tänkt sig att jobba längre. Han har haft svårt att anpassa sig till livet som pensionär. Han har jobbat om möjligt ännu mer än Kristina och hade ingen riktig plan vad som skulle hända efter pensioneringen. Riktigt vad han ska göra nu har han inte kommit underfund med.

“Här finns så många kulturer
på ett och samma ställe.”

Efter så här många år i Belgien ber jag Kristina berätta vad som gör att hon trivs så bra:

  • Här i Bryssel finns så många kulturer på ett och samma ställe. Jag tycker nog mest om riktigt stora städer. Reser gärna till Paris och London vilket är väldigt lätt härifrån. Belgarna är ett lättsamt folk och festerna som ordnas här är jätteroliga. Inte alls lika stela och formella som i Sverige. Jag gillar umgänget med våra vänner här helt enkelt. En gång om året gör vi en rolig resa tillsammans. Enligt ett rullande schema är det ett av paren som ordnar det årets resa. När det var Yves och min tur gjorde vi en fantastiskt rolig resa till Stockholm som verkligen uppskattades av alla.

Men sedan finns det saker som är mindre roliga. Kristina nämner spontant bilköerna. I ett ytmässigt litet land med många invånare tvingas man lära sig leva med oändliga köer på väg till och från jobbet, speciellt i Bryssel.

Men vad saknar hon i Sverige? Det kan sammanfattas med det som Lekvattnet representerar. Skogar, sjöar och öppna landskap. För en belgare är detta mer exotiskt än något annat och åtminstone nån gång per år är det obligatoriskt med en resa till det gamla hemlandet.