Hillevi är allt
som jag inte är

När jag som nioåring flyttade till Ängelholm sommaren 1957 trodde jag att jag skulle behöva tillbringa hela sommaren utan lekkamrater. Jag kände ju ingen längre sedan jag tvingats lämna mina två bästisar kvar i Gislaved.

Men på barns vis löste det där sig ganska snabbt. Villanområdet, som det hette trots att det bara bestod av lägenhetshus, var fullt av ungar. Jag fastnade ganska fort för två flickor som inte bodde i samma hus men väl på andra sidan gatan, Lillemor och Hillevi. Kanske förenades vi av att vi fyllde år samma månad.

Trots att vi snabbt kom ifrån varandra, när jag två år senare flyttade från området, kommer jag fortfarande ihåg när de var födda. Lillemor den 23 och Hillevi den 24 maj. Hjärnan tar sig outgrundliga vägar…

När jag nu en solig och mild decemberdag (för övrigt en av få) träffar Hillevi Hansson igen heter hon sen många år Holmgren i efternamn. Hon är idag 68 år och träffade sin Pelle redan som 16-åring! Det var drygt ett halvsekel sedan vi sågs senast men jag kan inte låta bli att berätta att jag vet när hon är född. En udda kunskap om en person som jag i övrigt vet väldigt lite om.

Hillevi är jägare, vilket hon gärna berättar om i sina uppdateringar på Facebook.

 

Hillevi och jag fick kontakt igen för något år sedan på Facebook. Jag har följt hennes uppdateringar och insett att vi, trots vår gemensamma bakgrund, lever väldigt annorlunda liv. Hillevi bor på rena landsbygden, uppdaterar mest om hundar och jakt och ibland hästar, en utomhusmänniska rätt och slätt. Mina intressen utövas ju mer inomhus och annars helst i mer bebyggd miljö.

Därför tycker jag att det ska bli en extra utmaning att intervjua och sedan berätta om en person som är så olik mig. När vi umgicks var omständigheterna relativt lika och alla möjligheter låg framför oss. Men rätt snart insåg vi nog båda att våra intressen var så olika att vi borde söka våra vänner någon annanstans. Redan då hittade hon sin bästa kompis Laila Henriksson (numera Olofsson) som sedan följt henne genom hela livet. De hade intressen som sammanföll.

När Hillevi grävde i sina fotoalbum hittade hon en bild på oss två tillsammans! Vi var scouter båda två i patrullen Bävern. Vi står längst bak.

Jag var rädd för hästar och en fokuserad elev. Hillevi var en hästtjej och var inte så förtjust i skolan. Hon älskade att passa hundar. Hon lärde sig snabbt var de fanns i området och knackade sedan på hos mattar och hussar för att få gå ut med hunden. Hon minns speciellt en av hundarna hon brukade passa. Iggo, en stor Berner senner. När hon ville komma in med Iggo hemma blev det stopp i trapphuset. Mamma Irma sa att han fick allt dricka sitt vatten utanför. När Hillevi blev tolv år fick hon i stället en egen hund, den franska bulldoggen Lillan, som dock fortsatte att bo hos föräldrarna Irma och Åke när Hillevi flyttade ut.

– Jag har en sex år yngre syster, Helen. Hon hade mer ”kvinnliga” intressen, ville passa barn när jag ville passa hundar. Mamma sa att hon inte kunde förstå hur jag hade kunnat bli så där. Jag var en riktig pojkflicka helt enkelt. Helen var mammas flicka och jag var pappas, konstaterar Hillevi.

Hela familjen Hansson samlad till pappa Åkes 80-årsdag 2003 i Hamburg. Åke, Irma, Hillevi och Helen.

Trots att vi umgicks under så kort tid i våra liv minns jag Hillevis mamma mycket väl. För mig var hon under de där åren den ideala mamman. När jag kom hem till Hillevi bjöd tant Irma oftast på fika eller kvällsmat. Och då fick jag frossa i saker som inte fanns hemma hos mig. Köpebrödet med saltkött som pålägg har etsat sig fast i mitt minne. Hemma hos oss fanns det sällan pålägg och mamma bakade allt bröd. När jag blev vuxen och köpte min egen mat blev det till en början oftast saltkött till pålägg. Det representerade ett lyxigt barndomsminne.

En bild i hemmiljö med Hillevi och kompisen Laila läser läxor. Bilden togs 1960.

Systrarna har idag ett mycket gott förhållande men så var det inte alltid när de växte upp.

– Helen var ju så mycket yngre så jag tyckte hon var mest i vägen. Och jag tyckte att det var så tjatigt när hon skulle öva på sin blockflöjt. Det lät ärligt talat för hemskt så jag brukade köra in henne i vår stora garderob och stänga dörren. Därinne kunde hon öva och jag fick vara i fred, berättar Hillevi med ett skratt.

Helen är sedan många år gift och bosatt i Hamburg. Men familjerna umgås ändå ofta och gärna. Och när barnen nu gifter sig blir familjen allt mer internationell eftersom nationsgränser inte lever kvar på samma sätt. Nu finns utöver Tyskland både Italien, Kazakstan och Surinam representerade på familjesammankomsterna.

– Det är min lillasyster som håller ihop oss. Vi har många roliga stunder ihop, berättar Hillevi, när vi anlänt till hennes hem, en grupp rödmålade hus som ligger vackert inbäddade i jordbrukslandskapet i byn Axtorp utanför Munka Ljungby. En bäck porlar runt ägorna som en naturlig vallgrav mot omgivningen. Här har hon och Pelle och deras två barn haft sitt hem sedan 1978.

Huset där Hillevi bott sedan 1978. Ett generöst hem för både djur och människor.

När Hillevi slår igen bildörren kommer genast hennes tre hundar rusande för att hälsa matte välkommen. Därefter tar de noga redan på vem jag är. Majsan och Anna-Stina Persson (kallas Stina) heter de två jakthundarna, som är av rasen strävhårig vortsteh och så lilla Udda, en border terrier. Hon har fått namnet för att hon är den udda rasen i vorstehskaran, som varit Hillevis favoritras genom åren. De följer med oss runt när Hillevi guidar mig på ägorna. Här finns stora inhägnade områden eftersom hon och Pelle sedan mer än tio år driver Axtorps hundskola. Hit kommer många olika sorters hundägare för att ta del av Hillevis långa erfarenhet av att uppfostra hundar och ägare till att bli ett bra team oavsett hur hunden sedan ”används”.

– Min ideologi är att utveckla ett ledarskap utan dominans mellan hund och förare. Jag utbildar bara mina egna jakthundar men många jägare kommer hit som vill ha grundlydnad på sina jakthundar innan de jagar. Jag har det förtroendet före brukshundsklubbarna eftersom jag är jägare.

Hillevi tillsammans med de tre hundarna hemma på gården i Axtorp.

På gården har under många år funnits hästar, som mest fem stycken. Hillevis dotter Linnea har delat sin mammas intresse för hästar och tillhörde under många år eliten i dressyr i Sverige som ponnyryttare. Hon representerade Sverige både i EM i Belgien 1994 och NM i Varberg samma år. I dag är hästhagen tom. Det sista stoet Harlitza, ett halvblod, som kom till gården nästan samtidigt som familjen Holmgren, födde sju föl (där två kvalade in till Falsterbo Horse Show) och var 26 år gammal när hon dog 2004.

– Det är mycket jobb med hästar så numera är det bara hundarna som gäller, säger Hillevi, när den relativa stillheten bryts av en tupp som gal.

Jag tror naturligtvis att det är grannens, men så är det inte. En tupp och två hönor – alla tre av en storväxt vacker polsk ras – finns i ett bur på tomten och som närmsta granne finns två rapphöns.

– De brukar vara betydligt fler rapphöns. Dem använder vi när vi lär upp jakthundar.

Pelle kommer ut på trappan med fågelkikaren i högsta hugg. Han ska åka iväg ett tag och tar då alltid med sig kikaren. Fall i fall.

– Jag är fågelskådare men inte en hysterisk sådan. Jag skriver upp fåglar som kommer på besök här. Just nu väntar jag på min hundrade art, har sett 99. Det är ganska bra med så många arter på den här begränsade platsen.

Pelle driver alltså hundskolan tillsammans med Hillevi men kallar sig vaktmästare trots att han också är utbildad instruktör.

Med hundskolan har Hillevi kunnat kombinera sitt livs två stora passioner nämligen djuren och pedagogiken. Trots att hon inte var ett ljus i skolan (åtminstone enligt henne själv) har den dominerat hennes liv. Hon utbildade sig till fritidspedagog men tog senare steget in i den undervisande delen av skolvärlden och blev rektor.

”jag har drivits av idén att förskola,
fritids och skola ska integreras
med en helhetssyn på eleverna.”

Ett steg som inte bara gett glädje utan också varit mycket jobbigt för Hillevi. Hennes vilja att förändra en stillastående organisation, som fungerat på samma sätt genom alla år, togs inte emot väl av alla.

– Jag har drivits av idén att förskola, fritids och skola ska integreras med en helhetssyn på eleverna. Vi har mycket att lära av varandra och vi blir bättre pedagoger om vi lyssnar till och utnyttjar de olika kunskaperna. Det är barnet som ska stå i centrum inte organisationen. Den idén har jag slagits för i alla år och fått ta emot mycket stryk på grund av det, säger Hillevi. Men till detta återvänder vi senare.

Först hennes egen skolgång som alltså inte blev så lyckad, enligt henne själv. ”Jag var inte duktig i skolan. Det var så mycket annat som var roligare utanför skolan.”

Och kanske är det erfarenheterna från den stelbenta katederundervisningen som gör att hon själv velat tillämpa en annan pedagogik i skolan. Betygen var så dåliga att hon fick gå om ett år i realskolan. Jag minns henne som en av de tuffa tjejerna som man såg upp till för att de vågade göra också mindre välanpassade saker. Och hon hade stadigt sällskap med en kille tidigare än de flesta andra. En händelse belyser hur Hillevi var under de där åren.

– Rektorn kom på mig att röka. Vi var några stycken som gick över till Grand för att fika. Men han såg oss genom fönstret. Och det fick stora konsekvenser. Jag skulle ha fått ett stipendium det året för att jag var faktiskt duktig att teckna. Men det frös inne. Och jag fick B i uppförande och ordning.

Här tar Hillevi realen. Lillasyster Helen sitter framför Hillevi. Pojkvännen Pelle är där liksom bästa kompisen Laila. Det är hennes hundspann.

Efter realen fortsatte Hillevi läsa ett år på yrkesskola, en hemteknisk utbildning i Ängelholm. Där fick hon större utlopp för sin praktiska och kreativa sida än den traditionella skolan hade gett henne.

Sedan tonåren hade Hillevi drömt om att bli veterinär men den knackiga skolgången innebar att hon inte trodde sig ha kapacitet att klara den utbildningen. I stället började hon läsa i Helsingborg, på en i princip helt ny utbildning till ett i Sverige relativt nytt yrke, fritidspedagog. Och Hillevi kände direkt att hon hittat rätt.

– Jag har alltid tyckt om barn men helst när de blivit lite äldre. Och då passar ju fritidspedagog väldigt bra.

Innan hon fick börja på utbildningen måste hon göra en förpraktik på ett år. Den gjorde hon först på ett sommarkollo i Vemmentorp och sedan på Kronprinsessan Viktorias sjukhem i Vejbystrand dit en nybyggd särskola kopplats.

– Det var en otroligt nyttig skola att gå igenom. Jag lärde mig massor om barn i allmänheten och speciella barn i synnerhet.

Första tjänsten blev i Höganäs där hon stannade i nio år. Det var 1971, samma år som hon gifte sig med sin Pelle.

– Jag var med och byggde upp en fungerande barnomsorg i Höganäs. Jag blev föreståndare på Sjöcronas barnstuga men var med och startade många fler. Samtidigt som jag var med barnen mycket hade jag också hand om ekonomin. De åren lärde mig mycket som jag i min fortsatta karriär har haft nytta av.

Under tiden i Höganäs födde Hillevi sina två barn, Mattias född 1977 och Linnea född 1980. Eftersom familjen under den perioden flyttade till huset i Axtorp blev Hillevi glad när hon fick ett jobb i Ängelholm som föreståndare för ett fritids. Så småningom flyttade hon med de enheterna till Sockerbruksskolan – en låg- och mellanstadieskola med särskola och fritids inom väggarna. Ett ypperligt tillfälle för Hillevi att också i praktiken få tillämpa de teorier hon vurmat för om den integrerade skolgången.

Där tog hon för övrigt hand om mina två brorsöner Johan och Per. Min svägerska Eva berättar att hon alltid kände ett stort förtroende för Hillevi för det sätt hon tog hand om barnen. ”Hon var en klippa”, säger Eva.

”De informella ledarna spred sitt gift”

Nya vindar blåste också i samhället och när man vidgade vem som kunde komma i fråga som rektor på en skola slog Hillevi till. Hon sökte och fick tjänsten som rektor på låg- och mellanstadieskolan i Södra utmarken. Då började istället en mörk och jobbig period för Hillevi. Det pratas mycket om mobbning i skolans värld men då handlar det oftast om elever som mobbar varandra. Men också där förekommer vuxenmobbning.

– Det var inte populärt hos alla att en person med bakgrund i barnomsorgen kunde bli rektor. Det fanns en grupp på skolan som aktivt motarbetade mig och jag utsattes för ren mobbning. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. De informella ledarna på skolan spred sitt gift.

Sedan hon fått tjänsten fick hon också möjlighet att vidareutbilda sig till rektor på Malmö högskola.

– Det är den bästa utbildning jag någonsin har gått. Inte minst var det bra att både få den teoretiska delen i skolbänken och samtidigt vara i en riktig skolmiljö och tillämpa de nya kunskaperna. Men kanske det också var det som blev problemet. Att jag dansade för snabbt fram med de nya insikterna, när jag försökte implementera dem i verkligheten. Och ytterligare en komplikation var att en ny läroplan skulle genomföras samtidigt. Något som vi på det lokala planet inte kunde styra över. Det blev mycket på en gång för organisationen.

Hillevi höll ut i fem år på skolan innan hon gav upp.

Speciellt tufft blev livet när Pelle drabbades av hjärtproblem och hamnade på intensiven.

– Ja, då kan man säga att det körde ihop sig för mig privat samtidigt som jag hade de illvilliga mobbarna att hantera på jobbet. Hemma fanns två små barn, fem hästar, en hund samtidigt som oron för Pelles sjukdom gjorde att jag ville vara hos honom så mycket som möjligt. Trots min utsatta situation fick jag kommentarer av mobbarna när jag råkade komma lite för sent till jobbet. Det var en hemsk tid. Och jag hade inte högsta ledningen bakom mig på det sätt som jag hade rätt att kräva, menar Hillevi, som fortfarande blir illa berörd när hon berättar om den där tiden.

Hillevis berättelser får mig att fundera. Jag kan relatera till exakt samma händelse i mitt eget liv. Under den period då två av mina familjemedlemmar var svårt sjuka var jag samtidigt redaktionschef på Östra Småland. Och trots att jag kämpade på för att klara både privatliv och arbetsliv (arbetet behöver man för att få lite respit från ett tufft privatliv) utsattes jag av ett antal främst manliga medarbetare för en utstuderat mobbning och resten av organisationen klarade inte av att hantera situationen. Det slutade med att jag avgick sedan hela arbetsplatsen kommit i gungning och situationen blev ohållbar. Frågan är om detta drabbar kvinnor i högre grad för att vi känner ett större krav på oss att klara både privatliv och arbetsliv, för att vi vill vara duktiga tjejer hur extrem vår situation än är? Och att det är lättare att frysa ut en kvinnlig chef än en manlig? Men samtidigt får man kanske inte glömma att man själv i en extremt pressad situation inte alltid är mest diplomatisk och gör de klokaste valen. Det blir ett samspel mellan flera olika faktorer, men min övertygelse är att det är vi kvinnor som betalar priset.

Efter sju veckor på sjukhus kunde Pelle skrivas ut. Det visade sig att han fått en riktigt elak form av twar. Och riktig återställd blev Pelles hjärta inte. För ett år sedan fick han en pacemaker inopererad eftersom hjärtat tagit stryk av sjukdomen.

För Hillevi slutade jobbet på Södra utmarkens skola med att hon blev sjukskriven under en kort period, på väg att bli utbränd. Så yppade sig möjligheten att byta arbetsplats. Hon sökte och fick jobbet som rektor på Munkaskolan.

– Min företrädare hade redan börjat arbetet med att integrera och utveckla samarbetet mellan förskollärare, fritidspedagoger och lärare på den skolan. Tre arbetslag hade utsetts med representanter för de tre grenarna och därför kunde jag bara fullfölja de arbete som hon redan inlett. De fem år jag jobbade där fungerade allt jättebra.

Men så blev det dags för en ny omorganisation i skolans värld. Allt rektorer skulle flyttas runt, ingen skulle få sitta kvar, även om skolan fungerade jättebra. Nu kom nästa smäll för Hillevi.

”Man lär alltid något också
av de käftsmällar man får”

Hon kallades in till skolchefen – samma person som inte stod bakom henne vid konflikten på den gamla skolan – och fick veta att inte alla rektorer skulle få plats i den nya organisationen. Hon var en av dem.

– Du har blivit över, sa han och erbjöd mig att lämna hans tjänsterum bakvägen för att det ”måste kännas tungt för dig.” Jag konstaterade bara kallt att jag varit med om värre saker och gick med högburet huvud ut den vanliga vägen.

Hillevi menar att hon, trots bakslagen, inte har någon anledning att kröka rygg. Hon ser stolt tillbaka på det som hon åstadkom under de där turbulenta åren.

– Man lär alltid något också av de käftsmällar man får. Det är bara att inse att så är livet!

Efter detta ville Hillevi återgå till ett jobb som fritidspedagog och hon fick också en tjänst på Villanskolan. Men att som gammal rektor åter jobba bland fotfolket kan ha sina sidor och Hillevi kände att hon inte riktigt accepterades. Kom hon med några förslag på förändringar fick hon snabbt veta att hon inte var rektor längre.

– Däremot älskade jag att vara tillbaka hos ungarna. Så därför passade jag på när en tjänst blev ledig på ett skoldaghem i Skillinge för barn med särskild problematik, främst adhd. En mycket utvecklande tid när det gäller att tillämpa den pedagogik jag vid det här laget kände mig rätt hemmastadd med. Det var en mycket rolig och givande tid.

Hillevi hade samtidigt mycket att stå i hemma med hundskolan som hon dragit igång vid den här tiden och hon begärda att få ett så kallat friår.

Hillevi där hon trivs bäst. Utomhus med sina hundar.

Under åren har hon skaffat sig en gedigen utbildning när det gäller både hunddressyr och jakt. Hon har SBK:s (Svenska brukshundklubben) Instruktörsutbildning och Jägarförbundets “Instruktörsutbildning för lydiga jakthundar” och självklart vanlig jägarutbildning. Dessutom utbildade hon sig redan 1976 vid hundskolan i Sollefteå som ”Lärare i hundtjänst”, vilket innebär att man är legitimerad att utbilda SBK-instruktörer. Nu ville hon tillämpa de kunskaperna tillsammans med den pedagogiska utbildning som hon hade med sig från skoltiden. Dessutom fanns Ida i hemmet, en strävhårig vorsteh, som just blivit mamma till 12 (tolv!) valpar.

Hillevi tycker att hon i sin hundskola på ett lyckligt sätt kunde förena sin känsla för djuren med den teoretiska utbildningen och de erfarenheter hon fått under skolåren.

– För att bli en bra hundinstruktör både för vanliga brukshundar och jakthundar kan jag kombinera psykologin med etologin. Men i grunden är det nog så att jag har en sorts förmåga att sätta mig in i hur hundarna fungerar, en fingertoppskänsla som man antagligen är född med. Det gäller att på sekunden veta när hunden ska få beröm för något den gjort rätt eller att man ska tala om för den att den gjort fel. Är tillfället inte rätt har stunden gått förlorad och man får börja om från början. Och alla hundar vill lära sig. Det är ofta mattarna och hussarna man behöver lära mest. Och då har jag ju otrolig nytta av mina pedagogiska kunskaper.

Bästa vännen Laila Olofsson är en driven konstnär och hundälskare. Hillevis hundar har alla blivit porträtterade av henne.

Friåret passade bra för att hinna bygga upp den utbildningsverksamhet som nu rullar på för fullt med möjligheter också till internatutbildning på gården. Men friåret övergick inte automatiskt till en förtida pensionering från skolans värld.

– Jag blev faktiskt headhuntad som ansvarig för hundutbildningen på Naturbruksgymnasiet i Östra Ljungby under året. Men inte heller det jobbet gick smärtfritt. Första året blev mycket turbulent då en känd hundinstruktör värvats till skolan, men sedan hoppat av innan terminen började. Det var därför jag fick jobbet. Men det jag inte kände till var att de flesta elever som kommit in sökt just dit för att hon skulle bli deras lärare. Så när det stod klart för dem att hon inte skulle komma hoppade alla elever av. Både de och föräldrarna kände sig lurade och det kan jag förstå. Där stod jag med ett nytt jobb men utan en klass att undervisa! I stället tog man in dem som ratats i första omgången, trots att de egentligen inte var kvalificerade. Men jag lyckades ta dem till studenten! Sedan hann jag med ännu en klass, som bestod av högpresterande elever, innan jag slutade 2011. Det sista året innan jag pensionerades 2012 jobbade jag som fritidspedagog igen på skolan i Össjö. Cirkeln var sluten.

Gått i pension har hon ju egentligen inte. Hundskolan tar mycket tid.

– Men samtidigt kan Pelle och jag nu välja själva när vi vill jobba och när vi bara vill vara ledig. Det är en himla skillnad, säger Hillevi.

Pelle jobbade under större delen av sitt yrkesliv som dataingenjör på både Ericsson, ICL och Ericsson. Men 55 år gammal blev han uppsagd på grund av arbetsbrist och plötsligt stod han där utan jobb men med tio år kvar innan han blev pensionär.

När Pelle blev arbetslös 55 år gammal utbildade han sig till kock.

–Han gjorde då något mycket häftigt tycker jag. Han tänkte helt nytt och utbildade sig till kock! Han har alltid gillat att laga mat och nu fick han chansen att göra det professionellt. Fram till pensioneringen jobbade han sedan på Ängelholms golfrestaurang och stortrivdes.

Det är för övrigt den golfklubb där min skånesläkt är medlemmar.

Pelles kunskaper har naturligtvis hela familjen nytta av. Hillevi lägger gärna ut bilder på fantastiska måltider som bär Pelles hand. Och dottern Linnea som bor i det närmaste nästgårds i Rössjöholm kommer gärna hem och smakar på läckerheterna tillsammans med sin man Felix och dottern Ella, snart två år. Sonen Mattias däremot bor betydligt längre bort, i Örebro, och jobbar dessutom som långtradarchaufför med uppdrag i framför allt nordligaste Sverige, så för honom blir det inte lika ofta som han får njuta av pappas kokkonst.

Hur ofta det slinker ner något också till familjens tre hundar vet jag inte. Men de har sina liggplatser mitt på golvet i köket så gudarna vet…