Johnnie är min
amerikanska syster

 

Förväntansfull AFS-are som just anlänt till New York på Groote Beer. Jag är den långa smala med glasögon i mitten av bilden. Fotot togs av Håkan Bryngelsson.

17 år gammal gick jag ombord på Holland-Amerikalinjens atlantångare Groote Beer i Rotterdams hamn. Det var i augusti 1965 och jag skulle ut på mitt livs äventyr för att bo hos en amerikansk familj under ett år. Min egen familj och vännerna lämnade jag bakom mig i Ängelholm. Stursk och rädd på samma gång var jag redo för att möta verkligheten i en annan del av världen, nio långa båtresedagar hemifrån. Min nya familj bodde dessutom i en liten by med några tusen invånare, La Feria, så långt söderut som man kan komma i USA, på sydspetsen av Texas bara några kilometer från den mexikanska gränsen och några mil från Mexikanska golfen.

Rotterdams hamns i augusti 1965.
Rotterdams hamn i augusti 1965.

Efter en lååång bussresa från New York genom ett land jag bara läst om kom jag fram till Martha, Dean, Kathryn, Johnnie och Topper. En vit och relativt välmående men inte rik familj. Över 65 procent av invånarna i byn var mexikaner och under fruktsäsongen var de ännu fler, då de som plockade frukterna från träden nästan uteslutande var mexikaner. Detta var före den tid då människor från Mexiko, som ville ta sig till USA, stoppades. Då var det öppna gränser och vi kunde åka fram och tillbaka till norra Mexiko för att handla eller äta när vi ville.

Nu finns just här stora barriärer mellan länderna för att stoppa migrationen och ingen från den amerikanska sidan åker längre över Rio Grande-floden frivilligt. De förödande knarkkrigen med regelbunden skottlossning har skett just i flera av de fina gamla städer som jag lärde känna under mitt år i Texas.

100 år efter sin födelse är La Feria nu en näst intill övergiven ort. För tiotalet år sedan besökte jag byn igen tillsammans med mina barn och min amerikanska familj. Huset som var vårt hem stod övergivet och förfallet. Våra gardiner hängde fortfarande i köket, om än på trekvart. Katolikerna hade byggt en ny kyrka i närheten och ville nu köpa marken och göra om vår tidigare prunkande trädgård till parkeringsplats.

Mamma Martha tittar in i köket i det hus som en gång var hennes.
Mamma Martha tittar in i köket i det hus som en gång var hennes.

Året blev en fantastisk upplevelse som inte ens i dag lämnar mig oberörd. Mellanflickan i familjen, Johnnie och jag fann varandra direkt och vår vänskap har bestått genom alla år. Vi är involverade i varandras liv. Och träffas ofta om man tänker på avståndet.

När jag lärde känna henne hade hon varit med om ett trauma som jag var för ung för att förstå vidden av då. Nu 50 år senare har jag äntligen pratat med henne om detta. Jag återvände för ännu ett besök sommaren 2015 och hemma i San Antonio berättade Johnnie. Först då gick det upp för mig vilken tuff start hon fick.

Vi sitter med varsin glass vid ett kafébord utomhus i den tryckande Texas-hettan. Hon har precis genomfört ett av uppdragen i ett stort köpcentrum för sin mycket populära blogg kallad Flicks and food. Jag ställer en fråga om den tidiga händelsen och det är allt som behövs. Trots att det har gått 58 år stiger tårarna i hennes ögon. Och hon är själv förvånad över hur detaljerade minnena är från året då hon som nioåring fick hela livet kullkastat.

“Barn förstår mer än vuxna tror.
Redan då kände vi på oss
att något hemskt hade hänt.”

Året är 1958 i La Feria. De tre barnen, Kathryn 10, Johnnie 9 och Topper 6, är ensamma hemma. Föräldrarna är på restaurang i grannstaden Harlingen tillsammans med goda vänner. Det är inte ovanligt. De brukar lämna dem så här. Men den här kvällen är annorlunda. När barnen redan somnat kommer grannar och väcker dem. Det berättar att mor och far är försenade. Men de ser konstiga ut.

  • Barn förstår mer än vuxna tror. Redan då kände vi på oss att något hemskt hade hänt.

Lite senare anländer barnens faster Margret som kört de många milen från hemmet i Orange Grove så fort hon fått meddelandet. I enrum med vart och ett av barnen berättar hon den ofattbara sanningen.

Föräldrarna har frontalkrockat. Pappan och mannen i den andra familjen är döda. Mamma Martha, är mycket svårt skadad.

Pappa John med Kathryn, Topper och Johnnie

En värld, som barnen trott skulle vara för evigt, störtade samman. Det skulle dröja mer än ett år innan Martha var så ihoplappad att hon kunde fungera som mamma igen och flytta hem. Läkarna hade sagt att hon aldrig mer skulle kunna gå men med en vilja av stål och en påtaglig motivation – tre små barn som behövde henne – kämpade hon sig framåt dag för dag. Benen var krossade och många operationer och hudtransplantationer behövdes för att göra henne någorlunda hel igen.

På morgonen dagen efter olyckan började en ny tid för de tre barnen Moet. Vänner, som skulle varit med den olycksaliga kvällen, flyttade in hos barnen.

  • Vilken fantastisk uppoffring av en familj att göra så. De bodde hos oss i det närmaste ett helt år. Pappan i familjen var lantbrukare så varje morgon satte han sig i bilen och åkte hem till gården. De menade att vi behövde tryggheten att bo i en hemtam miljö och inte i ett främmande hus.

Förhållandet till Martha blev ansträngt. Det dröjde flera veckor innan de fick träffa henne efter olyckan. De värsta såren i hennes ansikte måste läka för att barnen inte skulle bli rädda. Vuxenvärldens sätt att skona barn.

– Det var ett konstigt sätt att skydda oss. Vi fick inte heller ta farväl av vår pappa. De vuxna gjorde bedömningen att det skulle bli för traumatiskt. Mamma blev som en främling för oss. Inte förrän till julen det året kunde hon komma hem på besök. Jag minns att hon kom i ambulans liggande på en bår, eftersom hon fortfarande var gipsad från topp till tå.

Dessutom hade hon blivit morfinberoende och förde en säkert mycket plågsam kamp för att bli fri från beroendet. Hon hade svåra smärtor också resten av livet men vill inte att barnen skulle få hem en nerdrogad mamma. Och hon kom hem, drogfri, sittande i en rullstol ungefär ett år efter olyckan. Med hjälp av sjukgymnastik kombinerad med envishet lärde hon sig att gå inom några månader.

Barnen kunde återgå till ett någorlunda normalt liv. Martha träffade en ny man och barnen började vänja sig vid en ny pappa. Då fick han beskedet att han fått obotlig cancer. För Martha och barnens skull drog han sig undan strax före bröllopet och åter blev Martha ensamstående. Men hon träffade byggmästaren Dean efter ytterligare något år och gifte sig med honom. De levde sedan samman hela livet.

Dean och Martha gifte sig bara nåt år innan jag damp ner i deras liv.
Dean och Martha gifte sig bara något år innan jag damp ner i deras liv.

De två hade bara varit gifta något år när jag kom nerdimpande från Sverige och blev en del av den nybildade familjen. De släppte in mig på det mest naturliga sätt och behandlade mig precis som en riktig familjemedlem. Det vill säga att jag fick lika mycket skäll som de andra barnen.

Samhället var segregerat. I skolan dominerade de mexikanska eleverna. Umgänge över gränserna var mycket sällsynt men det förekom förstås. Inte minst under fotbollssäsongen då etnisk tillhörighet inte spelade någon roll när skolans bästa lag skulle utses. Intill min familjs mark fanns en stor grapefruktodling och det var mexikaner som plockade träden rena under säsong. Men var de bodde eller hur de hade det var inget det pratades om. Först i efterhand fick jag veta att de funnits där.

Den svåra bilolyckan pratas det fortfarande om bland La Feria-borna eftersom Johnnies pappa var byns läkare och en mycket omtyckt person.

Trots allt hon varit med om har livet inte gjort henne bitter. Tvärtom.
Trots allt hon varit med om har livet inte gjort henne bitter. Tvärtom.

Det var första gången mattan brutalt drogs bort under fötterna på Johnnie. Och det skulle bli ytterligare två tillfällen innan hon ens fyllt 40 år. Men med hjälp av en obändig vilja, som hon säkert ärvt av sin mamma, lyckades hon ta sig tillbaka utan att gräva ner sig i bitterhet och förtvivlan. Båda gångerna.

1968 under hennes första collegeår träffade Johnnie Jim. Han var yrkessoldat, utbildad helikopterpilot. Uppväxt i en familj utan mycket pengar var detta ett sätt för en ung amerikansk pojke att så småningom – efter militärkarriären – få sin utbildning betald. Jims dröm var att bli barnläkare, men under tiden rasade Vietnamkriget. Samtidigt som de två gifte sig och bildade familj tvingades Jim till två sejourer i Vietnam. Båda gångerna blev han nedskjuten men klarade sig med lindrigare skador.

Det var för övrigt många av mina gamla skolkamrater från La Feria highschool som tjänstgjorde i Vietnam. Två av dem kom aldrig tillbaka.

När vi besöker vår gamla skolkamrat Susie berättar Johnnie om den sorgesamma i Tyskland.
När vi besöker vår gamla skolkamrat Susie berättar Johnnie om den sorgesamma tiden i Tyskland.

Nu 2015 pratar Johnnie och jag om Jim och kriget. Vi är på väg till Fredricksburg, en stad i Texas ”hillcountry” för att hälsa på Susie – en av våra gamla skolkamrater.
Väl framme hos Susie fortsätter vi att prata om Jim och den katastrof som inträffade för 38 år sedan. Både Susie och jag hamnar där Johnnie var då. Vi känner hennes förtvivlan som om den var vår egen trots att så många år har passerat. Själv var jag djupt berörd av händelsen redan då. Jag och min man Patrick hade precis varit och hälsat på Johnnie och hennes familj när det ofattbara inträffade.

“Jag stod fortfarande som förstenad
när jag hörde vrålet från
min lilla pojke i rummet bredvid.”

Året är 1978 i Erlangen, Tyskland. Johnnie och sonen Dean, sex år är hemma i lägenheten på den amerikanska militärförläggningen, där de bott de senaste fyra åren. Jim är stationerad nära östtyska gränsen och snart kan han lämna militären och börja sina läkarstudier. Det ringer på dörren och förläggningens präst står utanför. Dean tittar på TV i rummet intill.

Jim hade störtat med helikoptern under ett rutinuppdrag. Två andra följde med honom i döden när helikopterns rotorblad upphörde att fungera. Han blev nedskjuten två gånger i Vietnam men överlevde. Istället blev det under en vanlig rutinflygning i Tyskland som livet tog slut. Han blev 29 år.

  • Jag blev förlamad. Förstod ingenting. Klarade inte att gå in till Dean trots att jag försökte. En våldsam gråt tvingade mig att ge upp. Prästen fick berätta och jag stod fortfarande som förstenad när jag hörde vrålet från min lilla pojke i rummet bredvid. Just då förmådde jag inte trösta honom.

Tillvaron slogs i spillror för Johnnie och Dean flera hundra mil hemifrån deras eget land.

  • Jag stod inte bara utan min man. Jag förlorade mitt hem och mitt jobb. De ville flyga hem mig till USA på en gång men jag vägrade. Jag ville att Jim skulle vara med på samma plan. Under veckan i Tyskland fick jag ett oerhört stöd av de andra på förläggningen. De blev min familj. Någon fanns ständigt hos mig utan att jag märkte hur de byttes av. Allt praktiskt kunde jag lämna över till dem.

    Undermålig kvalitet men detta är troligen en av de sista bilderna som togs på Jim. Juli 1978. En månad senare fanns han inte längre.
    Undermålig kvalitet men detta är troligen en av de sista bilderna som togs på Jim. Juli 1978. Drygt en månad senare fanns han inte längre.

Väl hemma igen begravdes Jim, och Johnnie och Dean måste starta från noll för att bygga upp en ny tillvaro. För de dagliga behoven fick hon ekonomisk hjälp som soldatänka men annars var det en hård kamp att komma tillbaka som ensamstående mamma i det amerikanska samhället. Byråkratiskt krångel och tvivel på att en ensam kvinna kan klara sig gjorde att allt tog lång tid och krävde mycket viljestyrka av Johnnie, som då bara var 29 år.

  • Jag hade till och med problem att få ett id-kort. Banklån för att skaffa bostad och bil var inte att tänka på. Dessutom måste jag själv driva processen mot helikopterföretaget för att få ut skadestånd, militären ville inte ta den fighten. Men efter ett antal års domstolsförhandlingar vann jag. Det var ett konstruktionsfel på helikoptermodellen. Alla beslut under den här tiden tog lång tid men jag måste fortsätta leva. Jag hade avbrutit mina studier till medicinsk tekniker när vi åkte till Tyskland. Jag hade inget att falla tillbaka på.

Redan när prästen kom med beskedet den där dagen i Erlangen berättade han för henne om sorgens olika skeden. Då ville hon inte tro att man också kan känna ilska mot en älskad person som dött. Men det fick hon erfara en dag när hon fortfarande bodde på militärförläggningen Fort Sam i Texas efter hemkomsten.

  • När all byråkrati var som värst och jag fick kämpa med precis allting, brast det för mig. Jag hade försökt hitta ännu ett papper som måste fyllas i. Jag ställde mig ute på gatan och skrek: ”Jim, hur kunde du lämna mig ensam med allt det här!” Min ilska var så stark att jag stod där och vrålade en lång stund. Jag brydde mig inte om att folk undrade. Och det förde mig vidare i sorgearbetet.

Hennes mamma, som ju varit med om samma sak nästan på dagen 20 år tidigare, var till en början ett stort stöd för Johnnie, men snart märkte hon att Martha la sig i allt i hennes liv och blev så beskyddande att det slog över.

Johnnie20
1980 besöker jag och min man Johnnie. Livet börjar långsamt normaliseras för den unga änkan.
  • Jag ville inte ha det så och efter något år hade vi våldsamma konflikter. Jag förstod att hon ville mig väl men jag kände ett väldigt starkt behov av att klara mig själv. Det var det enda sättet att komma igenom sorgen och förtvivlan och känna att jag kunde klara ett liv på egen hand.

Tiden för 2015 års besök hos Johnnie börjar lida mot sitt slut. Vi har gjort flera resor i Texas, en stat som ur svenskt perspektiv blir alltmer absurd. Vägarna dominerar landskapet, de har så många filer och så många våningar och är så igenproppade av stora pickuper (den mest sålda bilen i USA alla kategorier) att man undrar var det ska sluta. På söndagar blir det extra trångt när alla ska åka till sina gudstjänster i någon av de många stora tempelbyggnader som växer upp som svampar ur jorden. Vissa motorvägar stängs till och med av för andra än kyrkobesökarna för att dessa ska komma fram i tid. Jag iakttar med stor förundran staten där George W Bush fortfarande är idolen, men ger mig också in i många livliga politiska diskussioner inte minst med Johnnies man Rudy.

En morgon slår vi oss ner med en kopp kaffe i soffan sedan Rudy gått till jobbet. Johnnie väljer sitt favorithörn och börjar berättelsen om det tredje tillfället mattan drogs bort under fötterna på henne.

“In kommer två civilklädda poliser.
Går rakt in till Rudys rum
och kommer ut med honom i handbojor.”

Året är 1986 i Houston. Johnnies och Rudys nybildade företag som sysslar med telefonförsäljning har flera anställda som nu sitter vid sina telefoner. Johnnie är administratör och maken Rudy, som hon varit gift med i fyra år, är vd. Det knackar på dörren. In kommer två civilklädda poliser. Går rakt in till Rudys rum och kommer ut med honom i handbojor.

  • Ring vår advokat, säger han sammanbitet till Johnnie på vägen ut.

Men det blir inget samtal till advokaten och det blir ingen borgen för att få Rudy fri. Det finns inga pengar till det för Rudy har gjort av med dem.

  • Det är enkelt. Han gjorde av med mer pengar än vad som kom in. Han hamnade i en lånekarusell där han hela tiden trodde att nästa projekt skulle bli så bra att han kunde betala tillbaka sina lån. Han dömdes till ett års fängelse och därefter till samhällstjänst i ytterligare några år.

Än en gång slogs hennes liv i spillror. Hon stod utan pengar, utan man och utan jobb. Företaget de just startat måste Johnnie lägga ner och hon tvingades under förödmjukande former att säga upp medarbetarna.

  • Jag hade ingen aning om något kring företaget eftersom affärerna alltid skötts av Rudy. Jag visste inte ens varför jag var där. Jag har aldrig tyckt om att göra affärer men ändå alltid ställt upp lojalt när han begärt min hjälp. Det var inte pengarna i telefonföretaget som han förskingrat. Det var företaget vi precis lämnat i San Antonio. En fastighetsmäklarfirma som Rudy, jag och hans bror drev tillsammans. Den var framgångsrik under flera år tills Rudy började bli vårdslös med pengarna. Jag anade att allt inte stod rätt till och försökte få svar av Rudy men han lugnade mig alltid med att allt skulle ordna sig.

Socialt blev Rudys arrestering och straff en katastrof. Grannskapet fick inget veta. Rudy var på affärer i ett annat land när någon frågade. Större delen av familjen tog avstånd från Rudy och därmed också från Johnnie eftersom hon vägrade att överge honom. Trots allt han utsatt henne för stannade hon kvar och förlät.

  • Han var ångerköpt, bedyrade mig sin kärlek och sa att han borde ha lyssnat och att han aldrig skulle göra något liknande mot mig igen. Jag var väldigt arg först. Samma känsla infann sig som den där dagen på Fort Sam när jag var så arg på Jim. Total vrede. Men det var också en del i mitt nya sorgearbete.

Äntligen får jag chansen att ställa frågan som jag undrat över alla dessa år. Hur kunde hon förlåta honom detta svek? Johnnie ger inget svar direkt utan pratar om annat först. Men efter en stund förklarar hon:

  • Jag har faktiskt aldrig tänkt på varför förrän du frågade. Men jag tror att mina tidigare erfarenheter gjorde att jag ville slåss för att behålla mitt liv den här gången. Den här gången fanns det någon att förlåta. När pappa och Jim dog hade jag ingen att förlåta. Min instinkt är att klara ut situationer jag hamnar i. Det var värt det. Jag älskar både Rudy och mig själv tillräckligt mycket för att inte ge upp.

Men året då Rudy satt i fängelse blev oerhört tufft.

I sin förtvivlan vände hon sig till sina föräldrar. Men de svek och vände henne ryggen:

  • Jag ringde och bad om deras stöd men de uppfattade det som att jag bara tiggde pengar. De enda som stöttade mig var min faster Margret (hon som kom när pappan dött) och Rudys mamma och dotter. Hon är fortfarande det av barnen som står oss närmast.

Johnnie besökte Rudy varje söndag under hela året. Varje kväll skrev hon ett brev till honom där hon uttryckte både sin vrede och sin sorg.

  • Samtidigt stod jag där utan pengar och utan jobb. Igen.

Johnnie fick ett jobb på en datorfirma och utbildade sig samtidigt till massör. Snabbt fick hon många kunder och kunde så småningom ägna sig åt massagen på heltid. Än en gång hade hon rest sig mot alla odds och rätade upp både sitt eget och Rudys liv.

Johnnie och Rudy i trädgården 2010 när jag besökte dem.
Johnnie och Rudy i trädgården 2010 när jag besökte dem.

De lever fortfarande tillsammans och Rudy fortsätter med affärer. Han håller sig på rätt sida lagen fast ibland oroar sig Johnnie för att han alltid tycker att pengar som finns är något man ska göra av med på nya affärsidéer…

Till bilden hör att Rudy lider av sviterna från de upplevelser han hade under Vietnamkriget. Han var marinsoldat och alltså i främsta ledet när riktiga slag stod mellan nordvietnamesiska och amerikanska soldater. Han har diagnosticerats med posttraumatisk stress.

Johnnies förhållande till sonen Dean har varit ansträngt under många år. Dean bor numera i Kanada och Johnnie träffar honom ytterst sällan. Hans två barn från första äktenskapet finns dock i San Antonio och Johnnie har god kontakt med sina barnbarn.

Johnnie är idag en mycket framgångsrik bloggare med en website kallad Flicks and Food i San Antonio. Trots att hon är 67 år och Rudy 70 har de inga planer nu just på att gå i pension.

Idag är Johnnie en mycket framgångsrik bloggare.
Idag är Johnnie en mycket framgångsrik bloggare.

Hon recenserar både varor, tjänster och företag främst inom matsektorn men hon hittar hela tiden nya områden som kan recenseras eftersom intresset för hennes blogg är så stort. Själva idén är kommersiell. Hon skriver bara positiva recensioner om varor som hon får gratis eller restauranger som bjuder henne på mat. Många företag vill att hon ska skriva om dem men hennes integritet gör att hon bara skriver om sådant som hon tycker hon kan rekommendera.

  • Är jag inte nöjd skriver jag till dem att de måste bättra sig annars blir det ingenting. Och sedan gör jag återbesök för att se om det skett förändringar.

Affärsmannen Rudy vill introducera den som en nationella recensionsblogg. Men Rudys planer på att satsa stort är hon skeptisk till.

  • Jag gillar inte affärer. Jag vill bara ha roligt och göra det jag är bra på, säger hon.

    Längst där uppe i bildens mitt syns presidenten när vi AFS-are fick träffa honom på ett gardenparty i Vita huset. Bilden tagen av Bengt Jangfeldt.

Så är ännu ett av mina besök slut i staten där Kennedy mördades bara två år innan jag kom dit första gången; staten som gett världen Lyndon B. Johnson (som jag för övrigt fick träffa i Washington under AFS-året 1966)  och George W Bush; staten där cowboys, skallerormar och Texas Longhorn inte är en myt. Jag är glad att jag hamnade i just Texas under mitt utbytesår. I grunden fick jag lära mig att det finns en annan värld med andra värderingar än mina egna. Det har jag haft nytta av under mina många resor i andra delar av världen. Och trots att ”allmänna opinionens” stockkonservatism i Texas skrämmer mig är jag ändå glad att jag fått lära känna människor av kött och blod där. De är som folk är mest.

Utom Johnnie som är en av de modigaste och klokaste människor jag känner.