Bästa vännen
som jag bröt armen på

Hon är min absolut äldsta vän. Vi lärde känna varandra som bebisar men skildes åt redan när jag var sex och hon sju. Då flyttade hon med sina föräldrar, Lilly och Lasse, och storebror Larsåke, först till ett hus bara en bit utanför Gislaved, där vi växt upp tillsammans, men efter det rätt snart till Örebro.

Våra familjer
Familjerna Odelius och Larsson samlade 1949 i Falkenberg

Trots detta har vi hållit kontakten genom åren. Till en början genom våra föräldrar som fortsatte att umgås om än inte lika ofta, eftersom avstånden blev längre.

Men sedan började Ingalill och jag att brevväxla. I dag är det inte många som fattar vad det innebär; nu när vi kan skicka korta meddelanden till varandra som sms, mms eller messenger, när helst vi vill och få lika korta och rappa svar på minuten.

Vi skrev långa brev för hand där vi berättade om stort och smått som hänt oss. Sen postade vi breven och gick trånsjukt och väntade att ett svar skulle dimpa ner i brevlådan. Det var en högtid varje gång en brevvän hörde av sig. En del kände jag från början, som Ingalill, andra skaffade jag mig genom förmedlingar av brevvänner eller genom annonser i veckotidningarna. Jag hade brevvänner i stort sett över hela världen.

Även som vuxna har Ingalill och jag med stor oregelbundenhet fortsatt skriva brev för att hålla oss uppdaterade om det som blivit våra liv. Vi har inte setts speciellt ofta. Totalt mellan fem och tio gånger genom de årtionden som förflutit sedan vi skildes åt. Men tiderna förändras och nu skriver vi inga brev. Besöken har istället blivit något fler. Och nyligen fick jag henne – efter ett visst motstånd – att gå med i Facebook. Jag ville ju så gärna att min absolut äldsta vän skulle vara med i mitt projekt.

“Plötsligt kräktes du ner hela mig”

För några år sedan besökte jag Ingalill i hennes hem i Örebro. Då levde hennes mamma fortfarande. Hon dog 90 år gammal 2010. Det var jätteroligt att träffa tant Lilly igen och vi pratade minnen från när vi var små och våra föräldrar gärna gjorde roliga saker tillsammans. Vi barn fick hänga med.

  • Jag minns dig speciellt från ett tillfälle, berättade Lilly och skrattade. Du var kanske ett år och satt i mitt knä under en biltur (inga säkerhetsbälten där inte) och plötsligt kräktes du ner hela mig.

Jag har mycket riktigt dragits med en besvärande åksjuka ända sedan dess.

Ingalill och jag bodde grannar under de där första sex åren av mitt liv. Så när vi blev i lekåldern var det naturligt att vi sökte oss till varandra. Detta var ju före dagisets tid. Vi var hemma hos våra mammor.

En händelse har etsat sig fast hos oss båda två – fast på helt olika sätt visar det sig när vi börjar prata om det nu 62 år efteråt. Eftersom jag en gång berättade för mina barn om det hemska jag gjorde mot Ingalill så påminner de mig ständigt om incidenten. Jag är därför bara tvungen att ta upp det när jag nu träffar henne för intervjun:

  • Vi lekte med gungorna en dag. Du gungade och jag sköt på. Du stod upp och eftersom jag inte slutade i tid utan fortsatte, trots att du inte ville, ramlade du av och bröt armen. Du låg på marken och skrek hjärtskärande.
  • Jaså, var det du! Det visst jag inte. Däremot minns jag mycket väl att jag bröt armen. Det minnet har levt med mig hela livet. Jag har vägrat att skjuta på när mina barn och barnbarn velat stå och gunga. ”Det gör jag aldrig för då kan man bryta armen” har jag sagt.
  • Jaså, du visste inte att det var jag. Och här har jag gått och mått dåligt i alla dessa år. Jag blev nämligen så rädd när du låg där på marken och skrek att jag istället för att hjälpa dig sprang hem till mamma. Att jag övergav dig där har jag skämts över.
  • Och tänk det minns inte jag ens. Däremot minns jag att du och din mamma kom när jag var nygipsad och jag fick presenter. Nu förstår jag varför. Men du var ju bara fem år så det var väl egentligen helt naturligt att du blev rädd och sprang hem.

Ingalill har ett annat minne från den tiden. Hon och storebror Larsåke bodde över i vår familj när deras föräldrar var bortresta:

  • Jag minns hur sträng din pappa Torsten var när vi skulle äta. Då skulle vi barn vara tysta och äta fint. Han visade oss hur man skulle äta soppa och det minns jag än idag. Man skulle vicka tallriken ifrån sig när man tog en ny sked.

“För familjen Larsson slutade tiden i Gislaved
med en katastrof”

Våra fäder hade mycket gemensamt. Min pappa var slöjdlärare och Ingalills pappa Lasse (som egentligen hette Arthur Larsson men hos oss var han bara farbror Lasse) var möbelsnickare och drev ett snickeri. De förenades i det gemensamma intresset för trä och gjorde under åren möbler tillsammans. Så här långt efteråt är det säkert preskriberat, men de kopierade kända möbelskapares verk eftersom de aldrig skulle haft råd att köpa dem själva. Så än idag är mitt matbord på landet en ”äkta” Carl Malmsten, ritad av pappa och tillverkad av farbror Lasse.

För familjen Larsson slutade tiden i Gislaved med en katastrof. Snickeriet brann ner till grunden och så småningom flyttade familjen till Örebro, där farbror Lasse fick jobb på en byggnadsfirma som sålde småhus. Han ansvarade för inköp bland annat men fick också möjlighet att både rita hus och planera byggen. Och att rita hus kunde han redan. Efter en tid i lägenhet i Örebro köpte Lasse en tomt där ett hus uppfördes som han både planerat, ritat och varit ansvarig byggledare för.

  • Snickeriet fick bli en hobby istället. Han inredde en jättefin välutrustad snickarverkstad i huset som låg och fortfarande ligger på Kaplansgatan 10 här i Örebro, berättar Ingalill.

Och trots att det nu är 2016 och länge sedan hon bodde i huset räcker det att hon tittar ut genom sitt vardagsrumsfönster för att visa mig sin pappas verkstad. Sedan 1980 bor nämligen Ingalill och hennes man Alf på andra sidan gatan, på Kaplansgatan 11. Ingalill återvände ”hem”. Inte av någon hemlängtan precis utan mer som en nödvändighet. De behövde mormor, när livet hade tagit en jobbig vändning för familjen. Det återkommer vi till längre fram. Men de har aldrig ångrat sitt köp och trivs förträffligt i det fina gulmålade trähuset som byggdes på 30-talet. En prunkande trädgård, som varit Ingalills stora passion, och en egen pool är kanske en förklaring.

Ingalill på mammas gata
Ingalill bokstavligen på sin mammas gata. Hennes hus det gula till vänster, föräldrarnas det röda och vita till höger.

Nu, när ålderskrämporna börjar sätta in och orken tryter, funderar de på att flytta till ett radhus eller lägenhet eftersom det blir jobbigt att fortsätta hålla den vackra trädgården lika prunkande.

Ingalill är utbildad kemiingenjör, och vidareutbildad till hälsovårdsinspektör, men man kan inte påstå att vägen dit blev spikrak. Under de sista åren i den sexåriga folkskolan fick Ingalill problem med sin stavning. Hon ansågs därför inte riktigt mogen, varför föräldrarna beslutade att sätta henne i en femårig elemantarskola för flickor. Grannens dotter gick där och då tyckte man att det var bättre att Ingalill tog tid på sig att lära än att gå i den vanliga treåriga realskolan.

  • Och det var en rolig skola. Eftersom vi hade många fler år på oss att lära de vanliga pluggämnena fick vi också ha fler praktiska ämnen, både syslöjd, matlagning och olika estetiska ämnen. Kanske var det så att de ville utbilda oss till trevliga och kunniga hemmafruar för efter de fem åren gick jag ett halvår på husmodersskola och lärde mig mer matlagning och att väva bland annat.

Efter det var det dags för ett halvårs praktik, vilken Ingalill gjorde på barnpsyk i Örebro, där hon jobbade i köket och hade till uppgift att hålla ordning på stället och därmed barnen.

  • Det var naturligtvis väldigt jobbiga ungar så jag blev rätt avskräckt.

Vid den här tiden tog hennes jämnåriga studenten. Hon hade ”förlorat” tre år på den lite annorlunda skolgången. Men nu ville hon utbilda sig till något vettigt.

  • Jag funderade på att bli laboratorieassistent och sökte in men så insåg jag att jag faktiskt var rätt duktig i matte och sökte in på tekniskt gymnasium.

Ingalill kom in men skolstarten blev inte som hon tänkt sig. Hon hamnade i en klass med bara pojkar. Ett stort steg efter att ha gått i skolor med bara flickor i sex år. Och på uppropet hamnade hon allra sist trots att hon hette Larsson i efternamn. Lärarna tog nämligen först alla pojkar sedan kom hon för sig själv som enda flicka, varför hon placerades längst bak i klassrummet med en pojke vars efternamn började på Å.

  • Efter några dagar gick jag till rektorn och sa att jag inte stod ut. Det är jag stolt över att jag vågade. Och jag fick hjälp att byta klass till en där det fanns något fler flickor i alla fall.

Men det jobbiga fortsatte. När det var dags att välja linje ville hon inrikta sig på byggnadslinjen. Hon hade ofta följt med pappa Lasse ut på byggena och tyckte att det såg så roligt ut.

“Lärarna var verkligen djävliga mot mig”

Hon valde att läsa hållfasthet men lärarna gjorde tidigt klart för henne att hon inte hade där att göra eller snarare att flickor inte hade där att göra. Vad hon kunde eller ville lära sig brydde de sig aldrig om att fråga:

  • Lärarna var verkligen djävliga mot mig och jag insåg att får jag motvind redan i skolan hur blir det inte då ute i yrkeslivet. Så jag valde det de flesta tjejer valde, nämligen kemin. Och 1970 gick jag ut som gymnasieingenjör med kemi som specialitet, tre år äldre än de flesta av mina klasskamrater.

Den långa skolgången gjorde att Ingalill bodde hemma mycket längre än ”normalt”. När examen var klar skaffade hon sig ett jobb så fort det bara gick. Äntligen fick hon ta hand om sig själv:

  • Jag var så trött på min mamma och ville bara komma bort. Trots att jag var vuxen behandlade hon mig som ett barn. Det fanns många regler som måste följas.

Jag hälsade på Ingalill våren 1969. Då hade jag flyttat hemifrån och levde ett självständigt liv som ung journaliststuderande i Göteborg. Mötet med Ingalills hemförhållande chockade mig. Hennes beskrivning stämmer bra med vad jag upplevde och jag minns att jag ringde min mamma när jag kom hem från besöket och berättade att tant Lilly fortfarande verkade tro att Ingalill var minderårig.

Att få ett jobb vid den här tiden var inte svårt. Astra i Södertälje ropade efter kemiingenjörer och Ingalill flyttade dit. Företaget hjälpte till med bostad och hon blev inneboende på bottenvåningen i en gammal fin villa.

  • Jobbet gick ut på att kontrollera renheten hos de kemikalier, som skulle användas till medicinerna. Vi var många som anställdes och vi kom från hela Sverige. Jag blev kvar där i tre år.

    Ingalill och Alf
    Ingalill och Alf hemma hos sig.

Redan före flytten till Södertälje hade Ingalill träffat sin blivande man Alf, i stadsparken i Örebro en augustikväll 1968. Alf bodde i Stockholm och jobbade med att sälja godstransporter åt SJ. När hon flyttat hemifrån kom hon närmare honom.

  • Din mamma accepterade nog egentligen inte att du besökte mig i Stockholm under den där tiden… säger Alf.

Under åren bland kemikalierna på Astra insåg Ingalill att hon ville jobba mer med miljöfrågor. Hon gick en ettårig hälsovårdsinspektörsutbildning i Sundbyberg. Och äntligen kunde de två flytta ihop i en lägenhet.

  • Jag gillade speciellt arbetsmiljödelen i utbildningen. Jag utbildades inte till en regelrätt yrkesinspektör men utbildningen gav mig rätt att ha tillsynen över små arbetsplatser utan maskinell utrustning. Det var väldigt roligt.

1974 var hon klar och redo att söka jobb igen. Hon fick ett som hälsovårdsinspektör i Hallsberg.

Det privata livet blev dock lite mer komplicerat eftersom Alf ungefär samtidigt fick ett nytt jobb inom SJ, fast den här gången i Norrköping.

  • Vi löste det så att han skrev sig i Hallsberg där vi skaffade oss en lägenhet och så bodde han inneboende i Norrköping. Och för att göra det mer hanterbart beslutade vi samtidigt för att gifta oss.

Bröllopsdagen valdes mycket medvetet till den 16 november 1974 och bröllopsresan gick till Duved.

  • Vi bestämde oss att försöka lysa upp den mörkaste tiden på året genom att i alla fall ha vår bröllopsdag att fira då.

Lyckan blev total när Lena föddes den 1 april 1976.

– Jag var bara mammaledig i tre månader sedan tog Alf vid. Det väckte förstås en del uppståndelse

på hans jobb när han begärde pappaledigt. Cheferna visste inte riktigt vad det betydde men det fick de ju lära sig. Då var det alldeles nytt att män kunde ta föräldraledigt. Själv var jag dessutom den första hälsovårdsinspektör som ansökte om ledigt en timme mitt på dan för att kunna fortsätta att amma Lena.

Det blev tuffa månader för Alf som föräldraledig. När lilla Lena gick över från majsvälling till vanlig välling blev hon plötsligt förändrad. Hennes mage svällde upp som en ballong och armar och ben blev smala stickor. Sjukvården kunde inte hitta nån förklaring förrän en ung nyutbildad AT-läkare kom sanningen på spåren tack vare att han precis läst om sjukdomen. Lena var glutenintolerant och innan familjen anpassat sig hade man en tuff tid.

  • Lena behövde ju specialkost men den fanns knappast att köpa vid den här tiden. Idag finns det ju ett så mycket större utbud.

    Ingalill och Alf kom på besök hos mig på landet. Inte långt från Norrköping som en gång var deras hemstad.
    Ingalill och Alf kom på besök hos mig på landet. Inte långt från Norrköping som en gång var deras hemstad.

Ingalill fick möjlighet att söka en tjänst som hälsovårdsinspektör i Norrköping och efter tre år lämnade hon därför Hallsberg. Samtidigt kunde den lilla familjen återförenas i ett radhus i Klockaretorpet i Norrköping eftersom Alf redan hade sitt jobb där:

  • Kommunen hjälpte oss med både bostad och dagis. Det känns avlägset idag. Men den utbildning jag skaffat mig var eftertraktad.

1979 utökades familjen med Per. Inte heller han fick en besvärsfri spädbarnstid.Han drabbades av mycket svår eksem på grund av en matallergi som det tog tid att fastställda. Eksemet plågade den lilla bebisen dygnet runt med fruktansvärd klåda och höll resten av familjen vaken.

Men bekymren var inte slut för det. Storasyster Lena fick en mycket svårartad påssjuka som gjorde att hon tappade hörseln och fick svår yrsel. Ett tag låg båda barnen på sjukhus.

  • 1980 var minst sagt ett fruktansvärt år när de båda drabbades så svårt. Jag tror inte vi sov alls på ett halvår. Lenas hörselnedsättning blev bestående på det ena örat. Vi gick som i dvala. Jag kunde inte jobba utan fick ett och ett halvt vårdnadsbidrag för att det var det enda sättet att lösa våra problem.

För att få lite avlastning av Ingalills föräldrar flyttade familjen till Örebro i maj 1980, sedan huset tvärsöver gatan från dem blev ledigt. Men först skulle huset renoveras. Lasse och Alf begärde båda tjänstledigt från sina jobb för att huset skulle bli klart och i slutet på året kunde man flytta in.

För familjen var det sedan både skönt och nödvändigt att få hjälp av Lilly och Lasse på andra sidan gatan när behovet av ostörd sömn blev akut.

“Med ett fint ord kallades det hon sysslade med för yrkesdermatologi.”

Alfs kunskaper var efterfrågade och när arbetsgivaren insåg att han på grund av deras privata situation måste överge jobbet i Norrköping fixade de fram ett jobb i Örebro, trots att det egentligen inte fanns. Ingalill fortsatte att ta hand om barnen med vårdnadsbidrag.

Barnens besvär normaliserades och efter några år både ville och behövde Ingalill se sig om efter ett jobb igen. Och med hennes kunskaper har detta aldrig varit något problem. 1983 började hon arbeta på hudkliniken vid Örebros universitetssjukhus och där fanns hon kvar ända till pensionen för lite drygt fyra år sedan. Med ett fint ord kallades det hon sysslade med för yrkesdermatologi. Det kan var värt att förklara lite närmare eftersom jag är rätt säker på att många av er som läser det här inte har en aning om vad man sysslar med då. Om en patient kommer in till hudkliniken med en så kallad kontaktallergi, som kan ge utslag eller svullnader, och läkaren misstänker att det har något att göra med hans eller hennes arbetsplats, då är det dags för Ingalill att träda in. Genom att kartlägga de eventuella kemikalier som den drabbade personer kommer i kontakt med hoppas hon kunna hitta det som orsakat allergin och sedan också se till att den personen antingen får andra likvärdiga men ofarliga ämnen att jobba med eller kan erbjudas andra arbetsuppgifter.

  • Det är ett fantastiskt roliga arbete. Man är rena detektiven innan man hittat rätt och då känns det istället väldigt bra.

Men för Ingalill blev det också ett ganska ensamt arbete. Hon var den enda med en icke-sjukvårdsutbildning på arbetsplatsen och det var inte alltid så lätt.

  • Det är olika kulturer. En kategori uttrycker sig enligt sitt sätt och det kan lätt missuppfattas av en annan kategori som uttrycker sig på ett annat sätt. Jag kunde känna mig lite isolerad bland alla sjuksköterskor helt enkelt.

Men efter hand fick Ingalill kontakt med personalen på arbets- och miljömedicin som talade hennes språk. Där hade hon någon att diskutera med när hon stötte på problem i sitt detektivarbete.

Och där fick hon så god kontakt med en person att de fortfarande umgås. De delar nämligen en passion: att vandra i fjällen. Det har blivit tradition att de gör en gemensam resa vartannat år. Under rätt lång tid har de valt Norge för sina utflykter eftersom de tycker att servicen i stugorna och längs fjällederna är mycket bättre där än i de svenska fjällen. Under de senaste åren har de dock vid flera tillfällen stött på problem och tvingats inskränka eller helt avbryta sina vandringar. Det har varit stukade fötter, söndriga vandringskängor och dåligt väder. Och den gången de valde att cykla stoppades de av snö trots att det var mitt i sommaren.

  • Jag har problem med ett knä som jag skadat flera gånger så just nu är jag lite orolig att jag inte ska orka med fler fjällvandringar av den kaliber som vi hittills ägnat oss åt. Och det är tråkigt.

Men det är inte så att hon sätter sig ner för det. Veckan efter jag besökte henne skulle hon resa till Storlien och gå skidkurs – på längden.

Trädgården
Trädgården är Ingalills stora passion men den visar sig kanske inte från sin bästa sida på vintern.

Hon och Alf har också varit mycket aktiva i Trädgårdsamatörerna och gjort resor både inom och utom landet för att lära mer om andras fina trädgårdar och för att få inspiration till den egna trädgården. De går på gymnastik tillsammans en gång i veckan. Ingalill går dessutom på pilates en gång i veckan. Friluftsfrämjandet har de tidigare varit aktiva i liksom Cykelfrämjandet.

Numera är de medlemmar i Örebroavdelningen av STF. De har tagit på sig den frivilliga uppgifter att städa och vårda en tre kilometer lång sträcka av Bergslagsleden. Det handlar om att plocka skräp, hålla rent från sly bland annat.

  • Jag älskar helt enkelt att vara utomhus och röra mig ute i samhället. Det har varit viktigt både i arbetet och på fritiden.

Ingalill har också suttit i Allergiföreningens styrelse, Alf sitter fortfarande i styrelsen för både njurföreningen (han har transplanterat ena njuren och drabbas nu på äldre dar av en del följdsjukdomar på grund av de starka mediciner han tvingats äta), egnahemsföreningen och STF. Han är dessutom aktiv i Almby församling. Med jämna mellanrum hjälper han till med kyrkkaffet efter gudstjänsten. Dukar, kokar kaffe, diskar och städer.

  • Vi gör några saker gemensamt men vi har också mycket aktiviteter som vi inte delar. Det tror jag är bra, säger Ingalill.

Ingalill är en energisk och lättsam person som det är roligt att umgås med. Jag förstår att både hon och Alf lätt fångas upp i olika föreningar och sammanslutningar.

Den där brutna armen som jag en gång orsakade verkar inte har avskräckt henne från att våga göra riskfyllda och spännande saker i alla fall. Det känns skönt att veta.