Från strippa till friskoledirektör

Julen 2010 tillbringade min dotter Ellen och jag i Torremolinos. Min bror Mikael hade nyligen köpt en lägenhet där för att ha en fast punkt i sitt annars kringflackande liv i världen som anställd på Tetrapak. Orten är en bra utgångspunkt för skidåkning i Sierra Nevada på vintern och bad i Medelhavet på sommaren. Året om går det att spela golf på någon av de minst 50 golfbanor som ligger på nåbart avstånd från lägenheten.

Och golf gillar Mikael. Det är ett bra sätt att få kontakt med människor, när man kommer till en ny plats, eftersom man som ensam ”tvingas” spela med människor man inte känner. Och mycket riktigt. Snabbt lärde han känna Christer Fredriksson, svensk från Sollentuna, som bor permanent i en lägenhet bara några kvarter från Micke.

Ellen, Micke och Christer spelade en omgång golf när vi var nere den där julen för fem år sedan. Själv gick jag med dem utan att spela i den ljumma medelhavsluften, medan flygplanen dundrade över våra huvuden fulla med turister på väg till solkusten. Och där på banan, mellan oljuden, lärde jag känna en fascinerande människa.

Eftersom Mikael gärna vill att vi släktingar åker ner och bor i hans lägenhet och samtidigt ser efter den, har jag varit tillbaka många gånger. Varje gång har det varit ett måste att få träffa Christer och hans partner Manolo över en god middag eller på en tapasrunda.

När jag var nere i november 2015 passade jag därför på att intervjua Christer för min blogg.  Samtalet varade i sju timmar. Då förstår du att han hade en del att berätta om sitt liv.

Idag är han 57 år gammal. Han har varit pensionär i tre år redan trots sin ålder. Han har räknat ut att han kan leva gott fram till han fyller 98 år utan att jobba en enda dag till i sitt liv. Hur det kan komma sig berättar jag senare.

“Vittrorna fanns på riktigt där
i de västerbottniska storskogarna”

Att växa upp på landet utanför den lilla byn Kalvträsk med mindre än 200 invånare i Västerbottens inland kan låta idylliskt och tryggt. Men så var det inte alltid för Christer. I skogen, som slöt sig hotfullt över grusvägen in till Kalvträsk, lurade farorna – vittror, spöken, vargar, björnar och älgar.

Barndomshemmet
Barndomshemmet.
  • Jag var paniskt rädd för dessa väsen och djur under många år trots att det egentligen bara var älgar som fanns på riktigt i skogen. Jag var helt enkelt en rädd liten pojke som cyklade de två kilometrarna in till skolan med andan i halsen varenda dag. Först när jag gick i fyran avslöjade en kille, som var fyra år äldre, att allt det där var en bluff, uppdiktad av de vuxna som på det sättet kunde ha koll på oss. De skrämde oss med allehanda historier om vad vittrorna skulle göra med oss om vi inte lydde.

Men nog fanns idyllen också. Christer växte upp med mor och far och en syster. Familjen bodde hemma hos farmor, en kvinna som betytt mycket för Christer.

  • Mamma och pappa hade inte råd att hyra eller köpa något eget så de bodde kvar hemma på gården. Pappa jobbade först i skogen och sedan på cementgjuteriet i Bastuträsk. Mamma var hemma när vi var små sedan jobbade hon deltid på Algots i Norsjö. Det var först 1970 när jag skulle börja sexan som vi flyttade in till byn och kunde hyra ett hus som bara var vårt.

Christer älskade sina morföräldrar och tjatade ofta om att få åka dit och sova över. De hade djur, både kor, grisar och en häst. Här fick han också en del av sin uppfostran. Morfar var tuff. Bland annat minns Christer mycket väl när han fick låna morfars luftgevär med löfte att inte skjuta på något levande, utom råttor. Men frestelsen blev för svår och Christer övade prickskytte på en stackars fågel. Morfar upptäckte den döda fågeln och tog geväret ifrån honom.

  • Jag fick aldrig mer röra hans luftgevär. Inte ens när jag blev äldre. Jag hade svikit ett förtroende och därmed var det kört. Det lärde mig ett och annat om vad ett löfte betyder.

Ofta var Christer hänvisad till sig själv när han var hemma. Det var inte många skolkamrater som ville följa med hem till den lilla byn Halliden, där familjen höll till. Men det innebar inte att han var sysslolös. Utanför huset fanns två ängar som genast blev en fotbollsplan.

  • Jag fantiserade om matcher med mig själv i alla roller samtidigt. Anfallare, målvakt, back, mittfältare, tränare och dessutom refererade jag hela matchen som jag hört dem göra i radion.

“Fotbollen har alltid varit det stora intresset”

Här inleddes en framgångsrik idrottskarriär som till en början sträckte sig över många olika discipliner samtidigt, och som han fortsätter med än idag även om han nu väljer betydligt färre grenar. Nu är det främst golf och löpning som gäller men sedan han drabbats av artros i en höft måste han vara försiktigare och har också börjat simma sig i form.

En något oskarp bild på Christer, tagen senare i hans karriär som fotbollsspelare. Nämligen i Väsby, som jag berättar om längre fram.
En något oskarp bild på Christer, tagen senare i hans karriär som fotbollsspelare. Nämligen i Väsby, som jag berättar om längre fram.
  • Det var nog inte bara för att jag inte hade något annat att göra där hemma på gården som jag idrottade. Jag har nog lite talang också eftersom jag ju gick så långt i fotboll att jag faktiskt fick spela i allsvenskan och erbjöds ett proffskontrakt utomlands. Fotbollen har alltid varit det stora intresset men under ungdomsåren spelade jag också hockey och tennis, jag åkte längdskidor och jag simmade.

Christer berättar med inlevelse om sin skidkarriär. Ett bra tag blev han bara fyra, femma, sexa i loppen men så en dag fick han någon som hjälpte honom att valla skidorna och plötsligt tog karriären fart. Han vann flera lopp. Men så blev han äldre och efter högstadiet i Burträsk var det dags flytta till Skellefteå för att gå i gymnasiet och måste då ransonera sin tid.

  • Jag övergav allt utom fotbollen. Dessutom fick jag andra intressen utanför idrotten. Att bo ensam i storstan som tonåring gjorde att man ville prova på så mycket mer än bara ett sunt leverne. Fram till dess hade jag varit välartad och exemplarisk i skolan men nu blev jag lite nonchalant, började till och med skolka från fransklektionerna för att jag tyckte att jag kunde språket redan. Istället hängde jag på fritidsgården och började spela i ett band. Pingstpastorn hemma i byn hade lärt mig spela gitarr. Annat blev roligare.

Men fotbollen höll han fast vid. Han var lagledare i SK Örnvingen som Kalvträsks fotbollsförening hette. Som 13-åring blev han ordinarie i B-laget men från 1974 var det A-laget som gällde. I stort sett fanns hela laget då i Skellefteå, eftersom de gick i skolan där. Så de tränade som vanligt efter skolan och sedan åkte de hem över helgerna och spelade match.

  • Jag visste tidigt vad jag ville bli. När jag skulle välja linje till gymnasiet bestämde jag mig för att läsa ekonomisk linje, men när en syo-konsulent frågade vad jag ville bli kom svaret blixtsnabbt: Fotbollsproffs. Ekonomisk linje var något jag tänkte jag skulle få nytta av sen.

Fotbollsintresset fanns också hos resten av familjen. Pappa var lagledare för SK Örvingen under många år. Kanske mindre väntat var att också hans mamma blev lagledare där. Hon blev därmed den första kvinnan någonsin att inneha den positionen. Också Christer fick tidigt prova på ledarrollen. Christers syster spelade också fotboll med framgång.

  • Hon idrottade också tidigt eftersom vi inte hade så mycket annat att göra hemma hos oss. Och eftersom det var mig hon måste matcha blev hon rätt tuff. Jag körde hårt med henne och hon vann ju nästan aldrig. Jag dristade mig till att låta henne vinna när hon grät för mycket, berättar Christer utan minsta ironi.

“I porrtidningarna var det männen
som fångade mitt intresse”

Under tonårstiden vaknar också det sexuella intresset. För Christer blev det mer förvirrande än för många andra. Senare i livet insåg han att han var gay men under flera år hemma i Västerbotten var detta inte påtagligt. Han träffade och blev förtjust i ett antal flickor och gjorde också sin sexuella debut med en flicka under åren i Skellefteå.

  • Men det var något som inte stämde även om jag senare låg med flera tjejer. Mina sexuella fantasier kretsade ofta kring män och när jag tittade i porrtidningar tittade jag mest på männen. Men jag behöll det för mig själv. I duschen efter träningarna med fotbollslaget skojade de äldre med varanra och rätt ofta var det homoerotiskt så det förslog, men jag var bara blyg och deltog aldrig. Jag blev snarare rädd att avslöja mig.

Efter studenten 1977 fick han sitt första jobb på posten i Lycksele. Han tjänade pengar och kunde skaffa en egen lägenhet. Han fick också en ordinarie plats i Lyckseles A-lag som då spelade i division 3.

Christer gör ett försök att beskriva hur det var att leva i en så manlig värld samtidigt som han behöll sina sexuella böjelser för sig själv. Laget gjorde förstås många resor i Mellannorrland eftersom de avancerade i seriesystemet och till slut hamnade i division två, innan Christer lämnade laget och Lycksele efter fyra år:

  • Jag var en väldigt barnslig oskuldsfull gosse länge. Jag var öppen och utåtriktad, utom sexuellt. Men samtidigt tyckte jag aldrig riktigt om den manliga jargongen i bussen med snack och fantasier om vad som väntade efter matchen, när man var ledig. Jag ville hellre titta ut genom fönstret, och se på landskapet, spela kort eller läsa en bok. Jag satt ofta i mitt eget lilla skal men jag betraktades aldrig som någon kuf. Jag var nog mer lite av en ledare men på mina egna villkor. Så var det i skolan också. Det var ofta jag som drog igång saker.

Efter ett tag bytte Christer jobb och började jobba på en husfirma i Lycksele. Det dröjde inte länge förrän chefens fru började visa intresse för Christer, fast i hemlighet. Christer tyckte att det hela var mycket obehagligt eftersom det faktiskt var chefens fru som dessutom var minst 20 år äldre än han.  Men också för att den sexuella konflikten under den här tiden blev allt mer påtaglig.

Vägg i vägg med Christer i hyreshuset bodde en man som betraktades som mystisk av omgivningen. Han smög bland annat omkring i badhuset på dagarna och var lite av en driftkucku. Men Christer började ana att han i denna man hade en själsfrände. Sent en kväll tvingades han kasta ut chefens fru som kraftigt berusad kom och bankade på dörren. Han fick då hjälp av grannen som han så smått fått kontakt med redan tidigare. Och den kvällen öppnade han sig för honom och berättade att han var homosexuell. Men så länge han var kvar i Västerbotten var detta en hemlighet för alla andra.

När Lycksele avancerat till division 2 1981 tyckte Christer att det var dags att ta nästa steg i sin fotbollskarriär. Eftersom husföretaget samtidigt hamnade på obestånd och gick i konkurs passade en flytt söderut bra. Han hade två favorittränare som man visste premierade hårt arbete och fysisk fotboll. Lennart Liston Söderberg i Västerås och Rolf Zetterlund i AIK.

Två fotbollskompisar från Väsbytiden kommer på besök i Torremolins
Två fotbollskompisar från Väsby-tiden kom nyligen på besök till Christer i Torremolinos.

Det blev AIK sedan Christer visat framfötterna under en träningsmatch. Lycksele fick en övergångssumma och Christer fick lön som fotbollsspelare för första gången. Lägenhet betald och 2500 kronor i handen varje månad. Ett steg närmare drömmen om en proffskarriär. Men han kunde inte försörja sig på det utan måste också hitta en utbildning. Under alla år som han varit tränare inom ungdomsfotbollen parallellt med spelarkarriären insåg han att han tyckte det var väldigt roligt att jobba med och utveckla barn och ungdomar. Det blev naturligt att söka till lärarhögskolans förskollärarlinje som mycket lägligt låg i Solna, där AIK och lägenheten också fanns.

Karriären i AIK blev inte helt lyckad. Christer var frustrerad och tyckte han borde få spela mer.

  • Jag hade nog en rätt bortskämd attityd och tyckte att jag var bättre än de som var på plan. Men trots detta fick jag bara sitta på bänken och spelar i reservlaget. Roffe satsade på andra.

Men det gick inte heller särskilt bra för AIK under den här tiden så efter ett tag bad Christer att få träna med Vasalund dit hans favorittränare Liston Söderberg värvats.

  • Liston brann mer för sitt jobb än Roffe. Han var orädd och behandlade alla lika. Han var ärligare men annars lika tokig som Roffe.

I den här vevan hörde Väsby IK av sig och ville värva Christer. AIK accepterade och ingick ett avtal som innebar att Väsby blev en farmarklubb till AIK. Christer blev den förste att skickas över. Han behöll sin lön och blev därmed den bäst betalde spelaren i det division 4-gänget.

“Väsby kommer alltid att vara
klubben i mitt hjärta”

I Väsby stannade Christer länge och fick vara med på resan då Väsby till slut nådde superettan.

  • Väsby kommer alltid att vara klubben i mitt hjärta, säger Christer. Det var tillsammans med killarna i det gänget som jag kom ut som gay och de accepterade mig. De var mina verkliga vänner under många år.

Det hände när laget var på försäsongsläger i Marbella. Besöket blev dramatiskt då det visade sig att tränaren var svårt alkoholiserad och passade på att dricka sprit under lägret så till den milda grad att han var oförmögen att ta hand om laget. Killarna fick klara sig själva.

En kväll passade Christer på. Han berättade att han tänkte gå på gayklubb. En av lagkamraterna, Micke, hängde på.

Dagen efter blev det många frågor till Christer, när Micke inte var närvarande.

  • ”Är Micke gay eller,” sa de till mig. ”Men det borde ni väl fråga honom om”, svarade jag.

Det blev tyst en stund och Christer tog sats. Han var skräckslagen men insåg att det rätt tillfället hade kommit.

  • Ska ni inte fråga mig om jag är gay?

Det gjorde de och efter det jakande svaret överöste de honom med frågor.

  • Det är klart att det blev en chock för dem. Plötsligt undrade de ju vem jag var egentligen. Och hur jag såg på dem. Jag måste förklara mycket pedagogiskt att det är stor skillnad att vara vän och att vara sexpartner precis som det är för heterosexuella. Och de hade aldrig varit något annat än vänner för mig. De kände sig nog lite lurade men de gav mig chansen att förklara och de accepterade mig som den jag var.

När Christer flyttade till Stockholm ville flickvännen han hade då komma efter. Trots att Christer  var rätt övertygad om att det var en man han ville ha en relation med, sa han ja. Men det höll inte så länge. Till slut blev han tvungen att berätta för henne.

Sedan Christer flyttade till Stockholm som 23-åring hade han börjat den långa processen att acceptera sin verkliga natur och våga leva ut sin sexualitet. Även om det skedde långsamt och under stort hemlighetsmakeri till en början. Ibland när han var ute med sina fotbollsvänner på kvällarna vek han omärkligt av när de var på väg till ett nytt ställe på krogrundan. Han smög iväg till ”sina” ställen – bastuklubbar och gaybarer.

Christer har talets gåva. Det är alldeles uppenbart. Kombinerat med ett stort mod och en mycket inkännande personlighet verkar han ha klarat övergången att bli öppet homosexuell bättre än många andra.

Christer Fredriksson
Intervjun med Christer tog i princip en hel dag. Han har mycket att berätta från ett händelserikt liv.
  • Jag var verkligen en rädd liten pojke långt upp i åren, men jag har nog haft förmågan att jobba med mina inre demoner och rädslor på ett konstruktivt sätt och därför också lyckats övervinna dem. Jag lyssnade till mig själv och bestämde att jag inte kunde låta människor tro att jag var en annan än jag var. Det kan låta paradoxalt men jag har alltid vågat utmana och göra det jag verkligen vill. Det fanns en inre kärna av gott självförtroende även om det var mycket som skrämde mig.

När utbildningen var klar fick Christer jobb på dagis i Sollentuna. Samtidigt började han också dansa jazzdans. Som all annan idrott han ägnade sig åt blev han allt bättre också på det. Lars-Åke Vilhelmsson, också känd som Babsan, såg honom en gång och värvade honom som strippa tillsammans med två andra killar på Bacchi vapen i Stockholm. Showen, som var enbart för kvinnor blev en stor succé.

  • Vi strippade inte bara rätt upp och ner utan dansade och gjorde en hel föreställning av det. Och vi gick inte hela vägen.

Christer visste ju inte hur omgivningen skulle förhålla sig till detta. Han tänkte på fotbollskillarna, dagispersonalen och föräldrarna. Hur skulle de reagera? Att hålla det hemligt gick inte eftersom det var en omskriven tillställning.

Men som så mycket annat gick det bra när Christer väl fått möjligheten att förklara varför. Alla kom och tittade och hade roligt.

  • Men egentligen var ju showen enbart för kvinnor så de fotbollsvänner som ville gå fick snällt sitta bakom ett skynke och inte visa sig.
Christer tränar inför strip-showen.
Christer tränar inför strip-showen.

Livet som strippa tilltalade den vilda sidan av Christer så han fortsatte under många år. Han startade en egen grupp ”Stage crew” som körde en vågad stripshow men med mycket humor och bus. De åkte på turné runt om i Sverige. Den showen slutade med full nakenhet.

  • Fast det var inget märkvärdigt. Själva blottandet varade väl i någon sekund. Innan dess hade jag på mig små roliga fodral åt snoppen som jag tillverkat själv, som sedan åkte av precis när ridån gick.

Under hela den här tiden fanns det två personer som inte kände till att Christer kommit ut som gay.

Hans föräldrar.

De fick veta det sista av alla och inte på det smidigaste sättet.

“Och när inget hjälpte
kom han med det värsta hotet.”

Christer levde nu öppet som homosexuell och hade förhållanden med andra män. Han flyttade dock aldrig ihop med någon. Han drabbades också av en ”stalker”, en man han varit ihop med en enda gång, men som han genast ångrade. Mannen ville inte acceptera att bli nobbad. Han nästlade sig bland annat in i Christer kamratgäng,  och när inget hjälpte kom han med det värsta hotet: Han skulle berätta för Christers föräldrar.

Christer ändrade inte uppfattning. Mannen skickade ett brev till föräldrarna sedan han tagit reda adressen i Kalvträsk. Föräldrarna blev förstås mycket förvånade och förvirrade. Kanske mest för att Christer inte berättat och att det vara en okänd man som skrev, men också för att han haft flickor hemma i Västerbotten. Men efter att ha rest till Stockholm och träffat sin son och den dåvarande älskaren ordnade allt upp sig och föräldrarna accepterade sin son för den han var och är.

Under den här tiden träffade Christer också sin stora kärlek. Tyvärr var han gift – med en kvinna – och var aldrig intresserad av att ändra på det förhållandet. De träffades i smyg i Christers lägenhet åtminstone två gånger i veckan.

  • Jag var den typiska älskarinnan som man läser om. Hoppet tog aldrig slut att han skulle överge sin fru och välja mig. Men så blev det en konflikt när det visade sig att han inte accepterade att jag hade andra. Då förstod jag att jag inte kunde hålla fast vid honom, säger Christer.

Fotbollskarriären rullade på. Christer passerade de 30 och började fundera på att lägga av och fortsätta som tränare istället. Men så fick han ett erbjudande om att bli proffs i ett cypriotiskt lag. Han nappade direkt och åkte ner. Han gjorde bra ifrån sig på träningsmatchen och klubben ville skriva kontrakt direkt. Lönen var bra och klubben skulle betala en lägenhet. Men Christer ville fundera och åkte hem. Han tog kontakt med sin vän det gamla proffset Sonny Åslund som tyckte allt såg bra ut, men att han borde begära att få en bil också och inte bara en vespa som han blivit erbjuden. Han ringde ner för att presentera det nya kravet.

  • Det blev ingen bil eller kontrakt. De hade skrivit på med en grekisk före detta landslagsspelare under tiden jag funderade.

Där och då tog den aktiva fotbollskarriären slut och i fortsättningen ägnade sig Christer åt tränaruppdrag i bland annat Hagalund och Rotebro.

På jobbet gick det bra för Christer. Han avancerade och blev föreståndare för förskolan där han jobbade. När så reformen kom att man skulle acceptera också privata alternativ inom barnomsorgen bestämde sig Christer och två av hans arbetskamrater att de skulle ta över förskolan i egen regi. De skulle få ansvar för 70 barn och 16 anställda. Innan man hann dra igång våren 1992 hade de två andra hoppat av men Christer valde att starta bolaget på egen hand.

Han hade egna idéer om pedagogiken och menade att han måste få anställda den personal som var lämpade för uppdraget. Det innebar ett antal tuffa samtal för Christer när han måste berätta för några av de lite äldre ”trötta” kvinnorna att de inte passade i hans organisation. Men det löste sig. Bland annat anställdes en dramapedagog. Christer fick som han ville och kunde dra igång förskolan ”Rälsen”. Tre år senare expanderade verksamheten och Christer startade också en lågstadieskola i liten skala med 30 barn. Några år senare startade han ytterligare en lågstadieskola i Sollentuna.

  • Jag ville inte att verksamheten skulle bli för stor. Min idé var skapande verksamhet och småskalighet och god föräldrakontakt, där mötena skulle bli fortbildningstillfällen för alla.

Christer införde också ett system på förskolan som innebar att man sålde extratid. Föräldrarna fick betala extra om barnen behövde vara där på tider som inte omfattade normaltiden på dagis. Ibland behövde föräldrarna göra något utanför dagistiderna och då ställde personalen upp på det. När enhetstaxan inom barnomsorgen så kom fick man skrota idén, vilket Christer menar var väldigt synd eftersom det fungerade bra.

“De börjar alltid dagen med
att äta frukost tillsammans.”

Skolorna blev mycket framgångsrika och omtyckta och Christer var dess ägare och chef i 20 år. Redan tidigt utökades dock ägarkretsen med ytterligare en person. Den händelsen berättar lite om Christers personlighet att han vågar satsa också på sådant som vid en första anblick verkar rätt våghalsigt:

  • Det kom en barnskötarpraktikant till förskolan när jag precis dragit igång. Jag gillade honom direkt för han visade framfötterna och tog tag i praktiska saker på skolan. Jag erbjöd honom att få ansvar för fastigheten på en kvarts tjänst och vara barnskötare på resten. Och så erbjöd jag honom att bli delägare.
Christer och Manolo har hållit ihop i många år nu.
Christer och Manolo har hållit ihop i 21 år.

Nästa okonventionella drag var när han fixade så att den man han träffade under en semesterresa till Spanien kunde börja jobba på skolan som kock! Ett yrke han aldrig praktiserat.

  • Jag visste att han älskade att laga mat och var duktig på det men han hade aldrig gjort det i stor skala. Barnen älskade hans mat och det slutade med att föräldrarna bad att få köpa med sig matportioner hem.

Mannen som han träffade i Torremolinos heter Manolo och är fortfarande mannen i hans liv. Det är honom han flyttat ner till och det är för hans skull han sålt skolan i Sverige, men med så god förtjänst att de kan leva tillsammans. De bor inte ihop men har var sin lägenhet samma korridor och börjar alltid dagen med att äta frukost tillsammans.

Manolo och Christer
Manolo och Christer träffades redan 1995. Det blev kärlek vid första ögonkastet.

De träffades redan 1995 på en bar i Torremolinos, när Christer var där på semester. Det blev kärlek vid första ögonkastet för dem båda även om det började med ett  missförstånd, och de tappade bort varandra. Men dan efter sågs de av en slump igen och då släppte de inte varandra. Christer var 37 år gammal och Manolo 55 år. Manolo hade under många år levt ett dubbelliv. I Madrid levde han ett ”normalt” liv. I Torremolinos levde han ut sin sanna sexualitet.

Dubbellivet fortsatte så till vida att han inte berättade för släkten om Christer. Först sedan de två varit tillsammans i 15 år fick delar av hans stora familj veta hur det låg till. Christer hade varit med på släktträffarna hela tiden men hittills presenterats som chefen. På den här träffen råkade Christer kalla Manolo för älskling och fasaden sprack. Manolo valde att berätta. Men släktingarna nickade bara på huvudet och sa som det var:

  • Vi trodde du skulle berätta något som vi inte visste. När ska ni gifta er?

Helt enkelt är det inte att leva som öppet homosexuell i Spanien. Manolo som idag är 75 år gammal har minnen från Francotiden då homosexuella var lovligt villebråd. Utan förklaring kunde man bli misshandlad av Guardia Civil.

“Det var jag som fick lära mig spanska istället”

Christer ville direkt att Manolo skulle följa med honom till Sverige när det var dags för hemresa. Det gjorde han inte men inom en månad hörde han av sig: Jag kommer!

Kompisarna rådde honom att inte åka och i alla fall behålla jobbet. Men Manolo löd inte. Han kom till Sverige utan att kunna något annat språk än spanska. Han fick förstås bo hos Christer, han gick på SFI och han fick ett städjobb på skolan på kvartstid.

  • Svenskan gick inget vidare. Det var jag som fick lära mig spanska istället. Men sedan började det där med maten att dyka upp. Han lagade all mat till en tillställning på Medelhavsmuséet som Rotary anordnade. Jag var medlem där och rekommenderade Manolo. Det blev stor succé. När vi skulle ha föräldramöte på skolan tänkte jag att han kunde bjuda på lite spanskt tilltugg. Succé igen och efter det blev han skolans kock helt enkelt.

Men när Manolo blev pensionär ville han tillbaka till Spanien och under våren 2006 flyttade han tillbaka och Christer följde efter och köpte en lägenhet därnere 2007. Året efter sålde han lägenheten i Sverige. Men han hade kvar skolan. Så under ett antal år pendlade han mellan de två länderna. Bland annat löste han det genom att ta med sig en klass elever till Spanien för att intensivstudera spanska. Dessutom kom ledningsgruppen ner till Spanien ibland för möten.

Vi umgås i Torremolinos
Manolo och Christer är gärna värdar för en rejäl tapasrunda i Torremolinos, när vi kommer på besök. Här äter vi levande musslor!
Eller som här en tapas-kväll på favoritrestaurangen Vinoteca i Torremolinos centrum.
Eller som här en tapas-kväll på favoritrestaurangen Vinoteca i Torremolinos centrum.

Men med tiden blev det allt svårare för Christer att hänga med i skolutvecklingen hemma i Sverige och han märkte att han började tappa greppet. Han hade redan utsett en rektor och var under de sista åren bara styrelseordförande och ägare. När han fick möjlighet sålde han därför sin rörelse 2012 som då hade expanderat med mellanstadieskola också. När han sålde hade han precis fått tillstånd att också starta ett högstadium.

  • Företaget som köpte heter Atvexa och hade minst tio gånger så stora muskler som jag och det behövdes för att skolan skulle få den utveckling som var nödvändigt. Så jag ångrar ingenting. Jag fick så bra betalt att jag vet att jag kan leva gott resten av mitt liv här nere. Och här mår jag bra. Solen och värmen gör en gladare än snö, mörker och kyla. Medelhavsmaten är god och nyttig. Med andra ord jag trivs och mår bra, säger Christer.

Några egna barn har det aldrig blivit men Christer menar att han ändå under hela sitt liv haft barn omkring sig och han har accepterat sin lott:

  • Jag tänkte på barn när jag träffade Manolo och tog också upp frågan med honom men han sa nej. Han svarade på sitt självklara sätt ”Jag är snygg för min ålder (56 år) men jag är för gammal för att ha barn.”

*************************************************

Tyvärr tvingas jag nu göra ett tillägg till min intervju, som publicerades för snart två år sedan. Hans älskade Manolo finns inte mer. De fick nästan 23 år tillsammans. Men tidigt i mars avled Manolo av en hjärtinfarkt. Saknaden är stor efter honom. Allra störst hos Christer förstås men också hos min familj som fick chansen att lära känna honom.