Kulturredaktören
som är hemma också
hos de intagna på häktet

Han läste in en kandidatexamen i religionsvetenskap och en magisterexamen i filosofi på fyra år. Men inte nog med det; under samma period jobbade han halvtid inom kriminalvården.

– Ja, det har nog varit studier och arbete genom hela mitt liv så här långt. Så mycket mer har det inte funnits utrymme för. Jag har ett outsinligt behov av lärande men också att få praktisera tankarna som detta föder i verkligheten.

Idag jobbar Erik Jersenius, 32 år, som kulturredaktör på Vestmanlands Läns Tidning (VLT). Jag träffade honom som ung reporterpraktikant på Norrköpings Tidningar för tio år sedan, när jag var nyhetschef. Redan tidigt imponerades jag av hans goda journalistiska hantverk och välformulerade språk men också över hur försynt han var. Många unga män med ambitioner (och det har Erik!) brukar ställa till mycket väsen för att visa att de är värda något men det gjorde aldrig Erik. Han bara gjorde sitt jobb, stillsamt och fokuserat.

Det gamla fängelset i Norrköping var häkte under många. Här jobbade Erik parallellt med jobbet som journalist.

Av en slump fick jag senare veta att han också under den här tiden efter att studierna avslutats fortsatte att jobba inom kriminalvården för att fylla ut inkomsterna som inhoppsvikarie.

– Ja, under en rätt lång tid jobbade jag på häktet i Norrköping, den del som inrymdes i det gamla fängelset vid Folkparken.

Och det är där jag vill börja den här berättelsen. Den berättar nämligen rätt mycket om hur Erik är som person.

– Det var en trevlig och bra arbetsplats. Personalen där utförde ett mycket kvalificerat men underbetalt arbete och det var otroligt roligt att jobba med dem. Nidbilden av dem som hårdbarkade tuffingar stämmer inte alls in på mina erfarenheter. Tvärtom, på häktet handlade det mycket om att samtala och lyssna och om att vara en medmänniska. Det var en öppen anstalt där de intagna rörde sig fritt inom området. De jobbade och studerade. Där träffade jag massor av människor med en annan bakgrund och det är bra att bli påmind om den tuffa baksidan av vårt samhälle.

“Paniken låg på lut
och pulsen gick i taket”

Erik menar att många har haft otur i livet men tycker inte heller att man då bara kan acceptera att de begår grova och fula brott.

– Vi har alla ett eget ansvar för våra handlingar och liv, så man ska inte bara förlåta. Vi måste kunna ställa krav. Och visst var det tufft ibland. Jag fick bland annat ett allvarligt dödshot riktat mot mig. Det var mycket obehagligt. Under en annan incident var det inte långt borta att det hade gått riktigt illa. Jag och ytterligare en vårdare blev instängda i ett rum och den intagne stod utanför dörren och sprutade in innehållet i en pulversläckare. Det är direkt farligt eftersom luften då tar slut fort i ett litet utrymme. Paniken låg på lut och pulsen gick i taket. På den tiden var jag inte speciellt stor och stark men tillsammans lyckades vi två ändå sparka upp dörren och komma ut. Det var riktigt otäckt.

Eriks försynta sätt visade sig vara väldigt användbart på anstalten när det kärvade till sig.

– De sa att fick man bara in mig på en stökig avdelning så blev det lugnt ganska fort. Jag verkade ha lätt för att inge förtroende utan att egentligen göra något speciellt. En gång kom det in en finsk medborgare som vägrade uppge om han hade några identitetspapper. Han bara teg. Då skickade de in mig och det dröjde inte länge förrän han tog fram sina papper. Men till saken hör att han bara någon vecka senare högg kniven i huvudet på en person. Så man få inte förledas att tro att man inte skulle kunna råka ut för något, när man blir ensam med en våldsam person.

Trots att Erik som kulturredaktör alltså är långt från ”plitarnas” vardag idag pratar han med stor värme om tiden inom kriminalvården. Jag minns att jag tänkte då när han berättade första gången: ”Men hur klarar en sådan relativt smal och försynt person det tuffa livet.” Nu vet jag att det var just de egenskaperna som han använde till sin fördel. Men kanske utan att förstå det själv. Han var bara sig själv.

Nu är det mars 2017 och vi har stämt träff vid järnvägsstationen i Eriks nya hemstad, Västerås. Hit flyttade han så sent som i maj förra året när han fick sin nya tjänst.

– Västerås är en helt ny stad för mig. Har ingen som helst anknytning hit. Det närmaste jag kan komma är att min farfars bror hade ett konditori i Eskilstuna förr och det ligger ju i Sörmland.

Redan första året som kulturredaktör fick han utmärkelsen Årets textförfattare bland VLTs tidningar.

Trots att han är så ny som kulturredaktör har han uppenbarligen redan satt avtryck i staden. När jag hittar honom i vänthallen är han inbegripen i en mobilsamtal med en konstnär någonstans i Västerås. Och han hinner inte ens hälsa på mig förrän en person kommer fram till honom och vill stämma träff.

– Ja, det är roligt att jag börjar få ett kontaktnät. Jag ska bevaka kulturen för hela VLTs spridningsområde alldeles själv så redan tidigt tog jag kontakt med de olika kulturorganisationerna- och institutionerna och gjorde klart för dem vilka villkor jag måste jobba under. Det är ju omöjligt att hinna bevaka kulturlivet på det sätt som tidningarna kunde tidigare, när de anställda var så många fler. Jag gör förstås nedslag i verkligheten med en utställning eller evenemang med jämna mellanrum men i övrigt måste jag bevaka kulturen utifrån ett vidare perspektiv, notera företeelser i samtiden och blicka bakåt hur samhällsutvecklingen påverkar vår syn på kulturen här i Västerås och i världen.

Erik framför huset där hans arbetsplats numera inryms.

Och Erik har redan hunnit med en hel del. Nu senaste satte han den nya Disneyfilmen Skönheten och Odjuret i ett historiskt perspektiv, och den åttonde mars skrev han om Rickard Wagner av alla. Hans många fantastiska kvinnoroller stod i centrum. Gå gärna in på hans facebooksida så kan ni överblicka hans breda kulturbevakning.

Men nu går vi händelserna i förväg. Vi måste börja där Erik hör hemma. I Östergötland. Han föddes i Finspång, växte upp i Norsholm och flyttade sedermera till Norrköping med sin familj som består av mamma Ing-Marie, pappa Tommy och två år äldre systern Kristina. Mamma är sjuksköterska, pappa är civilingenjör med ekonomisk inriktning. Systern blev också civilingenjör medan Erik blev den som fick stå för humanioran i familjen.

Erik sista året på Hagagymnasiet.

Redan tidigt i livet visste han att han ville bli journalist eller författare. Och det har att göra med Tintin och Stålmannen.

– Jag slukade alla Tintin-böcker. Han var ju journalist även om han sällan skrev några artiklar. Han kombinerade jobbet med alla äventyr och det lockade mig. Min pappa var dessutom en stor serietidningssamlare när han var ung och så fort jag kom hem till farmor gjorde hon en stapel av pappas gamla tidningar om Stålmannen och så satt jag mig ner och systematiskt läste igenom allihop. Och Stålmannen var ju egentligen Clark Kent, den välklädde journalisten. Att kombinera det äventyrliga livet med berättandet – det var det jag drömde om!

Hemma hos honom läste man mycket både högt och tyst. Biblioteket var en viktig plats. Och det är det än idag för Erik. Numera kan man ju hitta det mesta genom några klick på nätet men förr gick Erik alltid till biblioteket för att få veta mer om allt han undrade över. Och det var mycket:

– Jag var väldigt intresserad av historia redan som riktigt liten. Läste barnböcker som berättade om historia. Och det fortsatte upp i åren. Jag kunde få bibliotekarierna att leta i husets allra mörkaste vrår efter något som jag ville läsa. Det fanns ju hela tiden tusen nya saker att ta reda på. Jag gillar fortfarande biblioteken men inser kanske att jag inte behöver jaga livet ur bibliotekarierna längre för att hitta allt jag söker.

Med sig hemifrån fick han också musiken. Den spelade stor roll i familjen under hela uppväxten. Man sjöng och spelade tillsammans.

– Jag växte upp i en kristen miljö. Mamma växte upp i en frikyrklig familj i Vireda medan pappa tillhörde svenska kyrkan i Bankeryd. Och musiken har ju alltid spelat stor roll för kyrkorna. Pappa spelade piano och det gjorde min syster också. Jag försökte lära mig men insåg tidigt att jag inte skulle bli lika bra som de var. Så för mig var det sången som gällde i första hand fram till jag var färdig med motoriken. Då lärde jag mig spela på mammas gitarr i stället och det är sedan dess mitt instrument. Jag spelar fortfarande. Tycker om att sitta hemma och ta ut melodier och sjunga till.

Som kuriosa kan jag nämna att Erik i somras som alldeles ny i stan ställde upp som allsångsledare tillsammans med tidningens chefredaktör och Niclas Hjulström vid ett offentligt arrangemang. Så nog kan han sjunga alltid.

Erik gick i lågstadiet hemma i Norsholm men flyttade sedan över till en musikklass på Hagaskolan inne i Norrköping. Där gick för övrigt redan hans syster. Många sökte sig till skolan från olika håll och inte bara för musikens skull. Den hade ett rykte som en skola för studiemotiverade elever från medelklassmiljön. En ganska homogen grupp.

“Jag har inte alltid haft tålamod
att lyssna på lärarna”

– Jag var nog också rätt duktig i skolan men jag har en egenhet som ställt till det för mig ibland. Jag jagar gärna mot egna mål och vill skapa utifrån mig eget huvud. Då har jag inte alltid haft tålamod att lyssna på lärarna eller andra när de först försökt lära ut grunderna. Jag skrev långa fantasifulla berättelser när jag var mindre, men jag hade problem med det skrivna språket för att jag inte hade tålamod att lära mig grammatik och stavning. Det var först i högstadiet faktiskt som jag fick ordning på den delen. Samma sak gällde för musiken. Jag ville göra egna kompositioner från början när jag spelade gitarr. Hade inte tid att lära mig genom att traggla skalor eller musikaliska grundbegrepp.

Jag känner igen mycket av det Erik berättar från min egen son, Klas. Han var precis likadan genom sin uppväxt. Trodde han kunde gå innan benen bar, trodde han kunde cykla utan att ta reda på hur man bromsar, tyckte kulturskolans gitarrlektioner var tråkiga, satt hellre hemma vid datorn och lärde ackorden, och han skrev tidigt långa berättelser om allt möjligt men med rätt många fel både i stavning och grammatik. Kul att känna igen sig när Erik berättar om sin uppväxt. Han påpekar också att han absolut inte betraktades som en rebell i skolan för det, vilket jag heller inte tror att min son gjorde. De var nog rätt välartade båda två.

– Ja, jag var väldigt ordningssam och duktig i övrigt men det kunde skära sig mellan mig och lärarna för att jag hade ett mål med undervisningen och de ett annat. Men när jag väl började gymnasiet och mognade själv så gick det mycket bättre. Då hade jag fattat och då blev det helt OK att ge utlopp för min kreativitet. Man fick också en helt annan relation till lärarna som skapade mer frihet i uttryckssätten hos oss elever.

Erik kände sig aldrig ensam eller utanför i skolan. När han var ung lekte han mycket och älskade att vara regissören. Det vill säga den som satte ramarna för leken.

– Ibland kanske folk tyckte att jag bestämde för mycket men det var ofta roliga grejer jag fantiserade ihop. Jag fick utlopp för mitt historiska intresse när jag hittade på lekarna. Och så har jag nog alltid tyckt om att uppträda. Jag vågade definitivt sjunga inför skolpubliken men jag tyckte också om att hålla föredrag, berätta för andra allt jag hade lärt mig.

Erik beskriver sig själv som en person med ett starkt överjag. Jag vill kalla det god självkänsla.

Erik beskriver det som att han har och alltid har haft ett starkt överjag. En individualist mer intresserad av att uppnå resultat för sig själv än för ett lag. Jag skulle vilja kalla det en god självkänsla, något som byggs upp hemifrån, att man tillåtas och uppmuntras vara den man är också med sina små egenheter.

Studenten tog han på Hagagymnasiet och valde linjen med kulturell inriktning eftersom den stora drömmen var att inte bara bli journalist, utan kulturjournalist på någon stor drake. En och annan lärare hade redan under högstadietiden skakat på huvudet åt Eriks ambitioner och menade att det var ytterst få förunnat att få jobba som kulturjournalist, speciellt på rikstidningarna. Efter studenten var det dags för universitetsstudier. Men han tog inte den givna vägen med Journalisthögskolan direkt eller kulturvetarlinjen på universitetet. Han började läsa religionsvetenskap på Linköpings universitet som han sedan också kombinerades med studier i filosofi.

– Jag har en stark kristen identitet med mig hemifrån. Det går ju inte att bevisa att det finns en gud men i min värld har gud alltid funnits som ett existensbegrepp. Han har tillhört konceptet, normen är att Gud finns, så kan man säga. Men under gymnasieåren drabbades jag av en existensiell kris och började läsa mycket. Jag kämpade för att hitta en existensiell och intellektuell grund att stå på för att kunna närma mig världen. Var enormt kunskapstörstande och då passade religionsvetenskap och filosofi bra.

Familjen samlad under en av sina utlandsresor. Här är de nere i en saltgruva i Bayern.

Under hela barndomen fick han också internationella utblickar. Familjen reste mycket runt om i Europa och även Nordamerika fick besök. Men till skillnad från min son som alltid tyckt Sverige varit för trångt med en stark vilja att bosätta sig utomlands, är Erik mycket hemmakär. Han hade inga planer på att läsa någon annanstans än i Linköping. Han har fortsatt att hellre gräva där han står än att dra vidare till större städer. Närmiljön rymmer hela världen bara man ser den.

– Ändå flyttade jag så småningom till Uppsala. Men det berodde på att jag träffade en tjej som läste där så vi blev sambor. ”Men du tycker ju bara om att ha tråkigt” sa hon till mig när jag tillbringade nästan all tid hemma med att läsa.

Erik var inne på att doktorera eftersom han hade så roligt när han fick lära sig mer och mer. Men samtidigt fanns drömmen om journalistiken kvar. Inte minst då han ofta fick beröm för sin förmåga att enkelt och med ett vardagligt språk formulerar något som egentligen är väldigt komplicerat. Att helt enkelt vara inkluderande och inte bara skriva för de redan invigda.

Därför sökte han in på journalisthögskolans tvååriga utbildning för dem med en akademisk examen. Och plötsligt mötte han en helt ny värld. En värld där han inte kände igen sig och det blev relativt ensamma år för honom.

“Det var en knepig tid.”

– Det var en knepig tid. Verifierbara fakta som jag tycker är viktigt stod inte högt i kurs. Både lärare och elever var värde- och kunskaps-relativistiska. De tyckte varken att det fanns något som var rätt eller fel, falskt eller sant. Och det är ju en intressant inställning när man ska jobba som journalist. Sanningen är väl den man ska arbeta med.  Gruppen som mest bestod av kvinnor hörde hemma i övre medelklassen i Stockholm och hade ett perspektiv som jag inte kände mig hemma i. Storstadsmiljön passar inte mig riktigt. Vi hade flera konflikter om grejer jag skrev och de tyckte jag var helkonstig som dessutom ville göra min praktik på en landsortstidning som NT. När DN, Svenskan, SVT och T4 fanns. Men jag var inte intresserad.

Det var ute i landet Erik ville verka och det har han fortsatt med. Under flera år hölls han inom NTM-koncernens två tidningar, NT och Corren, som vikarie. Han har senare lockats till arbetsplatser i Stockholm men gästspelen har varit korta. Han trivs i det som stockholmarna kallar ”landsorten”. Där är han och jag väldigt lika.

Erik berättar ett exempel från sin tid som lokalredaktör i Åtvidaberg som belyser hur han tänker.

Genom ett tips fick han veta att en 83-årig kvinna nekats en operation som skulle göra henne fri från svår smärta. Orsak: hon var för gammal. Men kvinnan fick sin operation vid ett privat sjukhus i Stockholm, där man inte ansåg att det fanns några risker med att operera henne bara för att hon var gammal. Kvinnan blev helt besvärsfri och kunde fortsätta sitt aktiva liv. Erik skrev en anonym artikel eftersom kvinnan inte vill ställa upp med namn. Det gjorde hon dock i Expressen sedan man fått nys om historien, och den vägen spreds den sedan över världen:

– Händelsen blev till och med ett slagträ i den politiska debatten i USAs kongress när Obamacare skulle röstas igenom. En ledamot från Texas använde berättelsen som ett exempel på vad som händer när sjukvården finansieras av skattemedel.

En enskild berättelse från en liten lokalredaktion vävdes in i en stor händelse i världen.

– Jag har alltid haft en väldig respekt inför det arbete som ska göras där jag är. Jag vet att jag kan hitta den största berättelsen just där.

Att belysa världen i den lokala berättelsen är inte svårt.

Efter att ha jobbat ett antal år som inhoppare på NTM-tidningarna insåg Erik att det inte var hållbart i längden att fortsätta så här. Detta var i spåren av finanskrisen och tidningarna vågade inte anställa. Så när ett längre vikariat blev ledigt på Gefle Dagblad sökte Erik och fick det. Utan att tveka flyttade han till Gävle och blev nyhetsreporter.

– Jag har haft två stora förebilder som journalist. Den ena är Gunnar Bolin, känd kulturjournalist på radion och Gunilla Kindstrand, som under min ungdom ledde kulturprogrammet Röda Rummet i TV. Hon var så bra på att på ett sofistikerat sätt popularisera svåra saker. När jag kom till GD visade det sig att hon samtidigt rekryterats som kulturredaktör till tidningen. Ett häftigt sammanträffande som varit helt avgörande för mitt yrkesliv så här långt!

Så småningom tog han nämligen mod till sig och vågade sig in i hennes rum. Trots att han var anställd som nyhetsjournalist kunde han tänka sig att göra recensioner och andra insatser till kultursidorna.

– Hon sa ja direkt och sedan dess har det funkat bra mellan oss. Hon är nog den som enskilt har betytt mest för mig som yrkesmänniska. Tiden när jag skrev åt kulturen på GD var en lekfull tid, jag fick frihet att testa och skriva som jag ville.

Men också tiden som nyhetsreporter på GD var mycket roligt. Miljön var kreativ och det fanns fortfarande pengar att använda.

– Och det fanns en riktigt konkurrent i Arbetarbladet. Det betyder mycket för kvaliteten.

När vikariatet tog slut följde Erik med Gunilla Kindstrand, som då blivit chefredaktör för Hälsingetidningarna, med huvudort i Söderhamn. Erik fortsatte dock att bo i Gävle. Det innebar att han fortsatte att jobba inom samma tidningskoncern, Mittmedia. Han blev landstingsreporter och gjorde bland annat en uppmärksammad serie om vilken inverkan storstadskoncentrationen får på en avfolkningsbygd som Hälsingland.

– Det är ett stort och komplext problem och inte alls så enkelt som många vill göra det. Vi måste ju på allvar diskutera vad vi kan göra för att våra samhällen ska överleva. Det går ju inte bara att kräva att alla service ska vara kvar när underlaget saknas. Diskussionerna om BB i Hundsvall är ett sådant exempel. De flickor som skulle föda finns ju inte kvar längre. De har flyttat. Och till slut blir det ju orimligt att alla byskolor ska vara kvar. Det finns ju en annan viktig princip som då sätts på undantag. Nämligen alla barns rätt till en likvärdig utbildning. Den är ju viktig som en motvikt till den populism som växer sig allt starkare. Det är den debatten som måste föras. En regional opinion behöver bildas som diskuterar vad som kan göras för att resurserna ska spridas bättre över landet.

Senare gjorde han också en artikelserie i fyra delar som publicerades i alla Mittmedias tidningar från Gävle i söder till Östersund i norr om den regionala kulturpolitiken. Den avslutades med en stor intervju med kulturminister Alice Bah Kunkhe.

– Den serien ingår numera i kurslitteraturen på Stockholms universitet. Det är jag jättestolt över.

Och nu finns han alltså på VLT som vid årsskiftet 2015/2016 blev en del av Mittmedia-koncernen. Daniel Nordström från Arbetsbladet blev ny chefredaktör och värvade Erik som ny kulturredaktör.

Utsikt mot Svartån från Eriks fönster.

Privat lever Erik ensam i en lägenhet bara fem minuters promenad från sin arbetsplats och med utsikt över Svartån, som ringlar sig genom de centrala delarna av Västerås.

– Det kan låta konstigt men jag trivs faktiskt ganska bra med mitt eget umgänge. När jag är ledig har jag väl inarbetade rutiner. Jag tränar på gym tre gånger i veckan och springer en slinga på sju kilometer tre gånger i veckan. Jag har alltid sprungit och har till och med deltagit i Stockholm maraton.

På sina lediga dagar går han upp lagom för att kunna fika någonstans i stan vid tio, sitter kvar i kanske fyra timmar och läser och skriver. Sen träning. På kvällen middag på någon restaurang och sedan bio. Han ser mycket film.

– Jag är nog lite som en pensionärsfarbror eller änkeman. Men det innebär inte att jag saknar vänner. Mina barndomsvänner finns kvar även om de inte bor här. Däremot har jag nog alltid kommit bättre överens med människor som är lite äldre än jag.

Erik och VLTs chefredaktör Daniel Nordström, som lockade honom till Västerås, får besök under en fikapaus.

Han erkänner att det finns risker och är vanskligt när men lägger ner alltför mycket på sin jobbidentitet.

– Det kan vara känslomässigt jobbigt om något hänt på jobbet som man tagit illa vid sig av. När man då kommer hem har man ingen att prata med för att få ett perspektiv genom en annan människas syn på det som har hänt. Så det är nog bra att hitta en bättre balans, säger han samtidigt som han just nu har fullt om med att lära sig mer om sin nya hemstad och sitt nya jobb som kulturredaktör. Och att lära nya saker älskar han. Så balansen får kanske vänta lite.