Hon vill att jag ska beskriva henne som den stickande mormodern. Men jag vet inte jag. Visserligen är hon numera pensionär och hon stickade på en mörkrosa kofta till barnbarnet Rut, 4,5 år, under de dagar vi umgicks. Men att beskriva Annelie Ewers så vore att begränsa synfältet.

I solen hemma på terassen i Pragmatefti, en liten by på grekiska fastlandet, var det kanske den dominerande sysselsättningen, men hennes tid fylls definitivt med tusen andra saker, både i Arkadien och Öland. Två landskap hon numera delar sin tid mellan.

Jag har träffat Annelie otaliga gånger på hennes jobb på FOJO (Institutet för fortbildning av journalister) i Kalmar och i hemmet i Norrby på Öland, men aldrig i hennes andra hem i Grekland. Så nu när jag vill berätta om henne i min blogg är det helt naturligt att jag valt att träffa henne där.

Att resa till Annelies grekiska paradis är inte något man gör i en handvändning. Min resa startade med flyg från Arlanda klockan sex på morgonen till Aten. Fyra outhärdligt tråkiga timmar tillbringades på den fulaste och stökigaste busscentral jag någonsin sett, innan den undersköna fyra-timmarsturen mot slutmålet tog vid. Strax efter åtta plockade Annelies man Jim upp mig i jeepen i byn Sabatiki på Peloponnesos östra kust. Att paret skaffat en jeep förstod jag när resan mot Pragmatefti började. Uppför, uppför och sen lite brantare uppför och till slut en lodrät kurvig smal gränd mellan vitrappade grekiska hus, innan vi nådde fram till det fantastiska hus, som paret gemensamt har renoverat de senaste 15 åren och håller på att renovera fortfarande måste väl tilläggas.

Men till allt detta återkommer vi. Jag vill börja med Annelies och min gemensamma historia som sträcker sig mer än 30 år tillbaka i tiden. Jag var vice ordförande i Journalistförbundet och stod i startgroparna för att dra igång en etisk kampanj. Vi kontaktade FOJO för det praktiska genomförandet. Jag visste att de var bra på sådant sedan jag suttit i FOJOs styrelse under ett antal år tidigare. Annelie var då en av utbildningsledarna. Just det året 1988 utnämndes hon till chef (senare prefekt när FOJO inordnades i universitetsvärlden) för organisationen. Tillsammans med hennes kolleger Marie Kronmarker och Kurt Nurmi kuskade vi land och rike runt och ordnade etiska seminarier. En fantastiskt rolig tid. Att få prata etik och journalistik med journalister från hela landet. Kan det bli roligare?

Under det här året fick min man Patrick dessutom jobb som utbildningsledaren på FOJO. Han började sin anställning i januari 1989 och familjen flyttade från Östersund till Kalmar. Annelie blev hans chef.

Patricks tid på FOJO blev ingen lycklig tid. Utan att vi förstod det då, var han redan starkt påverkad av den tumör som växte inne i hans hjärna. Han var olycklig, blev lätt aggressiv, var trött och frånvarande trots att han fått ett nytt jobb som han längtat efter länge. Han hade svårt att genomföra de ofta rätt komplicerade arbetsuppgifter som hör till, när man ska sätta ihop avancerade kurser för kunskapstörstande journalister. Annelie som inte kände honom tidigare undrade vad det var för fel på henne som chef som inte kunde hantera honom. Hon tvingades till och med söka psykologhjälp för att försöka förstå. Om detta visste jag ingenting. Jag hade nog med att försöka förstå vad som hänt med honom när han var hemma. Vi pratar om denna tid nu när vi träffas 30 år efteråt.

”Det var inte mitt fel. Det var tumörens.”

– När han fick sitt svåra epileptiska anfall på jobbet 1991 var det faktiskt som en sten föll från mitt hjärta. Jag fick den förklaring jag behövde för att kunna gå vidare som chef. Det var inte mitt fel. Det var tumörens, säger Annelie.

Men vänskapen mellan oss två förblev intakt. Och så småningom blev det istället jag som fick roliga uppdrag av FOJO, när den omfattande internationella verksamheten började ta fart i början på 90-talet. För min del innebar det att jag fick förtroendet att vara kursledare eller föreläsare vid ett antal tillfällen för satsningen på vidareutbildning av journalister i de gamla öststaterna. Jag fick lära känna ett Ryssland, vars invånare charmade mig totalt, efter kurser i både Sankt Petersburg, Moskva, Penza och Irkutsk.

Men nu är det dags att börja från början. Annelie är född 1950 och hennes föräldrar hette Siv och Cir. Trots att jag alltid förknippat Annelie med Öland visar det sig att hon faktiskt föddes i Härnösand.

– Det hade med pappas jobb på posten att göra. Inom posten gör man karriär genom att flytta. Pappa ville egentligen bli lärare men pengarna tog slut. Så han valde den postala karriären istället. Och det var väl tur för det var så han träffade min mamma. Hon jobbade på telegrafen i Mönsterås och pappa kom dit som postassistent.

Mamma Siv, som enligt Annelie inte bara var snygg utan otroligt vacker, var bara 16 år när hon träffade den nio år äldre Cir, men kärleken är obeveklig. Redan som 21-åring stod hon brud och flyttade med honom till Malmö. Men när hon som 23-åring födde Annelie hade postens befordringsgång tagit dem till Härnösand där de blev kvar lite drygt fem år. Därifrån flyttade de till Värnamo. Men när Annelie var nio nådde Cir äntligen karriärens ”slutstation”. Han blev postmästare i Borgholm, ett jobb han behöll ända tills det var dags för pension 1980. Annelie pratar om sina föräldrar med stor värme och beundran.

– De var väldigt förtjusta i varandra och i mig. Jag har haft en mycket trygg och tillåtande uppväxt.Vi hade sällan konflikter hemma istället fanns där ett milt vansinne och mycket skratt. De har gett mig ett bra självkänsla. Jag kände att allt var möjligt för mig också som tjej. Mamma var hemmafru under hela min uppväxt och ibland har jag ställt mig frågan varför hon inte jobbade. Samhället hade mått bra av hennes stora samhällsintresse, och intresse för litteratur och konst. Men mina klasskamrater älskade att komma hem till mig för att mamma fanns där.

”Han var en god lyssnare men också
full av humor och galna upptåg.”

– Min pappa var också en fin människa. Han var oerhört omtyckt som chef. Det fick jag klart för mig när han dog för åtta år sedan. Folk hörde av sig och berättade hur mycket han betytt för dem. Han var en god lyssnare men också full av humor och galna upptåg. En av hans vänner ringde och berättade en rolig episod från Härnösand bland annat. De två var ute och fiskade men vattnet var grumligt och dyigt så de kunde inte se om det fanns någon fisk. Ficklampan klarade inte av att lysa upp tillräckligt. Då tog pappa fram en kondom ur fickan och trädde den över ficklampan så de kunde sänka ner den!

Annelie hittade brev hennes pappa skrivit och tal han hållit när hon gick igenom hans saker.

– Han var en verklig språklig ekvilibrist, skrev underhållande och underfundigt. Ja, han skrev till och med teaterpjäser. Så jag vet var jag fått min stora lust att skriva ifrån.

Annelie fick aldrig några syskon. Till föräldrarnas stora sorg. Men Siv hade som 13-åring drabbats av en brusten blindtarm och varit ytterst nära döden. Flera av hennes inre organ tog skada och efter att Annelie hade fötts avrådde läkarna dem från att skaffa fler barn eftersom Siv kunde dö.

Trots att hon trivdes så bra med sina föräldrar flyttade hon hemifrån redan som 16-åring. På den tiden var det nödvändigt för ungdomarna på Öland som ville studera vidare efter högstadiet. Bron över Kalmarsund kom först 1972, då Annelie redan tagit studenten. Veckopendling blev nödvändig och på fredag eftermiddagen fick hon ta färja till Färjestaden.

Annelie åkte gärna hem över helgerna. De var ett stort kamratgäng som hade roligt tillsammans.

– Men jag var aldrig nån partypingla. Det var oftast jag som gick hem först. Jag gillar fester men de ska vara på mina egna villkor. Jag har alltid varit lite asocial på det sättet. Gärna fest men helst bara med folk jag känner.

Men lite vild var hon också. Speciellt som hon hade en vän som gärna testade gränserna. En gång liftade de till Malmö eftersom kompisen träffat en 20 år äldre man. På kvällen festade de på en klubb men Annelie hade inte räknat med att kompisen ville följa med den äldre mannen hem, utan sällskap. Ett par på klubben förstod hennes belägenhet och erbjöd henne att sova i deras lägenhet.

– Jag fattade inte att mannen hade andra avsikter. Trots att frun sov i rummet bredvid kom han in i mitt rum, låste dörren och kastade sig över mig. Han var stark och våldsam. Den panik jag drabbades av då är den värsta jag varit med om i hela mitt liv. Men våldtäkten blev aldrig genomförd. Han var för full och tuppade av. Jag flydde i panik från lägenheten och vandrade sedan omkring i ett nattligt Malmö uppskakad, rädd och ensam.

1969 var det dags för studentexamen men Annelie hade ingen aning vad hon skulle göra därefter. Hon gick till en yrkesvägledare som lyssnade på hennes intressen och sedan spontant bara sa: ”Varför blir du inte journalist?”

– Allt föll på plats. Jag älskade ju att skriva. Uppsatsskrivningen i skolan var en ren fröjd. Så jag sökte in på Journalisthögskolan direkt. Men tidigare hade jag funderat på att förbättra min franska och hunnit söka till Sorbonneuniversitet. Och därifrån fick jag svar först. Jag tackade ja och åkte till Paris, trots att jag också kom in på JH.

Under året i Paris träffade hon sin första riktiga pojkvän, Jan Tham, som hon för övrigt fortfarande umgås med. Annelie har nämligen skrivit två kokböcker, en om grekisk mat och en om vietnamesisk. Jan har fotograferat till dem båda. Men hon hann också vara seriös student. Under året läste hon (på franska!) både 1700-talslitteratur, statskunskap, geografi och franska.

Väl hemma igen flyttade hon ihop med Jan samtidigt som hon började läsa på JH i Stockholm. Men de unga tu flyttade inte ihop i en liten studentlägenhet någonstans i Stockholms utkanter, utan till en stor våning på Strandvägen. Hem till Jans mamma och styvpappa, välkända medieparet Jeanette von Heidenstam och Allan Hernelius. Tyder på att Annelie fick kunskaper om journalistiken inte bara under utbildningen.

När förhållandet med Jan tog slut flyttade hon till Göteborg, hennes nya pojkvän kom därifrån och hennes enda kontakt in i mediebranschen fanns där, via GT, som hon skrivit recensioner åt under JH-tiden. Så småningom började hon på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, men det är lite för tidigt att fortsätta historien här. Först måste Annelie berätta om en händelse som inträffade när hon under studietiden fick sommarvikariat som lokalredaktör på Barometern i Borgholm.

”Kronprinsen och adjutanten dyker upp
spritt språngande nakna.”

– Jag hade inget körkort och därför anställde Barometern en av mina kompisar som chaufför åt mig över sommaren. Idag tror man inte det är sant! En helg skulle vi åka norrut för att bevaka ett evenemang på söndagen. Men vi åkte redan på lördagen för vi visste att det skulle bli strandfest i Sandvik.

Under festen dyker en stor fin yacht upp söderifrån. En gummiflotte kastas i och mot stranden kommer dåvarande kronprinsen (detta var 1971) och hans adjutant. Under kvällen uppstod tycke mellan den unge prinsen och Annelies chaufför. Det var ingenting mer med det. Nästa morgon fick emellertid Annelie se en syn som hon aldrig glömmer, exklusivt för hennes ögon dessutom eftersom alla andra från gårdagens fest fortfarande låg och sov lite här och var. Under natten hade den kungliga gummibåten slitit sig och drivit långt ut till sjöss.

– Kronprinsen och adjutanten dyker upp, spritt språngande nakna, simmar ut till yachten, bärande sina kläder som ett bylte på huvudet. Den syn som sedan utspelade sig framför mina ögon är något av det roligaste jag sett. De kom nämligen inte upp på den höga yachten i första taget och fick göra flera fruktlösa försök i all sin nakenhet. Till slut kom de iväg.

Annelie avslöjar att hon hade kameran i handen men aldrig tog någon bild. Hon gick ju på JH och hade fått många lektioner i etik. Att låta en ung festlysten kronprins tvingas se dessa bilder på löpsedlar och i tidningar ansåg hon vara oetiskt…

Men historien är inte slut för det. När Annelie och kompisen skulle åka norrut för reportaget hittade de inte bilnycklarna. De fanns i prinsens byxor. Det samtal som ringdes till någon hovanställd på Solliden den morgonen skulle jag gärna velat höra. Nåja, flickorna fick bilnycklarna. Inte av kronprinsen, inte av adjutanten, utan av en äldre anställd på slottet.

Nu åter till Handelstidningen i Göteborg där Annelie fick fast jobb 1972.

– Jag trivdes enormt bra där. Och från dag ett då jag bara var provanställd hamnade mina grejer på ettan vilket stärkte mitt självförtroende. Det var en fantastisk arbetsplats. Klimatet var omfamnande och samhällsengagemanget stort. Men tyvärr blev jag inte kvar särskilt länge eftersom tidningen lades ner.

Därefter jobbade hon bland annat på ”flicktidningen” Hennes, som numera också är nedlagd.

– Vi var flera som började där efter att vi blivit arbetslösa från GHT, bland annat Christina Jonsson och Meta Andersson. Vi drev under en tid en feministkampanj inspirerade av Kvinnor kan-rörelsen och vek ut nakna pojkar bland annat (dock inte kronprisen…). Det var roligt!

Men dagstidning-världen lockade liksom en ny pojkvän och hon hamnade på Arbetet i Malmö under den legendariske notischefen Erik Eriksson. Jag har också haft honom som chef och vet precis vad hon pratar om när hon säger att det var mer som ett kontorsjobb.

– Man fick små lappar på morgonen som han plockade upp ur sitt kartotek med så kallade uppföljningar. Det blev inte roligare än så. Jag blev senare kvällsreporter istället och fick jobba ihop med Göran Skytte. Han hade en stor inre energi som smittade av sig.

Vi är nu framme vid 1978 och Annelie gör en av sina husaffärer. Hon köpte en inbyggd Ölandsgård i Norrby, som ligger en bit ovanför Borgholm inne i landet.

– Där tänkte jag bo när jag blev gammal. Men så ringde Janne G på Östra Småland och erbjöd mig att bli konsumentredaktör. Jag slog till när jag insåg att jag då kunde bo på min gård och pendla till jobbet i Kalmar (ja, nu fanns bron)

Vid den här tiden hade Annelie träffat Anders och tillsammans med goda vänner bildade de ett kollektiv på Norrby. (Jag återkommer till hennes olika förhållanden längre fram…)

– Det var en nyttig erfarenhet med både positiva och negativa förtecken. Vi upptäckte rätt snart att vi hade väldigt olika krav på ordning till exempel. Sedan skapade det faktum att jag var ägare till gården en viss obalans i gruppen så efter ett par år sprack experimentet. Men vi förblev goda vänner med de som flyttade ut.

Under tiden hon jobbade på Östran fick Annelie ett dramatiskt missfall. Hon förlorade barnet i 20:de veckan sedan hon drabbats av Myom – cystor som växte i livmodern så att barnet inte fick plats.

– Jag vaknade på morgonen med en fruktansvärd värk. Tog taxi in till sjukhuset och svimmade när jag kom innanför dörrarna. Jag akutopererades och den lilla flickan överlevde själva ingreppet men dog några dagar senare. Jag blev oerhört förtvivlad av händelsen och sjukskrev mig. Kunde inte se att jag ville gå tillbaka till jobbet alls.

En av arbetskamraterna på Östran fick henne att tänka om och livet fortsatte. Men vardagen på Östran blev lite väl grå och 1984 ville Annelie vidare. Hon hade nu fått sina två flickor Elin och Erika, idag 36 och 33 år gamla. Hon sökte och fick jobbet som utbildningsledare på FOJO. Som kuriosa kan nämnas att Annelie som under 22 år blev ”fru FOJO” aldrig själv gått en FOJO-kurs.

– Det är lite synd när ens allra första jobb är det som är bäst. Tiden på Handelstidningen stod ut och inget tidningsjobb blev lika roligt. Men FOJO lockade. Där fick jag göra rolig research och träffa spännande människor igen, när jag satte ihop de olika kurser som jag hade ansvar för.

Efter fyra år som kursledare började hon känna av suget att få skriva igen. Hon skrev visserligen för en rad tidningar under de här åren som frilans men något saknades.

”Då blev jag erbjuden jobbet som chef!
Varför inte, tänkte jag”

– Kursverksamheten gjorde att jag inte längre hade mina fötter i myllan och jag var beredd att säga upp mig. Då blev jag erbjuden jobbet som chef! ”Varför inte”, tänkte jag. Jag kan göra det några år och lära mig något nytt.

Och nog fick hon lära sig ett och annat om den akademiska världen på det mest handgripliga och brutala sätt. Att här beskriva det intrigspel som uppstod i samband med att nya utbildningar med anknytning till journalistiken startade på högskolan i Kalmar blir för komplicerat. Orsaken var att FOJO då var en fristående utbildning som inte hörde fullt ut till högskolan samtidigt som de nya utbildningarna hade Annelie som chef men tillhörde högskolan. Det blev en mycket infekterad strid om hur FOJOs statliga bidrag fick användas. Under en period var Annelie adjungerad i tre olika styrelser som verksamhetschef för tre olika utbildningar.

– Det var en fruktansvärt jobbig tid och jag blev sönderstressad av alla konflikter. Jag kände att allt hängde på mig. Jag sjukskrev mig och tog mina flickor till Cypern en vecka. Väl hemma igen vandrade jag omkring på Alvaret och tänkte. Efter en månads bortovaro var jag tillbaka. Då hade jag insett att allt inte hängde på mig. Under tiden jag varit borta hade de ju klarat sig. Jag kunde ta det lugnare och mer systematiskt ta tag i de problem som uppstod. Men det var den värsta tiden i mitt yrkesliv.

Men inte slog Annelie sig till ro för det. Nu började istället hennes kanske roligaste tid på jobbet. Tre chefredaktörer från Tanzania var på besök i Sverige och bad SIDA att få titta närmare på vidareutbildningen av journalister, en verksamhet som inte fanns i deras hemland. Det blev startskottet till FOJO:s samarbete med SIDA som utvecklades på ett sätt som ingen kunde ana då i början.

– Dittills hade vi mest haft utbyte med fortutbildningarna i övriga nordiska länder och precis börjat öppna upp för resten av Europa, när vi gick med i European Journalism Training Association (där Annelie senare blev president för övrigt) . Och nu öppnade sig plötsligt hela världen för oss genom samarbetet med SIDA och BITS (Internationellt tekniskt samarbete)

Annelie har inte svårt att fortfarande minnas entusiasmen under de är åren, även om de innebar ett hektiskt liv med mycket resor och många trådar att hålla i som ansvarig.

– Vi tog emot journalister i Kalmar från Östeuropa, Asien, Afrika, Latinamerika, ibland var alla världsdelarna representerade på samma kurs ibland delade vi upp dem. Vi gjorde kurser på temat Journalism and Democracy , Enviroment and Journalism, Women in journalism och vi åkte till de olika länderna och höll kurser på plats.

En omfattande verksamhet drogs igång som sedan utvidgades ytterligare då FOJO startade fortbildningsinstitut både i Sri Lanka, Vietnam och Palestina. Till slut blev verksamheten så stor att själva ursprungs-FOJO behövde ett tydligare ledarskap. Annelie förblev chef för hela verksamheten men tog huvudansvaret främst för den internationella verksamheten.

– Det var förstås ett väldigt roligt jobb men också väldigt ansvarsfyllt. Min budget var på 20-talet miljoner kronor och jag behövde hela tiden förhandla mig till nya pengar för att verksamheterna skulle fortsätta. Jag kände ett väldigt ansvar för alla dem som fick sin utkomst av att jag lyckades. Jag fick inte slarva och jag fick inte bli sjuk.

När Annelie fyllda 62 år slutade hon. Hon hade bestämt sig redan tio år tidigare och var väl förberedd.

– Först när jag slutat insåg jag att jag var mycket tröttare än jag visste. Samtidigt känner jag mig ärligt väldigt nöjd med det jag åstadkom under mina år på FOJO, säger Annelie idag.

Annelies älskade mamma dog först 2015 men de sista åren i hennes liv blev tuffa. Hon drabbades av demens redan vid sekelskiftet. Så mitt i allt annat kände Annelie ett väldigt ansvar för hennes välbefinnande, framför allt sedan pappan först insjuknat i flera stroke och dött 2009.

Men Annelie, 23 år, slog till
med ett hus på 14 rum!

Men nu går vi bakåt i tiden igen. Jag måste berätta om Annelies tre längre förhållande som alla är förknippade med rätt avancerade husköp. Det första äktenskapet varade bara i tre år men hon hann som 23-åring köpa ett stort hus mitt i centrala Lund under tiden. Andra ungdomar kanske skulle tänkt sig en liten trevlig tvåa med Annelie slog till med ett hus på 14 rum! Ett renoveringsobjekt dessutom.

– Vi inredde bland annat en separat uthyrningslägenhet men hann med en hel del arbete på huset innan äktenskapet sprack. Nu ångrar jag att jag sålde huset direkt till en ganska låg penning. Idag är det huset värt massor. Jag har varit där och huset ser likadant ut som när vi renoverade det…

Nästa husköp blev som sagt Norrby, en stor egendom med flera hus och som krävt mycket arbete för att bli som Annelie och hennes dåvarande sambo Anders ville ha det. Annelies och Anders vägar skildes först när deras flickorna var 17 och 15 år gamla 1998.

– Det lustiga är att vi under alla år inte hade något som helst intresse av det stora landet i väster. Jag hade ju rest över i stort sett hela världen men aldrig besökt USA. Nu är Anders gift med en amerikanska och jag är gift med en halvamerikan och vår yngsta dotter Erika bor i New York. Så sen sekelskiftet kan man säga att hela familjen haft klippkort till USA.

Annelie är gift med Jim sedan 2001. Han är svenskamerikan men har växt upp i Libanon bland annat. De träffades genom jobbet men det sa inte klick på en gång.

– Vi träffades första gången när vi skulle starta vår satsning i Palestina. Jag skulle åka ner men visste ingenting om om konflikten eller landet. Jag fick rekommendationer att ringa Jim som då jobbade som dokumentärfilmare. På vinst och förlust lät jag honom följa med mig till Palestina. Och det visade sig bli lyckat. Jim blev allt mer involverad i FOJO:s verksamhet och så småningom också i dess chef.

Och naturligtvis måste det bli ett hus till nu när ett nytt äktenskap uppstått. De har varit ett par i snart 20 år. Under flera år tillbringade de semestrarna på en taverna med pensionat i Sabatiki. En dag fick de veta att den lilla vita byn Pragmatefti högt där uppe på berget ovanför, hade ett hus till salu. Och de slog till. Sedan 2003 är detta deras andra hem. Här tar de ständigt emot besök – släkt och vänner är alla välkomna. Äldsta dottern Elin har fått två barn, Ruth (som ska få koftan) och lille Sam. Jim har två söner med familj som också gärna kommer hit. Och vänner finns det gott om och inga har något emot att tillbringa några avslappnande dagar här. Fast avslappnande är en sanning med modifikation. De två hajkar oupphörligen i bergen och gästerna följer gärna med. Det gjorde jag också, men efter tre timmars vandring uppför och nedför återhämtade mina vader sig inte på tre dagar. Annelie däremot verkade helt oberörd av den ”lätta” vandringsled, som hon valt ut.

De två har samtidigt lagt ner ett gigantiskt jobb på att få huset som de vill ha det. Jim murar och rappar, Annelie tillverkar färg och målar och gemensamt har de skapat ett fantastiskt fint hem med utsikt över Medelhavet åt ena hållet och bergen åt det andra. De har gjort sig hemmastadda i byn och alla andra större och mindre byar som ligger som ett pärlband längs den peloponnesiska kusten. Annelie pratar grekiska, Jim lite sämre, men var de än går känner de människor. Grannar, krogägare, bilmekaniker, järnhandlare, blomsterhandlare. Jag blir djupt imponerad och förstår hur mycket tiden här nere betyder för deras välbefinnande. Fast kontrasten i Norrby behöver de lika mycket.

Ja, allt detta och mycket mer pratade Annelie och jag om i var sin solstol på den vita stenstranden i Fokiano. Solen gassade, stranden var fylld av förstamaj-lediga greker från när och fjärran och vid strandrestaurangen serverade ägaren Costas (förstås en god vän till Annelie och Jim) fantastiska rätter i en strid ström. Hit åker Annelie och Jim minst en gång i veckan under Greklandsvistelserna trots att resan tar mer än en timme upp och ner på smala bergsvägar. Men utsikten är vidunderlig under resan och maten fantastisk hos Costas. Och så finns ju havet att bada i. Trots att det var rätt kallt i vattnet tog Annelie en paus i intervjun och hoppade i. Jim och jag stannade kvar på stranden.