Jag ska aldrig glömma synen som mötte mig när jag tittade ut genom köksfönstret hemma på Sjöliden i Kalmar. Lite drygt 60-åriga grannen Eva på andra sidan gatan, kommer ut iklädd hjälm, arm- och benskydd. På fötterna ett par alldeles nya inlines. I händerna en rollator. På vingliga ben men med händerna stadigt om rollator-handtagen startar hon färden upp och sen ner för vår gata, som lutar lite svagt. Men hon gör det.

– Oj, det hade jag helt glömt bort. Men det blev nog aldrig ett lyckat experiment, skrattar Eva Romberg, när jag påminner henne 20 år senare om händelsen som för alltid etsat sig fast i mitt minne.

Detta är den perfekta beskrivningen av Eva. Hon är en sådan där person som vågar, som aldrig skulle tänka sig att avstå från att prova nya saker bara för att det kan gå snett.

Hon hade redan tidigare berättat för mig hur hon helt sonika gått till en affär och köpt en dator för dyra pengar utan att ha en aning om hur den fungerar. Men hon provade sig fram själv och efter ett antal krascher och återbesök i affären fick hon ihop det och är nu en habil datoranvändare.

Det var helt givet att Eva, som fyller 80 år i år, skulle vara med i min blogg. Jag sökte upp henne på Facebook nyligen för jag bara visste att där skulle hon finnas och vi blev vänner. Vi har bara haft sporadisk kontakt sedan jag flyttade från Kalmar 2005. Eva har också flyttat. Bor inte längre i huset på Sjöliden utan i en lägenhet i närheten av Skälby i Kalmar. Naturligtvis fortsatte hon att överraska mig när jag började läsa henne statusuppdateringar på Facebook. Det blev inget av med inlineskarriären, men i stället åker hon nu omkring på en stor tung motorcykel sen flera år! Minst 300 mil varje säsong.

– Min man Ewe sa så här: ”Jag har fått mitt goda omdöme tack vare mina erfarenheter som jag fått på grund av mitt dåliga omdöme”. Det stämmer nog väl in på mig också.

Men mer om Evas alla satsningar senare. Jag vill börja med att berätta att Eva under en period betydde otroligt mycket både för mig och min familj. Vi hade väl pratat över staketet grannar emellan som man alltid gör men inte mycket mer. Jag visste att hennes Ewe, som var nästan 30 år äldre än hon, drabbats av sjukdom; han fick ett slaganfall strax efter det att vi flyttat in i området. Och lite senare blev ju min man Patrick också sjuk sedan hjärntumören upptäckts.

Så en dag kommer Eva in till oss, det kan ha varit 1994, och bjuder över Patrick på förmiddagsfika med gymnastik. Hon reagerade på att hon levde nära två ”gubbar” på var sin sida gatan som bara satt där hela dagarna och riskerade att passiviseras och förslöas. Och det fick inte ske. Varje vardagsmorgon gick Patrick sedan över till Eva och Ewe och tillsammans hade de lättare gymnastiska övningar vid kaffebordet och som belöning blev det sedan fika och långa roliga samtal. För mig blev Eva en livräddare. Patrick levde upp och kom upp på morgnarna (vilket han alltid haft svårt för och ännu mer sedan han blev sjuk), eftersom en rolig stund alltid väntade honom vid 10-tiden. Och jag som jobbade heltid slapp oroa mig för hur han hade det där hemma, när jag inte var där.

Hösten 1996 tvingades jag ta det tuffa beslutet att Patrick måste flytta hemifrån, men det var samtidigt som Ewe blev sjukare så morgongymnastiken upphörde. Ewe dog sommaren 1997 efter att även ha drabbats av prostatacancer och lunginflammation. Han dog hemma och Eva var med. Trots den stora åldersskillnaden fick de ett långt liv tillsammans. Det var för övrigt hans rollator som Eva sedan något år senare använde för att lära sig att åka inlines.

Men nu ska jag nog ta Evas liv i mer kronologisk ordning. Eva kommer och hämtar mig i sin åldersstigna Toyota Corolla på hotell Svanen där jag bott på natten nu i maj 2017 när Kalmar möter mig med snöoväder! Vi åker hem till hennes lägenhet och sätter oss i två sköna fåtöljer och sedan börjar en berättelse som innehåller många guldkorn det kan jag lova redan nu. Men det har ni kanske redan fattat?

Eva föddes i Bromma några år före andra världskriget i en medelklassfamilj (möjligen i det övre skiktet) som bestod av pappan som var civilingenjör och mamman som var chef för en stor annonsbyrå. I familjen fanns redan en sex år äldre syster.

– Jag gillade inte mina föräldrar. Det var aldrig tal om att få sitta i knäet på någon av dem eller kramas. Istället tog jag min pappa i hand när vi träffades och sa goddag. Mamma var mycket dominant. Hon var van att bestämma på jobbet och det gjorde hon hemma också. Pappa var med att fatta besluten men sedan var det mamma som verkställde dem. Han var mer tystlåten och ganska glad att hon skötte det praktiska. Han levde i sin egen värld men var också den som bestraffade mig med stryk för dåligt beteende. Jag är fortfarande förvånad över hur en pappa kan slå sitt eget barn. Men i stort sett var min barndom lycklig och mina föräldrars äktenskap var harmoniskt. Jag fick leka mycket och det lästes mycket i vårt hem. Innan de dog hann jag också försonas med dem. De ville mitt bästa men vi var mycket olika.

– Mamma hade svårt att hantera stora barn. Hon var alltid jättebra med mina barn så länge de var små. Men det beror nog på att småbarn behöver någon som bestämmer och har fasta rutiner. Sånt var mamma bra på. Det blev svårare med revolterande 12-13-åringar. Och under kriget hade vi två finska fosterbarn, bara 1,5 och 2,5 år gamla, som hon värnade mycket om även sedan de åkt tillbaka till Finland.

Men Eva hade också en plats där hon fick mycket kärlek. Hennes farmor och farfar bodde i Norrköping och älskade sina barnbarn. Eva åkte dit så ofta hon kunde. Farfar, som hette Albert Lundkvist, var cykelhandlare (konstruerade bland annat en egen cykel som fick namnet Fram) och farmor Maria drev ett bageri.

– Farmor blev min mamma. Hon var en fantastisk kvinna på alla sätt. Hon träffade farfar på Söderköpings torg, där han nykterhetstalade, men brevväxlade sedan med honom i 13 år innan de gifte sig. Och det visade väl sig att det där med nykterhet inte var farfars starka sida. Han drack för mycket och var en charmig sällskapsmänniska.Det var farmor som skaffat honom cykelaffären och den drevs oftast av en anställd. Men han skrev härliga pekoraldikter till min farmors ära. ( I slutet av intervjun kan ni läsa dikten har skrev till Eva)

Albert tyckte om att ta långpromenader med Eva, när hon kom på sina regelbundna besök. Åtminstone var det vad Maria trodde att de gjorde.

– Men egentligen gick vi bara till närmsta krog. Farfar gick in där och bad mig vänta utanför. När han träffat kompisarna, fått sin öl och kanske skrivit en tillfällighetsdikt kom han ut och vi promenerade hem igen!

Farmodern hade två motton som hon levde efter och som Eva alltid haft som ledstjärna för egen del: ”Man har aldrig så lite att man inte kan spara något” och ”Den nöjd är, är rik”. De kom väl till pass när hon träffade sin livspartner Ewe, som inte alls hade sinne för pengar. Mer om det senare.

Ju äldre hon blev desto svårare hade hon att hantera mammans auktoritära stil och blev därför mycket lättad när hon skickades till en sommarkurs på den engelska skolan i Mullsjö, 15 år gammal. Där kunde hon leva fritt och blev snart kär i en kille, Lorentz. När studenten var klar ville hon inte stanna i föräldrahemmet.

– Vi gifte oss istället! Och även om jag inte insåg det då, vet jag ju det nu. Jag ville komma hemifrån. Det var en flykt.

Föräldrarna hade redan varit med om en olydig dotter när Evas storasyster som 16-åring flydde med en 24 år äldre ridlärare. Men det märkliga var att Evas önskan att gifta sig omfamnade de istället med hull och hår.

– Ja, egentligen var det kanske inte så konstigt. Lorentz kom från en fin Djursholms-familj, så min föräldrar tyckte nog att det var ett lämpligt parti. Pappan var professor i historia och kungens bibliotekarie och mamman var receptarie. Det blev ett fantastiskt bröllop. Och jag var världens lyckligaste brud i en jättedyr bröllopsklänning, säger Eva. I dag kan hon le överseende åt den Eva som fanns då men då var allt på blodigt allvar.

Däremot var det väl så att svärföräldrarna hade lite svårare att acceptera Eva. Mamman var väldigt fin i kanten och allt skulle vara perfekt. Och riktigt så är kanske inte Eva funtad. Bland annat berättar hon att mamman visste när Eva smugit in i deras hem, då hon och Lorentz började vara tillsammans. Hon hittade hårstrån som hon inte kände igen och konfronterade sonen med upptäckten.

”Jag fick en dammsugare som morgongåva!”

På bröllopsdagen flyttade paret in i ett eget hus i Täby som de sparat till genom att sommarjobba i fem år. Och Lorentz bar sin brud över tröskeln. Men redan på morgonen efter insåg Eva vad som väntade:

– Jag fick en dammsugare av honom i morgongåva! Hans inställning, som han fått hemifrån förstås, var att kvinnan skulle stå vid spisen. Däremot var det inte tal om att vi skulle skaffa oss barn redan då och det är jag glad för. Jag ville nämligen ha barn men Lorentz sa att han ville läsa färdigt först.

Trots det egna huset hade de två det rätt knapert med Lorentz som student. Så Eva jobbade. Hon hade tagit studenten på Schartau och första jobbet var som sekreterare på Pfizer.

När chefen fyllde 40 år var Eva och Lorentz bjudna på kalaset. Det var även brodern till chefens fru, Ewe Romberg, egen företagare, ägare till företaget Deltalux, som tillverkade bland annat halogenstrålkastare. Ewe var 51 år och gift, men den 23-åriga Eva såg honom direkt. Han var lång och ståtlig och trots att han stod på andra sidan rummet såg de varandra direkt.

– Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Jag visste redan då att det mötet skulle få en avgörande betydelse för mitt liv. Ja, det känns som han räddade livet på mig. Vi var ju båda gifta så några jobbiga år följde. Min mamma blev förstås förkrossad när jag ville skiljas. Lorentz och mamma menade att jag blivit tokig och försökte skicka mig till psyket. Mamma tog också upplysningar om Ewe och de fick veta att han fortfarande var gift, alldeles för gammal och hade bara skulder. Men vi gick inte att stoppa. Vi fick två barn, sedan gifte vi oss och fick ett tredje, säger Eva, som fortfarande konstaterar att Ewe är hennes livs stora kärlek trots att hon haft två förhållanden sedan han gick bort.

– Han var så levande och den snällaste människa man kan tänka sig. Så länge han levde kände jag mig som världens starkaste. Och det var han som gav mig styrkan.

Evas föräldrarna veknade också och köpte ett hus i Södra Ängby som paret fick hyra av dem.

Men däremot blev inte livet med Ewe bara en dans på rosor. Han var alkoholist och drack periodvis alldeles för mycket men kämpade för att bli fri beroendet sedan han träffat Eva och lyckades även med det till slut. Han blev nykter alkoholist.

Deltalux var ett litet välskött företag med patenterade strålkastare och med gott rykte som sålde 80 procent av tillverkningen på export. Men den internationella marknaden för strålkastare gjorde att man inte kunde ta ut de priser som kvaliteten motsvarade. Det i sin tur gjorde att skulderna hopade sig hos kronofogden, som därför inte hade en så positiv inställning till företaget.

– Han hade personliga skulder på en miljon kronor i dagens penningvärde. Eftersom han låtit företaget ta hand om lönen debiterades han skatt för pengar han aldrig tagit ut! Vi var ju gifta men Ewe krävde att vi skulle ha äktenskapsförord och jag hade aldrig förstått varför. Nu förstod jag. Hans skulder var inte mitt problem. När kronofogden kom på besök bjöd jag på kaffe och vi resonerade igenom vad som kunde göras. Det visade sig att Ewe hade en hel hög med oöppnade fönsterkuvert på kontoret, som jag inte kände till. Men till slut kom vi överens. Jag skulle se till att skulderna betalades. Varje månad i flera år åkte jag till kronofogden och lämnade över Ewes lönekuvert. Ett år preskriberades ett mindre belopp men för övrigt betalades allt och under tiden levde vi på existensminimum. Han var tacksam att jag tog kontroll över ekonomin så tidigt. Och sedan den dagen lämnade Ewe sin lön till mig och sen behöll han bara fickpengar.

Eva började jobba på firman som kamrer och sade upp sig från Svenska Dagbladet där hon då jobbade som annonskonsulent. Detta var 1971. Och livet fortsatte för familjen.

När det tre barnen var 16, 14 och 10 år gamla stod de samlade runt pappa Ewes sjukhussäng. Läkarna hade bett dem komma eftersom han ville att de skulle få träffa sin pappa en gång till. Man trodde inte han skulle överleva den massiva hjärtinfarkt som drabbat honom några dagar tidigare. Året var 1978, Ewe var 69 och Eva skulle fylla 42.

– Han dog faktiskt i ambulansen på väg till sjukhuset. Först efter en timme kom hjärtat igång ordentligt. Men han måste läggas i respirator. Personalen sa att hjärtat slog bra men att han inte ville andas. Jag tror att han varit över på andra sidan och ville stanna där för när han sedan kom till sig var det första han sa: ”Nu tyckte ni att ni har gjort nåt bra va?”

Tilläggas kan att Eva tror på ett liv efter detta och hon är fortfarande övertygad om att Ewe som nu varit död i 20 år ingriper på olika sätt i hennes liv.

– Han har inget emot att jag har haft de nya förhållandena men han talar om vad han tycker om männen jag valt på väldigt påtagliga sätt, berättar Eva.

Men hjärtinfarkten tog inte hans liv. Eva visste att han hade återvänt till livet den dagen hon såg att hans kalsonger hängde på tork på ett element i sjukhussalen. När Eva berättar det blir jag bara ett stort frågetecken. Vad har kalsonger och livet med varandra att göra?

– Jo, han var väldigt noga med sina kläder och tvättade dem alltid själv. Så då förstod jag. Han hade ställt sig att tvätta där på sjukhuset. Rena kalsonger är ett måste om man ska fortsätta leva.

Redan tidigare hade Eva och Ewe börjat fundera på att flytta från Stockholm och den lite överklassiga miljön i Södra Ängby. Efter hjärtinfarkten gjorde de slag i saken och flyttade både fabriken och familjen till Kalmar. Till en början bodde man i lägenhet men 1984 köpte man huset på Sjöliden där min familj fem år senare flyttade in i ett nybyggt hus på andra sidan gatan.

Sedan Ewe blev sjuk igen sålde paret företaget som då hade fem anställda. Men Deltalux finns kvar och tillverkar fortfarande strålkastare, även om de nu är av modernare snitt, och företaget har flyttat tillbaka till Stockholm.

Barnen har sedan länge vuxit upp förstås och Eva har nio barnbarn. Dottern bor fortfarande kvar i Kalmar och Eva får vara mormor åt hennes tre pojkar. Men de övriga barnbarnen har hon inte lika regelbunden kontakt med då föräldrarna flyttat på sig, skilt sig och fått nya familjer. Äldsta sonen bor i Norge och mellansonen i Glommersträsk långt upp i norr.

Så nu bor hon ensam i sin lägenhet. Men hon är långt ifrån ensam. Det vore inte Eva om hon inte hoppat på både dejtingsajter på nätet och couchsurfing, det vill säga där man lånar ut sin soffa till någon som på tillfälligt besök i ens hemstad.

– Jag får träffa massor med intressanta och roliga människor på det sättet. Bara för att det inte blir kärlek har man stor glädje av personer man träffar på nätet. Och couchsurfingen har man ju dubbel nytta av. När man själv är ute och åker i världen får man tillbaka det man bjudit på, förklarade Eva för mig då för länge sedan, när hon började med dessa aktiviteter.

Själv skulle jag ha svårt att vara så spontan av rädsla att råka illa ut men jag tror faktiskt inte Eva gått på en enda nit.

Sedan Ewe dog har hon haft två längre förhållanden men aldrig flyttat ihop med någon av dem.

– Däremot började jag väl en nytt sorts liv i och med de här förhållandena. Plötsligt blev husvagn och husbil vardagsmat och vi åkte land och rike runt. Sedan tio år har det andra förhållandet varit mer vänskapligt och inneburit korta och långa utlandsresor. Ja, det var också då jag inspirerades att börja köra motorcykel.

Eva har rest över stora delar av världen, ensam eller med sällskap. Konstigt vore det väl annars. Hon har varit i Tibet, Indien, Venezuela, Dominica i Västindien, Azorerna, Australien, Fidjiöarna och nu senast Sydafrika.

Då hon just fyllt 70 år köpte hon en begagnad liten Suzuki 250 cc. Men då var hon plötsligt inte så våghalsig längre utan hon bad sin vän att köra hem den åt henne! Första resan skulle gå till England men den tog stopp redan i norra Tyskland. Ett kraftigt regnoväder gjorde att allt blev dyngblött så de åkte hem igen.

Men sedan har det blivit många mil på motorcykeln och numera har hon en betydligt större, en Honda 750 cc. Hon har blivit en inbiten motorcykelfantast och kör ungefär 300 mil under en säsong.

– Jag är medlem i Sveriges mc-seniorer (www.s-mc-s.org) och sitter sedan några år i styrelsen som kassör. Vi har medlemsmöten på olika platser i hela landet. Jag har varit i Skellefteå, Ulricehamn, Nynäshamn, Harsa, Skövde, Umeå, Falköping, Älvkarleby, Laxå, Hjo och Nynäshamn igen och Munkviken  utanför Umeå. Alla dessa resor har jag gjort ensam. Som mest har jag kört kring 60 mil på en dag, från Umeå till Stockholm, och dagen därpå Stockholm till Kalmar med kaffe i Västervik.

Just den här helgen när jag publicerar detta på bloggen är Eva i Ulricehamn på ”tjejträff” där hon också var förra året tillsammans med en massa unga tjejer mellan 25 och 35 år, några i 50-årsålder och så Eva.

– De flesta tältade men jag bodde på en prästgård, som var den största behållningen av resan utöver själva resan alltså. I juni firar klubben 40-års jubileum utanför Borås och i juli kanske jag försöker ta mig upp till Storforsen, Vidsel, inte så långt från där min son bor, säger Eva.

Bara för att hon fyller 80 i år lär det alltså fortfarande inte bli något rofyllt pensionärsliv för Eva trots att reumatismen inte alltid är snäll mot henne. Men jag ställer inte ens frågan varför hon inte börjar ta det lugnt. Hon skulle inte förstå den!

PS. Jag kan inte låta bli att också publicera en av hennes farfars små dikter som han tillägnat Eva när hon föddes. Dikten heter Lillan:

När lillan kom som ett skott
skulle farmor upp och se
hur allting hade gott
men å ve
av förvåning nog ville jag spricka
ty den lilla var ju en flicka’
en pojke hade jag tänkt

Men farfar är stolt som en far
i skägget han ler
ty lillan så vän och rar
så älsklig hon var
och av de ädla dragen
man ser att hon är farfar upp i dagen
och vid tusen varma känslors bloss
välkomnas hon till oss.