Bilderna hjälper Rebecka
att hantera sina känslor

Rebecka Uhlin gjorde sin praktik som fotograf hos oss på Norrköpings tidningar våren 2012. Den blev en mycket omtumlande tid för henne. Trots att hon var på tidningen för att lära sig pressfotografens utmanande jobb, vann hon just den våren Pressfotografernas klubbs (PFKs) stora pris för ”Årets bildreportage”. På bilderna som vann berättar hon om sina morföräldrars vardag. Utmärkelsen skapade naturligtvis stor uppståndelse i hela branschen men också på vår tidning. Att bli nominerad och faktiskt vinna första pris på PFK:s årliga tillställning är få förunnat, och är man dessutom bara fotoelev, när det sker är det smått unikt.

– Jag var inte alls beredd på uppmärksamheten jag fick. Jag var nog lite generad och blyg inför hela situationen. Samtidigt var jag så klart väldigt glad att historien om mina morföräldrar också berörde andra, säger Rebecka, när vi träffas en aprildag rik på snöbyar fem år efter den där händelsen. Vi ses hemma i hennes etta vid Skanstull i Stockholm.

Rebecka och jag fick ett väldigt speciellt förhållande under den där våren. Hon upplevde mig som en trygg person som hon kunde vända sig till. Jag jobbade då som reporter och när vi åkte ut på jobb i hennes lite ålderstigna Volvo blev det ofta att vi pratade om mer personliga saker än det reportage vi var ute på. Vi fann varandra i att diskutera viktigare frågor än det som låg omedelbart framför oss. Mitt i allt hade vi ändå nära till skrattet. Sådana är minnena jag har av henne.

Rebecka och hennes pappa.

En tid senare förlorade hon sin pappa. Han var en väldigt empatisk och känslig person. Han värderade inte folk olika och hade inställningen att man ska respektera och hjälpa människor, menar Rebecka.

Hon noterar att sorgen kan ta sig väldigt olika uttryck och att man måste vara ödmjuk inför detta.

 

Skrämdump från organisationen Ung Cancers hemsida: ungcancer.se

– Själv hanterar jag ofta mina känslor genom bilder. Det är så jag får utlopp för dem. Men mina två yngre systrar ha varit mer konkreta i att hantera sina känslor efter pappas bortgång. De har engagerat sig starkt i föreningen Ung cancer. De anordnar träffar för dem som lever med eller nära cancer och har starta en insamling för att få in mer pengar till organisationen. Det beundrar jag dem för.

Länken till insamlingen: https://ungcancer.se/stod-oss/ insamlingar/pagaende-insamlingar/jolinns-och-isabells-insamling/

I det sammanhanget vill jag gärna berätta om Rebecka och hennes farmor Kerstin. Under en period hösten 2014 umgicks Rebecka dagligen med henne. Hon ville fotografera och bygga upp en berättelse om sin farmor, göra en subjektiv tolkning av sin farmor i en tid efter att Rebeckas farfar Emil gått bort.

– Den här dagen satt hon som vanligt och spelade patiens vid sitt lilla matbord. Jag frågade om jag fick ta ett porträtt på henne och hon sa något om att hon måste kamma håret först. Så jag tog bilden när hon kammade sig istället; den berättade något om henne.

Rebecka Uhlins bild av farmor Kerstin när hon kammar sitt hår.

Lite senare när det var dags för Rebecka att snart åka därifrån, satt farmodern i sin favoritfåtölj och stickade strumpor.

– När hon satt där sa hon plötsligt spontant: ”Åh, vad jag kommer att sakna dig när du åker!” Det var stort för mig att få höra.

Farmodern gick bort tidigare i år.

 

 

Nu är det april 2017 och jag ser extra mycket fram emot att få träffa Rebecka igen. I princip har vi knappast setts sen vi arbetade tillsammans och umgicks under de där månaderna 2012. Fem år har gått då både Rebecka och jag varit med om mycket. Idag är hon mer van vid utmärkelser och uppmärksamhet då hennes skildring av morföräldrarnas vardagsliv vunnit internationell ryktbarhet. Det projektet pågår för övrigt fortfarande med nya bilder. Men det återkommer jag till.

Nu vill jag börja från början och berätta om Rebeckas uppväxt.

Rebecka föddes för 31 år sedan i Tavelsjö, en liten by strax utanför Umeå i Västerbotten. Efter hand fick hon ytterligare två systrar.

– Jag har dessutom två äldre halvbröder som pappa hade innan han träffade mamma.

Rebeckas mamma Maria är idag 58 år och arbetar i förskoleklass.

Rebeckas morfar, Tage har tagit bilden där hon plockar hallon i trädgården vid sina morföräldrars stuga. Tröjan är sydd av henne faster Sybil den här gången.

– Mamma är en kreativ och passionerad person. Jag ser det i hennes val av yrke och jag ser det i det hon gör hemmavid. Hon sydde till exempel många av mina och min systrars kläder; ofta lite annorlunda färgrika kreationer. Och idag är trädgården hennes stora intresse.

Och Rebecka ärvde hennes kreativitet. Hon ritade jämt. Hon fick en symaskin när hon var nio år och byggde och konstruerade. Och när hon var åtta fick hon en kamera av sin morfar. Hon kunde inte förstå hur han kunde ge henne en så dyrbar present och hon var överlycklig.

– Det är bara jag som valt ett estetiskt yrke av mina syskon men våra föräldrar uppmuntrade oss lika mycket oavsett vilka val vi gjorde. Mina systrar hade andra intressen. Vi är ganska olika. Idag är Isabell 27 år och tar lärarexamen i sommar medan Jolinn är 23 och studerar juridik.

När Rebecka var åtta år fick hon börja på ridskola och efter det handlade hela hennes liv om hästar.

– När jag var 16-17 år fick jag en egen ponny. En otrolig lycka. Hästar är fortfarande viktiga för mig, det är de vackraste djur jag vet och de påminner mycket om min barndom.

En ung Rebecka fotograferar hästar i en hage.

Rebecka visar mig bilder från en kontaktkarta, bilderna hon tog med kameran hon fått av sin morfar. Man kan inte ana att det är en blivande hyllad fotograf som tagit dem. Motivet är det samma ruta efter ruta på två hästar i en hage. De rör sig möjligen lite mellan bildrutorna men inte mer. Inga roliga vinklar eller kompositioner. Bara två hästar i en hage. Vi skrattar en hel del åt detta när vi nu ses.

– Jag var helt galen i hästar. Jag tror att det är så jag fungerar överhuvudtaget. När jag får en idé i mitt huvud snöar jag helt in på den. Just nu är det mina fotoprojekt. Och jag jobbar intensivt, men långsamt. Därför tar mina projekt lång tid.

För en pressfotograf är tempot ett annat. Hon minns hur fotochefen Joakim Blomqvist på NT försökte mana på henne så bilderna skulle bli klara, när hon varit ute på jobb:

– Någon gång ringde han och undrade vart jag tagit vägen. Då var jag ute i skogen och fotograferade. Men jag är ju noggrann och vill ta tid på mig för att resultatet ska bli bra.

Rebecka har aldrig lämnat Tavelsjö

Hon gick låg- och mellanstadiet i Tavelsjö skola.

– Vi var 19 barn i min klass. Jag hade en nära vän, som hette Camilla och vi var hästintresserade båda två. Våra dagar fylldes av fantasier om hästar. Jag upplevde mina minnen från barndomen som att jag levde i en trygg lycklig bubbla under hela uppväxten.

När det var dags för högstadiet och senare gymnasiet blev det buss till Umeå varje dag. Under hela studietiden bodde hon nämligen kvar hemma i Tavelsjö. Jag skulle nog vilja säga att Rebecka aldrig har lämnat Tavelsjö, fastän hon numera bor i Stockholm sedan flera år och har bott i både Skåne och Danmark under perioder, där hon förkovrat sina kunskaper i fotograferande genom olika kurser. Men Tavelsjö finns i hjärtat hela tiden. Har tiden varit hektisk med många sociala kontakter och fotouppdrag i storstan, vill hon tillbaka till ensamheten och tystnaden i skogen hemma i Tavelsjö.

För att försöka ta reda på hur mycket hennes hemby betytt för att hon har blivit den hon är idag, startade hon för ett år sedan ett av sina långsamma projekt om just detta. Hon pratar med och tar bilder på barn och ungdomar i sin hemby och genom de samtalen och bilderna vill hon ta reda på vad byn betytt också för henne. På hennes hemsida rebeckauhlin.com kan man se flera av bilderna som redan är klara och läsa en kort text vad hon vill få ut av projektet. Så här står det:

En av Rebeckas bilder som ska ingå i projektet Ode to Childhood.

“I det pågående projektet Ode till Bardomen gör jag en subjektiv tolkning av min barndoms bygd. Jag undersöker, med utgångspunkt i att det personliga är allmängiltigt, hur platsen påverkar en människas formning. Genom bygden riktar jag blicken mot min egen uppväxt. Jag ställer mig en fråga, även om den är omöjlig att besvara: Vilken betydelse har omvärldens förväntningar på oss för vilka vi blir som människor?”

Som alltid när hon drar igång ett fotoprojekt vill hon inte ha så många förutfattade meningar om hur projektet ska bli. Hon vill jobba förutsättningslöst och så småningom hitta fram till ett innehåll som kan bli en utställning och helst också en bok.

Det där med långsamt vill jag ta fasta på i det här skedet av berättelsen om Rebecka. För om ni tror att hon använder en sådan där rasslande digitalkamera, när hon jobbar med sina projekt, så tror ni fel. Den spar hon till alla de jobb hon gör för olika tidningar och magasin som frilansade fotograf i vardagen. För det är i första hand så hon försörjer sig.

Den gamla Hasselblads-kameran vårdas ömt av Rebecka.

De konstnärliga projekten har ett annat tempo och då använder hon en gammal Hasselblads-kamera. Ja, just det. Film i kameran, framkallning av negativ och sedan inläsning i datorn.

– Det finns ett fotolabb här i närheten som fortfarande tillhandahåller servicen att framkalla från film. Det är en väldigt smal nisch men han verkar ha mycket jobb i perioder.

En helt annan teknik krävs naturligtvis också när bilderna ska tas. Då går det inte bara att smattra iväg en massa bilder och sedan plocka ut den bästa. Varje tagning måste föregås av eftertanke och närvaro i stunden.

Hasselblads-kameran har hon också fått av sin morfar, som fotograferat mycket i sin dag. Han hade visserligen hunnit ge bort den till en vän men han i sin tur gav den till Rebecka. När Rebecka var liten tillbringade hon gärna sin tid hos morföräldrarna. Hon klädde ut sig i olika utstyrslar och bad morfar fotografera henne i hans studio. När filmen tog slut bad hon honom stoppa in en ny.

Ett långt äktenskap som fascinerade

Så fotosejourerna med morfar inspirerade den unga fotografen men intresset fanns tidigare. Hon har alltid tyckt om att uttrycka sig i form av bilder och tecknade mycket som barn. Med tiden förstod hon att kameran kunde fånga mer personliga bilder av människor, natur och djur än det där första ensidiga motivet med hästarna i hagen.

Mormor och morfars långa äktenskap och vänskap fascinerade Rebecka när hon blev lite äldre.

– Jag var deras första barnbarn så när jag var liten handlade allt om mig. De bara fanns där. Men när en blir äldre börjar en ju fundera mer på människor och relationer. Och de hade en relation som varat i långt mer än ett halvsekel. I höst har de varit gifta i 60 år men de kände varandra innan dess förstås. Det sådde ett frö och när jag sedan gick på Nordens fototskola på Biskops Arnös folkhögskola bestämde jag mig för att göra examensarbete om dem. Min handledare Anna Clarén behövde inte ens läsa mitt skriftliga förslag, när jag berättat om idén. Hon blev väldigt förtjust. Jag visade också några tidiga bilder jag tagit av dem för en gästföreläsare och den personen sa spontant: ”Det här är en kärleksförklaring från dig till din mormor och morfar”; det gav mig energin som behövdes för att starta projektet.

En av många bilder som ingår i Rebeckas projekt. Mormor Aina och morfar Tage lunchar.

Så Rebecka flyttade hem till sina morföräldrar Tage och Aina Uhlin under hösten 2011 och började följa dem i vardagen. Med hjälp av kameran och sina sinnen utforskade hon deras långvariga relation. Ett ovanligt och utmanande projekt för ett barnbarn att göra.

– Jag var nyfiken på vad som fick dem att vara kvar hos varandra. Jag undrade vad som händer med en person som individ när hen har levt ett så långt liv tillsammans med någon annan. När jag nu varit med dem så mycket och sett dem på nära håll ser jag hur deras förnuftiga och lojala personligheter ger dem en gemensam stabilitet. Deras dagliga samvaro visar vilken respekt de har för varandras olikheter. Så det gäller att verkligen var känslomässigt närvarande när man fotograferar. Och du måste alltid vara varsam med människor och deras egna gränser, även om du skildrar personer som står dig nära.

Ni måste gå in och titta på bilderna på hennes hemsida rebeckauhlin.com. De är otroligt fina och känsliga.

Som sagt. De här bilderna har fått stor uppmärksamhet både utomlands och i Sverige. Rebecka har fått möjlighet att vara med på fotofestivaler i både Tyskland, Italien och Turkiet med sina ömsinta bilder. Hennes fotografiska gärning har också gett henne en rad stipendier bland annat ett arbetsstipendium från konstnärsnämnden och ett stipendium som gör att hon kan tillbringa två veckor i ett hus i Kavala i Grekland i sommar för att arbeta vidare med projektet Ode till Barndomen.

En fransk fototidning 6mois (Sex månader) har också uppmärksammat Rebeckas projekt sedan en reporter sett en av utställningarna utomlands.

“Det kändes fint att se hennes reaktion,
att jag fått möjligheten
att ge henne en stund i rampljuset”

– I början av detta året publicerades också några bilder i ett magasin i Umeå och jag har aldrig upplevt min mormors reaktion kring bilderna så stark som då. Hon verkade så lycklig över publiceringen. Det kändes väldigt fint att se hennes reaktion, att jag fått möjligheten att ge henne en stund i rampljuset. Och hon njöt av den.

Rebecka funderar mycket på hur kvinnor skildras i bilder. Ett engagemang som har gjort att hon nu läser genusvetenskap på universitetet i Stockholm. Under vårt samtal märks det att genusperspektivet blivit en viktig del i hennes inställning till vilka bilder hon och andra tar.

– Vi ser bilder över allt. Jag tror att innehållet i dem påverkar oss hela tiden avsett om vi är medvetna om det eller inte. Vi lär oss hur vi ”ska” se ut, hur vi ska bete oss, vad vi kan ”bli” och vilka drömmar vi kan drömma. Allt beroende på i vilka kategorier eller grupper vi placeras.

Det blev Rebecas bild på vår gemensamma selfie som blev publiceringsbar.

Man kan lätt tro att det är en oerhört seriös och allvarlig person jag möter där i ettan vid Skanstull. Det stämmer men är långt ifrån hela sanningen. Rebecka har nära till skrattet fortfarande och vi två tillsammans flamsar en hel del. Inte minst när vi ska ta en gemensam selfie. Både hon och jag försöker. Men det blir Rebeckas bild som jag publicerar här. På min bild såg vi inte kloka ut. Skillnaden mellan en riktig fotograf och en amatör?

Rebecka är en fena på att leva på lite pengar. Som frilans varierar inkomsterna och de långsamma projekten med Hasselblads-kamera ger ju inga stadigvarande inkomster.

– Jag har lärt mig att leva utifrån att jag inte har en stabil inkomst hela tiden. För mig är det viktigaste att få arbeta med det jag brinner för, den energin klarar jag mig länge på.

Nyligen hittade Rebecka en filmrulle i mammans kyl hemma i Tavelsjö. Hon lät framkalla den och upptäckte bilder på sig själv och sin mamma, tagna av pappan för kanske 30 år sedan.

Kontaktkartan som Rebecka hittade i kylen och som hennes pappa tog på henne och mamma Maria när hon var liten.

Så här förklarar hon på Instagram vad bilder som dessa kan betyda:

– Bilderna får mig att känna att min pappa är närvarande, vilket får mig att tänka på vilken samhörighet som kan uppstå mellan fotografen och personen som fångats på bilden.

Det är ju det som hennes projekt med morföräldrarna också handlar om. Jag upplever Rebecka som smått unik i sin känsla för familjen, en ömhet och kärlek som tar sig konkreta uttryck i det sätt som hon skildrat några av sina familjemedlemmar i bilder.

Det blir spännande att följa henne framöver.

 

 

PS: Det är absolut nödvändigt att göra ett tillägg till den här intervjun som alltså genomfördes för drygt en månad sedan. I extremt hård konkurrens har Rebecka blivit antagen till World Press Photos Masterclass för fotografer, som är under 32 år. En måste ha blivit nominerad för att kunna ansöka. Totalt nominerades 187 unga fotografer från hela världen, bara två av dem från Sverige. Av dess valdes sedan tolv fotografer ut av en internationell jury och Rebecka blev en av de utvalda!

– Jag vill gråta av glädje, sa Rebecka spontant, när hon berättade för mig den 23 april, dagen efter juryns beslut offentliggjordes. Jag känner mig hedrad och glad, tillägger hon nu.

De övriga fotograferna kommer från Colombia, Belgien, Nigeria, Marocko, Iran, Egypten, Argentina, Bangladesh, Georgien och två från USA. Sju kvinnor och fem män.

Masterclassen innebär att hon fram till i höst ska jobba på ett projekt och då strålar hon samman med de andra fotograferna i Amsterdam för en veckas Workshop. Vi får se vad det mötet mynnar ut i så småningom.

Grattis Rebecka!

Rebecka Uhlin. Bilden tagen av Anna Bergkvist.