Så gick det till när jag hittade
Bernardo Lanzetti

Han satt oftast längst bak i bussen. Lite blyg, inte så pratsam, kort till växten och yngst av alla. Men han sjöng och spelade gitarr ofta ofta. Och underhöll då hela bussen. Han hette Bernardo Lanzetti och kom från den lilla byn Casalmaggiore i provinsen Cremona i Italien.

Han och jag var båda del av ett gäng på 40 tonåringar från världens alla hörn på vårt livs äventyr. Efter ett stipendieår på high school i USA i mitten på 60-talet skulle vi tillsammans göra en bussresa i den amerikanska södern under fem veckor. Sen skulle vi skingras för vinden och återvända till våra hemländer.

Hela bussen är samlad.

Vi var flest européer men ungdomar från Nya Zeeland, Australien, Sydafrika, Brasilien, Uruguay, Thailand, Japan, Afghanistan och Turkiet fanns också bland oss. Då förstod jag knapp vilken fantastisk upplevelse vi var med om. Då var vi bara tonåringar som hade kul med andra tonåringar. Det faktum att vi alla tillbringat ett år i USA hos olika amerikanska familjer och på olika platser i Texas och Louisiana gjorde oss mindre främmande för varandra än vi varit annars.

Vi hade helt enkelt skitkul tillsammans. Dansade hela natten lång, utbytte adresser (glöm inte att detta

är före internet), blev kära, skrattade, sjöng, fnissade och sov ganska lite.

Bernardo i Bryssel för 50 år sedan.
Tavlan som Bernardo skickade till mig och som alltid hängt på en väl synlig plats.

När bussresan var över och tiden flöt på försvann vi mer och mer från varandra. Några kom och hälsade på mig i Sverige, vi hade en återförening med en handfull av oss närvarande i Bryssel och andra skrev jag brev till, men allt inom kanske fem år efter bussresan. En av dem jag höll kontakt med var Bernardo. Han skickade mig en fantastisk akvarell som han gjort av en fotomodell han kände. Efter ytterligare några år, 1973, damp det ner en LP-skiva i min brevlåda. Aqua Fragile hette bandet. Först förstod jag ingenting men sedan upptäckte jag att Bernardo var gruppen sångare. Han hade satsat på musiken trots allt!

Sedan blev det tyst. Det som heter livet inträffade. Åren gick, många år gick. Ännu fler år gick. Närmare bestämt 42.

Då började jag planera min blogg. Och plötsligt slog det mig. Bernardo måste bara vara med. Vad blev det av honom? Blev han någonsin en så erkänd sångare att han kunde försörja sig eller var Aqua Fragile-plattan en engångsföreteelse?

Jag började googla. På youtube fanns en hel del material. Bussens sångare hade uppenbarligen underhållit betydligt fler än oss 40 på bussen genom åren. Jag såg tusentals personer i publiken och en ensam Bernardo på scenen i några av klippen. Han tycktes ha skrivit massor av musik och texter, han verkade ha gett konserter inte bara i Italien utan över stora delar av världen, listan över hans skivor var lång. Jag lyssnade på några klipp och noterade att texten var lika viktig som musiken i sångerna han sjöng. Och jag förstod den eftersom han oftast sjöng på engelska. Omusikalisk som jag är kunde jag inte riktigt kategorisera honom. Singer-song-writer? Rockartist? Smörsångare? Min nyfikenhet stegrades.

Men att hitta honom var inte det lättaste. Ingenstans på nätet antyddes var han bodde. Fanns han alls kvar i Italien? Bodde han i USA eller England? Flera skivinspelningarna verkade vara gjorda där. Men efter ett tag gick letandet i stå och jag tänkte att den intervjun blir nog aldrig av.

Så berättade min son Klas att han och flickvännen Lana tänkte åka till Italien i september. ”Får jag följa med och börja leta efter Bernardo?”, frågade jag. Det fick jag, och det knuffade mig ett steg framåt så jag började leta på nytt på nätet redan före avresan. ”The Impossible voice – Bernardo Lanzetti” dök upp i flödet och med den mejladresserna till tre administratörer av sidan! Snabbt skrev jag ett mejl till alla tre och berättade om Bernardos och min gemensamma historia. Samma dygn fick jag svar av två av dem. Ett löd så här:

– Jag ska prata med Bernardo i kväll på telefon. Jag berättar om dig.

Inom ett dygn hade jag fått kontakt med honom! Han var uppenbarligen lika glad att få kontakt med mig som jag med honom. Jag berättade vilka datum jag skulle vara i Italien och om någon passade honom.

Turen stod mig bi och jag inbjöds till hans ”palazzo” i Castiglione del Lago i Umbrien, 25 mil från Rom den 10 till 11 september. Dan efter skulle han åka norrut för en konsert i sin hemstad Casalmaggiore, en tradition han upprepar varje år. Vår resa var redan bokad med landning i Rom den 9… Snacka om tajming.

Ett roligt möte efter 50 år. Bernardo och jag. Hortenisorna i bakgrund har Bernardo målat.

 

Han stod och väntade på mig vid stationen. Det var inte svårt att känna igen honom. Burrigt svart hår, en skarpt orange regnjacka och ett stort leende. På bilder jag sett var det svårt att hitta unge Bernardo i ansiktet men inte i verkligheten. Det var 50 år sen vi sågs. Det betyder inte alltid en lång tid.

Hans första ord efter den normala hälsningsproceduren löd:

– Jag var mindre än du förut men nu har jag växt och vi är lika långa!

I bilen berättar Bernardo att han inte tycker om att köra bil. Han är livrädd. Hans pappa var nämligen en riktig bilfantast som körde alla upptänkliga fordon och inte alltid på det trafiksäkraste sättet. Pappan omkom dessutom i en olycka med en truck, när Bernardo var 32 år. Att han därför inte tog körkort förrän han var 50 år är kanske inte så konstigt. Men vi kommer fram till hemmet utan några incidenter.

Bernardo och hans fru Amnerys bor inte i nåt palats. Istället i en större lägenheten, ovanför en pizzeria, i ett av många ålderstigna hus i Castigliones gamla del högt ovanför den moderna staden. Närmaste granne är det gamla fortet med sitt höga torn som en gång skyddade staden mot yttre fiender. Och utsikten över Lago Trasimeno är fantastisk.

Amnerys och Bernardo på promenad längs sjön – något de gör varje dag.

– Här bor vi under sommar- och höstmånaderna. Tidigare bodde vi i Parma men Amnerys hälsa tålde inte den förorenade luften där. Hon har problem med sitt hjärta. Här är det friskt och skönt. Men vi hyr allt eftersom vi har ytterligare ett hem.

Det ligger i Marbella i Spanien och dit åker paret i december varje år och stannar till juni. Lite av ett ödets ironi att mannen jag så länge undrat var han bor faktiskt funnits rätt nära. Som jag berättat tidigare har min bror en lägenhet i Torremolinos som jag besöker åtminstone en gång om året, oftast under den tiden Bernardo också är där. Marbella ligger ju bara några mil bort. Kanske har jag stött på honom utan att veta.

Man kan lätt tro att Bernardo är en stenrik superstjärna på det sätt jag hittills beskrivit honom men ju mer jag pratar med honom desto mer förstår jag att detta är en sanning med modifikation. Han har kunnat försörja sig på sin musik hela livet men karriären har haft sina topp- och dalgångar. Ibland har han gett sig iväg på nåt nytt med bara ”en tandborste och en plånbok” som han uttrycker det och någon gång har studion också varit hans hem eftersom han inte haft råd med något annat. Ibland har han trott att karriären har tagit slut för gott. Inga album eller konserter inbokade. Men så har ett nytt samtal kommit och den har tagit fart igen.

Han har hela tiden gått sin egen väg

Främst beror nog upp- och nedgångarna på att han aldrig velat ägna sig åt det som kallas mainstream inom musiken. Han har hela tiden gått sin egen väg. Experimenterat med den egna rösten, som på många sätt är just ”impossible” eftersom han med åren lärt sig behärska hela tre oktaver (totalt 36 toner). Ovanligt hos en man, vilket innebär att han kunnat sjunga soprantoner i en opera och samtidigt basen. Denna förmåga har han velat använda på fler sätt än bara stanna i facket rockmusik.

I Italien innebär ”mainstream” dessutom att man sjunger på italienska. Utländska ord som engelskan göre sig icke besvär i texterna och Bernardo skriver helst på engelska till sin musik.

– Den har aldrig intresserat mig att anpassa mig för att bli populär. Jag vill tänja gränser. Prova nya uttrycksmedel. Mitt intresse vaknade av den progressiva rockmusiken som den tog sig uttryck under tidigt 70-tal I England. Yes, Emerson Lake and Palmer, Genesis, King Crimson, Gentle Giant. Den sortens rock som är mer influerad av klassisk musik än blues. De spelade inga treminuters-snuttar precis utan en låt kunde hålla på i både fyra och fem minuter. Det var sådant jag vill experimentera fram med mina egna toner och ord. Under perioder har jag ägnat mig åt ren avantgarde och elektronisk musik, ibland svår för lyssnarna att förstå och ta till sig. Men för mig har det varit viktigt med olika uttrycksmedel, berättar Bernardo.

Italiensk radio och TV har till exempel aldrig spelat hans musik. Den betraktas som för avancerad. Där vill man ha de enklaste rytmerna i glammig omgivning, menar han.

Men samma dag som vi skilts åt skickar Bernardo ett mejl till mig och berättar att italiensk radio just denna dag, den 11 september, spelade en av Aqua Fragiles låtar från 1973. Efter 44 år!

Bernardo älskar musik. Det är inga problem för honom att mitt under intervjun ta fram gitarren och demonstrera i sång vad han menar.

Vi återkommer till Bernardos karriär. Under mötet med Bernardo kunde jag notera hur uppfylld han är av sin musik. Han lever av och med den 24 timmar om dygnet. Redan under bilresan från stationen uppför berget till hemmet hann han sjunga för mig. Han demonstrerade tonerna i de tre oktaverna som han behärskar. Under våra samtal dök både gitarrspel och sång upp med jämna mellanrum. Det är helt enkelt väldigt svårt för honom att inte komma in på musiken, även när jag ber honom att berätta om det vardagsliv, som också en artist lever.

Men vi tar det från början. Bernardos föräldrar träffades i Tyskland under andra världskriget. Bernardos mamma Ella var från Warszawa i Polen men tillfångatogs av tyskarna och skickades till arbetsläger i Tyskland. Familjen var inte judisk och hennes arbetsduglighet avgjorde nog att just hon togs till fånga. Resten av familjen blev kvar i Polen. Hon jobbade i flera olika fabriker och i en av dem träffade hon Bernardos pappa Gino, en italiensk soldat som var arbetande krigsfånge i den tyska krigsindustrin. De två blev kära.

– När befrielsen kom i form av amerikanska trupper gifte de sig fort så de kunde för att resa till Italien tillsammans. Allt annat hade varit omoraliskt. De stal två lastbilar och gav sig iväg. Vid den österrikiska gränsen beslagtog de allierade trupperna lastbilarna och de tvingades gå till fots resten av vägen in i Italien. Så småningom kom de fram till pappas hemby Casalmaggiore och slog sig ner där. Året efter föddes min bror och jag kom två år senare 1948 i november.

Bernardo har gjort en teckning av föräldrarna under den äventyrliga resan till Italien från ett gammalt fotografi.

Bernardo följde med sin mamma tillbaka till Polen när det blev möjligt för dem för att besöka familjen. Kriget hade gått grymt fram och tre av mammans syskon finns inte längre. Riktigt hur de dött vet man inte men troligen i koncentrationsläger

Första besöket skedde när Bernardo var strax under tio år – han hade lärt sig polska av mamman och fick möjlighet att lära känna sin mormor och morfar och sina kusiner.

– Polskan hjälpte mig att använda min mun ordentligt. Det har jag haft nytta av som sångare, konstaterar Bernardo.

Bernardo har sedan dess varit i Polen fler gånger och noterade vilket annorlunda liv hans polska kusiner tvingades leva.

– De arbetade hårt och de fick köa länge för att handla. Dessutom kunde min mormor och morfar inte bo ihop på äldre dar. Lägenheten var inte tillräckligt stor när de behövde hjälp av familjen. Så de fick dela på sig. Ledsamt.

Bernardos mamma Ella finns inte längre. Hon dog för tio år sedan 72 år gammal. Hon drabbades av en mycket ovanlig ärftlig neurologisk sjukdom som gjorde att hon förlorade känseln i armar och ben och hamnade i rullstol.

– Men vi hitta en polsk kvinna i Casalmaggiore som hjälpte henne i hennes dagliga liv. Det gjorde henne mycket glad. Min mamma var en riktig fighter hela livet. Vid begravningen fick jag dessutom klart för mycket hur mycket hon hjälpt våra polska släktingar genom åren.

Tyvärr visar både Bernardo och hans bror tecken på att de också kan komma att drabbas av sjukdomen. Hans äldre bror är värre an än Bernardo men jag noterade när vi först möttes att benen ibland har svårt att hänga med när han går.

– Men jag göra allt för att hålla igång eftersom jag vet att det hjälper. Jag och min fru promenerar åtminstone en timme, ibland två, varje morgon.

Svart och vitt. Som barn var det de enda färgerna han använde och ibland återvänder han till dem.
Ett av många konstverk som pryder hemmet i Castiglione och som har Bernardo som upphovsman.

Bernardos konstnärliga ådra visade sig tidigt. Han har genom hela livet också varit konstnär med en stor produktion och många utställningar bakom sig. Men han säljer ogärna sina verk. Då i början när han bara var ett litet barn var det svart bläck eller blyertspenna som gällde. Allt blev svart och vitt.

Han lärde sig aldrig att spela något instrument som ung. Men sjunga kunde han. Och det gjorde han gärna. På det enda ställe där sång utövades. I kyrkan.

– Jag noterade att det bara var kvinnorna som sjöng under mässorna. Men det ville inte jag acceptera så jag tog i för full hals när jag fick chansen. Mamma och pappa tyckte att jag inte behövde skrika så. Men det ville jag.

Men musiken var inte lika viktig för resten av familjen så utöver kyrksången ägnade sig Bernardo till en början åt andra intressen.

– Jag ville bli vetenskapsman och forskare. Rymden fascinerade mig. Nej, jag tänkte aldrig att jag skulle bli astronaut. Jag hade inte de fysiska förutsättningarna. Har aldrig varit någon sportig eller atletisk typ. Det var själva vetenskapen bakom som fascinerade mig.

Men strax innan han åkte på stipendiet till USA hade han ändå köpt en gitarr. Som han dock inte kunde spela på eller sköta för den delen.

– Jag lämnade den i en stekhet bil under en hel eftermiddag i Corpus Christi i Texas där jag bodde. När jag kom tillbaka hade träet spruckit. Men gitarren jag använde i bussen köpte jag i USA. Det var så lyckligt att min amerikanska bror spelade gitarr. Han lärde mig. Han hade ett band och var en god förebild för mig under det där året.

När Bernardo kom hem från USA väntade gymnasiet i Casalmaggiore på att avslutas. Efter det började han läsa kemi på universitetet i Parma. Musiken var bara en rolig hobby.

– Men jag gick mycket på olika klubbar under den här tiden. Och när jag hörde sångarna i de band som spelade var jag övertygad om att jag skulle kunna göra det mycket bättre.

Efter två års kemistudier bestämde han sig dock för att återvända till USA. Den här gången till New York där han bodde tillsammans med sin amerikanske bror, som var en medlem i ett relativt etablerat band och försörjde sig som musiker. Bernardo ville helt enkelt bestämma om det var musiker han skulle bli. Han inspirerades mycket av brodern. Hos den då 22-årige Bernardo tändes ett hopp:

– Jag kunde ju inte tävla med dem i USA men jag insåg att jag kunde bli någon i Italien.

Väl tillbaka i Italien 1970 kom studierna i skymundan och sångkarriären tog fart. Bernardo bildade gruppen Gli Imortali som senare blev Aqua Fragile och som alltså kom ut med sin första skiva 1973. Musiken skrevs av bandmedlemmarna själv. Det mesta stod Bernardo för, inte minst texterna. Men snart gick Bernardo vidare. Hans röst uppmärksammades och jämfördes med Peter Gabriels.

Aqua Fragile – bilden är nytagen. Efter många år på olika håll har några av bandmedlemmarna återförenats och kommer ut med en ny skiva i oktober.

Bandet fick tidigt kontakt med det internationellt mest kända italienska proggbandet PFM (en förkortning av Premiata Forneria Marconi. På svenska Marconis prisbelönta bageri. Bandets första sponsor var det lokala bageriet…) PFMs manager Franco Mamone tog dem under sina vingar och Aqua Fragiles andra skiva, kanske den mest kända, Mass Media Stars, lanserades till och med i USA. Den blev dock ingen större försäljningssuccé.

Men det stod inte på innan Bernardo värvades som sångare till PFM sedan man gjort bedömningen att de tidigare sångarna inte höll måttet.

– När jag fick erbjudandet bad jag att få tänka en vecka. De tyckte inte att de skulle behöva vänta, eftersom de var ett framgångsrikt band. De blev sura och värvade en annan sångare. Men när skivan skulle spelas in kröp de till korset och bad mig igen. De behövde min röst. Det kändes ganska bra, säger Bernardo och ler vid minnet.

Under resten av 70-talet kan man säga att Bernardo levde sin dröm. PFM:s skiva Chocolate Kings med Bernardo som sångare gjorde stor succé och bandet genomförde konserter både i Japan, England, Kanada och USA.

–Aqua fragile tjänade bra med pengar. Det var ”rena” pengar. Vi spelade ofta på helger och obekväma tider och fick därför bra betalt. Under den perioden tjänade jag mer än min egen pappa! Men däremot var det nog så att PFM:s ekonomi befann sig mer i en gråzon och det mesta investerades i bandets verksamhet. Vi i bandet fick inte mycket över. Det var ju inget man tänkte på då men har fått betala för nu när pensionen är låg.

“Jag var inte hemma mycket det är sant.”

1979 hoppade han av bandet och inledde istället en solokarriär. Konflikter uppstod och Bernardo kände sig inte längre hemma när bandet började sjunga på italienska och överge den ursprungliga proggmusikidén. Han ville inte fastna. Ville utvecklas. På åttiotalet levde han stora delar av tiden i England som studiemusiker och spelade in skivor tillsammans med flera kända engelska musiker som Clive Bunker från Jethro Tull. Och han började det mer experimentella utforskandet av musiken och sin egen röst.

Men innan vi går vidare på det spåret försöker jag tvinga honom att berätta om det privata livet. Redan 1974 gifte han nämligen sig och fick dottern Valentina 1976. (Hon jobbar idag på reklambyrå i Bologna.) Detta var under de mest intensiva turnéåren och tiden i England. Jag undrar vilken sorts äkta man och pappa han hann vara?

– Jag var inte hemma mycket det är sant. Min fru och dotter bodde tillsammans med hennes familj och vi sågs när jag var hemma. Men det var inte ovanligt att det var så i italienska familjer på den tiden. Min pappa Dino till exempel var nästan aldrig hemma för han byggde vägar runt om i Italien och fick resa dit jobben fanns. Ibland kunde han komma hem på helgerna, ibland inte. Det som var ovanligt med mig var väl att jag var artist och fick se världen.

Men äktenskapet höll inte i längden även om de inte skildes förrän i mitten på 90-talet. Under några år därefter hade han förhållanden med betydligt yngre kvinnor.

– En var bara hälften så gammal som jag. Det kanske var någon sorts medelålderskris.

Det märks på Bernardo när vi pratar nu att den tiden är han inte speciellt stolt över. Han vill lämna ämnet fort.

Amnerys och Bernardo har varit tillsammans i tolv år och gör nästan allt tillsammans.

Istället nämner han med glädje att han för tolv år sedan träffade sin nuvarande fru Amnerys. Hon fanns i publiken under en konsert och lite senare var de på samma mottagning. Amnerys gick då fram till Bernardo och frågade när hon kunde få höra hans vackra röst en gång till. Bernardo bad att de skulle gå ut och ta en kopp kaffe istället för att stanna kvar. Mer behövdes inte. Efter det är de oskiljaktiga. Amnerys har varit en framgångsrik kläddesigner med ett eget märke, Beppe Bondi. Hon har bland annat klätt upp överklassens kvinnor i England, en av dem förre premiärministern John Mayors fru.

– Vi gör allt tillsammans. Och hon stöttar alltid mig i det jag vill göra. Jag skulle inte kunna tänka mig att resa någonstans eller göra något annat för den delen utan henne . Tillsammans är vi väldigt kreativa och tycker om att använda våra talanger för att skapa något tillsammans. Amnerys håller nu på att sammanställa en bok om min sångtexter och konstverk till exempel. Och vi har gjort flera utställningar tillsammans där vi använder de olika uttrycksmedel som vi behärskar.

Lägenheten de bor i är fantastiskt inredd av Amnerys. Många inköp görs under parets årliga tvåveckorsbesök i Kerala i Indien. Sprakande varma färger, mässingsbyttor, glas, skålar, på varenda ledig yta, vackra gardinarrangemang, färgglada mattor. Och på väggarna Bernardos färgmättade tavlor – ofta föreställande kvinnokroppar – vackra kvinnokroppar– men ofta med ytterligare ett helt annat motiv i bakgrunden.

Lunchen är serverad.

Under mitt korta besök hann Amnerys duka två fantastiska matbord – lunch och frukost (vi åt middag på parets favoritrestaurang). Massor av frukt och grönsaker, alla lokala, liksom ostarna, humusen, pastan, marmeladerna, yoghurten, brödet, vinet. Bara naturliga råvaror. Paret lever hälsosamt och besöken i Indien är en del av detta. De får behandling enligt ayurvedisk medicin under en vecka och menar att det får dem att hitta balansen i livet.

Idag kallar sig Bernardo vox & visual artist. Det där med vox (röst) kräver en egen förklaring. Han har uppfunnit en handske med vars hjälp han kan spela in sina stämbands vibrationer och göra egen musik av dem. Tekniken kallas glovox och han erkänner att alla skrattade åt honom när han visade upp sin handske första gången. Men att lärare på skolor i både Basel och London med inriktning på elektronisk musik nu plockat upp hans glovox.

Associationerna går kanske till något annat än vacker musik.
Bernardo demonstrerar hur glovox fungerar.

– Läkarna säger att jag har exceptionella stämband. Detta att jag med åren utvecklat en teknik så att jag spänner över tre oktaver men också att mina stämband aldrig blir trötta. Jag övar sällan men orka sjunga hur länge som helst. De är bara något extra.

Trots att han snart fyller 69 år fortsätter han att vara aktiv. Han spelar in skivor (bland annat en hyllning till Bob Dylan) , han har ombetts att översätta utländska artisters sånger till italienska (bland annat Bruce Springsteens album Nebraska), han ger konserter, spelar avantgarde-teater, genomför operakonserter, målar, ställer ut. Och nu senast har han förenats med några av medlemmarna i sitt allra första band Aqua Fragile och i oktober kommer de ut med ett nytt album.

Jag frågar Bernardo hur stor levande publik han har sjungit inför. Bilderna på youtube antyder fullsatta konsertlokaler.

– Det vet jag faktiskt inte. Det är inte sånt jag lägger märke till. Kanske 5000? När man står där på scenen och har strålkastarna i ögonen ser man ju bara de närmaste. Jag försöker alltid välja ut några få ur publiken som jag sedan håller ögonkontakt med under konserten. Då får man en omedelbar reaktion på hur jag upplevs, säger Bernardo.

Efter den trevliga vistelsen i Bernardos och Amnerys hem är det dags för mig att åka tillbaka till Rom. Vi känner oss båda tagna, nästan lite högtidliga, av att mötas så här långt efteråt. Vi har en gemensam bakgrund som ingen kan ta ifrån oss och som påverkat oss hela livet. På lika och på olika sätt. ”Jag tror det är mer med det här än vi inser just nu”, sa Bernardo efter mötet.

Vi är ute i god tid till stationen. Det blir en sista stund med musikern Bernardo Lanzetti. Han tar fram ett usb-minne och spelar en av sina sånger, Raindrops.

Pete Sinfield, poet och tidigare den som skrev texterna till proggbandet King Crimson, har skapat ett poem som som Bernardo föll pladask för och skrev musik till. Efter att ha lyckats få kontakt med Sinfield fick han poetens godkännande att spela in sången. Det var den som han spelade där för mig i bilen:

”We met like rain drops on a window pain”

– Är det int vackert? Det var en liten överraskning som jag förberett för dig, säger han, innan tåget kommer.