Med Aftonbladets tjejer fick Karin hopp att världen går att förändra

Vittnesmålen om mäns övergrepp och sexuella trakasserier översvämmar just nu både de traditionella och sociala medierna i västvärlden under hashtaggen #Metoo. Det kunde inte passa bättre i tiden att jag just nu bokat en tid med Karin Alfredsson, stridbar jämställdhetsexpert under de senaste 40 åren, för en intervju i min blogg. Karin och jag kände varandra under gemensamma fackliga år på 80-talet, men vi har inte fortsatt att umgås sedan dess.

Det var rätt många år sedan vi sågs men på klassiska fiket Ritorno blev det av.

Nu träffas vi för första gången på många år på en av Stockholms innecaféer, Ritorno, på Odengatan en varm och fin höstdag i mitten av oktober. Och jag vill börja med att prata sexuella trakasserier.

Karin var nämligen högst delaktig i den kanske första riktigt lyckade kampanjen för att bryta sönder manliga strukturer på en arbetsplats. De kvinnliga anställda på Aftonbladet gjorde revolt under några månader 1978 och lyckades förändra en grabbig tidning och arbetsplats genom en stencilerad bok kallad ”Dokumentet”. Den historien är väl värd att berätta i ljuset av #Metoo.

Dokumentet har funnits i min ägo sedan det begav sig och trots massor av böcker i mina bokhyllor hittade jag den direkt. Den betydde mycket för mig som ung journalist. Nu hösten 2017 uppmärksammas boken överallt efter #Metoo-kampanjen.

– Nästa vår är det 40 år sedan Dokumentet kom ut. Därför beslutade vi nyligen att göra en dokumentär. Jag önskar att vi varit klara redan nu men vi får inte sändningstid på SVT förrän tidigast någon gång kring jubileumsdatumet den 8 maj och tyvärr går det inte att ändra. Men jag tror att frågan inte kommer att dö innan dess, säger Karin.

Det började med att en av tidningen Vi:s stora profiler, Annette Kullenberg värvades till Aftonbladet 1977. Och hon förskräcktes snabbt över vad hon såg:

– Hon kom ifrån en helt annan kultur och såg direkt saker som vi tjejer som fanns på tidningen möjligen såg men trodde vi måste stå ut med. Vi fick de sämre jobben, sexuella anspelningar var vardagsmat och alkoholmissbruket runt om oss var omfattande. Vaktmästaren gick runt på morgonen och tog upp beställningar för systeminköpen och när tidningen var färdig på morgonen började drickandet. Männen försvann till olika ”barer”, antingen på stan eller på olika medarbetares arbetsrum.

Kvinnorna på redaktionen började träffas och prata om kulturen. Som journalister blev det naturligt att de intervjuade varandra och skrev ner berättelserna. De skickades sedan runt i gruppen.

– Vi fick syn på mönstret. Det var inte bara jag som hade det så här. Det fanns ett system. Korta personliga berättelser växte till en struktur. Vi insåg att vi måste göra något konkret, ett gemensamt dokument av det vi upptäckt.

– Men kunde ni träffas utan att männen reagerade och började prata om ”tjejmaffian”? För oss på andra tidningar började männen genast prata i de termerna om tre tjejer stod tillsammans eller var närvarande på morgonmötena samtidigt?

– På den här tiden var Aftonbladets redaktion starkt överbemannad och det var ingen riktigt ordning på nåt. Det överproducerades texter och därför var trycket på produktiviteten låg. Samtidigt var det högt i taket på tidningen. Men visst fick vi också en massa kommentarer om ”tjejmaffia”. Vi märktes och skapade viss oro.

Några av tjejerna bakom dokumentet. Karin längst till höger. Den här gruppen blev sedan Aftonbladets kvinnoreaktion. Bilden nedladdad från Karins Facebooksida.

Gruppen stencilerade upp en stor upplaga av sina maskinskrivna A4-papper.

– En söndag kom stadsbudet med hela upplagan och vi gick runt och la ett exemplar på varje skrivbord på hela redaktionen. På morgonen efter blev det tyst på redaktionen. Alla läste och sedan blev det mycket snack förstås.

Men till Aftonbladets fördel kan sägas att redan några dagar senare publicerades en artikel i tidningen om upproret med utdrag från dokumentet.

– Sedan hände allt väldigt snabbt. Tidningen var inne i en omorganisation just då och Kvinnoredaktionen kunde dras igång. Dokumentet kom maj 1978 och kvinnoredaktionen sjösattes i oktober Jag blev en av fyra medarbetare.

Ja, för kritiken i Dokumentet handlade inte bara om arbetsmiljön utan också om innehållet i tidningen där ”kvinnomaterialet” inskränkte sig till nyheter om Anita Ekberg och liknande. Det mjuka materialet som berörda många fanns nästan inte alls.

– Jag vill nog påstå att vi därmed la grunden till det som sedan blev Aftonbladets framgångssaga gentemot de kvinnliga läsarna. Och på köpet upptäckte jag att det gick att förändra världen.

Däremot tog det längre tid att bli av med inställning att det var OK att dricka alkoholhaltiga drycker på jobbet. Först när Thorbjörn Larsson blev chef kom ett förbud att dricka på jobbet.

Hon värvades redan 1980, 27 år ung, till Journalistförbundet för att göra om förbundsorganet Journalisten, en ganska tråkig och föga aktuell månadstidning på glättat A4:papper till en nyhetstidning i tabloidformat som kom varje vecka.

Det var för övrigt samtidigt som jag började min tid i SJF:s styrelse.

– Det var ett fantastiskt förtroende jag fick som så ung. När jag kom dit fanns bara jag och en administratör på tidningen. Jag fick nyanställa tre journalister. Det blev dramatiskt redan efter några månader då journalisterna kastades ut i en omfattande strejk. Jag blev kvar i fem år. Det var roliga år och jag lärde mig massor om att vara arbetsledare. Men efter ett tag tröttnar man på att det är så mycket administration och förhandlingar att hålla på med så lagom till att jag skulle komma tillbaka efter mammaledigheten våren 1987 sa jag upp mig istället.

Och därmed missade hon precis den kanske största turbulensen nånsin inom förbundet, som jag var direkt inblandad i och som jag skrivit om tidigare i bloggen. Vår ordförande och vice ordförande tvingades avgå efter omfattande lägenhetsaffärer. Istället var det den nytillträdde chefredaktören Lars-G Holmström som tvingades hantera den krisen.

“Jag tyckte det var skönt
att jag slapp allt det där.”

– Jag tyckte att det var skönt att jag slapp allt det där. Och jag har funderat efteråt hur tuff jag hade varit. Men jag var imponerad av Lars-G för att han kunde hålla distansen och utgå enbart från de journalistiska etiska principerna.

Mitt förtroende för Karin var stort efter åren vi jobbat tillsammans så när det började blåsa storm och jag inte visste vad jag skulle ta mig till, vände jag mig till henne. Skulle jag avgå som många för mig okända personer krävde eller stanna kvar som många av de som kände mig begärde? Hur skulle jag göra för att minst skada den organisation som jag blivit så engagerad i? Eftersom Karin inte längre var direkt berörd skrev jag ett brev till henne för råd. Jag minns så väl svaret. Hennes man Janne Andersson som var programdirektör på Aktuellt vid den här tiden hade hört mitt framträdande på ett tumultartad presskonferens och menade att jag inte gjort speciellt bra ifrån mig. Men Karin mindes mig som en rak och ärlig person och kände sig mer ambivalent. Det blev utvecklingen som till slut bestämde att jag stannade och blev vice ordförande i förbundet under några år i väntan på en mer permanent lösning.

I Lycksele har Karin sina rötter. Här har hon gjort sig fin i Lyckseledräkten.

Men nu är det dags att ta Karins liv från börja. Hon är född i Lycksele 1953. Pappa Rolf var folkskollärare och mamma Kristina hemmafru större delen av Karins uppväxt. I familjen fanns också Karins lillebror Jan.

– Min pappa, född 1925, var den första i sin släkt som tog studenten. Att han kunde studera berodde att familjens lagård brann och man fick starta på nytt och flytta in till tätorten Lycksele. Pappa fick gå först i realskolan och sedan i gymnasiet i Skellefteå. Ganska exakt vid krigsslutet 1945 tog han sin examen och gjorde sedan lumpen. Han blev reservare och avancerade till kapten. Pappa var försvarsvänlig, folkpartist och politiskt aktiv. Han satt i fullmäktige, var valförrättare. Politik och föreningsliv var viktigt i vår familj.

Mamma Kristina var äldst av nio syskon och växte upp i Sorsele. Enligt Karin hade hon massor av energi och begåvning, men slutade efter sex år i folkskola.

– Hennes lärare uppmuntrade henne att läsa vidare men hon ville inte själv. Hon ville börja jobba, tjäna pengar och köpa hattar. Hon tog pigtjänster här och var och kom hem för att hjälpa till med slåttern. Istället blev hon en otroligt duktig hemmafru med många fritidsintressen. Hon gick på varenda hantverkskurs hon kunde hitta bland annat. När Karin var tolv år blev hon yrkesarbetande och jobbade som kontorist.

Det finns en levande familjelegend om hur Rolf och Kristina träffades. En dyrk dyker gärna upp som ingrediens när det diktas och sjungs på familjehögtiderna.

Karin 8 år gammal, ett älskat barn. Hon tror själv att omgivningen betraktade henne som ett bortskämt barn.

– På den tiden jobbade mamma på bokhandeln i Lycksele. De träffades på en dans i Folkparken (Fäbovall’n kallad) och mamma fick bråttom att gå hem eftersom dörren skulle låsas där hon bodde. Men pappa sa att det var ingen fara.”Jag har en dyrk som ser till att du kommer in.” På den tiden fanns en sort nyckel som gick till många lås och kallades dyrk. Så mamma stannade och såg möjligen framför sig att pappa gentlemannamässigt skulle följa henne till dörren och låsa upp. När det var dags att gå hem passerade de pappas hem och han gick upp för att hämta dyrken. ”Här har du”, sa pappa och gjorde klart att han inte tänkte följa med. Pappa hävdar allt sedan dess att mamma blev mycket snopen medan mamma förnekar det. Men som sagt det är en berättelse som fortsätter att leva i vår familj.
Karin var ett älskat barn som fick mycket uppmuntran. Vissa menade säkert att hon var bortskämd och att föräldrarna fjompade för mycket med henne.

– Det innebär att jag växt upp med en stor tilltro till min egen förmåga och den tilltron har jag alltid behållit.

Karin berättar med värme om sin farmor som var småskollärare och hjälpte henne med läxorna.

– Jag tyckte geografi var jättetråkigt men farmor gjorde det till en rolig lek. Hon klippte till exempel ut hela Danmark och så la vi pussel på golvet för att jag skulle lära mig.

En bild från en svunnen tid. Längst till höger står Karins farmor, en av 13 syskon.

I Lycksele fanns både realskola och gymnasium. 1971 var hon färdigutbildad och beredd att ge sig ut i livet. Under skoltiden var Karin aktiv i Folkpartiets ungdomsförbund. Som ung tjej avancerade hon snabbt inom organisationen och valdes in i förbundsstyrelsen under de sista gymnasieåren. Per Gahrton var ordförande, Lars Leijonborg och Bengt Westerberg var styrelsekamrater.

Karin tar realen i Lycksele.

– Det var en jättebra skola som jag haft stor nytta av hela livet.

Efter gymnasiet hade hon tre val. Hon sökte tjänsten som FPU:s ombudsman i Västernorrland, hon sökte till Sopis i Umeå (Socialhögskolan) och Journalisthögskolan i Stockholm.

– Jag fick ja på alla tre ställen men valde JH. Det låg längst hemifrån och jag ville komma så långt bort att jag slapp åka hem på helgerna. Mina föräldrar var frisinnade helnykterister så jag var hårt hållen. Inte generellt men allt kopplat till alkohol var strängt förbjudet.

– Fanns det ingen annan tanke bakom just JH?

– Jo, naturligtvis. Jag älskade att skriva, och hade en uppmuntrande svensklärare. Jag fick till och med in en liten artikel i VK. Klart att intresset fanns.

Och att det blev JH ångrar hon inte. Hon kallar den tiden istället för en fest:
– Vi var en bra klass och vi hade väldigt god sammanhållning. Vi gick ut våren 1973 men då jobbade jag redan parallellt på Aftonbladet där jag gjort min praktik. Jag var ju bara 19 år och orkade därför både gå i skolan på dagarna och jobba kväll på tidningen. Bara 20 år gammal träffade jag också min man Janne, som jobbade på tidningen.

Karin med sina kamrater i kollektivet som bodde i ett gammalt ålderdomshem.

Under JH-åren bodde Karin i kollektiv tillsammans med fem kurskamrater. En av dem hade köpt ett gammal ålderdomshem och de andra hyrde in sig. Två barn fanns också i kollektivet.

– Det fungerade bra och vi höll ihop i tre år. Det var ett enkelt sätt att ordna boendet i en hård bostadsmarknad. Men efter tre år flyttade den person som var kittet i gruppen och då var det inte lika roligt längre. Då hade jag ju också träffat Janne så vi flyttade till en andrahandslägenhet på Dalagatan.

Här föddes äldste sonen Jon då Karin var 24 år. Redan året efter vågade paret satsa på en egen villa i Järfälla och här föddes dottern Jenny 1979. När minstingen Jakob sedan föddes 1986 bodde familjen sedan flera år i en villa i Bromma.

Eftersom vi ändå är inne på boendet kör vi väl det i botten innan vi fortsätter. Karin och Janne har nämligen gjort rätt många husaffärer.

I somras firades 30-årig bröllopsdag. Här är bröllopsfoto där alla tre barnen var närvarande förstås. Idag finns också två barnbarn i familjen.

– Huset i Bromma var egentligen alldeles för dyrt för oss. På den tiden var räntan 15-17 procent så vid hade inte råd med något annat än att bo under några år. Vi åkte hem till Jannes föräldrar när vi hade semester. Men det blev bättre och vi bodde kvar i 19 år. Samtidigt hade vi ett sommarställe i Roslagen. Till slut tyckte vi det blev för mycket och sålde de två husen och köpte ett nytt som skulle bli en kombination, ett stort hus vid Mälarens strand i Ekerö kommun. Det sålde vi 2015 sedan det varit uthyrt i tre år medan vi bodde i Afrika. Det blev bökigt med resorna in till Stockholm för oss och vi köpte trean i Solna, där vi bor nu.

Men då ville de två istället ha ett sommarhus igen. Planen var ett litet mindre ställe, ensamt och med sjötomt.

– Men vi fastnade för ett bautahus, mitt i ett vanligt villaområde och ingen sjö utanför Gnesta i Sörmland. Men tomten är stor och huset är fantastiskt.

Att huset betyder mycket för dem ser man på Facebook. Historien om arbetet på nyförvärvet går som en följetong under uppdateringarna.

Huset i Sörmland. En verklig idyll.

Uppdateringar på Facebook har haft betydelse på annat sätt i Karins liv. Och därmed kommer vi in på hennes gedigna yrkesliv som innehåller otroligt många ingredienser. Ett av de senaste jobben var som regionchef för biståndsorganet We Effect (före detta Kooperationen utan gränser) med placering i Lusaka i Zambia. Hon hade 60 anställda i fyra länder, utöver Zambia också Zimbabwe, Mozambique och Malawi. Det var ett tungt och omfattande jobb som krävde total arbetsinsats. Hon hann helt enkelt inte med att skriva ner sina upplevelser på samma sätt som hon tidigare gjort när hon haft utlandsuppdrag.

– Istället la jag kontinuerligt ut uppdateringar och bilder på Facebook, som sedan blev min anteckningsbok när jag kom hem till Sverige och ville göra något åt min upplevelser.

Senare kommer jag att berätta hur hon använde de erfarenheterna. Men nu håller vi oss kvar i södra Afrika.

–Det var fantastiska år. Jag blev både förälskad och förskräckt kan man säga.

Janne, som då hade trappat ner sin yrkesverksamma tid efter många år på TV4 följde med. Jag tänkte mig genast att han därmed stod för marktjänsten för sin hårt arbetande fru. Men så blev det inte. Biståndsarbetare ”tvingas” till ett lyxliv oavsett om de vill eller inte med vackra hus, stora trädgårdar och swimmingpool.

Janne med sönerna Jon och Jakob. Skjortorna härrör inte från Zambia dock. Mer från Karibien.

– Biståndsarbetare förutsätts anlita lokalbefolkningen att sköta både matlagning, tvätt, städning och trädgårdsarbetet. Jag jobbade som frilans till och från där nereifrån men fick också mycket fritid. Bland annat spelade jag mycket golf med andra medföljare som var bara hälften så gamla. Det var roligt och nyttigt att lära känna andra än mina söner i den generationen, sticker Janne in eftersom han lyssnar på vårt samtal sedan vi fått flytta fram slutet av intervjun till ett Skypesamtal några dagar senare.

Efter tre år i södra Afrika tog förordnandet slut. Hon erbjöds förlängt förordnande men båda två längtade hem och valde att återvända.

– Så jag började frilansa igen. Det gick lite trögt i början men nu har jag fått fart på den verksamheten. Och undersysselsatt har jag ju inte varit eftersom jag också hunnit skriva min sjätte bok som just kommit ut och som inspirerats av mina tre år i södra Afrika. Se där att jag hade nytta av mina Facebook-uppdateringar.

Men nu går vi händelserna i förväg. Det är dags att ta oss an Karins yrkesliv. Det är mångsidigt och omfattande och att få med allt här låter sig inte göra. Hon har varvat frilansarbete, författande, projekt, utbildningsuppdrag, mentors-och moderatorsuppdrag och fasta anställningar inom vitt skilda områden men med ett gemensamt tema. Jämlikhet, inte bara mellan könen utan också mellan folk och mellan länder, har stått i centrum oavsett uttrycksform. Ett annat genomgående tema är förstås journalistiken.

Direkt efter tiden på Journalisten började hon att frilansa för första gången och sedan dess kan man konstatera att det också dominerat hennes liv eftersom uppdragen haglat.

– Men kändes det inte oroligt att lämna de fasta anställningarna bakom sig och pröva hur den egna förmågan dög ute i en rätt tuff värld?

– Nej, det kan jag inte säga. På den tiden var det en bra frilansmarknaden och jag hade ju dessutom en klar fördel. Folk visste vem jag var. Jag var ju ”världsberömd” i den svenska journalistkåren eftersom Journalisten lästes av alla.

Ibland har hon återvänt till ”tryggheten” med ett fast jobb. TV har lockat med jämna mellanrum.

“Han började med att förhandla ner mitt arvode
och sedan erbjöd han mig jobb på Aktuellt”

– Det började med att jag fick ett uppdrag av dåvarande Aktuellt-chefen Henrik Fraenkel. Han ville att jag skulle göra en genomgång av Aktuellts innehåll och form. Hela redaktionen vimlade ju av kändisar så det kändes lite nervöst. När rapporten var klar gick jag dit och pratade. Efter det skickade jag min räkning och sedan dröjde det några dar innan Henrik Fraenkel ringde. Han började med att förhandla ner min arvode och sedan erbjöd han mig jobbet som redaktör för Aktuellt. Ett erbjudande jag inte kunde motstå. På SVT jobbade jag mellan 1992 och 1995.

Att samtidigt leva tillsammans med en person som också är journalist och jobbar på TV, fast den konkurrerande kanalen TV4, kan ha sin poäng. Vid 1994 års val höll de båda i var sin valvaka:
– Detta var ju före mobiltelefonernas tid och ett tu tre ringde vår fasta telefon och ”hemligheter” skulle avhandlas på någon av våra arbetsplatser inför vakan. En förlängningssladd räddade oss så vi kunde stänga om oss i en av pojkarnas rum för att kunna tala ostört.

Karin och Janne. Det kan vara komplicerat att vara ett journalistpar men fördelarna överväger.

Hederskodexen mellan makarna var att inte prata jobb alls under den här tiden. Konkurrensen mellan dem sköttes på arbetstid.

– Jag kämpade stenhårt för att alla politiker skulle komma först till mig på Aktuellt när resultatet började bli klart och vi ville ha kommentarer. Tyvärr misslyckades jag så till vida att Janne fick de borgerliga politikerna att komma först till hans vaka. När vi kom hem efter sändningarna blev det inte mycket prat. Vi var utpumpade och sjönk bara ner i var sin fåtölj.

Det kan alltså bli komplicerat att vara ett par när man är yrkesmässiga konkurrenter. Det har jag också erfarit eftersom min man Patrick jobbade på Radio Jämtland när jag jobbade på Östersunds Posten. Men Karin och jag är överens om att det positiva överväger:

– Att ha någon som förstår att det kan köra ihop sig är naturligtvis jättebra. Då ställer man upp på ett sätt som kanske inte alltid är naturligt för par med olika yrken, säger Karin.

“Vad fan gjorde Säpo?”

I det sammanhanget kan jag inte låta bli att återge en anekdot som Karin berättade där på Ritorno och som visar hur det kan vara i ett journalistäktenskap:

Karin är föräldraledig med yngste sonen Jakob. Janne jobbar på Aktuellt. Det är den 28 februari 1986. Natten då Olof Palme blir skjuten.

Janne ligger hemma i sängen och sover. Karin är vaken och ammar lillpojken när telefonen ringer. Lars Jakobsson, chef på Aktuellt, är i luren och säger kort: Är Janne hemma? Karin: Ja men han sover ju. LJ: Då är det bäst att du väcker honom för Sveriges statsminister är skjuten.

Omtumlad sätter Karin på radion. Bulletiner avlöses av sorgemusik och hon förstår att det är sant. Hon väcker Janne och säger bara att Palme är skjuten. Janne yrvaket: Vad fan ska jag göra åt det? Så småningom vaknar han till och första frågan blir: Vad fan gjorde Säpo? Janne förstår allvaret, ringer efter en taxi eftersom han druckit vin till maten. Men det finns förstås inte en taxi att uppbringa och han tar bilen.

– Och det brottet är väl preskriberat nu tror jag, säger Karin.

Karins TV-karriär innefattar också en tid på Rapport där hon var med att starta morgonprogrammet där nyhetssändningarna blev en del i ett ”soffprogram”. Hon har också varit programchef för SVT Nord med placering i Umeå under tre år från 2005-2008. En tid då hon fick chansen att umgås mer med släkten, men avståndet hem till familjen i Stockholm blev i längden för stort.

Vid den här tiden hade Karin hunnit etablera sig som författare på riktigt. Redan under Aftonbladet tiden skrev hon sin första bok. Om kvinnomisshandel.

– Boken hette ”Den man älskar agar man?” och användes sedan som utbildningsmaterial när Kvinnojourerna bildades. Sedan blev det ett antal andra faktaböcker innan jag gav mig på den skönlitterära genren.

Karins senaste bok som kom ut nu i höst har handlingen förlagd till Zambia där Karin jobbade i tre år.

Författarskapet är starkt förknippat med Karins många utlandsuppdrag. Hon skriver spännande deckare men ser samtidigt till att skildra en värld och en kultur som inte är den vanliga i svenska deckarförfattares. Huvudpersonen i romanerna är läkaren Ellen Elg. Redan första boken som hon skrev parallellt med ett antal frilansuppdrag och fasta anställningar ”80 grader från Varmvattnet” rönte stor uppmärksamhet när den gavs ut 2006 och hon fick det årets debutantpris av Svenska Deckarakademin, där hon för övrigt nu är invald som medlem. Boken utspelar sig i Zambia (men byn Varmvattnet i titeln ligger i Västerbotten) landet hon återvänder till i sin sjätte roman ”Skrik tyst så grannarna inte hör” som kommit ut nu i höst.

Det har hittills blivit ytterligare fyra böckerna om Ellen Elg och de utspelar sig i Vietnam, Polen, Indien och Dubai-Pakistan. Och bakom varje bok ligger ett gediget researcharbete. Hon har rest i länderna och läst om länderna. Jag vill uppehålla mig lite extra länge vid Vietnam där boken ”Kvinnorna på tionde våningen” utspelar sig. Hon fanns i landet under ett halvår 1998 på uppdrag av FOJO, fortbildningsinstitutet för journalister, som jag berört flera gånger tidigare i min blogg.

– Uppdraget var att starta en fortbildning för journalister i Vietnam som finansierades av SIDA. Jag hade redan tidigare varit där på en ”factfinding commission” tillsammans med Gunnar Fredriksson och Clas Thor så jag antar att det var det som gjorde mig lämplig för uppdraget. Jag älskar Vietnam och det var ett jättekul uppdrag. Inte minst för att min yngste son Jakob bodde hos mig då. Han var 12 år och fick gå i amerikansk skola i Hanoi under tiden. Efter ett halvår flyttade Karin tillbaka till Sverige. Projektet drevs därefter från Sverige och till Karins besvikelse tog andra över stafettpinnen. Istället återgick hon till frilansandet och någon brist på sysselsättning var det ju inte.

Karin Alfredsson. Vad hon hittar på härnäst återstår att se.

Men nu kan det vara dags att knyta ihop säcken. Vi började intervjun med sexuella trakasserier och våld mot kvinnor och där vill jag också sluta denna berättelse om Karin Alfredsson. I början på 2000-talet ledde hon ett projekt i Mongoliet som finansierades av RFSU och SIDA där hon utbildade mongoliska journalister i hur man rapporterar om våld mot kvinnor. För sju år sedan fick hon så idén till en satsning som fortfarande lever. causeofdeathwoman.com Ett gigantiskt resereportage från tio olika länder i världen med fokus just på våld mot kvinnor. Projektet presenterades i USA på en världskongress för kvinnojourer 2012.

Ja, vad hon hittar på härnäst återstår att se. Någon tanke på att dra sig tillbaka och bli pensionär (den åldern uppnår hon nästa år) verkar hon ju inte ha. Och filmen om Dokumentet väntar ju på att bli klar för visning.