För mig finns en annan Malin än den populära sportreportern på DN

Hon är sportreportern som skapar personliga relationer – märk väl inte privata – till de många stora idrottsstjärnor som hon bevakar. Malin Fransson har bara en sån öppen och inbjudande personlighet att människor har svårt att hålla sig neutrala. Men hon vet var gränsen går. I jobbet ingår att också kunna kritisera och markera avstånd till den som är på andra sidan anteckningsblocket eller mikrofonen.

När en av Sveriges mest kända idrottare tackade ja till att göra ett Sommar-program i radion ringde hen genast till Malin:

– Kan inte du skriva mitt manus. Du känner ju mig bättre än jag känner mig själv, sa hen. Men Malin tackade nej, vänligt men bestämt. Den sortens sammanblandning kan hon inte acceptera.

Malin är kortväxt men artige hockeymålvakten Mantas Armalis ville inte ge henne nackspärr under en intervju utan satte sig ner på knä.

Malin är en av Dagens Nyheters mest lästa och profilerade sportreportrar. Hon har jobbat där i 16 år och har tre bevakningsområden, ishockey, hästsport och simning. Bara spännvidden på den sorts människor som hon då har att göra med under många och långa tävlingar eller turneringar fascinerar mig. Men till det återkommer vi senare.

För det är inte i första hand därför jag har velat intervjua henne och berätta om hennes snart 52-åriga liv så här långt. För mig är Malin något helt annat. En person som på det mest självklara sätt hjälpte mig igenom den hittills svåraste tiden i mitt liv. Utan henne vet jag inte hur jag hade klarat mig.

Nu träffas vi en solig dag i slutet på juni i staden som knyter oss samman: Kalmar. Malin kommer avslappnat leende över Larmtorget där jag bara precis hunnit slå mig ner på en bänk. Vi är båda tidiga.

– Jag visste att du redan skulle vara här. Du och jag kommer aldrig för sent till några möten, skrattar Malin och jag kan bara hålla med.

Malin har semester och är hemma hos mamma Anita i Broakulla, en liten ort utanför Emmaboda, men besöken hos alla vänner i Kalmar blir många. Så därför väljer hon stan för vår träff. Vi slår oss ner på en av de många uteserveringarna som kantar Larmtorget och blir sittande i över tre timmar. Det finns mycket att prata om eftersom våra vägar numera inte möts så ofta.

Vi träffas på Larmtorget i Kalmar. Malin är semesterbrun och avslappnad. Vi pratar i timmar.

När jag flyttade till Kalmar med min familj 1989 och började jobba på Östra Småland fanns Malin där, som redaktör för ungdomstidningen På G tillsammans med Ia Sellerberg. Trots att jag anställdes som insändarredaktör blev jag av någon anledning också deras arbetsledare. Malin och jag fick kontakt direkt trots åldersskillnaden (ja det är svårt att inte få kontakt med Malin!) men framför allt fick hon kontakt med min lilla flicka, Ellen som då var sju år gammal.

– Hon kom och hälsade på dig en dag på jobbet och vi hittade varandra direkt. Ellen var väldigt liten och jag är väldigt liten, bara en 1.52, så jag kände igen mig i henne, säger Malin.

Malin har alltid haft lätt att få kontakt med barn. Men hon vill hellre diskutera med en åttaåring än jollra med en sexmånaders. Det stod inte på förrän Ellen och Malin gjorde saker tillsammans och snart övernattade Ellen hos Malin lite då och då. Att säga att de blev väninnor är väl fel uttryck men de hade alltid roligt ihop.

– Ellen var öppen och nyfiken precis som jag. Och vi skrattade så mycket.

Ellen var inte med om en skolavslutning utan att Malin satt där. Det kan man inte alltid säga om oss föräldrar… Malin påminner mig om ett sådant tillfälle.

Kanske inte den bästa bilden men min son Klas tog när Malin och jag var på en skolavslutning. Den gången var jag med!

– Jag minns så väl nån julavslutning då du och Patrick jobbade och hade glömt att begära ledigt. Men då var jag med istället. Och efteråt visade det sig att Ellen skulle vara ensam på fritids efter avslutningen så då hämtade jag henne så hon skulle slippa!

Jag får inte dåligt samvete. Jag visste att Ellen var lika glad att Malin kom. Det var den sortens förhållande som de hade.

I oktober 1991 insjuknade Ellens pappa Patrick i det som skulle visa sig vara en hjärntumör. En omtumlande tid för familjen följde men Malin såg till att distrahera Ellen. Tillsammans med Malins bästa väninnan Mimmi gick de bland annat och såg filmen Min tjej.

– När vi satt där insåg Mimmi och jag misstaget. Mamman i filmen dör ju så det var ju inte så smart när Ellen måste ha varit så orolig för sin pappa. Jag kommer ihåg att hon började blöda näsblod dessutom under filmen och både Mimmi och jag insåg att vi måste prata med henne efteråt. Om döden och att mista någon. Men det enda Ellen ville prata om var ju pojkvännen tjejen hade fått. Så vi oroade oss helt i onödan. Men näsblodet var kanske ett tecken på vad som skulle hända sen, säger Malin.

Ellen var liten för sin ålder av en orsak. Det visade sig att en tumör växte i hennes hjärna och blockerade bland annat det hormoncentrum som gör att man växer. När hennes pappa låg nyopererad på sjukhuset för sin tumör fick jag vet att Ellen också hade en hjärntumör.

Efter en akut insats av en barnpsykiatriker återhämtade jag mig någorlunda men då återstod samtalen till mina närmaste. Få som inte drabbats vet hur svåra just de samtalen kan vara. Att ringa till en mamma, att berätta för en sjuk pappa och en lillebror. Ett annat svårt samtal var att ringa till Malin. De tre år som gått sedan de lärde känna varandra hade svetsat dem samman.

“Det här ska vi klara.”

Efter chocken och tårarna blev hon lika fokuserad som jag. ”Det här ska vi klara”. Det fanns inte på kartan att hon skulle dra sig undan. Många andra gjorde det men instinktivt visste jag att Malin inte skulle banga trots de dramatiska omständigheterna.

Vår tillvaro återgick rätt snabbt till det normala. Ellen opererades och fick en shunt inopererad sedan var hon i princip symtomfri i fem år. Då började hennes tumör växa och en mer dramatisk tid i hennes och vårt liv tog sin början. Hennes pappa hade under de fem åren blivit allt mer påverkad av tumören och de följdsjukdomar som han drabbades av och hade tvingats flytta hemifrån och bli omhändertagen av andra.

När Ellen blev sjuk igen hade Malin ”övergett” oss. Sedan fyra år bodde hon i Linköping, hon hade fått jobb som sportreporter på Östgöta Correspondenten. Och det var till Linköping jag, Ellen och hennes lillebror Klas tvingades åka. Under elva stekheta sommarveckor 1997 gick Ellen igenom helvetet på jorden. Hon strålades, fick en infektion i sitt shuntsystem, drabbades av en livshotande hjärninfektion och opererades ett otal gånger. Och under hela sommaren fanns Malin troget vid hennes sida, så fort jobbet inte hindrade henne. En uppoffring som jag aldrig glömmer och som jag ofta tänker på med en enorm värme.

– Jag var ju bara så tacksam att jag bodde i Linköping när det hände! Då hade jag ju inga problem med att ställa upp.

Ellen har äntligen återhämtat sig från den livshotande infektionen och vi kan fika utomhus. Kepsen döljer alla bandage och operationsärr.

Bland annat lyckades Malin få tillstånd att ta ut Ellen på en promenad trots att hon fått order att ligga helt stilla i sexton dagar för att infektionen skulle läka. Men tillsammans med sjukvårdspersonalen (och ett vattenpass!) lyckades de få henne i en rullstol och Malin gav sig iväg. Hon ville att Ellen skulle få se något annat än en trist sjukhussal.

– Jag var jättenervös att något skulle hända, men det gick jättebra.

Det jag själv minns bäst var när Ellen var väldigt sjuk. Hjärninfektionen gjorde att hon drabbades av rätt obehagliga hjärnskador som vi inte visste om de skulle bli permanenta. Samtidigt var jag tvungen att skjutsa hennes lillebror till Kalmar eftersom en aktivitet väntade där som han sett fram emot så länge. Malin ställde upp och jag kunde åka fram och tillbaka över dagen:

– Men det var en orolig dag. Jag visste inte vad hon skulle svara eller hur hon skulle reagera. Men allt annat än jag ställt upp var otänkbart, säger Malin nu och verkar tycka det var den naturligaste sak i världen.

Jag ville berätta så här mycket om Malins roll i vår familj eftersom det säger så mycket om henne som person. Ellen tillfrisknade och blev vuxen, hennes pappa dog och så småningom försvann Malin från vår horisont. Hon hade fått jobb som hockeyreporter på DN i Stockholm och uppslukades av uppgiften. Nu visste hon att Ellen mådde bra och andra prioriteringar blev viktigare för henne.

Vi pratar om det nu eftersom det blev rätt tomt efter Malin i våra liv. Men att få jobbet som hockeyreporter på DN var en dröm som gick i uppfyllelse.

Malin har lagt ner otroligt mycket tid på att bli i första hand en bra hockeyreporter eftersom det var som det hon anställdes på DN.

– Jag kände ett enormt ansvar inför uppgiften och enda alternativet för mig var att satsa allt på att lyckas. Både fritid och arbetstid. Det var inte mina chefer som ställde kraven, det gjorde jag själv. Under första året såg jag 110 hockeymatcher runt om i Sverige! Det blev inte så mycket utrymme för ett stort umgänge. Jag hade ingen energi kvar för det när jobbet tagit sitt. Och sedan utökades mitt ansvarsområde med både simning och hästhoppning. Jag älskar det jag gör men det uppslukar mitt liv.

Nu är det dags att ta det från början. Malin föddes i oktober 1966 och växte upp som det omhuldade ensamma barnet till mamma Anita och pappa Tage i den lilla byn Broakulla. (Därifrån kommer för övrigt fotbollsbröderna Elm också) Mamma Anita jobbade i färgaffär i Emmaboda och pappa Tage var glasblåsare på Johansfors glasbruk.

En hjärtskärande söt bild av Malin. Lägg märke till den något sneda luggen. Men det är inte Malin själv som klippt den; det är hennes mamma!

– Jorden kretsade kring mig sedan jag föddes. Och jag fick aldrig några syskon. När jag var liten innebar ju det inga problem eftersom jag fick vara i centrum men senare tyckte jag att det hade varit roligt med ett syskon. Jag frågade mamma och pappa varför det aldrig blev fler barn och de skyllde på varandra! Pappa är död sedan 16 år och när mamma dör blir jag helt ensam kvar eftersom jag inte heller har några barn. Men samtidigt tänker jag inte så. Jag bryr mig inte om vilka gener just jag bär på. Bästa vännen Mimmi som jag känt sen barnsben är mer som min syster och hennes familj (dotter Tilde och mamma Eva) är också mammas och min familj. Vi firar alltid jularna ihop till exempel.

Men som sagt, Tages och Anitas liv byggdes upp kring Malin. Och de tre hade mycket roligt ihop.

– Men jag vill ändå inte säga att jag blev en bortskämd odåga. De var inte sådana att de blev överbeskyddande. Klagade jag på att jag var sjuk var det aldrig värre än att jag kunde gå i skolan eller jobba. De inpräntade en stark känsla av ansvar i mig, att jag skulle visa resultat och att jag skulle passa tider.

I Broakulla var utbudet av fritidsaktiviteter för tjejer inte så stort. Och tjejerna var inte så många heller när Malin växte upp. I hennes klass fanns fyra tjejer och 16 killar. Fem kilometer bort fanns en ridskola och dit sökte sig Malin och hennes kamrater redan tidigt. Hon fick naturligtvis en egen häst som 13-åring. Malin tävlade och föräldrarna skjutsade. Och en gång i veckan satt pappa Tage sig i bilen med Malin efter skolan och skjutsade henne till Ljungby där hon fick ridlektioner. När hon var 17 ramlade hon av hästen så illa att hon skadade ryggen och efter det tog tävlingskarriären slut. Nu har hon inte ridit på 30 år men hon hoppas att kunna börja igen när hon inte längre är yrkesverksam. Att hon också bevakar hästsport för DN har alltså sin naturliga förklaring.

Men det här med journalistiken då? Hur kom den in i bilden?

– Min morfar, som jag aldrig träffade, var lokalredaktör i Emmaboda för Östra Småland. Och mormor, som var en viktig del av mitt liv, närde kanske lite förhoppningar. När jag fyllde tio år fick jag en gul reseskrivmaskin av henne med orden: Till den blivande journalisten. Så det fanns i bakhuvudet både hos mig och min omgivning

Malin var en riktig hästtjej som ung. Och hästintresset blev en väg in till journalistiken. Som ung bevakade hon hästtävlingar för Östra Småland.

Och det drog igång så smått redan under gymnasietiden. Hon skrev lite från olika hästtävlingar i närområdet för den kände Östra Småland-profilen Håge Mattisson. Och en dag satt Håge och Tage och några till och spelade kort utanför macken i Broakulla. Och Tage gick därifrån sedan han lovat Håge at Malin skulle hoppa in och jobba på helgerna. Hon var bara 17 år och utan körkort men det var inga problem. På helgen var Tage ledig från jobbet så han kunde skjutsa henne runt till uppdragen!

Och det fortsatte under sommarlovet. Malin fick ett fem veckor långt vikariat som passades in just när Tage hade semester. Vilken pappa!

Malin blev 18, fick körkort, fortsatte läsa på gymnasiet i Nybro och att skriva om hästtävlingar i tidningen. När hon tagit studenten sökte hon in till en folkhögskola men först skulle hon göra fem nya veckor som sommarvikarie på Östran. Som också många av dagens vikarier inom journalistiken fått erfara så blir det lätt att man blir kvar. Malin hann med både Högsby och Torsås och Borgholm i en rasande fart. Folkhögskolan fick anstå eller rättare sagt blev aldrig av.

Hon gjorde sig så omtyckt på tidningen att man skapade en heltidstjänst till henne genom att plocka ihop några dagar i Borgholm och några på mottagningen inne i Kalmar.

– Plötsligt insåg jag att jag måste sätta mig in i saker. Jag sa till mig själv: hur fan bevakar man en kommun? Jag fick hjälp av lokalredaktören på plats Ulf Carlsson. Och plötsligt förstod jag hur allt hängde ihop. Då var jag genast redo att skriva en lärobok i samhällskunskap för allt var ju mycket enklare och roligare än de skolböcker i ämnet som jag fått läsa.

Det blev aldrig nån bok.

Chefredaktören Jan G. Andersson förstod snart att dra nytta av Malins omedelbara och pigga framtoning. Hon flyttades till stan där hon blev tidningens frontfigur för att få bättre läsarkontakt. ”Malin direkt” blev ett begrepp och hon fanns på stora bilder på bussar över hela stan.

– Det var en jätterolig tid i mitt yrkesliv. Och på det blev de sen ungdomstidningen På G.

Men det var hela tiden sportjournalist hon siktade på. Hon fick med sig ett stort sportintresse hemifrån.

– När pappa inte fick en son drog han in mig i sitt intresse för all sorts sport. Jag blev lite av en kalenderbitare. Så när jag hittade jobbet på Corren i Linköping tvekade jag aldrig. Men det var på Östran jag lärde mig journalistikens grunder och de är lika viktiga för oss sportreportrar.

Men ett långt liv i blyångorna
i en glashytta tog ut sin rätt

Men innan vi går vidare vill jag berätta mer om Malins pappa. Han var inte bara en fantastisk och uppoffrande pappa, han var en oerhört skicklig yrkesman. Bor man i glasriket blir man glasblåsare, och Tage blev mästare. Han jobbade på Johansfors glasbruk i närmare 35 år. Blev specialist på Bertil Valliens populära Chateau-glas. Men inte själva kupan utan på den smäckra foten!

Ellen och Klas tillsammans med kompisen Åsa fick naturligtvis besöka pappa Tage på hyttan när de tillbringade en heldag med Malin i Broakulla.

– Det var den mest grannlaga uppgiften att få den så smal och fin som den skulle vara så det var bara mästarna som fick tillverka dem. Jag kan förstå att det blev rätt enahanda. Men Johansfors lades ner och pappa fick flytta till Boda, där jobbade han de sista tio åren med att blåsa konstglas åt konstnärer som Monika Backström och Kjell Höglund. Det älskade han.

Men ett långt liv bland blyångorna i en glashytta tog ut sin rätt. Tage blev akut sjuk. Det finns fog att tro att blyet i kroppen försämrade njurarnas funktion och Tage behövde hemdialys under de dryga två år som han levde efter diagnosen. Ett öde som drabbar många glasblåsare.

– Men han dog i en hjärtinfarkt orsakad av alla de starka mediciner han tvingades äta. Mamma och pappa hade varit och hälsat på mig en vecka i Stockholm för att jag fyllde år och skulle resa hem. När han burit ner en väska kom han upp och var trött och blek. Gå och lägg dig sa vi och vila en stund. En halvtimme senare var han död. Han var bara 60 år gammal, berättar Malin och blir berörd trots att 16 år har gått.

Malins mamma Anita i Budapest.

– Mamma, som nu är 75, har klarat omställningen bra, trots att hennes livskamrat, som hon lärde känna när hon var 15 år, inte finns längre. Hon lever ett bra liv. Jag hälsar på henne titt som tätt och hon kommer upp till mig. Och en gång om året gör vi en resa tillsammans. Vi åker till Budapest och lever lyxliv på samma hotell varje gång med spa och varma bad, säger Malin.

Under tiden på Corren slipade hon formen som sportreporter. I stan fanns LHC, ett ishockeylag i allsvenskan (serien under den högsta) och hon fick chansen att lära mer om sporten hon sedan blivit expert på. Och där lärde hon också känna Malin Baryard som hon sedan haft mycket att göra med förstås. Men innan jobbet på DN öppnade sig, flyttade hon till Helsingborg och Helsingborgs Dagblad. Där var det förstås fotbollen som gällde, men i Ängelholm fanns Rögle, som hon bevakade.

– I Helsingborg bodde två av mina bästa vänner och erfarenheten från flytten till Linköping var att jag i fortsättningen gärna ville känna nån när jag kom ny till en stad. Det var jobbigt att inte känna någon och jag umgicks bara med journalisterna på tidningen. I Helsingborg hade jag mina två väninnor som jobbade med helt andra saker. Det var bättre.

Men sen kom den där jobbannonsen som hon inte kunde motstå. Hockeyreporter på DN. Hon sökte och fick jobbet.

– Det blev bara två år i Helsingborg. Sedan dess har jag tänkt på att jag egentligen inte var färdig med Helsingborg men nu är det ju för sent att göra något åt det.

En av alla ackrediteringar till stora mästerskap. Här OS i Sydkorea.

Att berätta allt hon hunnit med under åren på DN faller kanske lite utanför ramen för den här berättelsen men att hon har ett roligt jobb råder det ingen tvekan om. Hon njuter av det varje sekund trots den hårda arbetsbelastningen och trots att hon slaviskt följer allt som händer i de olika specialområdena oavsett om hon jobbar eller inte. Hon har besökt alla världsdelar utom Afrika. Hon har bevakat 14 hockey-VM, nio OS och åtta sim-VM i långbana. Hon har följt Sarah Sjöströms karriär nästan från starten och deras förhållande har blivit personligt.

– Jag missade bara hennes första EM. Vi fick omedelbart en väldigt bra kontakt. Det är en underbar tjej. Men jag tänker fråga henne om det kritiserade beslutet hon tagit att sponsras av ett bettingföretag.

Simningen var egentligen ingenting Malin tänkt sig att satsa på men så var det ett VM i Barcelona och de hade ingen annan att skicka. Och sedan dess är hon fast. Hon fick väldigt fin kontakt med Therese Alshammar tidigt och det betydde en del i början. Malin fick veta saker först för att Therese kände förtroende för henne.

Hon tvingades också bevaka ett konståknings-EM i Malmö men det lämnade inget bestående intryck.

– Jag höll på att tråkas ihjäl. Jag ringde till min chef och sa lite väl elakt: kom hit med ett järnrör, jag står inte ut! ( hon anspelar på det famösa järnröret när Tonya Harding krossade Nancy Kerrigans knä.)

Men med de här tre så helt olika idrotterna – vad är skillnaderna mellan utövarna? Malin har fått fundera och har ett svar:

Ännu en tävling som bevakas av Malin. Den här gången spelar hästarna huvudrollen.

– Ryttare är en grupp för sig. De är mycket äldre än andra idrottare. Toppryttarna är nånstans mellan 35 och 55 år, och det är klart att de med ålderns rätt ofta har mer att säga än de som är i 20-årsåldern. Något som självklart gör det intressant att intervjua dem. Skillnaden mellan simmare och hockeyspelare illustrerar egentligen skillnaden mellan individuella idrottare och lagidrottare. Simmarna är vana vid att ta ett större eget ansvar.. Både när det gäller själva idrottandet och ”varumärkesbyggandet”. Det gör att de ofta ser helheten med sitt idrottande och kan uttrycka sig bra. Hockeyspelare ingår ju i en grupp och det kan göra det känsligare att ”sticka ut”. De vet också att de kan gömma sig bakom laget om det blåser. Men med det sagt är hockeyspelare trots allt väldigt enkla att jobba med. De flesta inser att media är en del av jobbet och krånglar inte till saker.

Jag undrar hur en ensam tjej klarar av att åka till alla dessa exotiska platser alldeles själv. Kvinnliga sportreportrar är trots allt inte lika vanligt förekommande som killar och ofta är ju tjejer i en mer utsatt position när de komme ensamma till nya platser.

– Ofta kommer vi ju flera stycken samtidigt så det är sällan något problem. Men en gång var det lite obehagligt när jag reste ensam. Jag skulle bevaka Junior VM i Ufa i Ryssland, och hade varit på resande fot i minst 15 timmar när jag äntligen landade. Jag kom fram halv tre på natten och det var 35 grader kallt ute. En rad taxibilar stod uppradade utanför flygplatsen. Hjälp vem kunde jag lita på? Jag siktade in mig på den äldsta chauffören och gick dit. Det funkade! Jag kom helskinnad till hotellet.

Även om hon inte känner sig som hemma i Stockholm har hon fått riktigt goda vänner som hon gärna umgås med.

Det kringflackande livet som uppskattad sportreporter har också ett pris. Trots 16 år i huvudstaden känner hon sig inte som stockholmare.

– Här finns bara lägenheten som jag besöker mellan alla resor. Klart att jag har fått flera goda vänner här men de har alla kopplingar till jobbet. Vännerna utanför sportjournalistkåren kommer från min tid i Småland.

Men Malin har naturligtvis ett roligt gäng kolleger som hon umgås med flitigt både i och utanför jobbet. Trots att alla reser mycket i jobbet fortsätter de att resa tillsammans på fritiden. En av dem som oftast är med är Marie Lehman, också hon hockeyreporter men på SVT:

– Tre gånger om året åker jag till New York för att shoppa och då är oftast Marie med. Jag trodde aldrig att New York skulle bli min stad. Men så måste jag åka dit i jobbet 2006 och blev helt förälskad! Jag köper kläder åt mig och andra och jag handlar alla mina julklappar.

Så här beskriver hon själv senaste resan på Facebook:

New York får besök tre gånger om året av Malin. Huvudsaklig sysselsättning: shopping och förstås att njuta av omgivningen i parker och på restauranger.

“Två veckor kvar till New York-resan och nu går jag in i toppningsfasen. Vilar mig i form men stretchar tre gånger om dagen för att undvika förra resans ryggskott. Visualiserar bilden av mig själv som vinnare när jag hittat den rätta kappan/resväskan/stövlarna. Försöker fokusera på två målbilder: öl och skratt i ett soligt Bryant Park med finaste vännen och hur jag sista dagen måste sitta på resväskorna för att kunna stänga dem. Känner av pressen men har pratat med min mentala rådgivare som säger att jag ska njuta av stunden. Det tror jag faktiskt att jag fixar.”

Nu ska jag istället gå in på något högst allvarligt som visar på Malins mod och rättspatos. Efter många timmars ångest och osäkerhet och peppning från människor som hon litar på gav hon sig in i #Metoo-debatten genom en mycket uppmärksammad krönika i DN, där Malin ställer den jobbiga frågan som alla vi kvinnor i mediebranschen känner igen: Varför gjorde jag inget? Varför accepterade jag?

“Jag borde inte skämtat bort det”

Jag berördes starkt när jag läste den och känner att jag måste få citera några rader:

“Intervjuar en tränare som “skämtsamt” konstaterar att jag med min längd är “precis lagom lång för …” och så pekar han på sitt skrev.

Min enda tanke – koncentrera dig på nästa fråga, visa inte att du bryr dig men skämta gärna.

När en tränare skulle lära mig hur offside-regeln fungerade, när andra sportjournalister ville aslöja min “ringa sportkunskap” med frågesport om idrottshändelser från 50-60talet, när jag oräkneliga gånger fick frågan om jag verkligen var sportintresserad eller hur det kändes att vara inkvoterad, skojade jag också bort.

Ibland önskar jag att jag hade haft en tidsmaskin som gjort att 51-åriga jag kunde  pratat förstånd med den hälften så gamla jag.

För naturligtvis borde jag inte hållit tyst – och framför allt borde jag inte skämtat bort det.”

Men den här berättelsen kan inte avslutas förrän vi också tagit upp det som inte bara är roligt och spännande i Malins liv. Det finns också en sorg. Jobbet har gjort att hon avstått från det som många skulle mena är “livets mening”, en egen familj.

– Kanske har det allt uppslukande jobbet gjort att jag aldrig sänkt garden tillräckligt för att hitta en person att dela mitt liv med. Men det har faktiskt inte varit den stora sorg som jag trodde att det skulle vara. Jag har haft större problem att acceptera att jag aldrig fick några barn, eftersom jag alltid älskat att vara med barn. Men istället ser jag till att alltid ha barn i mitt liv. Klart att mamma gärna velat få barnbarn men då konstaterar jag bara: “Det var ditt val att du inte skaffade fler barn. Då hade oddsen ökat”.

Ännu en match måste under stark tidspress kokas ner till begripliga ord på ett stort och ofta stökigt presscentrum. Lägg märke till att kortvuxna Malin behöver två stolar!

Malin har en plan för framtiden. Hon tänker gå i pension om åtta är. Hon har systematiskt sparat pengar för att kunna förverkliga den idén.

– Jag har kunnat lägga undan. Har alltid jobbat heltid, aldrig varit studieledig, aldrig varit föräldraledig, haft två sjukskrivningsdagar under hela mitt yrkesliv. Så när jag är 60 år vill jag släppa allt, tågluffa, göra saker bara för min skull.

Men jag som jobbade till jag var 67 och inte ville sluta då heller, vad gör du om du inte vill sluta vid 60?

– Då stannar jag förstås kvar. Men då har jag valt att stanna. Då är jag på jobbet för att det fortfarande är roligt, för att jag vill. Inte för att jag inte har råd att sluta.