Annica har fått lära sig
vad en influencer är

16-åriga Amanda Edmundsson från Rappestad utanför Linköping är en av Sveriges populäraste ”influencers” just nu. Hon är en så kallad vloggare i en community som heter Muscial.ly, och som har över två miljoner följare. Där lägger hon ut korta videoklipp varje dag där hon mimar med speciella rörelser till musik med telefonen. Hon delar också små och stora funderingar om livet på Instagram (där har hon 233 000 följare) och på Snapchat. När hon dyker upp på branschens galor (ja hon har både nominerats flera gånger och vunnit) eller events och konserter omringas hon av massor av unga – framför allt flickor – som vill ha en autograf. Hon är ett välkänt varumärke och har inga problem att tjäna pengar, stora pengar, på det hon gör. Framgångarna i en digital värld, som inte är på ”riktigt”, kan bli svåra att förhålla sig till när man upptäcker att populariteten också följer en in i den ”riktiga” världen.

Hennes följare är oftast mellan sex och 12 år men det är inte de som betalar. Det gör affärsmän och marknadsförare som inser värdet av den påverkan som Amanda har på unga människors val av prylar och intressen.

Att få så stora nästan oförklarliga framgångar samtidigt som hon är en mycket ung person som fortfarande tragglar på med läxor och ska bestämma sig för vilken linje hon ska välja i gymnasiet, är inte alltid lätt. Då behöver hon kloka personer i sin närhet som kan ge råd, hålla i pengarna, spara för framtiden, förhandla och vara skeptisk till alla löften om guld och gröna skogar som väller över henne. Och hon behöver rent krasst någon som kan följa med på turnéer och event, eftersom hon fortfarande är för ung för att checka in på hotell!

Att följa med Amanda runt om på konserter och galor är väl inte bara en uppoffring för Annica. Här ett möte med Ed Sheeran. Amanda längst till höger.

Amanda har sin mamma, Annica Hesser. Det är henne jag känner. Och det är hon som är huvudpersonen i den här berättelsen, inte Amanda. Men ändå kan jag inte låta bli att börja berättelsen med Amanda. Annica har under de senaste åren tvingats förhålla sig till och lära känna en bransch som många personer i hennes eller min ålder inte ens vet att den existerar, eftersom den sker i en värld som vi inte ”ser” om vi inte söker upp den aktivt på nätet. Hur har det påverkat Annica och resten av familjen i vardagen att ha en digital idol i sitt hem?

Annica är journalist precis som jag. Jag blev hennes chef när jag flyttade till Norrköping. Då var hon lokalredaktör i Linköping. Senare flyttade hon in till Norrköping men numera har hon sin arbetsplats på Östgöta Correspondenten i Linköping där hon bevakar framför allt landstingspolitiken och sjukvården för Östgötamedias samtliga tidningar. Där jobbar hon 80 procent men skulle kunna jobba heltid med Amandas affärer. Så omfattande är de. Annica har bildat ett aktiebolag som hon står som ägare till i väntan på att Amanda ska bli myndig. Där sparas pengarna och Annica sköter ruljangsen.

“Aviciis lansering är något jag fått ta del av
på när håll under de sista två åren.”

Men hon vill inte bli anställd av sin dotter. I samband med Aviciis död, och den skrämmande dokumentären om hans liv, skrev hon ett inlägg på Facebook som jag inte kan undanhålla er för att jag tycker att det är så klokt:

”Har nyss sett dokumentären om Avicii. Väldigt gripande och en fantastisk produktion! Det är svårt att förstå att den gjordes och sändes innan han avled. Är det en slump att han hittades död tre veckor efter att den sändes i SVT för första gången? Som tittare blir man så förbannad på dem som fanns i hans närhet men inte grep in eller stoppade karusellen. Filmen visar en ung kille som pressas till det yttersta och lite till, och lite till – och sedan ännu ett sista lite till. Och så fortsätter det. Det där sista blir aldrig det sista. Och mitt i allt vill han ju fortsätta med det han älskar – att producera musik. Han har riktiga hälsoproblem men bredvid stod de som ville tjäna pengar och som tycktes anse att han hade en skyldighet att förse dem med status och rikedom. Signalerna på att hans hälsa var i fara gick inte att misstolka, läkarna stod uppradade i sjuksalen och sa att han borde opereras ….”men vi förstår att du är på en världsturné”. Och om han inte opererades där så vore det ju bra om han kunde göra det senare. Och karusellen snurrade vidare. Till slut hade han 20 olika läkemedel i kroppen. Fullpumpad med mediciner tog han sig igenom en turné vars plan tycktes ändras i smyg så att spellistan aldrig skulle ta slut. Inte än i alla fall. Till slut, efter mycket motstånd och ifrågasättande lyckades han på egen hand kapa bandet helt till livescenen. Aviciis lansering är något jag fått ta del av på nära håll under de sista två åren. Den används ofta som en lyckad och meriterande framgångslansering, en varumärkesutveckling, just för att det gick så fort. På ett år gick han från att vara en okänd kille till en megaartist. Vår egen ”kändisresa” har gjort att liknande management friat och uppvaktat, men som vi tackat nej till. Och man inser allt mer att den här branschen kräver att den som står i offentlighetens ljus har rätt människor omkring sig, vilket betyder de människor som har sitt främsta fokus på att personen ska må bra. Det är nog därför många föräldrar tar på sig rollen som manager till sina kändisbarn. Exempelvis har Zara Larsson sin mamma som manager, liksom tonårsstjärnorna Marcus och Martinus har sin pappa. Men det gäller att läsa på och lära sig hur branschen fungerar. Och att föräldrarna själva inte är penninggalna, för de finns tyvärr också i branschen. En del frågar mig om jag inte skulle kunna jobba helt med min dotters kändisskap och den business det erbjuder, men det är just det. Även om jag skulle kunna det så ska hon aldrig behöva känna en skyldighet att försörja någon annan. Och hon ska heller aldrig behöva göra vad som helst. Eller offra sin hälsa för pengar.”

Zara Larsson och Amanda. I båda fallen ställer mammorna upp som managers för att ungdomarna ska må bra.

Av detta förstår ni att Annica värnar sin dotter. Men hon påpekar att Amanda är skärpt och inte låter framgångarna stiga sig åt huvudet. Hon har fötterna på jorden och ser andra influensers hoppa på alla tuvor som dyker upp, utan att göra detsamma. Men Annica håller ett vakande öga så att hon inte blir utnyttjad och att hon håller fokus på skolan. Och att hon aldrig glömmer att hon är en viktig förebild för alla som följer henne.

För någon månad sedan gick Amanda ut nian och hade till och med förbättrat sina betyg sista terminen. Det säger en del. Nu ska hon börja gymnasiet. Det är lätt att hoppa av studierna när så mycket annat och mer lukrativt lockar men Annica ser till att de närmaste tre åren också ska omfatta gymnasiestudier i Linköping för Amanda.

– Utbildning är viktig för resten av livet. Den får inte slarvas bort. Redan under våren trappade hon ner sin närvaro på nätet för att låta skolan ta mer tid. Så jag är väldigt stolt över hur hon hanterar det här kändisskapet, säger Annica.

Och Amanda ska nog vara glad att hennes mamma är just journalist. Hon är van att granska, att ifrågasätta, att ställa följdfrågor ända till hon fått de fakta hon behöver för att fatta beslut för sin dotters räkning. Och det innebär att hon tackat nej till feta men oseriösa erbjudanden, precis som hon säger i inlägget om Avicii.

Emilia är en riktig hästtjej och Annica och Mattias ser till att hon får ägna mycket fritid åt sin hobby.

Amanda är inte Annicas enda barn. Familjen består av pappa Mattias, lillasyster Emilia, 12 år och lillebror Elias, sex år. Amanda har en annan pappa men det här är hennes familj. Hon får mycket uppmärksamhet och det påverkar också resten av familjen.

– Mattias och jag försöker balansera så mycket som möjligt. Jag behöver ju periodvis resa mycket med Amanda eftersom hon är för ung att åka ut själv, men i hemlivet lägger vi mycket vikt vid våra två andra barn. Elias får naturligt mycket uppmärksamhet eftersom han fortfarande är så liten. Som mellanbarn riskerar Emilia mer att ramla mellan stolarna. Hon är hästtjej och i år har hon fått sköta en egen häst som vi hyrt åt henne. Vi försöka vara med henne i det intresset så mycket som möjligt och ser till att hon får göra det hon vill på sin fritid. Ett bekymmer är att ägaren nu tagit tillbaka hästen, men vi hoppas hitta en ny.

När vi träffas är Emilia på ridläger och Annica och jag åker till ridhuset, som ligger bara tio minuter från hemmet. Annica vill absolut inte missa uppvisningen som avslutar lägret.

Kändisskapet har också avigsidor. Bland barn och ungdomar i den här åldern frodas gärna avundsjuka och missunnsamhet och både Amanda och Emilia har tyvärr fått uppleva det på nära håll:

– Fast det är inte begränsat till barn och ungdomar. Också vuxenvärlden kan bli rätt ful. Samarbete förbyts i konkurrens, trevliga samtal föräldrar emellan förbyts i tystnad och bortvända ansikten. Det är trist att det ska vara så. Vi borde alla kunna glädjas åt våra ungdomars framgångar, säger Annica.

En av alla varma dagar i början på juli sätter jag mig i bilen och kör de fem milen till Rappestad, ett idylliskt villasamhälle bara någon mil utanför Linköping. Med hjälp av GPS:en hittar jag fort det stora ljusgrå trähuset med en vacker tomt, där det finns både inglasad veranda, altan under bar himmel, en stor gräsmatta, ett vackert stenparti med blommor och en damm. Att det bor en sexåring här framgår med all tydlighet. Många leksaker, en pool, gungor. Här har familjen bott sedan 2008, då de flyttade från ett radhus i Malmslätt.

Elias – familjens minsting som hunnit bli sex år. Här faller hans lockar för första gången.

Annica och jag slår oss ner på altanen. Vi dricker kaffe och äter rulltårta som Annica gjort till sin 46:e födelsedag som just inträffat. Elias leker i trädgården och plaskar i poolen.

– Vi var på väg att bygga nytt i Vikingstad som ligger några kilometer bort, när vi hittade det här huset som då var åtta år gammalt. Vi ställde oss frågan: ”Vad vill vi göra med vårt liv: plocka sten eller tända grillen?”Då blev valet enkelt och vi trivs jättebra, säger Annica.

Annica och jag har aldrig umgåtts privat ändå kan vi säga att vi sedan den 8 september 2014 har fått en speciell relation. Det är Annica som minns datumet, inte jag, när vi nu pratar om händelsen.

Vi två var på jobbet. Jag hade sedan flera år slutat att vara hennes chef. Vi var två skrivande reportrar och skulle gå igenom klubbens lönelistor för att hitta eventuella snedfördelningar eller orättvisor. På tidningen finns ett fönsterlöst utrymme som vi kallar bunkern, dit vi drar oss tillbaka när vi behöver vara i fred. Där satt vi när Annica plötsligt började skaka i hela kroppen okontrollerat. Jag förstod inte vad som hände men höll i henne hårt för att hon inte skulle falla till marken och slå sig. Efter det som kändes som en evighet av våldsamma skakningar förlorade hon medvetandet och blev askgrå i ansiktet. En oerhört traumatisk upplevelse och jag sprang ut och ropade på hjälp. Människor rusade till från olika håll, ringde ambulans, la henne i framstupa sidoläge, kom med hjärtstartern och som tur var fanns dessutom en före detta sjuksköterska på tidningen som såg till att lugna ner oss. Ambulansen var redan på väg och innan Annica bars ut på bår hade hon kvicknat till och kunde prata.

– Men jag minns ingenting av händelsen. Först på sjukhuset vaknade jag upp och undrade vad som hänt. Det sista jag minns var att vi satt oss i bunkern för att kolla listorna. Jag är glad att du var där som inte drabbades av panik direkt, säger Annica idag.

Det visade sig att Annica drabbats av ett epileptiskt anfall som sedan påverkat hennes liv på många sätt. Hjärnan magnetröntgades och det fanns en liten knappt skönjbar förändring varför läkarna trodde att det kunde vara en engångsföreteelse. Inga tabletter skrevs ut men Annica fick inte köra bil som en säkerhetsåtgärd. Nog så besvärligt när arbetsplatsen ligger i Norrköping och pendeltåget dit inte stannar direkt utanför dörren. Men Annica fixade det.

Annica och Mattias – mannen hon “köpte” på postorder.

Efter nästan exakt ett år hände det emellertid igen. Annica var hemma och tuppade av i köket och slog sig rätt rejält. Men den här gången var Mattias där och kunde ringa efter ambulans. När den kom hade hon kvicknat till och satt på toaletten:

– Det var en skitsnygg ambulanskille och där satt jag med byxorna nere. Så pinsamt, skrattar Annica åt minnet.

Den här gången visste hon vad det var och blev inte lika rädd.

– Sedan dess äter jag tabletter mot epilepsin och har varit besvärsfri sedan hösten 2015. Och när prövotiden var över fick jag köra bil igen.

Det epileptiska anfallet på jobbet var i ett perspektiv kulmen på en stressfylld och svår tid för Annica. Flera dramatiska händelser avlöste under en kort period varandra både privat och i jobbet, som påverkade henne starkt.

– Jag hade kört motorvägen utan att stanna och tanka alldeles för länge, som en kurator uttryckte det.

Annica blev mamma till Elias våren 2012. Då var hon redan 40 år. En extra påfrestning inte minst kroppsligt efter en förlossning. Glädjen över en ny familjemedlem var naturligtvis stor men småbarnstiden är ju inte bara en dans på rosor. De flesta nyblivna föräldrar påverkas av vaknätter och oro innan det nya barnet acklimatiserat sig.

Mamma Britt-Marie. Annica bearbetar fortfarande det faktum att mamman bara försvann eftersom hon inte berättade för barnen om sin svåra sjukdom.

Elias var bara tre-fyra månader när hennes mamma kom på besök en dag. Annica märkte direkt att något inte stod rätt till, men mamman ville inte berätta vad som tyngde henne till en början. Men så sa hon plötsligt: ”Jag ska opereras i morgon. Jag undrar om du kan skjutsa mig?”

– Det visade sig att mamma hade cancer som hon förnekat och därmed inte berättat om för oss under en lång tid. Operationen kom egentligen för sent och mindre än ett år senare var hon död, den 17 mars 2013. När mamma äntligen tillät oss at prata med sjukvården visade det sig att de blev chockade över att vi inte fått veta något, eftersom hon var mycket svårt sjuk. Jag inser att mamma var i en förnekelse men jag känner mig sviken som inte fick veta tidigare. Allt hade kunnat vara så annorlunda om hon berättat och vår sista tid tillsammans hade blivit en annan. Det har varit väldigt svårt för mig sedan dess att ta in att mamma bara försvann.

Redan tio år tidigare hade Annicas föräldrar separerat och pappan flyttat till Helsingborg:

– De hade svårt att leva tillsammans, eftersom mamma älskade att dansa och umgås med vänner och pappa inte var lika förtjust. När mamma dog fattade pappa först ingenting och hamnade mer eller mindre i apatisk chock. Vi syskon insåg att han inte kunde sitta där nere i Skåne alldeles själv. Så nu bor han i den lägenhet som mamma övertog när de gick skilda vägar.

Under hösten samma år skrev Annica en uppmärksammad artikelserie om könsstympning i NT. Genom att en expert lämnat en otydlig uppgift blev hon föremål för ett mediedrev av sällan skådat slag. I artikeln påstods att i en klass på 30 flickor var alla könsstympade. I efterhand fick Annica veta att det handlade om tjejer från flera olika klasser på en skola som samlats i en särskilt grupp, och då beskrivits som en klass. Nyheten fick stort genomslag. Uppgiften var inte Annicas, men som journalister är vår främsta uppgift att skydda de källor som ger oss information. Trots att hon till och med hade på band att experten påstått just detta, som Annica hudflängdes för, kunde hon inte försvara sig. Artikeln blev till och med uppmärksammad utomlands för att det var så sensationellt. Men eftersom experten sedan backa från uppgiften var det i fortsättningen inte den omfattande könsstympningen, som Annica kunde avslöja, som diskuterades utan ”nyheten som inte var en nyhet”.

Med facit i hand känns det nästan oundvikligt
att hennes kropp skulle säga ifrån

– Det var en fruktansvärd tid att vara mitt i ett drev. Jag fick svårt att sova, fick mardrömmar, drabbades av panik och fick ångestattacker och sjukskrevs. Samtidigt fick jag problem med en felbehandlad käktand som orsakat en svår nervskada. Under hösten var jag mycket illa däran, gick ner tio kilo och kunde bara äta näringsdrycker på grund av problem med tanden. Först på våren året efter drogs den ut men problemen hängde i.

Det var efter det här som Annica kollapsade på jobbet. Med facit i hand känns det nästan oundvikligt att hennes kropp skulle säga ifrån. Men ändå har läkarna i efterhand konstaterat att epilepsin troligen utlösts av tanden eftersom förändringen i hjärnan var i det område där nervskadan uppstått. Och numera har detta gett Annica både ett skadestånd och en invaliditetsprocent.

– Under de där åren sa jag vid nåt tillfälle till Mattias: varför tar det aldrig slut?

Nu är livet betydligt bättre på alla sätt men Annica har fått en ”biverkan” efter allt hon varit med om:

– Jag har blivit snudd på hypokondriker. Jag tror alltid det värsta när det händer något i familjen och tyvärr har jag nog också fortplantat en del av denna oro till de övriga. Elias har varit mycket sjuk och fått febertoppar med regelbundenhet under flera år och jag kan inte släppa rädslan att det är något allvarligt, trots att vi inte fått några negativa besked på undersökningar, som gjorts. Och trots att han är pigg och alert när han inte är sjuk.

Annica med mamma Britt-Marie

Men nu är det väl bäst att ta det från början. Annica föddes mitt i sommaren 1972, som yngsta barnet i familjen Svensson. Det var en ”brokig” familj. Både hennes mamma Britt-Marie och pappa Jan-Erik hade barn från tidigare förhållanden. Mamman hade två barn, en flicka och en pojke medan pappan hade en pojke. Tillsammans fick de två barn, en pojke och så Annica. Senare skulle det avslöjas att mamman hade ytterligare en dotter som hon hållit hemlig och som hon tvingats adoptera bort. Henne har Annica träffat vid ett par tillfällen men de har ingen regelbunden kontakt annat än på Facebook.

– När jag var runt 20 träffades vi och det var som att se mamma. Och hon väljer samma klädstil och samma smycken som mamma alltid hade, säger Annica, som dock menar att tiden har gått lite för långt för att de ska känna sig som riktiga syskon.

Avslöjandena var inte slut med det. Det visar sig att också hennes pappa hade ytterligare en son och en dotter. Utan att överdriva kan man säga att Annica tillhör en stor och brokig familj.

– Mitt förhållande till mina andra syskon är väl inte jätteintensivt utom med min syster Anette, som är elva år äldre än jag. Hon fungerade lite som en extramamma åt mig periodvis. När jag gick i skolan bodde jag i en lägenhet med persiennerna nere, brukar jag säga. Mamma och pappa jobbade båda skift och behövde sova när andra var vakna. Så jag var ofta hos min syster som då flyttat hemifrån men bodde i samma stadsdel, Ryd. Det var roligare att gå hem till henne efter skolan slut. Nu har jag ju vuxit i kapp henne och vi är mer jämspelta och mycket goda vänner. Under mammas korta sjukdomstid turades vi om att vara med henne och ta hand om allt praktiskt efteråt.

En tjej som drömmer om att få jobba på kontor.

Det fanns inte någon studietradition i Annicas familj och någon tanke på att bli journalist hade hon inte som ung. Hon drömde nog mer om en kameral karriär.

– Jag älskade att leka kontor när jag var liten. Blanketter och kataloger var det bästa jag visste. Men jag lekte också att jag var programledare och gjorde hela program för dem som ville höra. Jag var också intresserad av själva tekniken. Jag lagade videoband som gått sönder till exempel. I vuxen ålder har jag också hittat en text som jag skrev när jag var så där sju år om att en ambassad hade brunnit – mitt första journalistiska alster kan man säga.

Gymnasiet tillbringades på en ekonomisk linje och parallellt jobbade hon extra i en matbutik. Efter studenten fortsatte hon i butiken.

– Jag tyckte det var väldigt roligt att jobba i affär och vanan att möta folk på ett trevligt och korrekt sätt har jag ju haft nytta av.

Men det fanns mycket att reagera på kring arbetsvillkoren för kassörskorna. Annica noterade det hierarkiska systemet och hur kassörskorna aldrig fick göra något annat än sitta i kassan från 9 till 19 med två fikaraster och en lunchpaus. Andra kategorier hade utvecklingsmöjligheter.

– Det gjorde att jag började engagera mig fackligt och kände ett behov av att säga ifrån. Och jag vågade säga det som de andra inte vågade. Jag blev ju rätt obekväm för ledningen och så småningom kände jag att det var bäst att sluta.

Men vad skulle hon göra istället? Hon funderade på en karriär inom bankväsendet men detta var när bankkrisen slog till och den dörren stängdes.

En yngre upplaga av Annica här med Amanda och Emilia.

– Sedan blev jag erbjuden en praktikplats på TV Linköping som jag hoppade på just för att jag var intresserad av tekniken men mitt journalistiska intresse vaknade där. Det var så roligt att jag 1994 sökte och kom in på Bona folkhögskolas tvååriga journalistutbildning. Trots att det var radio jag var mest intresserad av så valde jag inriktning mot tidningsredigering, eftersom det var där jobben fanns. Och när hon så fick ett vikariat som redigerare på NT sommaren 1996 var karriären utstakad trots att ingången till yrket var lite annorlunda.

– Nu började en flyttkarusell utan dess like. Jag bytte bostadsort mellan Norrköping och Linköping allt efter var vikariaten fanns och någon gång också för att flytta ihop med en pojkvän.

Kring sekelskiftet träffade hon den man som skulle bli Amandas pappa. De flyttade till ett radhus i Malmslätt i Linköping och 2002 föddes Amanda.

– Det första året blev tufft eftersom Amanda föddes med överrörlighet i höften och måste ha en skena för att höftpartiet skulle stabiliseras. Amandas pappa hade dessutom redan två barn varav det ena bodde hos honom och som jag tog hand om i veckorna eftersom han jobbade i Stockholm. Det blev så mycket jag måste klara själv och rätt snart havererade förhållandet och vi separerade.

Efter skilsmässan flyttade Annica in hos sin syster med Amanda:

– Det blev en bra tid. Vi var ett eget litet kvinnokollektiv i hennes lägenhet i Ryd.

Mattias är en underbar pappa tycker Annica.

Men Annica ville gärna träffa en ny man förstås och redan under hösten 2004 hade hon hittat honom. På nätet.

– Ja, jag brukar säga att jag skickade efter honom på postorder. Och det blev ett mycket lyckat ”köp”. Mattias, som faktiskt också jobbar på posten, är en fantastisk man och en underbar pappa, säger Annica med eftertryck.

Paulinas smycken är Annicas stora hobby. Men det är inte alltid det finns tid över att dra sig tillbaka till garaget där smyckesverkstaden har inretts.

Vid sidan om arbetet och vid sidan om allt jobb hon lägger ner på Amandas karriär, har hon också en hobby eller snarare affärsverksamhet kallad Paulinas smycken. En del av garaget har blivit smyckesverkstad där Annica gärna vistas. Hon älskar att hitta nya möjligheter att göra smycken. Oftast köper hon nytt grundmaterial som hon sedan sätter ihop till vackra och originella halsband, armband och örhängen, men hon gillar också att bekantskapskretsen ger bort gamla halsband och armband som gått sönder eller som bara blivit liggande och så gör hon något nytt och fint av det.

– Periodvis tar vardagslivet över och jag hinner inte så mycket som jag skulle vilja men så fort jag kan drar jag mig gärna tillbaka hit, och får utlopp för min skaparglädje med nya roliga smycken, som jag sedan säljer på min hemsida, berättar hon.

Men nu får vi avsluta vårt samtal. Lille charmknutten Elias, som verkligen bidragit till att ge Annica tillbaka glädjen i livet, är kall och våt efter att oupphörligen ha dykt i poolen. Han behöver få mammas uppmärksamhet och torra kläder på kroppen. Sedan följer han med Amanda som ska handla mat i affären medan vi ger oss av till ridhuset för att titta på alla konster som Emilia har lärt sig under en veckas ridläger. Pappa Mattias är på jobbet.

Lille Elias har gett familjen mycket glädje. Nu måste han snabbt få torra kläder på sig efter att under säkert en timme ha dykt oupphörligen i poolen.