Grannpojken Emil använde vinsten på lägenheten till att bygga en skola i Malawi

Vår lilla grannpojke Emil ringde på dörren tidigt en sommarmorgon.
– Idag kan ingen träffa nån för jag ska åka bort!
Sa han gick han hem, satte sig i bilen med föräldrar och lillasyster och åkte på semester.

Emil vid den tiden då den slagkraftiga repliken levererades.

Den där repliken har många haft roligt åt sen dess. På ett mycket konkret sätt visar den hur stor världen är för en fyraåring.

Nu har 23 år gått sedan dess och jag träffar Emil Wasteson på ett fik i centrala Stockholm. Naturligtvis minns han inte händelsen men han skrattar gott och länge när jag berättar för honom.

Emil idag 23 år senare.

Idag har hans värld vidgats betydligt och självcentreringen hos fyraåringen har bytts ut mot ett globalt intresse och samvete som imponerar stort på mig. Bara ett exempel: Han sålde nyligen sin studentlägenhet i Linköping med vinst. Pengarna satsade han inte på sig själv utan på att bygga en skola i Malawi!

Det är därför jag absolut vill ha med honom i min blogg. Emil är en av de yngsta som jag intervjuat så här långt. Av naturliga skäl har de flesta 27-åringar ännu inte fått perspektiv på sina liv och i vanliga fall inte hunnit med så mycket heller. Men det känns som jag inte riktigt kan applicera det påståendet på Emil. Han har redan hunnit med mycket och gjort aktiva livsval som tyder på en övertygelse som han nog inte kommer att släppa i första taget. Han är fast övertygad att han kan förändra världen, inte genom att sitta uppe sent på nätterna och diskutera samhällsföreteelser som vi gjorde när jag var i Emils ålder utan genom praktiskt och hållbart arbete – både ideellt och med ambitionen att kunna försörja sig på nya idéer där världens resursslöseri kan få ett stopp.

Men det är i alla fall inte i den ändan jag vill börja. Som vanligt vill jag gärna få med mig själv i berättelsen. Eftersom jag följde Emil från det han föddes nästan dagligen fram till 2001 när jag flyttade från vårt gemensamma grannskap är det här jag vill börja. 

Emil och Karolina. Året är 1995.

När jag och min familj flyttade till Kalmar 1989 byggde vi ett nytt hus på en gammal bilverkstadstomt vid en gata som heter något så vackert som Sjöliden. Huset intill var ett gult lite förfallet trähus i ett plan med en igenväxt trädgård. I huset bodde en farbror som tyvärr inte var helt tillräknelig eftersom han drabbats av demens men ogärna tog emot hjälp av andra. Våra barn var periodvis oroliga att vara ute. Men efter något år bytte huset ägare. Det renoverades och gjordes i ordning både ute och inne. Plötsligt fick vi istället världens bästa grannar. Karin och Ola Wasteson flyttade in. De kom att betyda mycket för oss inte minst under de kämpiga år som vi fick strax efteråt, när både min man Patrick och min dotter Ellen insjuknade i var sin hjärntumör. Om detta har jag skrivit mycket tidigare. Nu vill jag bara konstatera att Karin och Ola ställde upp på det mest självklara sätt när vi behövde hjälp. Vi behövde inte ens be om den. Det kändes tryggt att veta att de två tog stort ansvar när jag själv inte kunde vara hemma under långa tider.

Emil och Klas. Trots ålderskillnaden gav sig inte Emil i första taget när de spelade mot varandra.

Och det stod inte på förrän det blev tillökning i grannhuset. Emil föddes 1992 och Karolina 1995. För mig är det enkelt att komma ihåg eftersom de är precis tio år yngre än var sitt av mina barn. Åldersskillnaden var kanske lite väl stor men barnen fick mycket kontakt med varandra ändå. Klas spelade gärna både fotboll och bandy med Emil på deras uppfart. Och om ni tror att det var Emil som blev arg för att han inte rådde på den betydligt större Klas så tror ni fel. Emil var en otrolig bollbegåvning och dessutom stark så det var många gånger Klas fick erkänna sig besegrad.

– Jag såg upp till Klas. Han var min idol och jag blev jättelycklig varje gång han ville spela med mig, berättar Emil nu när vi träffas.

Ellen och Karolina hade ett gemensamt intresse i var sin kanin och skötseln av dem. Ellens Plutten och Karolinas Viktoria. Karolina var förstås minst i hela gänget men därmed inte sagt att hon sattes på undantag. Hon tog plats. Jag minns fortfarande hennes mycket ettriga småbarnshumör. Hennes blick kunde mörkna så att hela jorden frös till is.

Syskonen Wastesson

– Ja, hon var ett mycket argt barn men den sidan försvann helt när hon gått ut lågstadiet ungefär. Nu är hon jättesnäll och snarare försynt. Hon levde väl ut sin ilska tidigt. Vi har ett mycket fint förhållande. Hon bor i Lund och läser juridik och ibland måste jag i jobbet åka till Helsingborg och då bor jag hos henne. Det är alltid lika roligt, säger Emil idag.

Båda barnen har ägnat sig flitigt åt lagidrotter under uppväxten. Karolina har till och med tävlat i globala sammanhang i drill för klubben Kalmar Drill. Emil har spelat både fotboll och innebandy. Han spelade i IFK Bergas juniorlag mest som ytterback men också målvakt.

– Mina föräldrar har alltid varit mycket engagerade i de idrotter som vi har utövat. Under min fotbollskarriär ställde inte minst mamma upp jättemycket för klubben och mig.

Men han hade fler strängar på sin sportlyra.

– Jag ägnade mig åt friidrott också. Eftersom jag var någorlunda bra på det mesta så blev mångkamp min gren. På den tiden var jag mycket tävlingsinriktad och hade nog en riktig vinnarskalle. Det var kanske därför jag lyckades spela jämnt med Klas trots att han var så mycket äldre.

Just den egenskapen går till synes dåligt ihop med det engagemang Emil nu har i den altruistiska rörelsen. Jag slog upp ordet altruism bara för att vara säker på att jag fattat rätt. Så här lyder förklaringen: medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet, att hjälpa andra utan att önska något i motprestation. Men man kan ju förstås mogna på mer än ett sätt eller också hittar man egna mål även som altruist. Tävlingsinstinkten kan användas till något positivt på väg mot målet. Så det fungerar nog om jag tänker efter.

Och att genomföra ett helt triathlon på ren envishet innebär nog inte att man räknar med att vinna hela tävlingen men tävlingsinstinkten kan behövas ändå.

Han ser inte för plågad ut trots att han väl fick betraktas som rätt otränad för den utmaning han tog på sig att genomföra Ironman i Kalmar.

– Ironman går ju varje år i Kalmar. Så 2011, året jag tog studenten, bestämde jag mig för att genomföra loppet. När jag startade hade jag aldrig sprungit mer än en mil, aldrig simmat långt i öppet vatten eller cyklat i 18 mil. Det var väl tur kan man säga att jag var lyckligt ovetande vad det innebar. Men min ”vinnarskalle” fick mig i mål efter 12 timmar och 38 minuter.

När vi flyttade från Sjöliden och familjen Wasteson fick nya grannar hade Emil fortfarande tio år kvar till studenten. Han gick på samma skolor som min Klas på vägen. Först högstadiet i Funkabo sedan gymnasiet på Lars Kaggskolan. Där hade han dock en annan inriktning än Klas, som gick en mediautbildning. Emil gick på natur.

Studenten 2011 var slutet på 12 år i skolan. Innan universitetsstudierna började upptäckte Emil världen under två år.

– Jag hade lätt för mig i skolan men för den skull var jag inte en A-student. Och när jag tog studenten 2011 ville jag inte fortsätta läsa direkt. Jag bestämde mig för att se världen. Pengar fick jag ihop genom att jobba på Telenors kundservice mellan resorna. Så jag gjorde längre resor både till Sydostasien, Australien och Östafrika. Ibland i sällskap, ibland ensam. Jag gillade också organiserade gruppresor med äventyrstema, där man träffade människor från vitt skilda bakgrunder. Vi lärde känna varandra samtidigt som vi tillsammans var med om spännande och annorlunda äventyr i exotiska länder. Det var väldigt roligt. Senare har jag varit på en liknande resa i Centralamerika. Nu skulle jag nog inte göra om det, men det beror på att jag helst vill försöka klara mig utan att flyga i fortsättningen. Men det har varit en viktig erfarenhet när jag lärt känna världen och börjat förstå vilka otroliga orättvisor det finns. Det har varit jobbigt att uppleva samtidigt som jag själv har fått inse att jag är superpriviligierad som fått växa upp på det sätt som jag har gjort.

När det två åren på resande fot var till ända började allvaret. Emil flyttade till Linköping, köpte en liten lägenhet och pluggade till civilingenjör under fem år med ekonomisk inriktning på universitetet.

Med ett sådant val kan man tänka att rätt många karriärvägar ligger öppna. Han gjorde sin mastersuppsats inom området logistik varför det var rätt naturligt att efter examen 2018 söka sig till ett företag inom transportsektorn. Han fick en mycket eftertraktad traineeplats på norska statens transportföretag Bring i Oslo och flyttade dit. Ett tvåårigt program i ledarskap. Karriären verkade utstakad. Men redan efter två månader sa han upp sig och flyttade tillbaka till Sverige. Det fanns något som skavde.

Mellan fjärde och femte året på universitet åkte Emil nämligen till Palestina som volontär i staden Hebron. Under sex veckor jobbade han som lärare och fick upp ögonen för hur otroligt viktig utbildning är för att bekämpa världens orättvisor och problem.

– Med kunskaper kommer makt och det är där vi måste börja för att förändra, säger Emil.

“Men jag hade fått andra impulser
som kändes mer meningsfulla.”

Så när det var dags att sälja lägenheten i Linköping för att starta det riktigt vuxenlivet hade Emil redan kommit en bra bit på väg bort från den vanliga ”karriärvägen” för en ung civilingenjör.

– Normen är ju att man ska göra karriär och jobba mycket. Och när jag började på Bring var jag nära att göra det valet. Men jag hade fått andra impulser som kändes mer meningsfulla. Tankarna sattes igång i slutet av min utbildning då jag gick en speciell ledarskapsutbildning. Där befann jag mig i ett sammanhang med människor som konkret ville förändra världen och jag kände att jag mådde väldigt bra av det. Alla människor har rätt till en trygg miljö där man får utlopp för sin kreativitet och att då utbilda sig till en ledare som har det för ögonen gjorde att tankarna på vad jag vill göra i framtiden blev mer konkreta och förändrades bort från de vanliga karriärstegen för en civilingenjör.

Så tillbaka till lägenheten. Han kunde sälja den med vinst och de 200 000 kronorna ville han inte behålla själv utan satsa i projekt som skulle komma andra till del. Han började kolla vad olika ideella organisationer sysslade med och hittade buildOn. ­

– Deras tänkesätt gick i linje med mitt. De bygger skolor i sju olika länder. Hittills har de byggt 1000 skolor. Men de åker inte bara dit och sätter upp en byggnad och hoppas att det ska lyckas. De jobbar seriöst, gör avtal med stater och byar så att skolorna verkligen kommer igång. Infrastrukturen ska fungera, det ska finnas kompetenta lärare och de i behov av utbildning ska få veta att skolan finns och också få möjlighet att gå där.

Emil tog kontakt med organisationen och ett Skypesamtal senare satte planeringen igång förra sommaren. En by i Malawi ansågs just då har det största behovet och Emil uppmanades att få ihop ett gäng på totalt 14 personer som kunde åka ner för att inleda projektet.

Bilden tagen vi Karolinas student 2014. Fyra år senare ställde hela familjen upp och reste med Emil till en by i Malawi för att bygga en skola!

– Jag fick lätt ihop tretton till som ville följa med och som tyckte det verkade spännande. Mamma, pappa och Karolina ställde upp direkt liksom min moster Susanne. Och sedan var det inte svårt att hitta ytterligare nio personer bland mina kompisar som ville följa med. Alla fick betala sin egen flygresa ner och en mindre summa för uppehället en vecka i byn.

För nästan exakt ett år sedan gav gruppen sig i väg. I byn fanns 450 personer. De levde i sina primitiva bostäder helt utan el eller rinnande vatten. Alla fick gå till den gemensamma vattenpumpen och fylla på.

– Vi bodde två och två hemma hos byns invånare och levde deras liv. Men det fanns en väsentlig skillnad. De huvudsakliga måltiderna bestod av majsgröt och intogs två gånger per dag. Men familjerna som huserade oss fick lite bättre mat att servera. Man gjorde bedömningen att vi aldrig skulle orka med det hårda jobbet med skolan utan att få lite bättre mat.

“Totalt gick 850 elever på skolan och de kom
gående från en stor omkrets för att lära.”

Gruppen startade med att bygga en ordentlig latrin och sedan anlade man själva grunden till skolan. När svenskarna hade rest var det lokala människor som slutförde bygget och inom två månader stod den nya skolan färdig att ta emot elever.

– Det fanns redan en skola på platsen men med få klassrum och delvis under bar himmel. Totalt gick 850 elever i skolan och de kom gående från en stor omkrets för att lära.

Handgripligt fick Emil ett exempel på övertygelsen att utbildning och kunskaper ger människorna makt att komma ur fattigdom. Bygget av skolan visade barnen där att deras dagliga strävanden att lära är värda att uppmuntras.

– Men allt var inte bara hårt arbete. Vi hade också tid att umgås och ha roligt. Det var mycket sång och dans och vi spelade spel tillsammans. Och vi fick inblickar i byns liv där 90 procent är jordbrukare. Under torrperioderna är det tufft för dem men de jobbar tillsammans och överlever trots allt. För oss som damp ner från en superpriviligierad värld var det förstås jobbigt att så direkt konfronteras med vilka orättvisor som existerar i vår värld.

Men nu är vi tillbaka i den svenska verkligheten. Emil flyttar till Stockholm efter besöket i Malawi. Hans ideella engagemang fortsätter. Han har gått med i en organisation som heter Effektiv altruism, en växande global rörelse som använder evidens och kritiskt tänkande för att ”förbättra världen”. Bland annat genom att ta reda på vilka metoder som har störst effekt för att bekämpa fattigdom, global ohälsa, klimatförändringar och resurskrävande livsstilar. Men de verkligt existensiella riskerna som kärnvapenkrig, bioteknik och artificiell intelligens finns också på agendan. I slutändan vill man påverka politikerna att fatta beslut som främjar en hållbar samhällsutveckling där fattigdomen och ohälsan kan bekämpas.

Han tillhör också Global shapers, en paraplyorganisation med verksamhet i 154 länder som vill öka 20-30-årigars möjligheter att påverka samhällsutvecklingen genom att driva lokala projekt som går i linje med FN:s hållbarhetsmål.  

Ja och då kommer vi in på resten av Emils nya liv i Stockholm. Han måste ju också hitta möjligheter att få ihop en rimlig lön varje månad på denna sin altruistiska livsåskådning.

– Målet är att jag kanske jobbar ideellt till 50 procent och resten av tiden ska jag försöka få lönsamhet på nya idéer som går hand i hand med min övertygelse så att jag klarar att försörja mig.

Tillsammans med två olika personer är Emil nu på väg att sjösätta två olika start up- företag med maten i centrum.

–  Att jag valt mat är inte så konstigt. Redan min mastersuppsats handlade om logisitik kring mat. Jag skrev om hur Stadsmissionen i Stockholm organiserar en verksamhet där gammal men fullt ätlig mat doneras till en butik i Hägersten som människor med låg inkomst sedan får möjlighet att köpa. Jag har dessutom alltid älskat att laga mat och att experimentera fram nya rätter. Det finns ju så mycket i dagens mathantering som kan förbättras så att det enorma svinnet minskar.

Idén med fruktiskuberna deltog i en idétävling. Då hette bolaget Boxed Fruit nu är det omdöpt till Odd Season. Till höger ses Filip som startade företaget tillsammans med Emil och är nu bolagets vd. Qiyue i mitten var med under uppstarten.

Det ena företaget sysslar just med att använda mat som annars skulle kastas och förädla fram en produkt som går att sälja. I grossistledet finns det ett omfattande matsvinn som det inte pratas lika mycket om som butikernas svinn. Men en grossist måste leverera frukt och grönsaker som har en hållbarhet mellan fem och sju dagar när de når butiken. Mycket klarar inte den tidsgränsen och har därför bara slängts.

– Vi har fått signaler om att grossisterna ser detta som ett stort problem. Det är ju prima färskvaror som går förlorade. Det är sådant matsvinn som vårt företag vill köpa upp och göra till säljbara produkter. Vi mosar den ratade frukten och fryser in den i vanliga iskuber. Sedan säljer vi dem till caféer och restauranger för att användas till smoothies, drinkar, efterrätter bland annat. Det är än så länge på experimentstadiet och vi har en produktion i mycket liten skala men vi räknar med att det ska kunna bli en lönsam affär.

Det andra start up-företaget vill försöka utveckla en växtbaserad ersättning för fisk.

– Vi vill inte bara att det ska vara samma näringsvärden.Vi vill få fram en produkt som liknar fisk och smakar som fisk. Men tänk inte fiskfilé utan mer tonfiskburk, förklarar Emil, när jag ser en smaskig torskfilé bit framför mig. Den första produkten är under utveckling och klar att testas i början av november. Här samarbetar Emil och hans affärskollega med ett företag i Nederländerna, som har specialiserat sig på produkter gjorde på växtbaserat protein. .

Men resten av livet då? Finns det tid för umgänge, kärlek och roliga fritidssysselsättningar också i Emils liv?

– Absolut. Jag har många vänner här men också från min tid i både Kalmar och Linköping. Här i Stockholm bor jag i ett kollektiv tillsammans med tre andra personer i Vasastan. Vi delar grundvärderingar från Effektiv altruism men hinner också ha vanligt roligt tillsammans. Jag sysslar inte längre med lagidrotter men jag styrketränar på gym och löptränar. För ett och ett halvt år sedan tog ett längre förhållande slut och jag har tagit det lugnt på den fronten sedan dess. Men nu känner jag mig redo att binda mig igen och möta kärleken, säger Emil och ler.

Emil som backpacker. Det var väl här nånstans världen öppnade sig för honom och han insåg att här finns orättvisor att bekämpa och att det går att göra något åt dem.

För mig var det en fantastiskt rolig upplevelse att träffa Emil, min lilla grannpojke, igen. Att fascinerat lyssna på hur en ung persons värld stegvis vuxit till att omfatta i princip hela världen. Jag är medveten om att det inte är alla ungdomar som går igenom den här genomgripande förändringen men jag känner på mig att de är tillräckligt många för att ge också mig hopp för framtiden. Och en bra början är att få en sådan trygg och kärleksfull barndom att man på riktigt tror att ”ingen kan träffa nån för jag ska åka bort”.

PS: Just idag har Emil gjort en uppdatering på sin FB-sida som jag inte kan låta bli att ta med. Så här skriver han:

Bilden som följer med är från Emils resa till Malawi.

“Idag fyller jag 10 000 dagar. För att visa min tacksamhet att ha fått leva de här dagarna på ett väldigt privilegierat sätt har jag donerat 10 000 kronor till the SCI Foundation. Deras vaccinationsprogram av försummade sjukdomar i södra Afrika är ett av de effektivaste sätten att öka andelen barn som går i skolan. Dessutom ökar chansen att även mindre privilegierade barn får uppleva sin 10 000:de dag.”