Janne G var speciell
redan som nyfödd

Janne G Andersson är född med en svår hörselskada. Men först när han var i 40-årsålder var han mogen nog att erkänna att han behövde en hörapparat. Det var hans vd Tomas Arvidsson (för övrigt också en känd deckarförfattare) som äntligen fick honom att förstå att livet skulle bli så mycket enklare om han faktiskt hörde vad medarbetarna sa till honom. En ny värld öppnade sig för Janne även om det i början var svårt att acceptera alla höga ljud som plötsligt trängde sig på.

– Ja, det fanns ju medarbetare som rätt högljutt kunde tala om vad de tyckte. Men när jag väl kom på att jag då kunde stänga av apparaten tills stormen var över så fungerade det, säger Janne med glimten i ögat.

Janne funderar mycket på hur livet gestaltat sig om han inte fått den där hörselskadan när han föddes eller för den delen om han tidigare bitit huvudet av nesan och faktiskt accepterat en hörapparat.

– Jag blev en bra skådespelare. Jag låtsades höra och ibland gissade jag ju fel. Tänk så många missförstånd som undvikits om jag bara erkänt att jag inte hörde. Och tänk så annorlunda mina tonår hade varit om jag hade hört bättre. Nu var jag blyg och försagd högt upp i åren och vågade aldrig närma mig några tjejer till exempel.

Det är nämligen framför allt ljusa kvinnoröster han har svårt att uppfatta medan djupare röster går bättre.

Janne G på Östrans redaktion. Vid den här tiden hade han nog skaffat hörapparat och behövde inte gissa vad medarbetarna sa.

Janne G Andersson var min chef under de 16 år som jag tillbringade på tidningen Östra Småland i Kalmar. Om jag tänker efter har jag aldrig haft en och samma chef så länge och dessutom stått ut med honom. Att börja med att berätta om hans hörselskada kan verka lite långsökt men för oss som haft med Janne G att göra är hans dåliga hörsel en ständig källa till både skämt och allvar. Det var inte svårt att förstå vilket handikapp hörselnedsättningen var i det jobb han valt, journalistens och chefens. Men ibland fick vi en känsla av att han använde sin hörapparat för att uppfånga det han ville höra och inget annat. Säkert orättvist och det kanske bara berodde på att han hade svårt att ställa in rätt volym när han mitt under ett samtal började skruva på manicken i örat.

En lagom varm men lite blåsig sommardag mitt i coronapandemin sätter jag mig i min lilla Fiat och klämmer de 46 milen tur och retur över dan mellan Norrköping och Lindsdal utanför Kalmar för att träffa Janne i villan som varit hans hem i 40 år. Numera bor han här ensam eftersom de tre barnen Max, 47, Malin, 45 och Martin, 44 flugit ut för länge sedan. Men den totala ensamheten inträffade för tre år sedan när Bodil, hans livspartner och fru sedan 45 år, gick bort i sviterna av en stroke. Och saknaden är stor.

När jag anländer står ytterdörren på glänt och jag kliver in. ”Hallå!” Efter en stund svarar en trött Janne. Han sitter i den bekväma stolen i vardagsrummet och sover:

– Jag lämnade dörren öppen så du skulle komma in. Jag hör inte alltid ringklockan när jag har slumrat till och det här besöket ville jag ju inte missa.

Janne i den bekväma stolen som gör att han ibland slumrar till.

Det är lika bra att börja med Jannes egen beskrivning om hur han tycker livet är just nu:

– Jag har ett djävligt tråkigt liv. Jag är en vrakspillra. Jag har svår gikt i händer och fötter och en mycket besvärlig artros och dessutom lever jag med följderna av flera andra sjukdomar som jag dragit på mig genom livet. Jag behöver mycket hjälp av hemtjänsten för att klara vardagen. För tre år sedan kunde jag gå med käpp, för två år sedan blev det rullator och nästa steg är rullstolen, konstaterar han.

Men med det sagt tar Janne rullatorn och vi går ut i den minutiöst skötta trädgården. Janne betalar en hjälp som kommer och sköter om växter och gräsmatta. ”Den har aldrig varit så välskött”, säger han. Vi sätter oss på uteplatsen som skyddar mot vinden och solen. Nåt regn blir det inte idag. Och vi har ett roligt och givande samtal i flera timmar. Janne G är fortfarande full av vigör och entusiasm och har massor av roliga historier att berätta om sitt liv som helt dominerats av journalistik och politik. Och vi har mycket att ta igen. Det var 15 år sedan vi sågs.

Janne vägde 1.5 kilo och var 30 cm lång när han föddes två månader för tidigt och överlevde trots att det inte fanns kuvöser. En sensation då för 74 år sedan.

Nu är det dags att ta berättelsen från start. Som baby var nämligen Janne en sensation! Han föddes den 6 april 1946 på BB i Oskarshamn och vägde bara 1,5 kilo och var 30 cm lång. Han kom hela två månader för tidigt och att han överlevde då för 74 år sedan är ett under.

– Det fanns inga kuvöser på den tiden. Personalen höll mig varm med fetvadd och matade mig med glukos. 

Födelsen var dramatisk. Janne var nämligen inte ensam där inne i mamma Mariannes mage visade det sig. Strax efter honom kom en liten tvillingbror.

Mamma Marianne. I famnen finns troligtvis Jannes tvillingbror som bara blev 13 dagar.

– Han var blå och tyst. Jag var gul och skrek, berättar Janne på sitt rättframma sätt.

När pappan ringde till sjukhuset fick han en chock och tappade telefonen. Två munnar at mätta kändes svårt. Men så blev det heller inte. Efter 13 dagar dog lillebror.

– Det var nog lika bra. Man hade konstaterat att han hade en svår hjärnskada och livet hade nog blivit ganska svårt för både honom och familjen.

Janne överlevde och fick komma hem efter två månaders öm vård av personalen på sjukhuset. Men han fick alltså skador av den tidiga födelsen även om hans hjärna var intakt:

– Jag såg ju också döden i vitögat men den djäveln blinkade först så jag klarade mig. Men min kropp var ju inte färdigutvecklad. Utöver hörselskadan finns fler synbara tecken. Jag har väldigt små händer och benen är mycket kortare än de borde vara. Detta kan ha påverkat mig nu med den svåra artrosen.

Det var egentligen först när Janne började lågstadiet (som hette småskolan på den tiden) som hörselskadan uppmärksammades. Men någon hörapparat fick han aldrig.

Jannes bana i livet stakades ut tidigt och det var kanske inte så konstigt. Pappa Allan var journalist och jobbade på Oskarshamns Tidningen när Janne föddes. I grunden hade han en socialdemokratisk övertygelse även om han inte basunerade ut den eftersom han jobbade på en högertidning. Mamma Marianne var kallskänka men i hemmet dominerades diskussionerna av politik och journalistik och Janne, som långt innan han började skolan läste nyheterna i tidningen, sög åt sig som en svamp.

“Är det bara Jan som kan?”

– Jag lärde mig däremot att läsa med hjälp av mormor och hennes husorgan Bibeln. Ett annorlunda sätt kan man säga men det innebär att jag än idag är bibelspränglärd! Under förhöret vid konfirmationen i Linköping sa prästen lite uppgivet till slut: ”Är det bara Jan som kan det här?”

Linköping? Bodde han inte i Oskarshamn? Nej, när Janne var 13 flyttade familjen till Linköping. Pappan fick jobb på den socialdemokratiska tidningen Östgöten. Kring den här tiden fick familjen dessutom tillökning:

– Jag fick en lillasyster Ingrid. Tyvärr var åldersskillnaden lite för stor för att vi skulle ha någon riktig syskonrelation då men nu har vi det förstås. Det var roligt för mamma och pappa att de fick ett barn till efter min dramatiska entré i världen och att det gick bra den gången.

Efter bara två år i Linköping drog familjen vidare till Karlskrona där pappa Allan blev tf. chefredaktör och sedan andreredaktör på Sydöstran. Så Janne gick i realskolan och gymnasiet där och tog studenten 1966. Han var klipsk och hade inga problem att klara skolan utan att anstränga sig över hövan. Energin lade han istället på att prata politik. Den socialdemokratiska övertygelsen har han aldrig övergett.

– I Karlskrona träffade jag Lars Engqvist (sedermera chefredaktör på Östra Småland och ännu senare socialminister i en S-regering) och vi var båda medlemmar i SSU-klubben. Vi deltog livligt i alla debatter som uppstod på skolan eller på andra håll.

Parallellt var också yrkesvalet klart. Redan som 15-åring började han extraknäcka som recensent och sportreporter på pappas arbetsplats.

– Jag tyckte mycket om att skriva och uttrycka mig i skrift. Jag tror att jag alltid har haft en förmåga att göra också det svåra enkelt i en text och att jag gärna berättar i en lite mer lättsam ton, säger Janne när han tänker tillbaka på sin långa karriär som skribent och författare.

Janne var för övrigt en riktig kalenderbitare i ungdomen. Så att han gärna jobbade på sportredaktionen är inte underligt. Han kunde massor av friidrottsresultat och älskade sport.

– Som utövare var jag förstås oduglig, konstaterar han utan bitterhet.

En illustration av den rondör som också blivit Jannes signum

Redan tidigt i livet tog nämligen Janne igen alla de kilon och många fler därtill som den tidiga födelsen förmenade honom. Den dålig hörseln är ett av Jannes kännetecken men rondören är definitivt ett annan…

Efter studenten var det dags för lumpen i Uppsala. Jannes enda kommentar ”Bara skit” sen pratade vi inte mer om det. Istället berättade han att han jobbade varenda helg på Arbetarbladets lokalredaktion där.

– Till privilegierna på den arbetsplatsen var att man fick ett taxiblock utan redovisningsplikt! Du kan ju ana att jag blev rätt populär bland lumparkompisarna. Men man kan undra hur ekonomerna på Arbetarbladet tänkte.

Janne muckade en torsdag. Dagen efter satt han och läste korrektur på Sydöstran hemma i Karlskrona, gled så småningom in som reporter och fick ett fast jobb. Men samtidigt sökte han in på Journalisthögskolan i Stockholm:

– Jag ville få jobb i Stockholm och det hade jag aldrig fått utan JH. Jag hade ingen lust att bli en av flera förgrämda och ibland försupna äldre män på tidningen. Mitt mål var att bli samhällsreporter på Aftonbladet!

Jannes JH-tid sammanföll med min tid på samma utbildning fast jag gick i Göteborg. För Janne blev det väl mest en transportsträcka fram till drömmen om jobbet på Aftonbladet. Bland annat slapp han göra praktikterminen eftersom han redan var en fullfjädrad journalist. Men en liten parentes gör vi innan vi börjar med den karriären. Janne och jag träffades faktiskt under vår gemensamma tid på JH våren 1970. Han får påminna mig om var vi sågs: I Malmö där jag och en av hans klasskamrater Lena Bengtsson (sedermera mer känd som Lena Katarina Swanberg) båda gjorde praktik på Arbetet. Janne kom på besök och vi träffades. Jag mindes honom efteråt eftersom han för att vara journaliststuderande mest satt i ett hörn och var väldigt tyst. Nu förstår jag ju varför. Han hade svårt att höra vad vi flickor i sällskapet pratade om.

Under JH-tiden hände en rolig sak som nog öppnade dörrarna för Janne in i den stockholmska S-pressen.

“Då kom Tage och Aina in i restaurangvagnen.”

– Hösten 1969 skulle vi göra en övningstidning på skolan. Jag hade varit hemma i Karlskrona och på tåget tillbaka till Stockholm fikade jag med min gamle gymnastiklärare Ulf Lönnqvist (också han blev senare minister i en S-ledd regering). Då kom Tage och Aina Erlander in i restaurangvagnen. Ulf reste med dem. De slog sig ner hos oss och jag passade fräckt nog på att göra en intervju med Tage, som bara en tid innan avgått som statsminister efter 23 år på posten. När jag kom fram till skolan skrev jag om mötet och så kunde vi publicera intervjun i övningstidningen, som hette Anfangen. Det väckte förstås en viss uppmärksamhet. Det roligaste var kanske att Tage själv fick läsa artikeln och kommenterade den till Ulf: ”Den där grabben på tåget han skrev en djävligt bra artikel.”

Redan 1973 började Janne på drömtidningen Aftonbladet. Innan dess hade han hunnit med ett kortare besök på A-pressen och på LO. Men nu gör vi paus. Det är dags för Bodil att komma in i bilden.

Janne och Bodil när de precis har träffats. Janne påpekar själv för mig att blicken avslöjar en hel del redan där.

1972 träffades de två. Ett gäng gamla JH-kompisar skulle ha fest på landet. Två personer skulle hämtas upp på vägen. En av dem var Bodil. Och uppenbarligen var inte längre barriären med dålig hörsel ett problem. Efter den festen blev de två ett par. Bodil var musiker. Inte förrän nu när vi sitter där i Jannes trädgård får jag klart för mig att hon var anställd och spelade kontrabas i Norrköpings symfoniorkester i många år. Orkestern som fortfarande finns kvar och vars lokaler jag tittar ner på varje dag från mitt köksfönster. När jag lärde känna Janne och därmed Bodil var hon en populär musiklärare på Novaskolan och Kulturskolan i Kalmar. Kontrabaskarriären tog slut tidigare på grund av en rätt banal skada på ett finger. Men starka fingrar är ett måste när man spelar kontrabas. Bodil fick sjukpension och tvingades att avsluta sin karriär i orkestern. Musiken övergav hon alltså inte och många av mina barns kompisar har lärt sig spela ett instrument tack vare henne. Bodil fortsatte faktiskt att framträda och spela kontrabas också.

– Musiken var hennes liv. Hon kom på ett sätt att tejpa ihop det skadade fingret med ett annat och på det sättet gick det bra att spela igen. Hon spelade sedan i olika orkestrar och olika sammanhang runt om i Småland och Blekinge så fort tillfälle gavs, berättar Janne.

I rask följd föddes de tre barnen 1973, 1975 och 1976 och föräldrarna lyckades trots detta båda sköta sina karriärer på var sitt håll, han i Stockholm och hon i Norrköping. Ömsom fanns familjen samlad i Stockholm och ömsom i Norrköping.

– Men det fungerade med barnen även om pendlandet var slitsamt. Men jag hade ju bra arbetstider på Aftonbladet när de var små. Jobbade intensivt i fyra dagar och var sedan ledig fyra dagar. Och Bodil gick ner i arbetstid vilket gjorde att hon hade vissa dagar hellediga.  Dock aldrig på söndagar då det var konserter. Att vara småbarnsföräldrar är ju alltid slitigt men det fungerade, säger Janne.

Aftonbladets centralredaktion.

Nu är vi alltså framme vid 1973 och Janne ska till att skriva sin första artikel i Aftonbladet. Legendariske redaktionschefen Sigurd Glans fick den i sina händer och sa:

– Så här kan vi inte ha det, sa han.

Som tur var syftade han bara på Jannes namn. Det fanns redan en Janne Andersson på tidningen. Heter du nåt mer?

– Nej, det hanns aldrig med. Jag blev nöddöpt på Oskarshamns sjukhus.

– Jaha du har ju folkat till dig rätt bra sedan dess. Du får sätta ett G mellan namnen.

– Jaha, varför G?

– Det står för Gatan. Du kom hit direkt från gatan och därför blir det G.

Och så började fem roliga år i Jannes liv. Han fick mer och mer ansvarsfulla uppgifter först på natten och avancerade till chef men blev så småningom arbetsmarknadsreporter och slutligen också chef för samhällsredaktionen.

– Det var en viktig tid i mitt liv och tidningen hade stora resurser att göra bra journalistik. Jag minns ett sådant steg i min karriär speciellt väl. Jag hade läst en notis i en tidning att ett riktigt otäckt högergäng utnyttjade Astrid Lindgren i sin propaganda. Jag ringde upp Astrid och frågade vad hon tyckte om det. Hon blev mycket arg och förklarade bestämt att om det tyckte hon inte. Högste chefen Gösta Sandberg såg artikeln och blev glad att jag börjat skriva igen och erbjöd mig jobbet som arbetsmarkandsreporter. Han var missnöjd med de reportrar som fanns på avdelningen och gav mig jobbet och samtidigt en kraftig löneökning.

Men 1978 inträffade något som kom att prägla Janne fortsatta karriär och förändra hans inställning till pressen som arbetsplats i en vidare mening. En morgon när medarbetarna började droppa in på redaktionen låg en bunt papper på alla mäns bord. Tjejernas uppror mot den grabbiga miljön på Aftonbladet hade börjat och på bordet låg det omtalade Dokumentet. Det blev starten på en mindre revolution på tidningen både arbetsmiljömässigt och innehållsmässigt. Tjejerna gick samman och vägrade finna sig i den grabbarnas lekstuga som vuxit sig fast i väggarna. För Janne blev det efter hand en ögonöppnare.

– Det blev ett himla liv på tidningen och det började väl inte så bra för mig. Jag och två andra medarbetare (bland annat Enar Adsten som senare blev min chef under några år innan jag flyttade från Östersund. Min anmärkning.) blev bandade när vi satt på krogen och pratade strunt om Dokumentet. Det var ju inte så smart gjort. För det är klart i början var ju alla vi män rätt förbannade. Men efterhand när jag läst dokumentet och pratat med dem som skrev det så blev min syn på könsrollerna på tidningen starkt förändrad. Jag och andra fick inse att det fanns ett kvinnoförakt. Vi män hade inställningen att det var vi och bara vi som gjorde tidningen på riktigt och därför inte kunde ifrågasättas. Ibland kunde det bli ren mobbing. Någon kvinnlig reporter berättade att hon lämnat ett manus till sin chef. Han tittade inte ens på det utan släppte det demonstrativt i papperskorgen. Dessutom uteslöts tjejerna från alla gemensamma aktiviteter. På den tiden innefattade det också besök på krogen precis efter pressläggning. Men då pratades det mycket tidning och innehåll som tjejerna aldrig kunde ta del av. Jag tror att jag reparerade vårt skamfilade rykte och rehabiliterade mig när jag sedan blev chef på Östran. Jag uppmuntrade många unga tjejer att ta för sig och gav kvinnor ansvarsfyllda uppgifter.

Mig personligen gav han förtroendet i alla fall och efter något år utsåg han mig till först nattchef och sedan nyhetschef på tidningen. Jag efterträdde också honom som redaktionschef när han blev chefredaktör och efter hand tog steget över till den politiska journalistiken. Men för att vara helt ärlig fanns det också när jag kom till tidningen manliga strukturer som var svåra att bryta. Det fanns flera medelålders män med privilegier som ingen annan hade.

Men nu går vi händelserna i förväg. I den här berättelsen är Janne fortfarande kvar på Aftonbladet men samma år får han ett erbjudande från gamla vännen Lars Engqvist som nu blivit chefredaktör på Östran att komma dit och hjälpa till att skapa en ny roligare tidning sedan man fått en ny press och flyttat in i ett alldeles nytt tidningshus. Janne antog erbjudandet men blev inte långvarig den gången. En flyttkarusell tog vid som innefattade både byte av jobb och bostadsort men det blir lite för omständligt att redovisa här. Allt ändrades den dag Bodil kom hem med sitt skadade finger och inte längre kunde fortsätta i symfoniorkestern. Det hade hunnit bli 1980.

Janne G har bestämt sig för Kalmar och Östra Småland/Nyheterna.

– Då bestämde vi oss slutgiltigt för Kalmar. Jag ringde chefredaktören på Östran, som då var Berndt Ahlqvist, och undrade om jag fick komma tillbaka. Det fick jag. Vi köpte det här huset och sedan dess har familjen bott här och sedan dess har Östran varit min arbetsplats. Fast jag blev ju pensionär redan 2014 förstås så de sista fem åren som tidningen fanns var jag inte anställd men märktes nog ändå. Jag skrev insändare så fort jag hade synpunkter på något.

Men nu går vi händelserna i förväg igen. 80-talet blev Östra Smålands gyllene årtionde som Janne pratar om i ett romantiskt skimmer. Inte utan anledning. Tidningen fick en omstart med de nya lokalerna, den nya pressen och den nya tekniken. Ekonomin blev bättre och journalistiken blev offensivare både på nyhetssidorna och med mer lättsamma satsningar som ungdomstidningen På G. Den blev extremt populär och tvingade storebror Barometern att också starta en ungdomstidning.

– Genidraget var att vi editionerade de två titlar vi hade: Östra Småland, i södra länet och Nyheterna i norr. Istället för att köra en tidning med hela länet som bevakningsområde blev Nyheterna en egen tidning med unikt eget material till 51 procent. Det innebar att vi fick presstöd för båda tidningarna. Resurserna ökade avsevärt och vi kunde satsa offensivt.

Agneta Adeen och Janne G. Mellan dem syns loggan till den populära ungomstidningen PåG.

Janne beskriver arbetsglädjen och den friktionsfria miljön där alla hade roligt på jobbet:

– Och jag fick bekräftelse på att alla mina idéer om vad en lokaltidning ska syssla med var rätt. Den skulle vara lokal där hela familjens behov och intressen skulle tillgodoses. Ja, det var en rolig tid.

En annan bidragande orsak var att Östran/Nyheterna under den här perioden hade den kanske genom tiderna mest betydelsefulla chefredaktören för en socialdemokratisk tidning nånsin, Berndt Ahlqvist. Jag har tidigare berättat om honom här i bloggen. I statsrådens väntrum i kanslihuset låg alltid tre tidningar, DN, Svenska Dagbladet och Östra Småland. Ingen kunde strunta i Berndts knivskarpa iakttagelser och analyser av det svenska samhället. Nästan varje dag lästes hans ledare upp i Tidningskrönikan i radion.

– Ingen har efter honom haft samma ställning som politisk debattör i Sverige och det är så ledsamt att han dog bara 60 år gammal sedan han drabbats av cancer. En stor förlust för den svenska samhällsdebatten och för vår tidning, säger Janne.

Förlusten av Berndt blev extra kännbar för Östra Småland eftersom annonsmarknaden kollapsade samma år som han dog 1991och några år efter gick hela A-presskoncernen (där de socialdemokratiska lokaltidningarna ingick) i konkurs.

– 90-talet blev en massa gnetande med nedläggning av bilagor och med färre journalisttjänster. Vi tvingades fatta många obehagliga och tråkiga beslut och ändå blev ekonomin bara sämre.

Ja, det var ju under den tiden jag dök upp på Östran. Året var 1989. Vi flyttade till Kalmar för att min man fick jobb på Fojo, (en fortbildning för journalister) som finns i stan. Själv kom jag direkt från en position som vice ordförande i Journalistförbundet utan ett nytt jobb i sikte. Jag började med att gå upp till Barometern, den stora tidningen och träffade en rätt trög och formell chef som sa att han gärna ville anställa mig men saken drog ut på tiden. Jag fick aldrig något ordentligt besked. Då ringer telefonen. Det är Janne som hört att jag flyttat till stan. Jag blir erbjuden ett jobb på stående fot. Med en sådan entusiasm var det ju inte svårt att tacka ja. Senare funderade jag väl på hur han hittade det tjänsteutrymmet till just mig och om jag hade sidsteppat någon annan som gått och hoppats på jobb. Men det var inget jag tänkte på då. Och det är väl en ganska bra beskrivning av den optimism och framåtanda som fanns på tidningen just då. ”Ett jobb. Det ska vi väl kunna fixa.”

“Det var ju mitt livsverk som gick i graven.”

Och under den första halvan av 90-talet minns jag att vi fortfarande hade rätt roligt på jobbet och att vi hade resurser att slå Barometern på fingrarna mer än en gång med vår journalistik. Men för Janne som varit med om det kreativa och roliga 80-talet kändes det säkert som en enda lång nedförsbacke. Och nedförsbacken fortsatte. Jag slutade på tidningen 2005 och blev nyhetschef på Norrköpings Tidningar men på avstånd kunde jag med sorg i sinnet följa den kräftgång som tidningen genomgick. För tio år sedan köpte Barometern tidningen. Ett då nödvändigt beslut eftersom tidningen nog annars gått i graven redan då. För ett år sedan kom så dråpslaget och de nya ägarna bestämde från en dag till en annan att lägga ner den gamla arbetartidningen som då överlevt i 90 år. För Janne skapade nedläggningen en personlig stor sorg:
– Det är ju klart. Det var ju mitt livsverk som gick i graven. Och det inte långt efter att jag drabbats av en stor personlig sorg när Bodil dog.

Att skriva lättfattligt om politik och politiker har varit Jannes strävan.

Mitt under de tunga åren för tidningen fick Janne också en stroke 2001. Han återhämtade sig men livet förändrades. Något oväntat konstaterar han att den kom som en befrielse.

– Jag kunde lämna det ekonomiska ansvaret för tidningen och blev politisk redaktör. Jag kunde bara ägna mig åt politiken som ledarskribent. Det var roliga år för mig igen innan jag slutade. Jag fick göra det jag älskar mest av allt. Att skriva och att skriva om just politik. Jag behövde inte känna något ansvar för hur tidningen klarade sig i övrigt. Det fick andra sköta.

Äldsta sonen Max gör reklam för pappas bok.

I början beskrev jag i ganska dystra ordalag om sjukdomar och funktionshinder som kommit med åren. Han har diabetes sedan många år. Han har haft en hjärtinfarkt och blivit bypass-opererad. Så det är klart att livet känns tungt när man dessutom drabbats av svåra förluster som arbete och livskamrat. Men helt ensam är han definitivt inte. Han har en stor familj, tre barn och sex barnbarn. Malin, som är lärare på Södertörns högskola och Martin, som jobbar inom databranschen, bor med sina familjer i Stockholm. Malin har två barn och Martin tre. På sommaren får Janne chansen att se mer av dem eftersom Malin har sommarstuga utanför Oskarshamn. Äldsta pojken Max har ett barn och bor i Göteborg. Under många år har han haft svårare att komma loss för att hälsa på sin pappa. Han har varit EU-parlamentariker och bott i Bryssel. Men inte för socialdemokraterna som man kanske kunde tro. Max blev miljöpartist. När MP gick in i samarbetet med Liberaler och Centerpartister fick han nog, lämnade partiet och bildade ett utbrytarparti kallat Vändpunkt. Därmed förlorade han också sin plats i parlamentet. Nu ägnar han sina krafter åt det nya partiet. 

Ja, han fortsätter att skriva. Boken längst till höger är det senaste bidraget och kom ut i våras.

Och allt är inte dystert i Jannes liv för övrigt heller. Han fortsätter att vara aktiv skribent. Under tiden på Östran gav han med jämna mellanrum ut en bok kallad ”Kalmar lördag Politisk dagbok” där han samlade krönikor och ledare som publicerats i tidningen. Ibland berättade han också roliga anekdoter om våra politiker på riks- och lokalplanet som inte riktigt passade att publicera någon annanstans. Och den verksamheten har han fortsatt med. I vår kom hans åttonde bok ut. Själv har jag kunnat samla på mig sex och de är alla lika underhållande att läsa.

Dessutom hjälper han till att göra boken inför 100-års jubiléet som länets socialdemokrater ska fira 2022.

Fysiskt går han på halvfart numera men när det gäller intellektet är det lika hög fart som vanligt. Det kan jag konstatera under de där tre timmarna stimulerande samtal som vi fick där på verandan.