Eriks liv är indelat i ett före och ett efter Martins död

Erik var bara 23 år när han fick sonen Martin. Nästan på dagen 23 år senare dör Martin i en trafikolycka. Utan att ha hunnit bli pappa. Utan en möjlighet till ett långt liv fyllt av minnen.

– Att dricka choklad under en skidtur, att bada i en liten skogssjö är några av de minnen jag ville ge Martin under uppväxten. Det har varit viktigt att förstå att det blev han som gav de minnena till mig istället, säger Erik och på en gång förstår jag bättre vad det innebär att mista ett barn. Men det går aldrig att förstå helt.

Det har nu gått sex och ett halvt år sedan Martin dog. Men naturligtvis finns han alltid närvarande:

– Mitt liv är indelat i ett före och ett efter Martins död, säger Erik Winnfors Wannberg.

Erik och jag träffas på Jeremiasbageriet i Wadköping och blir sittande i tre timmar.

Vi två sitter i skuggan på Jeremiasbageriets uteservering i Wadköping, ett friluftsmuseum i Örebro. Vi blir sittande i nästan tre timmar. Vi pratar mycket om Martin och hur hans död påverkat Erik och hans familj men vi hinner också med så mycket mer. Och jag vill faktiskt börja i en helt annan ända. Tankarna kring Martins död och vem Martin var återkommer vi till senare.

Erik och jag har nämligen ett gemensamt professionellt intresse. Det kan låta töntigt men det handlar om vatten. Under mina år som miljöreporter på Norrköpings tidningar skrev jag så mycket om vattenkvaliteten och vad som påverkar den att min arbetskamrater retade mig och kanske inte alltid förstod varför jag var så engagerad.

– Inte en artikel till om Glan (den stora sjö som förser Norrköping med dricksvatten), sa de.

Ett nummer av Eriks tidning.

Erik och jag är Facebookvänner och jag följer gärna hans uppdateringar där, men egentligen känner vi inte varandra så väl. Vi umgicks bara intensivt en vecka under en rolig FOJO-kurs (en del av Linnéuniversitetet i Kalmar som vidareutbildar journalister) i miljökunskap hösten 2011. Jag imponerades av de specialkunskaper som Erik hade. Det var tydligt att han mer än nosat på ämnet vatten; basen för allt liv på jorden. Det visade sig inte vara så konstigt eftersom han äger och driver VA-tidskriften Cirkulation (VA står för vatten och avlopp) tillsammans med en kompanjon sen 1992.

En tidning som heter Cirkulation. Det känns inte precis som en kioskvältare eller en produkt som skulle skapa köer på Pressbyrån när ett nytt nummer kommer ut. Och det gör den inte heller men däremot är det en framgångssaga som måste berättas.

I den sprider Erik och delägaren Jens Ohlson åtta gånger om året information om det som ibland kan skrämma oss vanliga människor så mycket att vi helst inte vill veta. Men för Eriks läsekrets är det en fråga man måste ta itu med; ett hot man inte kan ignorera. Hotet mot dricksvatten. Det gäller alla med ett yrke som innebär att man ska identifiera de hot – stora som små – som finns och sedan göra något åt dem innan det är för sent. Läsekretsen finns i statliga myndigheter, kommuner, universitet, forskning och företag med den gemensamma nämnaren att de jobbar med vatten och avlopp i någon bemärkelse. Cirka 15 000 personer i Sverige är målgruppen.

Men det kräver en förklaring varför de två hoppade på ett så ”smalt” ämne när de bara var kring 25 år gamla.

– Vi hade ett litet företag inom mediebranschen där vi främst tog uppdragsjobb. Vi hade blivit rätt blåsta av några som vi samarbetat med och behövde jobb. I den vevan kom en vän hem till mig. Han var va-ingenjör och klagade över att det inte fanns något organ där va-människor kunde få och ge information om branschen.

“Branschens folk skrek efter information.”

Tanken var född. Erik berättar att Jens och han sedan bara drog igång tidningen utan någon längre betänketid eller eftertanke. De insåg att det fanns en stor potential i att bevaka ett spännande område med många infallsvinklar. Och intresset visade sig vara stort.

– Branschens folk skrek efter information. Det fanns inga kommunikationsvägar – kom ihåg att det här var innan internet – och det är en viktig bransch som hela tiden ska klara bättre rening och bättre kvalitet på vattnet. Det finns en uppsjö av miljöteknikföretag som vill annonsera. Redan innan vi startade första numret hade vi fått flera företag i branschen att göra årsbokningar. Marknadsföringen skötte sig själv. Vår upplaga är 2500 exemplar men vi vet att i princip alla i branschen läser den.

Erik är idag 54 år och tillsammans med Jens har han alltså haft tidningen i 28 år. De har kunnat försörja sig och kunnat leva gott utan att överdriva. Numera har de två anställda och de anlitar ett mycket stort kontaktnät av frilansare både i Sverige och utomlands. Expansionsmöjligheterna är naturligtvis små men de har inget behov av det. Kundkretsen, både annonsörer och läsare, är stabil och innehållsmässigt finns det hela tiden massor av ny information att ösa ur ju mer vetenskapen går framåt på området.

Klimatförändringarna är ett ständigt hot mot vattnet med översvämningar, uppvärmning och parasiter. Men det finns andra mer ”osynliga” faror. Idag identifierar Erik och branschen speciellt två hot som måste få en lösning. Eftersom jag också skrivit mycket om de här frågorna tänker jag tvinga er att höra Eriks förklaring till varför just läkemedel och ämnesgruppen pfas är de stora hoten mot vårt vatten och därmed mot oss.

“Småfiskarna blir glada
och oförsiktiga”

– Sedan 90-talet har läkemedelsförbrukningen i Sverige fördubblats många gånger om. Dels för att vi har en åldrande befolkning men också för att allt fler äter allt mer sofistikerade mediciner. Läkemedlens molekyler är designade för att vara verksamma hela vägen genom kroppen. Det innebär att de finns kvar när de lämnat kroppen och hamnat i vattnet. Två exempel visar på farorna: På 90-talet upptäckte man höga östrogenhalter i fiskar vilket gjorde att de feminiserades och därmed rubbades reproduktionsförmågan. Nu ser man liknande tendenser från ångestdämpande medicin. Småfiskarna blir glada och oförsiktiga. De glömmer att gömma sig och blir de större fiskarnas rov. Arter decimeras och hela ekosystem rubbas.

Hot nummer två är pfas (perflourerande ämnen). Det är en grupp på idag över 4700 kemikalier som har använts överallt på jordklotet sedan 50-talet då de har fantastiska egenskaper. De är både vatten- och smutsavstötande och används därför som ytbehandling på allt från skor, kläder, möbler, stekpannor. De finns i skönhetsprodukter, i elektronik och till och med i skidvalla. Mest omtalad är kanske militärens och räddningstjänsternas användning av brandskum vid brandövningar. Pfas-ämnen i skummet når mycket snabbare och i större mängder våra vattendrag. Eriks beskrivning är utan krusiduller:

– Man kan säga att varningsklockorna borde ha ringt tidigare. Ämnena är för bra för att vara sanna. Pfas är jätteläbbigt, många varianter bryts inte ner fortare än vanlig gråsten, och är sjukt potenta. En miljondels gram räcker för att göra skada. Vi får ständigt i oss ämnena och det tar mycket lång tid för kroppen att göra sig av med dem.

Man vet att ämnet i sig är reproduktionshämmande och cancerframkallande. Hur mycket som behövs för att vara farligt för människor och miljö har man hela tiden tvingats justera ner ju mer man lärt känna dess egenskaper.

– Pfas finns i oss alla. Inte ens isbjörnarna i Arktis kommer undan. Och idag finns inga praktiskt gångbara metoder att sanera förorenade områden.

Nä, nu får det räcka med otäckheter. Jag tänker att en specialtidning i den här branschen måste få en rad påringningar från enskilda företag som menar att de har kommit på olika finurliga lösningar. Hur gör ni då?

Debatt anordnad av Cirkulation på Elmiamässan 2014 inte ens ett år efter Martins död. Erik längst till höger säger att det var tufft att vara offentlig just då.

– Det är viktigt att vi och de frilansare vi använder själva är tillräckligt insatta eller utbildade på området så vi kan ha en kritisk syn när vi närmar oss nya produkter. Men samtidigt måste vi ju också skriva om företag som satsar. Så det gäller att vi håller fanan högt och inte hemfaller åt ren textreklam. Och det handlar inte bara om företag som behöver en kritisk granskning. Myndigheter och massmedier gör också bort sig ibland. Nyligen sa MSB apropå coronapandemin att vi skulle få problem med dricksvattenförsörjningen för att en speciell kemikalie kunde ta slut. Där kunde vi visa att den risken knappast finns. Och nyligen rapporterade medierna om ”bajsfloden” som danskarna ville släppa ut i Öresund. Det var inte heller sant. Det skulle varit renat till en viss del men inte i alla de vanliga fyra stegen utan ett eller två av dem. Men bajsklumpar skulle definitivt inte ha flutit omkring i sundet!

Nu är det dags att jag berättar om Erik Winnfors Wannbergs bakgrund. Han är för övrigt något av en mikrokändis när han dyker upp på de årliga va-mässorna. Det långa namnet gör att folk vet vem han är direkt. Men han föddes rätt och slätt som Erik Larsson i Vallentuna 1966. I familjen fanns pappa Gunnar och mamma Eva samt storebror Anders. Senare fick han en lillebror Tomas. Pappa var typograf och jobbade på ett boktryckeri.

– När jag själv som vuxen kom in i ett tryckeri så luktade det barndom för mig, säger Erik.

Mamma slutade jobba när första barnet kom. Men innan dess hade hon haft ett roligt jobb på Radiotjänst när de första TV-sändningarna sjösattes.

– Hon jobbade tillsammans med den tidens kändisar som Sven Jerring och Nils-Erik Berentz. Men när vi barn kom gav hon upp sin karriär och stannade hemma i 12-13 år. Efter barnaåren jobbade hon sedan många år bland annat som byrådirektör på Närradio- och kabel-TV-nämnden.

Nytagen bild på Eriks pappa Gunnar. Hans mamma Eva dog för 12 år sedan.

I Vallentuna är familjen Larsson intimt ihopkopplade med nykterhetsorganisationen IOGT-NTO. Den har också fortsatt att vara en del av Eriks liv. Han har genom alla år aldrig övergett rörelsen som hans föräldrar gjorde till sitt kall. Det märks när vi pratar att Erik identitet med rörelsen är stark och att större delen av hans umgänge också har sitt ursprung i rörelsen.

– De blev profiler i Vallentuna som barn- och ungdomsledare inom organisationen. De startade både Junis- och UNF-verksamhet i Vallentuna som vi förstås deltog i. Men verksamheten var populär hos många unga på orten. Det är fortfarande så att det är normbrytande att tacka nej till alkohol, men under 80-talet skulle verkligen alla dricka. Och visst kände jag mig utpekad under grundskoletiden på grund av mina föräldrars engagemang. Men mobbad kan jag inte säga att jag blev. Det är synd att umgänge ska hängas upp på alkoholkonsumtion. Idag tror jag att det finns en större spännvidd, en större tolerans att vi alla väljer olika vägar.

För tolv år sedan dog hans mamma Eva. Men pappa Gunnar finns kvar. Innan Eva dog sålde de huset i Vallentuna och nu bor Gunnar i Upplands Väsby.

Eriks engagemang i IOGT-NTO ha visat sig bli livslångt. Ett tag efter Martins död så fick han också en impuls att engagera sig i organisationen på ett nytt sätt.

– När han dog funderade jag en hel del på hur jag skulle kunna bidra till det som varit Martins övertygelse. Han var en världsförbättrare och jag tänkte om inte han kan förändra världen måste jag försöka göra det. Och jag har länge upprörts över den ökade rasismen, fördumningen och de allt starkare hoten mot demokratin i samhället. Så jag tänkte vad har jag för arena? Var kan jag göra skillnad? Osökt föll valet på min egen organisation IOGT-NTO förstås som ju inte bara är en nykterhetsorganisation. Som alla folkrörelser med rötter i början på förra seklet står den också för demokrati och solidaritet.

Erik blev invald i förbundsstyrelsen där han satt i fyra år. Han har arbetat aktiv för att organisationen ska bredda sitt engagemang när demokratin och solidariteten är satt under press. Under åren i förbundsstyrelsen lyfte han envist fram just de här frågorna och inte minst solidariteten med de många flyktingar som kommit till Sverige vid den här tid.

Tillsammans med sin fru Helena driver Erik också en verksamhet utanför Örebro för barn i Junis.

– Det är i en blygsam skala jämfört med mina föräldrar men det är roligt. Vi leker och pysslar. Det är vanliga ungar i en by på landet men vi vet också att många barn med jobbiga hemförhållanden söker sig till Junis. Jag tror att det är viktigt att jag som man ställer upp i sådana här sammanhang. Annars finns manliga ledare mest när det gäller idrottsutövande.

“Bandyn ramponerade min tyska.”

Erik var för övrigt sportig själv som ung och utövade gärna olika idrotter om de innehöll en boll. Favoritsporten var bandy:

– Vi spelade i IOGT-NTO:s regi när jag var barn i Vallentuna och sedan gjorde jag några säsonger i vuxen ålder i Örebroklubben Karlslund. Men jag hade aldrig några ambitioner att bli nåt, jag var målvakt och tyckte bara det var roligt att fånga bollen. Jag la av när Karlslund faktiskt gick upp i allsvenskan. Den kvaliteten hade jag inte. Själv spelade jag i B-laget och trivdes med det.

Men bandyn lyckades ändå ”ramponera hans tyska” som han uttrycker det. Under gymnasietiden hade klassen en dubbeltimme i tysk som han aldrig behövde delta i. De elever som var duktiga i bandy fick nämligen åka på specialträning på Söderstadion inne i Stockholm under de lektionerna. Tyskan blev därmed aldrig vad den kunde ha blivit.

Numera är han dock inte särskilt sportig:
– Jag småtränar väl lite och så går jag ofta ut med min hund, Lukas.

När Erik växte upp var Vallentuna inte riktigt den assimilerade del av Storstockholm som den är idag utan betraktades mer som ett stationssamhälle i södra Roslagen. Här gick han i skolan till det var dags för gymnasiet, då var det Täby som gällde. Erik såg fram emot att börja där och att komma bort från stämpeln som ”nykteristen” även om han fortsatte sitt engagemang i UNF. Men han fick möjlighet att få nya vänner, riktigt bra vänner, någon som han till en viss del håller kontakt med än idag.

– Jag gick en tvåårig linje för att jag hade hört att det var lättare att få bra betyg där. Och jag hade ambitionen att komma in på lärarhögskolan på den tiden vilket krävde väldigt höga betyg. Men jag är en social varelse så det blev inte så seriösa studier som jag tänkt mig. Jag började spela musik och umgicks i de kretsarna. Jag var inte tillnärmelsevis lika begåvad som min lillebror Tomas. Han spelade brallorna av mig och är idag semiprofessionell.

Erik gjorde vapenfri tjänst som sjukvårdsbiträde i Jönköping.

Så det blev ingen lärarhögskola eller musikkarriär. Istället blev det tillfälliga ströjobb innan det var dags för lumpen. Erik är vapenvägrare och utbildades som sjukvårdsbiträde i Jönköping som värnpliktig. Efter det blev det studier i enstaka ämnen på högskolan och nåt år som lärarvikarie innan han hittade rätt. Han studerade informationskunskap där journalistik var en viktig del. Så träffade han Jens Ohlson som han nu hållit sams med i mer än 30 år!

– Vi funkar väldigt bra tillsammans och stöttar varandra när det kör ihop sig. Jens är vd i bolaget och jag styrelseordförande.

Men redan i ettan i gymnasiet inträffade en annan händelse som kommit att prägla hans liv sedan dess. Han träffade Katarina och de blev ett par. Han var 17 och hon 18. Efter skolan flyttade han till henne i Örebro och de gifte sig när Erik var 22.

– Nu försvann Larsson och istället tog jag hennes efternamn Winnfors. Lite ovanligt på den tiden men som gemensamt namn var ju Winnfors roligare.

Redan innan Erik fyllt 24 år föddes så Martin 1990 och två år senare kom Simon. Erik blev alltså en mycket ung tvåbarnspappa. Något som var rätt ovanligt just under de här åren och jag vill veta mer om hur det var:

Erik, Martin och morfar spelar tillsammans. Senare blev det trummor istället för gitarr för Martin.

– Det är klart att det har präglat mig mycket. Självklart mognar man snabbt men jag har alltid trivts att vara pappa. Jag var inte pappaledig särskilt länge men jag har gillat att ansvaret och kände mig trygg i den rollen redan från början. Jag lyssnade på en föreläsare en gång som sa att vara en bra förälder är att oftast göra rätt och då gör det inte något om man ibland gör något knäppt eller gör fel. Så har jag nog varit som förälder.

Äktenskapet med Katarina tog slut när barnen var 13 och 11 år men de två såg till att bo nära varandra så det inte skulle bli så dramatiskt för pojkarna när de skulle byta ”hem” varannan vecka. Det är kanske onödigt att påpeka att Katarina också var aktiv i UNF liksom den kvinna som Erik blev tillsammans med senare: Helena. Hon var minst lika aktiv i rörelsen som Erik. Hon satt bland annat i UNF:s förbundsstyrelse och hade kommit med genom en av UNF:s närradiostationer på 80-talet. Hon är frilansjournalist med barn till missbrukare och bistånd som specialitet. För elva år sedan gifte de sig. Redan då hade de fått Albin som nu är 14 år. Helena, som hette Karlsson, och Erik ville ha ett gemensamt efternamn. Det blev Wannberg, ett släktnamn från Eriks farmor:

– För Martins och Simons skull ville jag behålla samma efternamn som de hade men för Albins skull ville jag ju också heta Wannberg. Så komplicerat fick det bli.

Erik har alltså också erfarenhet av att bli pappa sent i livet. Han var 40 när Albin föddes.

En glad familj på utflykt. Albin, Helena och Erik.

– Och visst märks det skillnad. Jag var nog coolare som ung pappa och gav pojkarna rätt fria tyglar. Som ung orkar man naturligtvis mycket mer också. Det märkte jag inte minst när det gäller behovet av sömn. Svårare att komma över sömnbrist som 40-åring. Man blir en annan sorts far. Erfarenheterna har lärt en att undvika fallgropar. Men man har också lärt sig att det kan gå åt skogen och att det oftast ordnar sig i slutet trots allt. Men den inställningen förändrades efter Martins trafikolycka. Med honom ordnade det sig ju inte. Så jag har blivit försiktigare och oroligare som pappa.

Så är vi tillbaka till den dag som har blivit vattendelaren i Eriks liv. Den 6 december 2013.

– Jag, Martins mamma Katarina och Helan gick tidigt ut på Facebook och berättade om att Martin omkommit. Vi kände att det var ett bra sätt att nå en större krets. I kaoset som uppstod för oss var det skönt att slippa alltför många telefonsamtal till dem som borde få veta. Vi kunde inskränka det till de allra närmaste.

Erik noterar liksom alla vi som drabbats av en stor personlig sorg eller ett trauma att det oftast innebär att vänkretsen byter skepnad.

– Ja det blev en ny erfarenhet. Vänner som jag trodde skulle ställa upp försvann medan andra oväntat gjorde det istället. Vänkretsen har förändrats. De som själva har varit med om något svårt har lättare att ta kontakt, prata om det som har hänt. För prata vill man. Framför allt om barnet som försvunnit. Minnen och händelser som man inte vill ska försvinna.

Därför tycker jag också att det är viktigt att Erik berättar om den levande Martin för oss:

– Han var tidigt en mycket självständig person. Han var engagerad både politiskt och fackligt i SAC, Syndikalisterna. Och han var en passionerad trummis under hela uppväxten och spelade i ett band som hette Åtgärdslandet i slutet.

– Han hade precis lärt sig spela banjo dessutom och planerade att resa till USA för att kunna resa omkring och lära sig mer där. Han reste mycket överhuvudtaget både ensam och med sin sambo. Under en period bodde de två på Färöarna och på Island som volontärer engagerade av UNF. De drev en ungdomsgård där bland annat, berättar Erik. 

“När jag tänker efter minns jag bara
sporadiskt vad som hände under 2014.”

Han påpekar att Helena trots den sorg hon också drabbades av var den som höll ihop familjen och fanns där både för Erik och barnen.

– Hon fattade det instinktiva beslutet att ”nu hänger det på mig”. Hennes extrainsats varade framför allt hela det första året. När jag tänker efter minns jag bara mycket sporadiskt vad som hände under 2014. Hjärnan gick på högvarv och det fanns inte utrymme för nya intryck. Men Helena fanns där och tog hand om resten. Idag är vi mer jämspelta igen och hon har fått sörja mer nu efteråt.

Martins död har haft en liten oväntad effekt på Erik och Helena. Något som blivit mer eller mindre en passion och som också dragit in Albin i gemenskapen sedan han blev stor nog. De tre älskar Doctor Who, en brittisk serie som pågått nästan oavbrutet sedan 1963 på BBC och som sedan den återupptogs för femton år sedan blivit en enorm succé inte minst bland unga människor:

– För Helena och mig blev det ett sätt att koppla bort den tuffa verkligheten en timme då och då. För oss var blandningen av rätt udda science-fiction med resor i tiden och rymden, kombinerat med brittisk humor, perfekt och det blev verkligen en viktig avkoppling. En sak är också att det inte är några blodiga scener i den. Det har tagit tid för mig att kunna se sådana skildringar igen.

Familjen på besök vid The Doctor Who Experience i Cardiff

Intresset har blivit så stort att familjen numera åker såväl till lilla svenska Doctor Who-träffen Wholious varje år och också gärna till den stora NärCon-träffen i Linköping varje år som lockar 10000-tals unga varje gång och där andra Doctor Who-fantaster också dyker upp. Många är utklädda till sina favoritfigurer och skapelserna är ofta fantastiska.

– De flesta besökarna är väl kring 20 men det dyker upp en del äldre och hela familjer också. Hela tillställningen är inkluderande och tillåtande. Och vi fortsätter titta på Doctor Who. Det finns mycket att ösa ur och när Albin blev tillräckligt stor började Helena och jag att se om den del av serien som sänts sedan omstarten 2005, så han kunde hoppa på tåget. Och det har han gjort.

Men nu åter till året då Martin omkom. Albin har haft sin mamma och pappa omkring sig och har kunnat bearbetade sorgen efter storebror tillsammans med dem. Men för Simon blev det annorlunda, Martin hade ju varit hans bror i 21 år när han plötsligt inte fanns mer:

Erik, Simon och Alfred.

– Han bodde i Stockholm, jobbade som kock och vi andra fanns i Örebro. Han kunde ju bara vara hemma korta tider. Under en period kände han sig rätt utanför och fick hantera sina känslor utan oss. Men jag har försökt att behålla nåt föräldraskap också gentemot honom. Ett positivt tecken tycker jag är att han nu blivit pappa. Han har vågat få barn. Det gläder mig extra och att jag har blivit farfar till Alfred, det gläder mig ännu mer.

Och lille Alfred om någon visar att livet går vidare. Även om det aldrig blir det samma.