Jill hittade hem på
en liten klippö i Atlanten

Under det senaste året har jag gjort många häftiga resor. Men trots att jag besökt både Kanada, Australien, Spanien och Marocko finns det en plats som slår dem allihop: en liten klippö, Lovund, en bra bit utanför Norges kust i höjd med Mo i Rana. Det är nu precis ett år sedan jag var där för att träffa en person som jag länge velat intervjua. Och jag gjorde det men samtidigt träffade jag en tjej som just då var i uppbrottets tid. En skilsmässa gjorde att Jill Larsdotter Lyngøy valde att flytta från sin älskade ö och börja ett helt nytt liv i Mo i Rana. Hennes år har varit mycket tufft. Men nu har hon landat. Hennes företag har hunnit etablera sig i en ny omgivning, hon har fått förmånen att träffa en ny partner och har till och med unnat sig semester. Och därför kan jag nu publicera intervjun som vi gjorde för ett år sedan. Ha alltså i minnet att ett dramatiskt år har gått sen dess men att Jill nu känner sig bekväm i sitt nya liv på fastlandet. Och hon fortsätter att syssla med det hon älskar: musiken och företaget Wilja musikk.  Och eftersom hennes son fortfarande finns i Lovund behåller hon också kontakten med ön som hon älskar. Här kommer hennes historia så som hon berättade den för ett år sedan.

Så här såg jag Jills ö för första gången. Trodde ingen människa kunde bo där.

                           ******************************************

Min dotter Ellen har tid efter annan berättat om sin gamla kalmarkompis Jill som hittat kärleken på en liten klippö utanför den norska kusten långt uppe i norr. Till en början tänkte jag bara ”Hur länge ska hon stå ut där?” Men rapporterna fortsatte att komma. Hon bodde där ute med sin man Asle och lille son Wilmer. Nu har 15 år gått och jag har tagit mig hela vägen till den där ön för att få veta vad som fått henne att stanna. Samtidigt träffar jag Jill i uppbrottets tid. Jill är på väg att skiljas och det innebär att hon också tänker lämna sitt älskade Lovund och bosätta sig i Mo i Rana på fastlandet. Men kontakten kommer att finnas kvar. Wilmer, nu nio år och Asle finns kvar på ön och Jill kommer att besöka dem så ofta hon kan. Med norska mått mätt ligger Mo i Rana inte långt från Lovund.

Jill Larsdotter Lyngøy var en viktig person för Ellen under tonåren Kalmar. Många tonåringar har svårt att förhålla sig till döden och dödliga sjukdomar. När någon i närheten drabbas är de oförmögna att hantera det. Det ingår inte i deras tankevärld att någon i samma ålder som de själva kan riskera att dö. När Ellen diagnosticerades med hjärntumör var det vad som hände hennes kompisar. Men Jill hade precis själv konfronterats med cancer och döden, då hennes pappa avled samma år som Ellen blev så svårt sjuk, 1997. För henne blev det naturligt att fortsätta prata om det.

När Ellen återhämtat sig och det vuxna livet började för de unga flickorna försvann de från varandras horisonter och höll bara sporadisk kontakt via Facebook. Men tjejen på den där klippön i Atlanten har inte lämnat mig någon ro. Jag ville ta reda på hur hon kunde hamna där. Så när jag i somras planerade för en ny resa norrut till mina gamla hemtrakter bestämde jag mig. Jag fortsätter norrut från Östersund och hälsar på Jill! Det började med att jag bad att få bli hennes vän på Facebook och det gick ju bra. Hon hade inte glömt mig. Och det var inte heller svårt att övertyga henne om att hon skulle ställa upp i min blogg.

Så en av alla soliga och varma dagar som jag fick under min två veckor långa utfärd norrut träffas vi i den norska staden Mo i Rana. Jill är lite stressad. Hon har varit borta i flera veckor från Lovund. Först på semester i Köpenhamn och Kalmar och nu har hon precis avslutat ett sångläger under en vecka i Hemavan med unga människor från hela Sverige. Jill är sångpedagog men det kommer vi att prata om mer senare. Nu har hon många ärenden att uträtta innan hon kan koppla av och köra de sista fyra milen ut till Stokkvågen. Där väntar färjan som går ut till Lovund. En båtresa på två timmar och 15 minuter så vi pratar lååångt ut i havet. 

Bilen innehåller mycket packning efter tre veckors frånvaro. Men det hjälps inte. Jill måste lämna bilen och den mesta packningen på fastlandet.

Vi stressar lite för att hinna fram men det visar sig vara helt i onödan. Färjan som skulle gå 15.15 är inställd. Motorproblem och här ute i havsbandet finns ingen ersättningsfärja att sätta in på kort varsel. Nästa färja går klockan 20 i kväll.

– Jag lovar det här händer extremt sällan, säger Jill, som genast sätter sig i förbindelse med sin exman där ute på ön för att reda ut hur vi ska komma dit. Vi kan inte vänta i fem timmar och komma fram mitt i natten. En hurtigbåt ska köra sträckan om två timmar. Den blir vårt val. Den kortar resan över havet med mer än en timme. Hurtigbåten är en katamaran. Den tar inte några bilar och bilen är just vad Jill skulle behöva få med sig över.

– Jag har ju packning för tre veckors bortovaro i den. Hur ska detta gå?

Men det går. Jill är välorganiserad. I väntan på båten hinner vi börja prata. Intervjun fortsätter sedan i tre etapper med avbrott under det dygn vi är tillsammans. Jill kommer ju hem till sin son Wilmer och måste få tillbringa tid med honom.

Dessutom hinner Jill visa mig denna fantastiska ö. Först med bil på kvällen då vi täcker större delen av den bebodda sidan av ön. Andra sidan består bara av karga klippor som stupar rätt ner i Atlanten. Nästföljande morgon gör vi en promenad som sträcker sig över vacker natur och fantastiska vyer. Redan klockan tre samma dag sätter jag mig på färjan på väg hem igen. Då lämnar jag en ö som kommer att leva kvar länge i mig. De fotografier jag tog kan aldrig beskriva den upplevelse jag var med om tack vare Jills kärleksfulla sätt att berätta om sin ö.

En levande by fanns ju där ute på klippön.

Intervjun handlar om Jills liv förstås men jag vill börja med en kort berättelse om ön. Jag såg den på långt håll när jag närmade mig Stokkvågen men kunde inte ana att det var där ute Jill bodde. Det var bokstavligen bara en klippa som stack upp ensam långt där ute i havet. Men här bor 500 människor (varav 40 är svenskar!), det finns en skola där ca 100 barn får sin undervisning, det finns hotell, det finns affär, det finns restauranger, kyrka och det finns tre stora industrier som ger öns invånare sysselsättning och en stadig inkomst. Nova Sea AS är en stor laxrensningsfabrik. Härifrån skeppas dagligen mellan 100 och 200 ton odlad rensad lax ut i världen. Två sidoindustrier finns. En gör nyttig olja av laxrenset som blir över, en tillverkar de frigolitlådor som laxen transporteras i. Det är inte svårt att förstå färjans betydelse för ön när man inser hur många lastbilar som ständigt kommer till och lämnar ön.

Långt där borta ligger fabriken som lockade Jill till ön första gången. Hon ville rensa fisk för att tjäna pengar för att få se världen.

Jills exman Asle är en av flera entreprenörer på ön och driver företaget Stranden Global AS. Han har byns livsmedelsaffär, en restaurang, ett eventföretag och han sköter postutdelningen på ön.

Också Jill har ett eget företag. Det heter Wilja Musikk där hon använder sig av sina specialkunskaper för att hjälpa sångare, både amatörer och proffs den pedagogiska ledning som de behöver för att utveckla sin sång och talröst. Jag upphör inte att förvånas över hur Norge lyckas hålla liv också i sin absoluta glesbygd. Vem i Sverige skulle ens kommit på idén att starta ett så nischat företag som Jills på en ort i den absoluta glesbygden med 500 invånare och dessutom lyckas?

Lovund får många besök av turister. Den storslagna naturen är en orsak, de många fina vandringslederna en annan, men ön är också världskänd för sina lunnefåglar. Den 14 april varje år kommer 100 000-tals lunnefåglar samtidigt flygande in mot ön och landar på den branta klippans västra sida. Här ser de till att nya lunnefåglar kan befolka världen innan de ger sig av åt olika håll igen när sommaren är över och ungarna klarar sig själva. Under den tiden invaderas förstås ön av fågelskådare och nyfikna turister. (Om ni vill se hur en lunnefågel ser ut måste ni googla. Bilderna jag hittat är upphovsrättsskyddade)

Jill en av invånarna på ön. Här finns 500 bofasta och en skola med över 100 barn. Här kan de gå de första tio åren av sin skolgång.

Det är verkligen dags at börja prata om Jill men Lovund är en så viktig del av Jill att jag måste beskriva ön för att förstå Jill. Själv uttrycker hon det så här:

– Lovund fick mig att hitta hem.

En viktig kunskap att ha med sig när jag nu ska berätta om Jill. Och jag vill börja i den änden av berättelsen om Jills hittills 38-åriga liv. Hur kunde hon hamna just här på Lovund? Jill berättar medan vi väntar på katamaranen som ska ta oss ut på Atlanten, där som tur är höga vågor lyser med sin frånvaro.

– När jag var 23 år jobbade jag på Öland men kände att jag ville vidare. Då bestämde jag mig för att resa ut i världen och tog tjänstledigt. Men för att kunna göra det måste jag tjäna mer pengar. Många svenska ungdomar åkte till Norge för att rensa fisk. Så blev det också för mig efter lite om och men och jag jobbade 4 månader på laxrenseriet på Lovund hösten 2004. Det var ju bara slumpen förstås. Redan då träffade jag Asle som ju drev affären där jag handlade. Men då var vi bara vänner. Men han hade andra planer och höll kontakten när jag strax innan jul samma år gav jag mig av ut i världen. Jag landade i Thailand lagom till tsunamin slog till julen 2004.

Hon hade egentligen planerat att åka ”jorden runt”, men blev i stället kvar i fyra månader för att jobba som volontär och reste under samma period runt i landet.

– När jag kom till Bangkok hade jag tänkt fortsätta söderut men det gick inte eftersom det var fullständig kaos. Redan på flygplatsen förstod jag. Den var full av anhöriga som försökte ta sig ner och som förtvivlat visade bilder på sina anhöriga som de inte fått kontakt med. Det var en stämning som jag aldrig varit med om och jag berördes starkt. Men jag förstod att det inte var någon idé att försöka ta mig söderut då. De anhöriga måste ju få komma dit först.

“När man är så nära en sådan händelse
så förändras man som människa.”

Erfarenheterna från arbetet efter katastrofen i Thailand fick stor inverkan på Jill:

– När man är så nära en sådan händelse så förändras man som människa, säger hon och berättar mer om hur den där tiden var:

Hon träffade en annan backpacker första natten i Bangkok och eftersom södra Thailand då var stängt för inresa startade de två istället en äventyrlig resa norrut i Thailand till Chang Mai. Och under de två veckorna där gjorde hon allt som hon fått lära sig att man inte skulle göra. Djungelturer, äta glass och inte rädas isbitar, hyra vespa etc.

– Jag hittade också världens häftigaste jazzklubb. Och så småningom fick jag kontakt med fler lokala musiker och fick spännande inblickar i den inhemska musiken. Och jag berättade lite om min musik också. Bland annat lärde jag en burmesisk ”longneck” kvinna att spela Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” i en liten landsby där longneckfolket levde. Det var en helt otroligt speciell upplevelse, som kommer att vara med mig resten av livet.

Jill fortsatte sedan ensam till mer strapatser genom att besöka både Burma och Laos. Men sedan återvände hon till Bangkok. Förbindelserna hade nu öppnats söderut.

Thailand finns kvar i Jills hjärta och hon återvände dit många gånger.

– Jag mötte människor hela tiden som sa att jag inte borde åka ner, men kände så starkt att jag var tvungen att göra det och se om det fanns något jag kunde göra. Och det fanns det! Jag åkte runt till de olika orter som drabbats, Pipi Island, Koh Lanta, Phuket och ryckte in där det behövdes. Det var fantastiskt att se människor från hela världen komma samman för att hjälpa. Och vilken styrka thailändarna visade mitt i denna totala katastrof trots att nästan alla också var direkt drabbade. Tillsammans röjde vi, slängde, sorterade allt bråte som hamnat långt uppe på land. Vi lagade och delade ut mat. Jag hittade en gitarr och kunde ha små sångstunder för de många drabbade barnen som för en stund kunde glömma allt och bara sjunga och vara glada.

När reskassan tog slut visste hon att hon ville fortsätta att utforska världen och därför bestämde hon sig för att åka tillbaka till Lovund för att jobba i ett halvår och få ihop en ny reskassa. Denna gången på butiken på Lovund. Under tiden i Thailand blev Jill och Asle nära vänner och hon lärde känna en människa bortom de vanliga artighetsfraserna som det blir när man ses ansikte mot ansikte och inte känner varandra. Besvarad kärlek växte fram under tiden i Thailand, så Jill lämnade aldrig Lovund igen för att fortsätta utforska världen. Hon blev kvar; lika förälskad i Asle som i ön där han bodde.

Jill och hennes familj har efter detta varit tillbaka i Thailand inte mindre än sex gånger. Det blev deras andra paradis på jorden.

– Vi försökte att hitta det genuina bortom de största stränderna där alla turister var och fick många vänner. Bland annat hade vi under ett och ett halvt år Chompu från Thailand som au pair hos oss här på Lovund. Hon blev verkligen en del av vår familj.

Men nu är det hög tid att ta det från början i Jills liv. Hon föddes på Karolinska sjukhuset i Stockholm 1981. Mamma hette Inga-Lill Andén och pappa Lars-Tore Eriksson. Hon blev deras första och enda gemensamma barn. Mamman var egen företagare och hade en populär secondhand-butik kallad Nu och då på Odenplan. Pappan var filatelist och expert på urkundsförfalskningar och höll i stora auktioner då folk kom från hela Europa för att ropa in garanterat äkta konst.

Jill och hennes mamma Inga-Lill.

När Jill var ett och ett halvt år flyttade familjen till Kalmar. Pappan startade en antikhandel på Larmtorget, senare Lars-Tore Eriksson frimärksauktioner och mamman fick jobb på Telia. Senare drog hon igång en ny secondhand-butik på Fiskaregatan kallad Lilla jag som blev mycket populär.

– Mamma hade ett bra koncept. Hon synade alla plagg i sömmarna. Det skulle vara kvalitet. Hon ville att folk skulle veta vad de fick. Hon bytte tillbaks namnet Nu & Då, och drev butiken i många år. Sedan hon flyttat till en lokal på Trädgårdsgatan ordnade hon också en populär liten kaffehörna till sina kunder. Det var verkligen en mysig affär.

Jill och brorsan Olle.

Sedan familjen flyttade till Kalmar, gick det inte lång tid förrän föräldrarna skildes. Båda föräldrarna fick nya familjer, en bodde i Kalmar och den andra flyttade till Trekanten en bit utanför stan, där Jill bodde varannan vecka. Hennes mamma fick ett barn till i sitt nya förhållande. Han heter Olle och är idag 27 år; en lillebror som Jill älskar mycket och umgås med när hon kan.

– Min pappa dog i cancer när jag bara var 16 år. Då vändes livet upp och ner för mig. Det var en tuff tid. Jag bestämde mig för att flytta hemifrån och i fortsättningen klara mig själv. Jag ville stå på egna ben. Mamma stöttade mig och jag flyttade in i en etta på Oxhagsvägen. Jag klarade det ekonomiskt tack var studiebidrag och det arv jag fått efter pappa. Det var klart att det var ett stort steg men jag kände att det var rätt redan från början.

Jills mamma, som också var hennes allra bästa vän, finns inte heller längre. Hon avled 2015 bara några dagar före sin 60-årsdag sedan hon drabbats av cancer.

– Hon var bara sjuk i drygt 10 månader så det gick otroligt snabbt.

Men vi kan inte lämna Jills barndom riktigt än. En viktig pusselbit måste infogas i berättelsen. Jill konstaterar att hon sjöng innan hon kunde prata.

– Jag satt vid pianot redan när jag var två-tre år. Men så var det också alltid mycket musik hemma hos oss. Både pappa och farmor spelade piano och mamma både spelade och sjöng. Hon hade en hel pärm med låtar som hon gillade och som jag nu brukar plocka fram och använda i min repertoar. Björn Afzelius, Ted Gärdestad, Lasse Tennander. Mina föräldrar uppmuntrade mig att musicera. Det är klart att det är inspirerande att ha någon som tror på en i tidig ålder.

Jill berättar en rolig historia om detta när hon var kanske fem-sex år. Under en bussresa till Stockholm gick hon fram till chauffören och frågade om hon fick sjunga en sång. Och det fick hon till passagerarnas oförställda glädje.

En ung Jill. Hon har alltid sjungit.

Hon sjöng också mer organiserat i olika barn- och ungdomskörer under uppväxten. Men den riktiga skjutsen fick Jill i högstadiet på Funkaboskolan (där mina barn också gick under den tiden). Där fanns musikläraren Stefan Sandberg som drog igång en rad musik- och musikalprojekt för eleverna. Alla fick vara med och alla gjorde fantastiska insatser men Stefan upptäckte snabbt att det var något speciellt med Jills sångröst och förmåga att gestalta. Hon fick en given plats som solist i de uppsättningar som genomfördes:

– Han fick mig att förstå att jag kunde nåt. Han lät mig växa och jag fick ta plats. Det har betytt oerhört mycket och är nog en av orsaken till att jag valt musiken som yrke. Så när högstadiet var slut flyttade jag till Katedralskolan i Växjö för att få fortsätta med musik. Min dåvarande pojkvän flyttade under denna tiden till Stockholm för att studera, så de två sista åren gick jag istället på den estetiska linjen på Sollentunas fria gymnasium.

Även om det tog slut med pojkvännen blev Jill kvar i Stockholm efter studenten och började arbeta som sångare under lite drygt två och ett halvt år.  Det är väl fel att säga att hon kunde försörja sig helt och hållet. Under de där åren fick hon ta tillfälliga servicejobb för att fylla ut inkomsterna. Men musiken dominerade.

– Jag började på Wallmans salonger direkt efter gymnasiet och det öppnade många dörrar för mig. Wallmans i sig var ju en fantastisk skola men sedan fick jag också möjligheter att köra bakom en rad kända artister som Lisa Nilsson, Robyn, Peter Jöback, Jill Jonsson med flera. Det gällde både live vid konserter och på skivinspelningar.

Efter några år i Stockholm ville Jill hem till rötterna och flyttade därför tillbaka till Kalmar.

– Jag behövde landa i livet och tyckte att jag kunde göra det bäst hemma i Kalmar så under några år tog jag olika jobb på Kalmar och Öland fram till att min längtan ut i världen tog över.

Asle och Wilmer.

Ja, så är vi tillbaka på Lovund och hos Asle. De två gifte sig 2007 och berättelsen om det bröllopet måste bara vara med.

– Asles släkt kommer från en fantastisk liten ö alldeles här i närheten som heter Lyngøya. Ingen har bott där på 60 år. Men där ville vi gifta oss. Vi båtade ut 110 gäster och vi byggde ett 300 kvadratmeter stort partytält. Skeppade året innan över små grävmaskiner för att få allt jämnt och fint. Det blev ett bröllop som vi sent kan glömma.

När Jill kom till ön började hon jobba i Asles företag på olika poster men blev rätt snart personalchef och administrativ ledare. Det höll hon på med i nästan tio år. Under de åren föddes lille Wilmer som idag alltså är nio år. Barndomsåren blev kämpiga eftersom Wilmer var ett oerhört aktivt barn. Det tog några år innan diagnosen ADHD fastställdes men det är inte något Jill vill ska poängteras när det gäller Wilmer.

Wilmer – en kille med superkrafter.

– Jag vill aldrig att Wilmer ska känna sig som en diagnos. Tvärtom är han ett barn med superkrafter, han är smart, resursstark och omtänksam. Jag är stoltast i hela världen över honom. Det känns därför otroligt tråkigt att man allt för ofta måste försvara sig när man har ett barn som inte alltid svarar mot samhällets förväntningar på dem. Det finns tyvärr för lite kunskap runt detta både i skolan oh generellt. Det är väldigt utmanande att få de resurser som behövs, men vi kämpar på.

Året innan Wilmer föddes inträffade katastrofen för Jill och Asle. Livsmedelsbutiken, byns enda, brann ner till grunden. Ett elfel orsakade branden. Då fanns ingen brandkår på ön så de kunde bara se på när Asles livsverk totalförstöras. Viktiga papper som försvarades i ett brandsäkert kassaskåp förstördes till och med och Asle och Jill fick börja om från början. Men de gav sig inte. Branden inträffade i februari och redan i juli samma år stod den nya mer välplanerade butiken klar. Under tiden fick öborna sina inköpsbehov skeppade från fastlandet.

– Numera finns det tack och lov en brandbil på ön, konstaterar Jill.

De här åren blev omtumlande för Jill. Så mycket hände i hennes liv och samtidigt dog hennes mormor. Allt sammantaget gjorde att hon mer eller mindre gick in i väggen och tyckte det var dags att känna efter. ”Vad vill jag med resten av mitt liv? Vad är det som gör mig lycklig?” Men svaret var ju egentligen helt självklart: Musiken.

Även om hon jobbade med helt andra saker under de första fem åren på Lovund övergav hon förstås inte sången. Redan första året på ön ställde hon sina talanger till förfogande för det musikliv som fanns på ön. Hon arrangerade en uppskattad konsert i Lovunds kyrka ”Lovund in Concert” och det ena ledde till det andra. Att hennes röst borde utnyttjas insåg väl alla som var där och hon fick fler och fler uppdrag på fritiden.

Jill är eftersökt som sångerska både i Norge och Sverige. En bild som fångar den glädje som Jill alltid känner när hon får sjunga.

– Jag började känna allt fler musiker både på fastlandet och här på ön och så fick jag en roll i en ABBA-musikal som skulle sättas upp i Sandnessjøen på fastlandet. Det blev många föreställningar och stor succé. Detta var samtidigt som Asle och jag försökte få barn. Och till slut kunde samtliga huvudrollsinnehavare i musikalen verkligen säga ”Thank you for the music”. Vi blev otroligt nog alla gravid under den där perioden!

Jill längst till höger får sitt diplom som specialiserad sångpedagog för “problemröster.”

När Wilmer inte längre var ett spädbarn beslutade hon sig för att skaffa en gedigen musikutbildning. Hon sökte och kom in på en treårig välkänd diplomutbildning i Köpenhamn ”Complete Vocal Institute ”. Jill gick ut som ”vanlig” sångpedagog men hade också gått ytterligare en utbildning där hon vidareutbildade sig i och utövade professionell sång och specialiserade sig på att kunna hjälpa människor med ”problemröster”. Det handlar om att förstå sitt instrument, förklarar Jill.

– Vi sångare bär på vårt instrument så när livet blir komplicerat påverkas rösten. Men den kan förstås också vara rent anatomiska problem som gör att rösten inte bär.

Jill minns tiden i Köpenhamn med stor glädje trots att det innebar att hon fick tillbringa många veckor i sträck borta från sin familj och Lovund:

– Det var en fantastisk tid. Jag älskar Köpenhamn sedan dess. Jag flyttade dit i december 2014, när Wilmer var 4 år. Det kan låta tufft men jag fick ett enormt stöd hemifrån.  Och det blev godnattsagor via Skype så ofta jag kunde. Däremellan skickade jag kort och förstås kunde jag också åka hem ibland. Jag bodde i en lägenhet i ett studentområde och fick många goda vänner under tiden. Mina tre närmaste vänner hittade jag där, en från Island, en från Tyskland och den tredje från Österrike.

Wilja studio. Jills företag och arbetsplats. Här hennes glada vägg som hon kallar den.

Och parallellt bildade Jill så bolaget ”Wilja Musikk” för fyra år sedan. Hon har en fantastisk studio alldeles vid havet med en bedårande utsikt över övärlden utanför Lovund. Bilden överst visar utsikten! Här hjälper hon sedan dess sångare från hela världen. Det är både gamla och unga, glada amatörer, körsångare och etablerade artister. Hon har haft kunder både från Israel, Tyskland och större delen av Skandinavien. Men hon har fler ben att stå på. Hon sångcoachar i grupp och individuellt, är körledare för två olika körer på fastlandet och en kör på Lovund. Hon håller körseminariet och sångläger och dessutom undervisar hon på Lurøys musikskola

Naturligtvis blir hon också anlitad som artist runt om i de här delarna av Norge. Och hon har två egna band som hon uppträder med. För något år sedan släppte hon en singel med julsånger som hamnade både på svenska och norska topplistan på Itunes! Och i det sammanhanget vill jag påpeka att Jill också anlitas i sitt gamla hemland Sverige även om hon verkar från Norge i första hand.

Vill ni upptäcka vilket enormt brett musikaliskt kunnande Jill har rekommenderar jag ett besök på hennes Facebook-sida eller Wilja Musikks hemsida.

Jill in action under en av många föreställningar.

2014 gjorde hon tillsammans med sex musiker en uppskattad julkonsertturné ”Jul på Helgeland” som de sedan dess gjort flera jular. 

– De har blivit enormt uppskattade. Jag tror att det kan bero på att jag bara väljer sånger där texterna betyder mycket för mig. Så jag har valt med urskiljning, berättar Jill.

Jill har tillfälligt fått problem med rösten. Hon fick en stämbandsinflammation för snart ett år sedan som påverkat rösten.

– Och just nu är mitt liv upp och ner så jag förstår varför. Det kommer att gå över. Till jul ska jag vara med i en speciell julshow första helgen i december till exempel.

“Jag har alltid varit trygg med vem jag är.”

Det senaste året har varit tufft för Jill. Hon valde att avsluta sin 15 år långa relation med Asle, då hon kom till insikt att hon inte önskade att leva resten av sitt liv med någon av motsatt kön. Hon har sen sena tonåren varit öppen i sin läggning inför vänner och familj. Så det var ingen överraskning för henne att också kunna bli förälskad i kvinnor. Men det var det förstås för många i hennes omgivning. Jill hade redan under sin tid i Stockholm ett längre förhållande med en kvinna.
– Jag har alltid varit trygg med vem jag är, men man lär känna sig själv mer och mer med åren och jag förstod att detta var ett val jag inte kunde undgå att ta.

– Asle står mig fortfarande nära och jag hoppas att det alltid kommer förbli så. Vi har Wilmer tillsammans och vi har delat ett långt liv. Sådant kastar man inte bara bort. Men att leva som gifta kunde vi dessvärre inte längre, säger Jill.

När vi träffas på Lovund är hon hemma just för att plocka ihop sina saker för flytten och bara nån vecka efter att jag lämnat ön lämnade också Jill och Wilja Musikk ön och flyttade in i en ny lägenhet i Mo i Rana.

Alltså den där ön. Den glömmer jag aldrig.

PS:  Vill ni lyssna på Jills sång rekommenderar jag  att ni letar upp Jill Larsdotter på Youtube och låten Sång till frihet (Björn Afzelius). Den finns också på Spotify.