Kalju, elva år, trängdes med 20 andra personer i den öppna båten som mitt i natten la ut från land utan att veta var de skulle hamna. Framför dem fanns bara ett stort, mörkt och okänt hav. Människorna ombord flydde från förtryck och krig mot en framtid som de hoppades skulle bli ljusare.

Året var 1944. Tillsammans med sin mamma Liisa och pappa Jaan vågade Kalju den riskfyllda resan över Östersjön från Pärnu i Estland mot ett okänt mål som de hoppades skulle vara det trygga Sverige. Bakom sig lämnade de kriget där både ryssar och tyskar var ute efter Jaan som soldat. Han ville inte tjäna någon av dem. Han hade legat gömd i en kolkällare i flera månader för att slippa, men insåg att det var ohållbart i längden och de övergav allt som hittills varit familjens tillvaro. De fick med sig kläderna de bar, en resväska och matsäck för resan. Hemma i trädgården i Valga hade de grävt ner matsilvret och en fin kristallskål.

En av alla heta augustidagar sitter jag tillsammans med Katarina i hennes inglasade balkong mitt i Norrköpings nya innekvarter kring Västgötebacken. Och vi pratar om Kalju eller Kaje som hennes pappa kallades:

– De klarade överfarten och de landade på Gotska Sandön. Men det visste de inte. De hade ingen aning om var de hamnat. Men så hittade min pappa en Solstickans tändsticksask där på stranden och då förstod de att de var i Sverige.

Det är svårt att inte dra paralleller till det som händer i Medelhavet idag. Tack vare den där vådliga färden över ett farligt Östersjön finns Katarina och hennes två syskon och lever ett relativt tryggt liv i ett fredligt Sverige.

Vi kommer att återkomma senare till Katarinas estniska bakgrund. Men nu vill jag berätta varför vi känner varandra, som jag brukar göra här i bloggen. Vi är Facebookvänner, vi bor i samma stad och vi har samma yrke. Ändå känner vi inte varandra jätteväl. Vi träffades för första gången för 20 år sedan när vi gick på samma utbildning, en utbildning i kvinnligt ledarskap, som sträckte sig över ett år med ett antal träffar på Sigtunastiftelsens kursgård i Sigtuna. Katarina kom resande från Norrköping och jag från Kalmar och de vackra omgivningarna blev en fin inramning till en bra kurs.

För mig blev kursen mer en helande retreat än en ansträngande korvstoppningsutbildning. Jag lämnade en kaotisk tillvaro hemma med ett tufft heltidsjobb som redaktionschef på Östra Småland, med en svårt sjuk man som just hamnat på ett demensboende och med en 18-årig dotter som var på väg att återhämta sig från tre tuffa år i cancerbehandling. Några år senare insåg jag att jag egentligen var så sönderstressad under den här kursen att jag i efterhand inte kom ihåg vilka många av mina kurskamrater var. Men Katarina mindes jag mycket väl. Hennes lugna välmodulerade stämma där jämtskan fortfarande lyste igenom gjorde intryck på mig. Framför allt hennes berättelser om hur hon gjort om Kriminalvårdsstyrelsens (nu omdöpt till Kriminalvården) personaltidning Runt i Krim så att de anställda på landets anstalter fått ett läsvärt organ där de kunnat berätta om livet bakom murarna. Trots de yttre begränsande ramarna av att jobba på ett statligt verk kunde hon göra om tidningen så att också kritiska röster fick komma fram utan att verksledning försökte stoppa henne. Och för det fick tidningen nästan direkt utmärkelsen som Årets bästa personaltidning.

För mig som bara jobbat som journalist inom dagspressen blev det en ögonöppnare. Personaltidningar behöver inte vara tråkiga informationsblad i ledningens tjänst utan kan bli en viktig journalistisk produkt. Det lärde jag mig av Katarina.

”Det är en myndighet som verkligen utvecklats”

Några år senare flyttade jag till Norrköping och Katarina och jag träffades hos en gemensam bekant på middag en gång. I övrigt har vi väl egentligen bara sagt hej till varandra om vi ses på stan. Men vi blev också Facebook-vänner. Jag har naturligtvis lärt känna henne bättre genom de uppdatering som hon och familjen gör och ett bra tag har jag tänkt att hon måste vara med i min blogg. Vi hade aldrig berört hennes bakgrund och därför fick jag en historia på köpet som jag inte anade. Men resten av den historien får vänta.

Jag vill först höra mer om Runt i Krim för Katarina är kvar på samma tidning 22 år senare. Men tidningen har bytt namn och heter numera bara OmKrim.

– Jag tycker fortfarande att jobbet är lika viktigt nu som jag tyckte då. Det har också hänt mycket inom kriminalvården som har varit så roligt att skildra och sätta sig in i. Det är en myndighet som verkligen har utvecklats enormt mycket under de här åren. Intagna kan nu få en meningsfull behandling och de har möjlighet att läsa in grundskolan eller ta gymnasieexamen under fängelsetiden.

– I jobbet möter jag ofta anstaltspersonal med stor empatisk förmåga som gör fina insatser. Visst finns det väl också en och annan skitstövel i Kriminalvården, liksom det gör på alla stora arbetsplatser, men vrångbilden om tuffa plitar stämmer inte. Eftersom verksamheten inom murarna i stort sett är osynlig känns det viktigt att beskriva det arbete kriminalvårdarna gör för att de intagna ska utvecklas och komma ut i bättre skick än de var när de kom in, säger Katarina.

Men vi tar hennes ”kriminella” liv från början. 1998 läste den då 36-åriga tvåbarnsmamman Katarina en annons där det stod: ”Vill du vara med att göra en tidning från ax till limpa? Då passar du för att ta hand om kriminalvårdens personaltidning”. Hon nappade på annonsen och fick jobbet sedan hon hoppat runt som vikarie på länets tidningar under ett antal år.

– Jag är otroligt tacksam att jag fick det. Inga dagliga deadlines utan tidningen kom ut var fjortonde dag och delades ut på anstalterna och till arbetsledarna. Det passade mig perfekt samtidigt som jag fick starta från noll genom att göra om en relativt anonym och tråkig produkt efter mitt eget huvud tillsammans med en layoutare (den personen är för övrigt just den gemensamma bekant som vi åt middag hos).

Katarina hamnade på informationsavdelningen med fem anställda, en skötte intranätet, en höll i presskontakterna och en tog hand om webben. Och så hon som gjorde tidningen. Över dem fanns en chef.

– Det var en liten smidig avdelning och jag fick frihet att göra om tidningen efter eget huvud. Jag jobbar fortfarande kvar, men nu heter vi kommunikationsavdelningen och vi är 23 personer. Jag sköter fortfarande tidningen men har fått världens bästa kollega, Elisabet Jönsson. Vi ansvarar för varannan tidning och är reportrar varannan. Behövs det stöttar vi varandra. Jobbet har blivit så mycket roligare när jag har någon att diskutera alla vardagsbeslut med.

Katarina berättar gärna om det arbete som pågår på våra fängelser och häkten och som hon i sitt jobb fått möjlighet att följa och skildra närmare än de flesta andra utanför murarna.

”För att lyckas måste man tro att
människor kan förändras.”

– Det är en utmaning för personalen att göra något bra av fängelsetiden och att lyckas förändra en människa, där alla tidigare insatser har misslyckats. För att lyckas måste man tro att människor kan förändras.

Statistiken visar för övrigt att Katarina har rätt. Bara häromdagen läste jag att återfallsbrotten har minskat från 40 till 23 procent bland dem som suttit i fängelse.

Ett steg i rätt riktning är det bedömningsinstrument som införts och som kallas RBM. Alla intagna får en individuell handlingsplan där man utgår från personens Risk, Behov och Mottaglighet. Speciellt viktigt är det hur unga förövare tas emot i Kriminalvården. Därför satsas också mer resurser på dem.

– Unga människor klarar inte av att vara isolerade under häktningstiden utan att ta skada. De måste få mer tid för mänskliga kontakter och därför får ungdomar extra timmar avdelade. Utan att stigmatisera är det så att 25 procent av klienterna har adhd. Ofta är de utan skyddsnät, många har haft en otrygg uppväxt, en strulig skolgång och ett missbruk. Innanför murarna finns struktur och det ställs krav. En del får den ro de behöver för att kunna studera eller arbetsträna. Kommer de ut med godkända gymnasiebetyg eller en yrkesutbildning i bagaget är deras chans att få ett jobb på utsidan så mycket större, säger Katarina.

Nu är det dags att återgå till allt som lett fram till att Katarina sitter här på balkongen till ett nybyggt flerfamiljshus med utsikt över folklivet på restaurangerna kring Västgötebacken. Och då måste vi börja med det som blev den dramatiska flykten över Östersjön.

I krigets slutskede drog sig ryssarna tillbaka från Estland och lämnade fritt spelrum för en sönderfallande tysk arme. Ett krigshärjat land övergick till total anarki.

– Min pappa blev vittne till en smash-and-grab-kupp mot en affär. Han såg personer ta saker och springa därifrån. Så han gjorde samma sak och fick med sig två flaskor sprit som han tog med hem. Farfar som var absolutist blev väldigt arg. Men det visade sig att just de där två flaskorna till slut blev det som betalade för platserna på flyktbåten. Farfar hade växlat in alla sina kontanter i guldpengar, men kaptenen var inte nöjd med betalningen. Först efter att han fått spritflaskorna kunde de kliva ombord, berättar Katarina.

­ Jaan jobbade som banktjänsteman i Estland. Han fick sin utbildning i Sankt Petersburg och fanns på plats när tsarriket störtades och Lenin segrade 1917. Efter utbildningen bodde han hos sin bror i Ryssland men senare flydde båda två tillbaka till Estland där han träffade Liisa. Hon var utbildad lärare och de fick Kalju när de nyligen flyttat till Valga från Tartu.

Det var alltså två välutbildade flyktingar som kom till Gotska Sandön. Efter att de registrerades i Visby mellanlandade familjen på en flyktingförläggning i Eksjö, därefter hamnade de i Uppsala. Liisa kunde snart återuppta sin lärargärning på svenska skolor medan Jaan jobbade som arkivarie på Uppsala universitet där han fick användning av sina kunskaper i ryska.

– Naturligtvis var de starkt präglade av kriget och att ha varit på flykt. De hade två odlingslotter där de drev upp mängder av grönsaker, bär och frukter. De var oroliga över att inte ha tillräckligt med mat och såg till att vår familj också fick del av skörden. När de bjöd till fest var det ett överflöd av mat och farmor var mycket angelägen att vi barn skulle äta. På äldre dar gjorde tidigare minnen och umbäranden sig allt oftare påminda. När vi städade ur deras lägenhet hittade vi bland annat 48 smörpaket i frysen.

Kalju ville bli ”svensk” så fort som möjligt. Trots att han förstås kunde estniska lärde han aldrig sina barn språket. Han läste på Uppsala universitet för att bli lärare i biologi och geografi.

– Mamma Birgitta och han träffades under studierna och jag tror att de bestämde sig för varandra på en kurs i marinbiologi i Fiskebäckskil.  Hon utbildade sig också till lärare i samma ämnen.

Sedan järnridån fallit åkte Kalju tillbaka till Valga i mitten av 90-talet. För att återse sitt barndoms hus och för att leta efter familjens nedgrävda skatt. Men där trädgården varit stod nu ett stort trevåningshus. Däremot fanns den lilla stugan kvar och han fick faktiskt en symbolisk summa av estniska staten för huset.

Också Katarina har varit tillbaka i Estland. För att återförenas med sina estniska rötter, men också för att engagera sig i den miljöförstöring som de många åren under ryskt vanstyre åstadkommit.

– År 1989 deltog jag i en cykeldemonstration tillsammans med två tusen estniska ungdomar från den gröna rörelsen. Det blev tydligt för oss hur förorenat landet var efter den sovjetiska rovdriften. Vi såg stora slagghögar med oljeskiffer, hur utspillt flygbränsle förgiftat brunnar, och i byn Kunda fanns en bolmande cementfabrik som färgade hela byn vit. Vi cyklade genom den stängda staden Sillamää där dagisbarnen tappat håret på grund av höga halter av radioaktivitet.

Två resor till Estland och Ryssland har Katarina och familjen dessutom gjort tillsammans med en nära släkting i Sverige som har kartlagt släkten Luksepps historia. Släktingen har också hittat släktingar i Ryssland som fortfarande är i livet.

– Det har varit spännande resor som gett inblickar i för oss okända släktingars liv. Det märkliga är att Estland och Ryssland inte ligger många mil bort, ändå är det så okänt och annorlunda.

Nu är dags att ta det riktigt från början i Katarinas liv. När Birgitta och Kaje (ja nu byter vi namn eftersom det var så han hette i familjen) var färdigutbildade gymnasielärare fick de tjänst i Jämtland, och de flyttade till Krokom några mil utanför Östersund. Birgitta jobbade på högstadiet i Krokom och Kaje på Frösön. Under tiden i Krokom föddes de tre barnen, Tomas kom 1960, Katarina 1962 och Maria 1964.

– Det var fint att växa upp i Krokom. Vi hade roligt med de andra ungarna i samhället. Vi samlades oftast utomhus för spontanlekar som brännboll och kurragömma utan att det var ett planerat evenemang. Vi gick i Mulleskola och åkte skidor på vintern.

Katarina började skolan redan som sexåring. Ett skolmognadstest visade att det inte skulle innebära några problem,

– Men det är inget jag vill rekommendera någon annan. Det var heldumt att börja för tidigt. Jag kanske var mogen att lära mig att skriva, läsa och räkna men rent utvecklingsmässigt var jag inte mogen. När jag blev äldre märktes det mer och mer. Inte minst när de andra började vilja leka ryska posten. Då var jag inte alls redo.

När Katarina skulle börja femman flyttade familjen in till Östersund, eller rättare sagt Frösön. Mamma och pappa fick jobb på gymnasieskolorna i Östersund och då var det ju bättre att också bo där.

– Mina föräldrar var engagerade lärare som la ner sin själ i att försöka få eleverna att förstå hur roligt det är att lära sig mer om världen genom geografi och biologi.

När vi sitter där och pratar inser jag att en liten 11-åring (och efterhand äldre förstås) sprang omkring där på gatorna när jag sedan flera år var en etablerad reporter på Östersunds Posten. Och extra roligt blir det för mig när Katarina berättar att hon skaffade sig sina kunskaper om samhället och livet mer genom att läsa ÖP och andra tidningar än i de faktakomprimerade och svårtillgängliga skolböckerna. Så kanske har jag utan att någon av oss visste om det bidragit lite grand till Katarinas kunskaper om världen. Tanken känns spännande.

– Jag läste ÖP och alla tidningar jag kom över. ICA-nyheter, Vi bilägare, Sveriges Natur, Turist, Biologen, Forskning och framsteg, Napp och Nytt. Det var mest pappa som prenumererade. Men ögonöppnaren kom när jag fick en egen prenumeration på världens bästa tidning – Kamratposten. Jag bestämde att jag ville jobba där. Eftersom pappa tyckte att han hade första tjing på morgontidningen började jag prenumerera på den andra tidningen, Länstidningen, där jag också gjorde min prao. Det var väldig konkurrens mellan ÖP och LT så jag fick den billigt.

Trots att mamma och pappa var hängivna lärare var alltså Katarina under sina tonår rätt skeptisk till deras inställning om hur kunskap ska införskaffas.

– Jag var skoltrött när grundskolan var slut och valde den enklaste vägen på gymnasiet, en tvåårig social linje. Jag var otålig och ville lära mig saker genom att uppleva världen utanför skolans väggar.

Innan vi fortsätter med Katarinas liv utanför familjen vill jag berätta färdigt om Katarinas föräldrar.

Mamma Birgitta fyller 87 år i år. Hon bor kvar i Östersund, är pigg och klarar sig bra utan hjälp om man bortser från att Katarinas syster Maria hjälper till med städningen.

– Hon håller igång med bridge, bowling och dagliga promenader med pudeln Pompe. Hon älskar att resa och tycker att coronan just nu gör livet tråkigare, nöjena inskränker sig till stickning och sport på tv.

Pappa Kaje dog för sju år sedan när han fyllde 80 år. Genom hela livet hade han en allt överskuggande hobby. Att fiska. Familjen hade sommarhus i Bohuslän så på somrarna fångade han rödspätta, torsk, makrill, sandskädda, piggvar, havskatt och krabba.

– Jag är uppväxt på färsk fisk. På vintern var det pimpelfiske och då serverades vi röding eller öring, berättar Katarina.

Här måste jag göra en liten rolig utvikning till. Min gamla granne i Östersund heter Larsa Jonsson och han är lika galen i att fiska. Jag har skrivit om honom i bloggen och när den publicerades hörde Katarina av sig. Det visar sig att hennes pappa har fiskat mycket med Larsa och någon gång fick Katarina följa med ut. Världen är liten.

Men nu åter till Katarina. Efter gymnasiet bestämde hon sig för att lära saker som ingen skola kan lära ut. Hon hoppade på det ena jobbet efter det andra. Kioskbiträde på fjällstationen i Storulvån, simlärare, au pair i Paris, städare, plastfabriksarbetare, laboratorieassistent och en säsong satte hon potatis på Bjärehalvön. Men sen var det dags att bestämma sig för ett yrke lite mer långsiktigt.

– Jag ville bli arkitekt så jag började med att läsa in det tredje gymnasieåret. Jag var då 22 år. Lagom till jag skulle söka in på Chalmers blev det allt tydligare att det var en byggkris och att arkitektyrket nog inte var ett så bra val längre. Så jag slog de planerna ur hågen och tänkte börja en enstaka kurs i ekonomisk historia istället. Egentligen visste jag redan då att jag helst ville skriva. Svenskan hade alltid varit min grej i skolan. Men jag hade inte riktigt självförtroende för att våga bli journalist.

Katarina hade också sökt in på ämneslärarutbildningen och kom in som reserv.

– Det var en jätterolig och bra utbildning. Mina ämnen var historia, samhällskunskap, religion och geografi. Så 28 år gammal var jag utbildad högstadielärare.

Under studieåren i Göteborg träffade hon Lasse Holmgren, den man som hon sedan dess delat livet med. Han fick strax efteråt jobb som folkhögskolelärare på Bona Folkhögskola i Motala. Paret tog sitt pick och pack och hyrde ett fint gult hus vid Vättern strand. ”Ett sagolikt paradis” säger Katarina, som fick jobb som lärare i Askersund.

– Att bo i hus, klippa gräsmattan, köpa bil och pendla till jobbet gjorde att vi kände oss vuxna. Och snart kom ju barnen också. Otto föddes 1992 och Aron 1995. (dem kan ni se i huvudbilden)

Rätt snart kände Katarina att läraryrket ändå inte var det rätta.

– Det var tuffa år att vara lärare redan då. Skolorna hade precis kommunaliserats och den nya organisationen hade barnsjukdomar. Dessutom hade vi på min skola många flyktingbarn från det forna Jugoslavien. I en klass på 30 hade jag sex elever som inte ens kunde svenska. Det var tufft att vara nybakad lärare under sådana omständigheter så efter några år ville jag göra något annat. Jag sökte in på Bonas journalistlinje och efter det var jag såld. Det var ju journalist jag ville bli.

Så är vi tillbaka i det som blev Katarinas yrkeskarriär. Familjen flyttade till Norrköping och Lasse lämnade så småningom Bona för Valla folkhögskola. Numera är han kanslichef på Bildningsförbundet Östergötland. Barnen har blivit vuxna. Aron läser på handelshögskolan i Göteborg och Otto läser kognitionsvetenskap i Linköping.

 – Barnen är det viktigaste som hänt i mitt liv. Att få vara med och se dem växa upp slår allt. Jag fick tack vare dem ta del av helt nya världar och subkulturer som jag tidigare inte visste fanns eller i alla fall aldrig försökt förstå. Datorspel, hockey, dinosaurier, fotboll. De har gett mig så mycket och jag är tacksam över att vi fortsätter att ha mycket gemensamt och för att de fortfarande gärna umgås med mig och Lasse. Klart att vi var lika pinsamma som andra föräldrar under tonåren men sedan de blev vuxna har vi så mycket roligt tillsammans.

Och därmed kommer vi osökt fram till Katarinas stora fritidsintresse: friluftslivet. Det gör hon gärna tillsammans med resten av familjen, eller bara med Lasse eller helt ensam. Hon paddlar kajak, cyklar, gör fjällvandringar, åker långfärdsskridskor, badar i fjällsjöar och hav. Ja, variationerna är enorma. Det verkar som om varje ledig tid innebär ett nytt utflyktsmål, som hon sedan gärna berättar om med vackra bilder på Facebook.

– Jag har haft förmånen att lära känna olika naturtyper och jag har svårt att välja vad som är vackrast eller bäst. Jämtland och fjällvärlden har jag ju med mig sen barnsben. Men också västkusten har jag haft med mig sen jag föddes. Mina föräldrar köpte redan 1963 ett fritidshus i Grundsund där jag tillbringat alla mina somrar. Och nu hyr vi ett sommarhus på Gränsö nära Arkösund i den östgötska skärgården. Mitt hjärta klappar för alla tre naturtyperna. Det finns så många minnen som väcks till liv var jag än hamnar när jag är ute i naturen.

Innan intervjun kunde bli av åkte Katarina till Jämtland utan sällskap av vare sig Lasse eller pojkarna. Hon vandrade etappvis från Ljungdalen till Enafors. Ibland med sällskap av sin syster, ibland av en väninna men också alldeles ensam. Hon badade både vid vattenfall, tjärnar och förstås i Storsjön, plockade hjortron, och bodde över på fjällstationer. Ackompanjerad av vackra bilder skrev hon på Facebook:

”Lyckofaktor: konstant hög”.

Jag som i och för sig tycker om att vandra i skogen eller njuta av utsikten från en brygga vid Slätbaken måste få förklarat för mig hennes stora behov av att idka friluftsliv så fort hon kan:

– Det är mitt sätt att återhämta mig, utomhus varvar jag ner och får inspiration för dagar som kommer. Tankarna kan vandra lika fritt som jag och båda ger mig energi. Det gäller oavsett om jag är själv eller har sällskap. Naturen ger mig proportioner på egna problem. Kliver man upp på ett berg och ser milsvida omkring så får problemen rätt proportioner, säger Katarina.

Vi blir sittande och pratar rätt länge där på balkongen och till slut blir Lasse lite otålig. När jag har gått ska de nämligen paddla kajak ut till ön Stora Röknen i Vättern där de ska tillbringa helgen tillsammans med några vänner. Tidigare rådde här landstigningsförbud då försvaret använde hela ön som skjutfält. Men nu är det fritt fram att vistas där.

– Så om jag tänker efter. Vättern är nog allra bäst!

Säger Katarina spontant innan hon packar färdigt inför resan. Själv håller jag väl nog ändå på Jämtland, den del av Sverige där jag känner mig som mest hemma trots att jag är sörlänning.