Han var min man

När jag nyligen berättade om min dotters flytt till Spanien och att min son redan finns i Australien fick jag många reaktioner på Facebook. Så roligt att många engagerar sig i och beundrar min barns vilja att följa sin känsla och utsätta sig för äventyrliga risker istället för att bara låta dagarna gå.

Flera menade att det kanske berodde på mitt sätt att uppfostra dem; att jag gett dem den självkänsla som krävs för att våga. Då påminde mig en av mina vänner i Jämtland att min man Patrick (Ericsson) var en viktig del i deras uppfostran och att han skulle vara mycket stolt över barnen om han levat. Men Patrick dog redan 2002 när Ellen ännu inte fyllt 20 och Klas ännu inte fyllt 17. Det kan därför vara lätt att glömma att berätta om Patricks roll i vår familj.

Jag inser att Patrick hittills bara beskrivits som en mycket sjuk och dement person i min blogg när jag berättat om det som blev min familjs stora trauma; inom loppet av några månader konstaterades att två av fyra familjemedlemmar hade drabbats av en hjärntumör, Patrick och Ellen. Det var 1992. Inget blev sig likt i vår familj efter det.

Men det fanns ett vanligt familjeliv före. Ett liv som i högsta grad präglades av min man och barnens pappa. Om det vill jag också berätta även om han definitivt faller utanför rubriken för min blogg. Men Facebook fanns ju inte när Patrick fanns.

En bild från Östersunds Posten då vi precis träffats.

Patrick och jag träffade nästan direkt när jag flyttade till Östersund som ung nybliven journalist. Han var Östersunds Postens stjärnreporter (enligt redaktionschefen i alla fall) och ganska snart föll jag pladask för denne man som var tolv år äldre än jag. Han var 35 och jag 23. Det tog lite längre tid för Patrick att inse vilket bra par vi skulle bli men han gav med sig. Året var 1972 och först tio år senare var vi redo att skaffa barn. Patrick hade därför hunnit bli 46 år när Ellen föddes och 49 år när Klas kom till världen.

Patrick och Ellen.

Vid den tiden hade Patrick hunnit bli en känd profil i stan. När lokalradion i Jämtland startade 1977 flytta Patrick över och blev radioreporter. Hans vackra sonora barytonstämma blev en legend i länet. Han behövde till exempel aldrig identifiera sig på posten annat än med sin röst. När Patrick höll i morgonprogrammet stängde cheferna av radion under en period på LM Ericssons fabrik för att alla drömskt lyssnade på den där stämman. Produktionen gick ner. Åtminstone är det vad en person på LM berättade för mig men det kan ju vara en skröna. Han höll ofta i de stora direktsända debatterna och han var programledare för Vi i femman under många år. Bland annat.

Patrick fyller 50 år och barnen gratulerar.

Nu drar alla slutsatsen att det därmed var jag, kvinnan i familjen, som fick se till att familjen fungerade. Ni kunde inte ha mer fel. Under hela 80-talet, alltså åren då barnen föddes och växte var jag djupt engagerad i Journalistförbundet som ledamot av förbundsstyrelsen och senare vice ordförande. Jag var också ordförande i yrkesetiska nämnden. Det innebar att jag tillbringade mer tid i Stockholm eller i luften mellan Östersund och huvudstaden än hemma. Mina föräldraledigheter blev korta men då fanns Patrick där som tog hand om både barnen och hushållsarbetet. Efter pappaledigheterna jobbade han heltid sedan han fått ett chefsjobb på radion.

Det är något som är fel med gräsklipparen.

Jag har en rörande och rolig berättelse om hur ett sådant liv kunde te sig. En natt när huset sover och jag är i Stockholm ringer telefonen klockan fyra. Morgonreportern berättar att hon fått maginfluensa och inte kan vara på jobbet klockan 5. Patrick får upp barnen, klär på dem, tar antagligen med sig nåt ätbart och sätter de sömndruckna barnen i bilen. Han genomför rutinerna på stationen i väntan på att fler ska anlända, vilket innebär att han också håller i de tidig morgonsändningen. När han sitter där och pratar kommer tvåårige Klas in i studion, avbryter direktsändningen med orden: ”Pappa jag måste bajsa”. Lyssnarna får sig troligen ett gott skratt och Patrick ber skrattande om ursäkt, lägger på en skiva och hjälper unge sonen till toaletten.

Patrick var en social varelse. Han ville ofta bjuda hem folk. Han lagade all mat både till vardag och fest. Jag som alltid varit mer asocial kunde åka snålskjuts på Patricks lättsamma sätt att umgås och vi fick en fantastisk vänkrets i Östersund. De 18 år jag tillbringade där är de roligaste i mitt liv.

Skolan börjar efter sommaren då allt hände. Ellen opererades och Patrick strålades. Ellen ska just börja fyran och Klas ettan.

1989 fick Patrick ett nytt jobb ­– jobbet han drömt om under många år. Han blev utbildningsledare på FOJO i Kalmar och vi flyttade dit. Samtidigt slutade jag på Journalistförbundet. Äntligen skulle Patricks yrkeskarriär komma i första rummet. Men sedan flera år hade en tumör i hemlighet börjat växa i hans hjärna. Två år senare visade den sig i ett stort epileptiskt anfall på jobbet. Och i backspegeln insåg jag att han redan under de sista åren i Jämtland inte varit den dynamiske person som alltid engagerat drog igång debatter om allt som rörde samhället. Ibland så att vi andra blev trötta. Plötsligt hade han inte argumenten längre, han blev bara arg när han fick mothugg och snart drabbades han av paranoida drag; han trodde att ingen tyckte om honom. Det var ledsamt att vara med om. Drömmen om att få utbilda journalister stannade vid en förhoppning. De sista tio åren blev en plågsam vandring mot det oundvikliga slutet. För oss och för honom.

Patrick och hans kamrater på Radio Jämtland underhåller under en journalistfest.

Patrick älskade att sjunga. I sin ungdom turnerade han med en orkester (omnämnt i den här bloggen då jag av en slump fått kontakt med en annan bandmedlem, Robert Höglund. Ni hittar intervjun under rubriken Ett tidningsklipp som skakade om mig). Så fort tillfälle gavs ställde han upp och sjöng när det föreningsliv som han deltog i ville ha underhållning. Han lyssnade på otroligt mycket musik. Bara jazz och helst storbandsjazz som jag tyckte väldigt illa om. Jag kallade det stompa-stompa-tjut-tjut-musik och köpte ett par hörlurar åt honom vid första bästa tillfälle. Som terapi under sjukdomstiden deltog han i en kyrkokör ända till han inte klarade att följa med den övriga kören i rätt takt. Ännu ett bevis på den personlighetsförändring han gick igenom var att han plötsligt började älska svensk dansmusik istället för jazzen! I slutet när han egentligen levde i en helt egen avskärmad värld räckte det att någon av barnen började sjunga favoritlåten ”Sixteen tons” så stämde han in och sjöng sedan hela låten utan ett fel och med den fina barytonrösten i behåll.

När vi tänker på honom nu, Ellen, Klas och jag inser vi att han var en superpappa som tog ett stort ansvar för att vår familj skulle fungera och som stöttade mig till 100 procent för att jag ville göra facklig karriär. Visst, vi levde inte i en idyll. Vi bråkade, vi skällde både sinsemellan och på barnen, vi drämde i dörrar. Jag gnatade ihjäl honom periodvis när jag tyckte att det fanns för mycket kvar för mig att göra när jag kom hem från Stockholm, utschasad efter en veckas sammanträden och beslutsfattande. (Hur kunde jag undrar jag nu?) Men utan starka känslor blir det ju ett rätt tråkigt liv.

Och i ett perspektiv var det väldigt bra att jag ”försummade” mina barns tidiga år. Deras pappa präglade dem då och det lever kvar hos dem för evigt. När Klas var sex och Ellen nio förlorade han förmågan att vara pappa till dem eftersom han aldrig hade sjukdomsinsikt. Han trodde att han var som vanligt när han inte var det. Han tappade sin sociala förmåga och sa många plumpa saker både till barnen och andra. Han förlorade också förmågan att laga mat vilket blev en stor sorg för honom. 

Jag vill sluta med en kort berättelse som jag skrev på en skrivarkurs där ni kanske kan få en lite bättre insikt om hur denne dynamiske, samhällsengagerade och debattglada man slutade sina dagar. Berättelsen slutar när Patrick hade mindre än tre månader kvar att leva.

Den sista promenaden

Havet ligger spegelblankt. Det är en frisk novemberdag med hög klar luft. Hon har kört ut rullstolen längst ut på bryggan, där utsikten är som mest slående. I fjärran svävar Öland som en hägring en liten bit ovanför vattenytan. Stillheten sänker sig över dem och de står där ett tag tillsammans utan att säga något.

– Vad vill du att vi ska göra nu? säger hon sen.

– Tippa i mig, kommer det från mannen i rullstolen.

Hon blir bestört men samtidigt kan hon inte låta bli att le. Det är de första ord som han har yttrat på hela promenaden. Och kunde hon ana lite av hans gamla humor? Hon är i alla fall osäker om det verkligen är vad han vill. Men tanken gnager långt efteråt att det kan ha varit på riktigt.

Nu går hon istället mot huset som varit deras gemensamma hem under tio år. Några fler ord kommer inte från honom men hon vill testa om han kan säga något mer idag. Det är inte alla dagar han säger något alls.

Hon stannar rullstolen mitt på gångvägen. Ställer sig på knä framför honom och tittar honom i ögonen; ögon där verkligheten numera bara är närvarande korta stunder. Hon hoppas att detta ska vara en sådan stund. Det är en fråga som hon har velat ställa ett tag men inte vågat av rädsla för vad svaret ska bli.

– Patrick, vet du vem jag är?

Han tittar en lång stund på henne och så hör hon hans gamla så älskade barytonröst. Den som en gång gällt som legitimation på posten, eftersom han var en känd radioröst i staden, där de bodde. Då när alla var friska. Det är sällan han använder den numera men nu gör han det, med klar och tydlig röst och betoning på varje stavelse:

– Du är min hustru. Jag är gift med dig.

Hon blir glad. Han vet fortfarande vem hon är även om han ibland blandar ihop hennes namn med en av sina gamla flickvänners.

De kommer fram till det grönmålade huset. Mannen har inte haft sitt hem där på några år. Han finns på ett boende med tillsyn dygnet runt. Hon har ensam tagit hand om huset och deras två barn.

Nu tycker hon det är dags att bryta upp och flytta in till en lägenhet i centrum, som kräver mindre arbete. Om några dagar ska flyttlasset gå och hon vill gärna att mannen ska få ta avsked av det som under så många år varit deras gemensamma hem.

– Vill du att vi ska gå in? Jag har ju rampen så det går lätt att få in rullstolen.

Han tittar bara på henne. Blicken är tom. Han vet inte var han har hamnat.

Hon väljer att gå därifrån tillbaka till boendet. Det blir inget mer sagt mellan dem under promenaden.

Men först tar hon en bild på honom framför huset. Det här är en stund hon vill minnas även om hennes hjärta gråter. Det kommer alltid att göra ont att titta på bilden.

PS: För att läsa mer om min familj och för att få ett sammanhang finns två tidigare inlägg av mer personlig art. På sidan 5 i bloggen finns “Detta är min familj” och på sidan 6 “Det är jag som gör den här bloggen.”