Ami en detektiv
i ordets tjänst

Ami Andersson och jag jobbade för många år sedan tillsammans under en kort period på Östra Småland i Kalmar. Nu träffas vi en varm höstdag på ett utomhusfik mitt i Kalmar i princip för första gången sedan dess. Trots att vi knappt känner varandra vill jag ändå ha med henne i min blogg. Vi återvänder till varför längre fram.

Nu sitter vi där båda två och kan inte ens komma ihåg när det var som våra vägar sammanstrålade på Östran. Vi är Facebookvänner förstås men utan annan kontakt. Då Ami kommer hem till sin man Anders efter vårt möte får hon svaret som vi inte hade.

– Det vara nog 1990. Det var där jag kom på att jag skulle omskola mig till hovslagare. Det var ett reportage i tidningen om en smed som jag läste, när jag satt och väntade på dig i foajén där någon gång, berättade Anders.

Det var alltså 30 år sedan. Och Ami säger om den upplysningen:

– Så man skulle nog kunna säga att dina och mina, aldrig så lätta, beröringar med varandra, påverkat min familjs liv. Det där osynliga, magiska stoffet som faller runt varje människa vid ett möte, och som ändrar våra vägar med någon liten grad.

Ja, så poetiskt uttrycker sig gärna Ami. Och det är inte så förvånande. Språket och orden är hennes passion. Ami har mer eller mindre övergivit det hårda raka sättet att uttrycka sig i en nyhetstext som journalist. Hon är författare. Bland annat. Det är just författarskapet som gör att jag vill intervjua henne. Hon har nämligen den spännande titeln ”regionförfattare” och det gjorde mig så nyfiken att jag bara ville veta mer.

Ami Andersson och Tove Folkesson förbereder utgivningen av boken som har blivit resultatet av det år de två arbetat som Kalmar läns speciella regionförfattare.

Kalmar län är den enda plats i hela landet där man faktiskt håller sig med en regionförfattare. Eller, för att vara mer exakt, två regionförfattare. För Ami jobbar 40 procent och de andra 40 procenten innehar Tove Folkesson, en kanske något mer namnkunnig skönlitterär författare från Kalmar. Ami förklarar:

– För några år sedan gjorde regionen en grundlig utredning av kulturläget i länet för att kunna ta fram en regional kulturplan. När det gällde litteraturen visade det sig att det fanns en del att göra och det var tydligt att man behövde stödja litteraturen som konstform på olika sätt. Vimmerby kommun fick uppdraget av regionen och sökte också pengar från Kulturrådet. Först anställdes en litteraturutvecklare som i sin tur arbetade med att tillsätta tjänsterna som regionförfattare. Tove och jag fick tjänsterna och arbetet drog i gång i november förra året. Tjänsten som litteraturutvecklare har Anna Mellergård.

Det naturliga hade kanske varit att inrätta tjänsten i Kalmar, då Tove bor på Öland och Ami i Kalmar men om man sedan tänker efter det minsta så är naturligtvis just Vimmerby det allra naturligaste valet:

– Astrid Lindgren räcker väl som förklaring. Hon har präglat hur vi ser på barnlitteratur och människor kopplar ihop Vimmerby med det.

Och just hur vi behandlar barnens behov av läsupplevelser är något som fascinerat och engagerat Ami genom livet. Vi kommer att återkomma till det längre fram. Men nu åter till regionförfattarna.

– Vi var inte säkra på vad vi ville göra – kanske en antologi – men vi ville göra det på vårt eget sätt. Vi diskuterade framför allt kring att det vi skulle göra måste bygga på möten och samtal med skrivande människor i första hand. Träffa dem i olika sammanhang runt hela länet på biblioteken, på arbetsplatserna, i föreningarna och i skolorna och utifrån det skapa texter i workshops och samtal om text. Men pandemin kom i vägen och som så många andra kulturarbetare fick vi tänka om.

“Vi frågade länsborna om de ville
låna världen sin berättelse”

Istället satsade de på att vara aktiva på de sociala medierna för att nå ut. De valde Facebook i första hand och fick släppa alla idéer om att sitta tillsammans med människor och prata om skrivande och texter.

– Vi frågade länsborna om de ville låna världen sin berättelse. Och gensvaret blev stort. Vi fick in 140 bidrag och totalt finns berättelserna nedtecknade på mer än 1000 A4-sidor! Eftersom anknytningen till länet var ett villkor tvingades vi sålla bort fyra bidrag men nu finns 136 berättelser som kokats ner till totalt 300 sidor. En del bidrag är bara några rader korta medan en av berättelserna är en hel novell. De flesta är helt okända och ”nyblivna” författare som aldrig skrivit förut men också etablerade personligheter som Barbro Lindgren och Bob Hansson finns med, berättar Ami.


Det riktigt stora arbetet under projekttiden har istället blivit ett mer introvert arbete för att ge feedback till författarna som skickat in sina berättelser. De två har lagt ner oerhört mycket tid och skickat texter fram och tillbaka för att koka ner och ibland koka om.

– Man kan likna vårt arbete vid att få ihop en kör. Alla ska ha sin egen röst men man måste också samsas med de andra. De medverkande ska stå på samma scen och rösterna ska kunna synkas och låta vackra tillsammans. Det gäller också om ”scenen” är en bok.

Många av texterna är modiga och självutlämnande men ibland har skribenten dolt det som är kärnan i berättelsen lite väl långt in. Ami och Tove har använd sina egna erfarenheter i kamp med orden för att hitta magin i texten och att därmed lyfta den.

– Nu börjar vi bli nöjda och i slutet av november kommer boken som vi har döpt just till Körverk för 136 röster. Det är oerhört roligt att vi kommit så här långt och kunnat engagera så många.

Uppdraget som regionförfattare fortsätter även under nästa år, men troligen under lite andra former. Möjligen på frilansbasis.

 Nu kan det vara dags att ta det från början i Amis liv. Hon är född 1958 i Stockholm. Men inte vilken del av Stockholm som helst: i överklassens Danderyd. Men skenet bedrar. Ami växte upp med sin ensamstående mamma Ruth som måste sköta tre jobb för att klara att försörja sig och Ami. I charken på Konsum på dagen, städa på Goodyear-fabriken på kvällarna och städa på andra ställen på helgerna.

Ami och hennes mamma Ruth.

– Men Danderyd var en förmånlig plats att inte vara rik på. Skolan var bra för alla inte bara för överklassen. I varje klass fanns barn från alla miljöer och detta har präglat mitt sätt att se på människor. Jag fick vänner som både var fattiga och rika. Dessutom träffade jag och lärde känna diplomatbarn med konstiga namn från många olika länder som gick på skolan när deras föräldrar jobbade i Sverige.

Men hemma var det tufft. Ami var bara ett år när hennes pappa övergav familjen. De många jobben och allt det förde med sig av att bli lämnad och ensamstående blev efter hand för mycket för Ruth. Hon gick in i väggen även om det inte hette så på den tiden. Under perioder fick Ami bo hos släktingar i Småland när hennes mamma inte orkade med livet. En otrygg uppväxt skulle många tycka men inte Ami.

–  Trots att det på ytan kan verka sorgesamt på många vis har jag haft ett så bra liv med många bra vuxna och vänner kring mig. Någon måste ha lagt det där skyddande nätet av glädje över mig. Att mamma gick in i väggen var inte konstigt. Men det som aldrig sprack, det som aldrig hände, var att jag lämnades. Det fanns alltid en moster eller en morbror, nånstans i Småland eller Skåne, som tog emot och bjöd på skola och mat. När sedan elchockerna och medicinerna hade hjälpt mamma må bättre åkte jag hem igen. Hem till min mamma Ruth. Jag inser att det är hon som med stor omsorg brett det där nätet över mig, säger Ami och fortsätter:

Djuren har alltid funnits i Amis liv. Här som tonåring tillsammans med hästen Alpinist.

– Idag skulle man kanske säga att mamma och jag levde i elände men jag såg inte det. Jag såg ett samhälle där allt var möjligt. Jag sjöng och höll på mycket med musik. Det innebar att jag fick extraundervisning utöver kommunala musikskolan och hade bland annat operasångaren Erland Hagegård som pedagog. Hade det varit idag hade en sån som jag nog aldrig fått den möjligheten.

Ami menar att det kan verka kämpigt och utlämnande att leva i ett samhälle där de flesta har ett helt annat liv än man själv men att hon aldrig upplevde det så. Tvärtom. Den rika kommunens resurser spillde över också på de fattiga invånarna. Danderyd var inte lika segregerat som det är idag.

När vi sitter där och pratar vid fikabordet berättar Ami betydligt mindre om sin pappa Nils och hans roll under de tidiga åren. Jag drar slutsatsen att han inte var närvarande och att de bara träffades någon gång per år under rätt opersonliga möten. Först när hon var tonårig och tillbringade ett år som au pair i Kanada fick hon djupare kontakt med sin pappa:

– Vi började brevväxla och genom breven lärde jag känna honom. Han målade och gick Konstfack som ung med arbetade som elektriker och resemontör. Först senare blev han konstnär och gallerist på heltid. Han gifte om sig och jag fick tre halvbröder. I samband med pappas död fick jag också kontakt med en halvsyster, Gunilla, som jag tycker mycket om.

När så Ami och jag har skilts åt börjar hon reflektera över allt vi pratat om och då ändras bilden av pappan och hennes relation till honom. Hon berättar mer i ett mejl:

– I morse tänkte jag; herregud, jag bodde ju där i tre månader, när mamma var sjuk. Och var där på sommarlov. Vart tog den tiden vägen i min hjärna?

Men Ami är mycket noga med att inte försköna bilden av sin pappa.

– Det var i grunden han som stjälpte min mamma. Det kan jag inte komma ifrån.

Ruth dog redan 2002 medan Nils avled först 2017.

När Ami började gymnasiet klarade hon att ta hand om sig själv även under mammans sjukdomsperioder. Hon bodde ensam kvar i lägenheten hon delat med sin mamma och började gymnasiet i Danderyd. Så hon fick även fortsättningsvis en priviligierad och bra utbildning trots att hon i princip tog hand om sig själv när skoldagen var slut och under relativt knappa förhållanden. Men det innebar också att hon vågade drömma om att få leva ett annat liv än det hennes mamma tvingats till.

– Redan då visste jag att jag ville bli journalist men också att jag ville ha djur i min närhet. Så efter gymnasiet började jag som journalistlärling på tidningen Hundsport.

“Har man mycket att göra
kan man göra lite till”

Man kan inte säga att karriären sedan gick spikrak fram mot målet. När man pratar med Ami inser man att hon inte bara varit nyfiken på språket. Hon har varit nyfiken på allt och det innebär att det blir svårt att berätta i kronologisk ordning allt hon gjort fram till idag. Men en sak är helt klar. Hon har varvat arbetsliv med studier genom hela livet. Oftast samtidigt. Som frilansande journalist har hon kunnat anpassa sina arbetstider till studierna men som det visar sig senare i den här berättelsen har hon klarat det också som fast anställd.

– Har man mycket att göra kan man göra lite till, så har nog jag tänkt. Jag har velat prova på mycket men djuren och därmed närheten till naturen har nog alltid följt med mig tillsammans med språken och ordet.

Studierna har omfattat både en fil kand på kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet, en fil mag i journalistik och en konstnärlig magister på Linnéuniversitetet, liksom en fil kand i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. Kanske det kan räcka för att ni ska förstå? 

Ami låter sig gärna fotograferas med sina djur. Den här bilden har fotografen Åke Håkansson tagit.

Hon växte upp i en lägenhet och flyttade senare till en annan lägenhet i Sollentuna tillsammans med en pojkvän. Men efter det har hon bott mer utpräglat i hus på landet med ägor till för att kunna ha djur.

– Bland annat till en stor gård söder om Stockholm tillsammans med en man. Där hade vi vallhundar och får.

Samtidigt hade hon startat ett företag tillsammans med ett par vänner som hon träffade på Hundsport, kallat Organization Unlimited International.

– Vi var ett av de första eventföretagen! Vi ordnade allt inom ”moraliska och legala ramar” och gjorde jobb för bland annat Wallmans, Chinateatern och Bonnierkoncernen.

1984 resulterade ett förhållande i att lille Viggo föddes. Men strax efteråt flyttade Ami ut och skaffade senare ett eget ställe, en stuga i Täby kyrkby.

Snart kom ett mer stabilt och långvarigt inslag in i Amis liv. Ami umgicks i ett stort kompisgäng och hade mycket roligt under fritiden med dem. En av deltagarna var inte med så ofta. Han var på sjön långa tider och dök bara upp när han var hemma. Anders hette han. Sedan de två setts sporadiskt under några år tillsammans med kompisgänget sa det klick och blev de ett par. Och det är de fortfarande. Anders hade sedan tidigare en dotter Anni, född 1985. Hon är alltså nästan jämngammal med Viggo. Snart fick de två också gemensamma barn, Maja född 1989 och Mira född 1991.

Amis man Anders.

Anders hade gått på sjöbefälsskolan i Kalmar och han hade en syster som bodde i Kalmar. Hon hade köpt en gammal skola och lyckades så småningom locka ner Ami och Anders och barnen att dela huset med dem. Det var när Maja bara var några månader.

– Det var en rolig tid. Vi hade massor av djur på gården, kaniner, får, påfåglar, ankor, katter, hundra, höns och jag har säkert glömt något.

Numera bor familjen i eget hus, en gammal affär för övrigt, i Tvärskog. Från början arrenderade de mark för att kunna hålla får och höns. Numera finns det inga djur mer än hund och katt. Och några höns lägger hon till efter lite betänketid.

– Fåren försvann i samband med att jag jobbade på ett projekt i Vietnam 2007. Anders var ju ensam med ungarna och fåren. Det blev för mycket. Mira berättade över telefonen att pappa sålt fåren för en krona stycket plus moms! Jag har ju full förståelse att det måste bli så.

Ja, så har vi osökt kommit in på Amis yrkesliv. Hur hamnade hon i Vietnam kan man undra till exempel.

Jo, precis som så många andra journalister i Kalmar fångas vi lätt in i den breda verksamhet som FOJO (en fortbildning för journalister på Linnéuniversitetet) bedriver, inte bara med att utbilda svenska journalister utan också utländska. Jag har tidigare berört att jag jobbat mycket åt FOJO mot de forna öststaterna och bland annat hållit kurser för journalister därifrån både i Kalmar, Moskva, Sankt Petersburg, Penza och Irkutsk.

Ami har försökt att inte
skaffa sig en fast anställning

Ami fastnade för Vietnam. Tillsammans med en av de ordinarie utbildningsledarna åkte hon runt bland redaktionerna på vietnamesiska tidningar och höll kurser i journalistik från och till under sex-sju år; en del i ett stort demokratiprojekt som FOJO haft i Vietnam. Hon har också haft liknande men kortare uppdrag i Palestina.

Ami har försökt att inte skaffa sig en fast anställning. Det har gett henne de möjligheter hon velat ha att slå in på nya vägar. Men under vårt samtal kommer det nästan som en överraskning för Ami att hon inte bara varit frilans. Under de senaste tio åren har hon innehaft en fast tjänst som kriskommunikatör på länsstyrelsen i Kalmar.

– Ja, jag är faktiskt statstjänsteman och har verkligen tyckt det varit ett meningsfullt jobb. Så det är inget jag har skött med vänster hand. Men som sagt har man mycket att göra kan man ta på sig lite till. Just nu arbetar vi intensivt med ett projekt där vi har rekryterat ett 30-tal skolungdomar som ska bli Corona-ambassadörer ute på skolorna och som på olika sätt ska göra ungdomarna mer medvetna om riskerna med den rådande pandemin.

Nu är det dags att återvända till det jag berörde i början. Amis passion för barn och läsande. Tillsammans med en kollega startade hon en speciell nyhetstidning för barn 1997. Det var Sydostpress som vid den tiden ägde tidningarna Barometern, Smålands Posten, Blekinge läns tidning och Borås tidningar som satsade resurserna. Den gick till alla barn från årskurs 2 till årskurs 6 i tidningarnas upptagningsområde. Totalt fick cirka 50 000 barn tidningen. De kunde också anställa en egen reporter som gjorde många av reportagen om dagsaktuella frågor.

“Barn lider av ett demokratiskt underskott”

– Barn lider av ett demokratiskt underskott. Skolan och vi föräldrar vill skydda barnen från det dåliga som händer i samhället, men det leder också till att de blir osynliga. Barn har också rätt att få veta, att få ställa frågor om det som händer runt om dem och som vi aldrig kan skydda dem ifrån genom att inte prata om det. De exponeras för nyheterna oavbrutet och har rätt att få information på ett anpassat sätt så att de kan greppa verkligheten utan att bli rädda och oroliga för det de inte förstår. Vi väjde inte för svåra frågor eller komplicerade skeenden och vi fick många positiva reaktioner.

Men tyvärr visade det sig bli svårt att finansiera tidningen eftersom man valde att inte blanda det redaktionella innehållet med annonser. Därför lades tidningen ner efter två år:
– Vi tyckte det var bättre att låta ett ideal går i graven istället för att tumma på det, säger Ami och det är med sorg i rösten som hon konstaterar det.

Men Ami gav inte upp intresset och engagemanget i barnens behov av vettig information. Hon fortsatte att skriva barnmaterial till en nyhetsbyrå som inte längre finns, FLT (Förenade landsortstidningar) och som räckte för de anslutna landsortstidningarna att kunna erbjuda en hel sida barnnyheter en gång i veckan.

Hon har också skrivit en handbok Att skriva för barn tillsammans med Anna Orring, Helena Meldré och Ulf Nilsson där handfasta råd ges hur man formulerar orden på ett för barn begripligt sätt.

Under vårt samtal pratar vi mycket om vårt gemensamma behov av att skriva. Ami har alltid skrivit och som sagt har hon skaffat sig en gedigen utbildning för att också kunna ta hand om och analysera andras skrivande. Man skulle kunna kalla henne detektiv på jakt efter det skrivna ordets innersta natur. Både i sina egna texter och i andras.

Själv tänker jag nog inte på hur jag använder orden. Jag bara gör för att jag vill berätta något, oftast hårda fakta i en nyhetstext men ibland också om mänskliga relationer i intervjuporträtt. Jag kunde ha fortsatt många år till som skrivande journalist. Det kunde spritta i kroppen när jag gick till jobbet på morgonen för att jag visste att jag skulle få skriva. Men så blev jag uppsagd; avskedad skulle jag vilja kalla det. Bara för att folkbokföringen adderade ett nytt år till mitt liv och därmed betraktades jag som förbrukad. Men så kom jag på det här med min blogg. Jag kan fortsätta att skriva och göra det på mina egna villkor. Så jag fortsätter att plocka samman meningar och försöker förmedla något som andra än jag kan uppskatta, lära av eller bara fångas i stunden. Och jag får känna att det jag är bäst på fortsätter att vara en del av mitt liv. Pensionen gör ju att jag inte behöver en lön.

Där är inte Ami än. Men hon har ju lyckats försörja sig i princip hela livet på att skriva. Och hon har inget emot att en dag bli pensionär.

– Jag kommer att bli en bra pensionär. Det skulle bli som att gå tillbaka till frilansandet men på mina egna villkor. Jag kan skriva det jag vill utan att känna pressen att dra in pengar till försörjningen. Och jag har faktiskt skrivit mycket redan som inte är publicerat. Nej det är jag inte orolig för. Skrivandet kommer att fortsätta.  

Amis intresse för det skrivna ordet har nästan blivit en besatthet, säger hon själv. Bilden tagen av Bertil Hertzberg.

För Ami har skrivandet nästen blivit en besatthet. Hennes nyfikenhet gör att hon funderar mycket på de mekanismer som driver berättelserna framåt och den teknik vi använder för att berätta.

– Jag vill otåligt gå till botten med allt jag tar mig an och eftersom skrivandet är min största passion så blir det nästan löjligt. Hela livet har jag studerat ordens valörer på olika sätt parallellt med att jag jobbat. Dramaturgi, kreativt skrivande, skrivarpedagogik, filmmanus. Genom pluggandet har jag fått möjlighet att snöa in på saker. Att vrida och vända på ett ord kan förändra verkligheten. Det finns så många sätt att göra en berättelse. Vad det är vi vill berätta och hur gör vi det? Hur gjorde de gamla kineserna? In i minsta detalj vill jag analysera. Vad är det som förstörs på vägen från barnets glädje att uttrycka sig i ord och bild till hämmade vuxna som knappt vågar uttrycka sig alls? Som pedagog anser jag mig vara snäll men jag betraktas nog som en jobbig djävel när jag som lektör fått sätta tänderna i en text. Och det är kanske inte alltid så bra. Ibland måste man nog låta en text bara vara också, konstaterar Ami.

Så vi är verkligen förenade i skrivandet men ändå är vi så otroligt olika. Ami har själva grundförutsättningen att bli en skönlitterär författare i sitt sätt att attackera språket och förmedla känslor medan jag – trots två olika kurser i kreativt skrivande – har fått inse att det journalistiskt direkta och inte så känslostyrda språket nog är det enda jag mäktar med. Och då passar det mig ganska bra att jag älskar att prata med människor som Ami och sedan försöka förmedla vad det är som gjort dem till de personer de blivit. Detta är ännu ett försök att göra det.