Jag sitter vid ett coronasäkrat kafébord mitt i Norrköping, tittar ut på alla som kliver av och på spårvagnen i en jämn ström. Plötsligt känns den svenska relativa tryggheten nästan påträngande odramatiskt när jag samtidigt lyssnar på Supriti Dhar, 52 år och från Bangladesh. Hon sitter mitt emot mig med en kopp kaffe och ett wienerbröd.

Supriti bor i det invandrartäta Hageby söder om centrum och har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Hon kom till Norrköping 2018. Och inte för att få ett bättre liv. Hon hade inget val. Hennes liv som känd aktivist och journalist i Bangladesh gjorde att hon måste fly från landet som varit hennes hem och ville fortsätta verka i. Det var inte bara myndigheterna som förföljde henne för hennes kamp för framför allt kvinnors fri- och rättigheter utan också religiösa fundamentalister. Många av hennes kolleger mördades och hon vågade inte stanna kvar när situationen blev allt mer hotfull.

Organisationen ICORN (International Cities of Refugee Network) såg till att hon hamnade i en av mottagarstäderna, Norrköping, som öppnade sin famn för henne. Hon blev kommunens fristadsförfattare under två år då hennes uppehälle och boende garanterades.

Nu är hon inte längre skyddad men hon har valt att stanna kvar under ekonomiskt betydligt otryggare omständigheter. Och hon lever fortfarande under hot hemifrån och kan inte återvända. Hennes umgänge med landsmännen är starkt begränsad. Hon vet inte vem hon kan lita på ens i Sverige. Och hon är olycklig och bekymrad. Hon oroar sig ständigt för sin 24-årige son Saummo:

– Nu måste jag hitta ett sätt att försörja mig och få en större lägenhet så jag kan få hit honom. Han lever ett osäkert liv i Indien, han hotas av samma krafter som är ute efter mig. Han kan inte återvända till Bangladesh bara för att han är min son. Och pandemin har gjort att han inte kan fullfölja de studier som gjorde att han reste till Indien, säger hon.  

Det finns mycket att berätta om Supriti och hennes dramatiska liv men jag vill ändå börja där jag alltid börjar. Hur vi känner varandra. Som läxhjälpare på biblioteket har jag fått kontakt med en av de anställda, Sofia Larsson. Eftersom jag är gammal journalist introducerade hon mig för min kollega Supriti som då nyligen kommit till Sverige. Sofia är en av hennes kontaktpersoner som samordnare för fristadsprojektet i Norrköping. Supriti och jag blev Facebookkompisar och har sedan dess hållit kontakten om än ganska sporadiskt. Bland annat har Supriti berättat om sitt dramatiska liv för mina vänner i seniorjournalisternas klubb i Östergötland.

Det säger ju sig självt att jag också vill intervjua henne för min blogg. Supritis historia måste berättas! Hon skriver mycket själv men då handlar det mindre om henne själv och mer om situationen för främst kvinnor i hennes hemland. Hon har nämligen inte låtit sig skrämmas. Hon är minst lika aktiv och engagerad idag som då och fortsätter att vara en nagel i ögat på dem som tycker att hon utgör ett hot mot hela samhällsbygget i Bangladesh. Internet och fria tidningar på engelska och bengali – hennes språk – gör att hon fortfarande når hundratusentals personer som i sin tur förmedlar hennes budskap vidare. Främst agerar hon genom en webbaserad plattform som heter Women Chapter som hon själv grundat och som fått många följare. Vi kommer att återvända till detta.

Men för att beskriva den grund som driver Supriti måste jag börja från början. Barndomens händelser har påverkat och påverkar i högsta grad den Supriti som finns idag. Hon kom till världen 1968 när invånarna i landet som idag heter Bangladesh slogs för sin frihet. När hon föddes hette landet Östpakistan. En orealistisk konstruktion skapades efter Indiens självständighet 1947. Det historiska landet Bengalen delades då mitt itu. Halva landet fördes till Indien där hinduismen var religionen, medan den andra halvan blev en del av det muslimska Pakistan, eftersom det fanns och finns ett starkt muslimskt brödraskap i östra Bengalen. Problemet var bara att det ”riktiga” Pakistan (då kallat Västpakistan) låg på andra sidan den gigantiska indiska landmassan. Att hålla ihop ett land som delats mitt itu av ett annat land var väl redan från början dömt att misslyckas.

En bengalisk nationalism växte sig allt starkare i Östpakistan och ledde till Bangladeshs befrielsekrig 1971. Då var lilla Supriti tre år gammal. Hon levde med sin mamma, pappa och sina tre äldre syskon. De drabbades hårt av kriget. Pappan tvingades ansluta till den pakistanska armén och kom aldrig tillbaka till familjen igen. Mamman tog sin tillflykt med barnen i ett flyktingläger på andra sidan gränsen, i Indien.

Fram till pappan försvann var Supriti pappas flicka. Hennes syskon var mycket äldre och när Supriti föddes som andra flicka i familjen 17 år efter den första flickans födelse blev han oerhört glad och gav henne all sin kärlek.

– Mamma var en aktiv och engagerad samhällsmedborgare. Hon arbetade inom ett familjeplaneringsprogram och jobbet fanns i en annan stad så hon tvingades vara borta från familjen mycket. Så det var pappa som tog hand om mig eftersom han skötte sina åtaganden hemifrån. Under de tre första åren i mitt liv var han hela mitt liv.

– Att jag inte vet vad som hände min pappa är mitt livs stora trauma trots att jag var så liten när han försvann. Men livet i min familj präglades av att vi inte visste vad som hänt honom. Om han levde eller var död. Vi väntade under många år på att han skulle komma tillbaka. Vi fortsatte att hoppas och när ett antal krigsfångar släpptes flera år senare i Pakistan fick vi nytt hopp. Vi fortsatte att leta. Men pappa kom aldrig tillbaka. Jag grät mycket och känner fortfarande en stor tomhet inombords att jag aldrig fick veta vad som hände honom. Jag tror att de psykiska problem jag drabbats av senare i livet beror på den tomheten. Jag har panikångest och drabbas ibland av depression, berättar Supriti, och det blir så påtagligt hur stort trauma detta varit för henne trots att det nu är nästan 50 år senare och händelserna inträffade nästan 1000 mil bort. Panikångest och sömnlöshet är något som fortfarande drabbar henne med mycket jämna mellanrum.

Supritis öde är långtifrån unikt. Hon berättar att en miljon barn förlorade sin pappa i kriget. Tre miljoner personer dödades och nästan 400 000 våldtäkter begicks under det krig som ledde fram till självständigheten.

När kriget var över och Bangladesh blev en egen stat flyttade mamman och barnen tillbaka till Bangladesh. Hennes mamma fortsatte arbete och Supriti växte upp i relativ frihet men tiderna var orolig med flera militärkupper. Sovjetunionen satsade stora resurser på att få det fattiga landet på fötter. Och Supriti fick del av den sovjetiska välviljan. Hon utbildades till journalist i Sankt Petersburg som då hette Leningrad och blev kvar i landet i nästan tio år från 1986 och framåt. Hon var med om hela den stora omvälvningen när Sovjetunionen delades upp. Leningrad blev Sankt Petersburg och en del av den ”nya” staten Ryssland.

– Jag uppskattar verkligen den utbildning jag fick där och att lära känna ett annat land från grunden som jag fick möjlighet till. Det har påverkat mina val resten av livet. Jag har rest mycket och aldrig haft några problem med att acceptera nya miljöer.

I Ryssland lärde hon sig förstås ryska och nu när hon är i Sverige vill hon absolut lära sig svenska.

– Det är nödvändigt för att man ska känna sig hemma; för att man ska förstå och känna pulsen i ett land. Så jag har studerat flitigt sedan jag kom hit. Jag har klarat SFI, grundskolan och läser nu svenska på gymnasienivå. Jag kan läsa och skriva hyfsat på svenska. Men jag får liten chans att prata svenska tyvärr så jag fortsätter använda engelska mesta tiden. Alla kan ju engelska här.

Men nu går vi händelserna i förväg. När hon var 12 år träffade hon en kille. Han var muslim och fyra år äldre. De fortsatte att hålla ihop och gifte sig när Supriti var 22 år. Han blev pappa till de två barnen, dottern Simonti och sonen Saummo. Det valet gjorde att stora delar av hennes familj försköt henne. Bara mamman stod vid hennes sida.

– Min mamma stöttade mig alltid och ville att jag skulle vara en självständig person som skulle följa min övertygelse även om det inte betraktades som ”kvinnliga” sysselsättningar. Hon fanns alltid där för mig och hjälpte mig mycket när jag hade det tufft. Hon dog för tio år sedan.

Men förhållandet med mannen var från början varken okomplicerat eller rosenrött för Supriti. Det var både destruktivt och olyckligt. Hon säger att mannen gillrade en fälla som gjorde att hon tvingades in i ett äktenskap hon egentligen inte ville ha. Långa perioder lämnades hon ensam inte minst under åren i Ryssland.

Supriti menar att många kvinnor i Bangladesh inklusive hon själv egentligen är ständiga offer för våldtäkter inom äktenskapet.

– Vi utsätts för forced motherhood (påtvingat moderskap) oavsett vad vi själva vill. Så det kan låta hårt att jag idag faktiskt ångrar att jag blev mamma. När man blir det förutsätts man att bara vara mamma och det hade aldrig jag en tanke på att bli. Det har ingenting med mina barn att göra. Jag älskar dem båda mycket, men jag tvingades skaffa dem för att man måste. Jag har svårt att acceptera att det ska vara så. Kvinnan ska få välja själv.

Under tiden i Sankt Petersburg födde hon sin dotter. Det var 1991.

– Min man fanns då inte hos mig i Ryssland så jag fick klara min graviditet helt ensam och också att föda henne utan stöd. Hon var åtta månader innan han kunde komma till Sankt Petersburg. I princip var jag en ensamstående mamma som samtidigt studerade hårt för att bli journalist och det på ett språk som inte var mitt eget.

När studierna var slut och hon fick sin journalistexamen 1992 stannade hon kvar ytterligare ett antal år i Sankt Petersburg. Hon startade ett eget företag som sysslade med export och import av ett antal indiska varor som te, kläder och läder. 1996 när sonen fanns i hennes mage åkte hon hem till Bangladesh igen. Först 2002 tog hon ut skilsmässa från sin man men egentligen tog förhållandet slut mycket tidigare eftersom mannen var borta långa perioder och bara dök upp ibland.

När hon kom hem till Bangladesh flyttade hon till huvudstaden Dhaka för att försörja sig som journalist. Nu började ett vardagsliv som ensamstående förvärvsarbetare och den riktiga fattigdomen knackade ständigt på hennes dörr. 1998 fick Supriti jobb på en av de stora dagliga rikstidningarna med bengali som språk, Prothom Alo. Men för att klara sig och barnen ekonomiskt jobbade honparallellt åt BBC radio som stringer från Bangladesh. Ibland fick mamma rycka in också ekonomiskt.

Som journalist fick hon allt fler insikter om de svåra förhållandena som rådde i Bangladesh inte minst för kvinnor och barn och hennes samhällsengagemang blev allt starkare och mer utåtriktat ju mer hon förstod.

– Det var egentligen trafik- och transportsituationen på vägarna i Bangladesh som gjorde att jag blev mer aktivist och mindre opartisk journalist. Året var 2011 och jag jobbade då på den största TV-kanalen i landet men fortsatte också vara stringer för BBC. Vid den här tiden blev det allt mer uppenbart att tusentals människor dog varje månad i trafikolyckor för att vägar och transportmedel var undermåliga. En rörelse föddes, demonstrationer inleddes och facebookgrupper bildades. Vår slogan var: ”Vi vill dö en naturlig död inte på grund av trafikolyckor!”

Efter hand blev rörelsen en plattform för protester mot en rad missförhållande i landet. Och Supriti fortsatte att vara aktiv. Året efter fick hon sparken från TV och kunde i fortsättningen bara försörja sig som stringer åt BBC. Istället blev hon aktivist på heltid och 2013 grundade hon sin egen plattform Women Chapter sedan det blivit allt mer uppenbart för henne att kvinnor och barn var de mest utsatta för orättvisorna. Women Chapter är den första webbaserade plattformen för kvinnor någonsin i Bangladesh och den har rönt stor både nationell och internationell uppmärksamhet och hon har vunnit utmärkelser för initiativet. 

– Så småningom insåg att allt jag skrev om inte handlade om andra kvinnor utan om mig!

Under de här åren uppmärksammades hennes och andra aktivisters engagemang också utomlands. Bland annat fick hon en inbjudan att utrikesdepartementet i USA att komma till ett universitet i Oklahoma för att föreläsa om sitt arbete för kvinnors rättigheter tillsammans med några andra kvinnliga journalister från Pakistan och Nepal.

Nyligen fick Supriti en artikel publicerad på en svensk webbsida som heter Mänsklig säkerhet. Där menar hon att den globala pandemin drabbar Bangladesh kvinnor dubbelt. Många förlorar sina jobb i de stora textilindustrierna och tvingas tillbaka till sina hembyar. För att skydda sig mot viruset måste de tillbringa mycket tid inomhus där ofta brutala män väntar. Många har därmed blivit utsatta för ännu ett virus i samhället – våld i hemmet.  Så här skriver hon bland annat:

– Oavsett om det är ”normala” tider, katastrof eller en epidemi så är detta ”virus” på alerten och ingenting kan stoppa det. Vare sig flickan täcker sin kropp eller inte. En flicka är en flicka, hon har en kvinnlig kropp, hon har en vagina och bröst. Oavsett om flickan är åtta månader gammal, tonåring, ung, medelålders eller till och med gammal, så kan hon inte undkomma detta.

Det var en liten utvikning för att försöka förklara de engagemang som driver Supriti. Hon klarade inte längre att tiga och deltog i många aktioner och demonstrationer på nätet och i verkligheten.

Men samtidigt blev situationen alltmer hotfull och farlig för henne i hemlandet. Under ett antal år innan hon slutligen lämnade sitt land mördades allt fler kolleger runt om henne. Hoten kom både från de profana och fundamentalistiska makthavarna i landet.

– Vi fick ständigt nya rapporter om övergrepp och mord och vi visste inte vem som stod näst i tur att bli dödad. Och det kröp allt närmare mig personligen. Min son blev ibland stoppad på gatorna och utfrågad om mig till exempel.

Så 2018 höll det inte längre. Hon måste lämna landet och tvingades till sin stora sorg lämna kvar sin då blott 22-årige son i Bangladesh. Han kunde senare lämna landet för att studera i Indien. Hennes dotter studerade redan i Nederländerna. Ingen av dem kan nu återvända hem på grund av att deras mamma är förföljd. Hon känner på sig att de skyller henne för att deras liv slagits i spillror. Ytterligare en sorg som Supriti tvingas bära.

När det stod klart att hon tvingades fly bjöd ICORN in henne som en del av fristadsprogrammet. Efter några dagar i Geneve i Schweiz fick hon veta att hon var välkommen till Norrköping.

Och sedan dess har Supriti kämpat på för att anpassa sig till det svenska samhället. Precis som när hon tillbringade alla åren i Sovjetunionen vill hon lära sig att leva i landet där hon bor. Då var det frivilligt nu är det av tvång. Hon trivdes bra i Sankt Petersburg, lärde sig att älska ryssarna som är ett gästfritt och trevligt folk.

I Sverige har det varit svårare. Att inte flytta av egen vilja, att inte själv få välja hur det nya livet ska bli gör en stor skillnad som Supriti inte tror att vi svenskar riktigt förstår. Nyligen beskrev hon hur hennes tid i Sverige varit så här långt i ett brev som hon skickade till sina nya vänner i Sverige. Jag var en av dem som fick brevet. Jag tycker det är viktigt att sprida hennes synpunkter till en större grupp. För vi ska sannerligen inte bara känna oss ”goda” som gett henne en fristad. Personligen tar jag åt mig. Jag känner igen oss alla i det som Supriti skriver.

Hon poängterar alltså att det är stor skillnad på människor som själva länge planerat en flytt till ett främmande land och de som hals över huvud tvingats fly och inte ens kunnat förbereda sig för var de skulle hamna. Och hon beskriver inte bara sin egen situation. Hon berättar hur det är för alla dem som tvingas till flykt. Supriti var priviligierad eftersom hon var väntad, hon hade gratis uppehälle och bostad, välvilliga svenska institutioner tog hand om henne. Men det gör inte tillvaron enklare för en person som traumatiserad kommer till ett främmande land och träffar främmande människor.

Hon möttes av den officiella svenska vänligheten där hon fick praktisk information om allt hon behövde veta. Men det hon längtade efter var kärlek, kramar, vänner, samvaro. Hon fick väldigt lite av det. Lämnades ofta ensam inte minst i början då alla svenskar var på semester. Under flera veckor fick hon försöka klara sig själv i ett land som knappast värmde hennes hjärta eller kropp. Även om mycket har blivit bättre under de år hon varit här känner hon fortfarande en rotlöshet som hon inte vet hur hon ska kunna hela. Jag vill saxa något av det hon skriver så hon med egna ord får berätta om det ibland tuffa mötet med den svenska verkligheten.

”Fram till dess hade jag aldrig
förstått vad semester var.”

Jämfört med många andra som tas emot i vårt land har hon ju skrivandets gåva och det är tydligt att hon inte bara talar för sig själv.

”Alla var på semester. Fram till dess hade jag aldrig förstått vad semester var. Här betyder semester att alla dra sig tillbaka från sina normala aktiviteter, stänger av mobiler och e-mejl, allt. Jag brukade sitta på en parkbänk och titta på människorna, men jag hade ingen att prata med. En natt ringde jag SOS och frågade: Kan du prata med mig så jag kan somna?”

”Detta civiliserade land behandlar allt och alla professionellt, så de skickade mig till psykiatrin som också är mycket professionell. Jag förstod att de var experter på den sorts mentala ohälsa som jag drabbats av men för dem var jag bara ett fall. Varje gång jag gick dit lyssnade de uppmärksamt, men jag bara grät och kände mig trött, så jag slutade gå. Min livserfarenhet sa mig att jag bara behövde någons kärlek och uppmärksamhet. Och mina barn. Speciellt min son som jag lämnat i Bangladesh.”

”Jag vill vara en del av samhället, men samhället vänder sig bort (…..). Mer än 40 miljoner människor har tvingats bort från sina hem. Jag är bara ett nummer.”

”Mitt liv har förstås säkrats här i exil men jag är inte botad. För att bota de mentala och fysiska skadorna måste värdlandet ta fler integrerande vänliga initiativ. De måste räkna med att vi är annorlunda, inte som vilken invandrare som helst. De måste behandla varje person med medkänsla, kärlek, omsorg och uppmärksamhet.”

”Viktigast. De som kommer för att få skydd är inte barn längre. De har sin egen personlighet, utbildning, värderingar och moral. Man måste komma ihåg att folk som tvingats fly är mer känsliga än andra (…. ) Dessa skador måste botas med kärlek, inte genom att omvandla dem till ett projekt.”

Men trots detta har Supritis liv ändå blivit bättre. Hon har fått allt fler svenska vänner. Under åren som fristadsförfattare höll hon en rad föredrag och skapade kontakter. Hon har också kommit igång med en affärsverksamhet i liten skala. Hon har registrerat Women Chapter International som en ideell förening i Sverige och där kommer hon även att säja produkter från Bangladesh till förmån för kvinnliga offer för våld i hemmet.

Och hon har nyligen fått ett mycket hedersamt uppdrag tillsammans med konstnärer från sex olika länder USA, Nigeria, Palestina, England, Danmark och Sverige. Det är Kulturrådet som i samarbete med SIDA dragit igång ett arbete som ska mynna ut i ett åtgärdsprogram för att stödja och skydda konstnärlig frihet runt om i världen. Supriti och de andra fem ska utgöra en referensgrupp och expertpanel i arbetet. Först och främst syftar naturligtvis programmet till att konstnärer ska kunna jobba under stor frihet i det egna landet utan att utsättas för hot och förföljelse. Speciella insatser måste också riktas mot kvinnor menar man bland annat. Men om detta blir omöjligt måste andra länder ha en bättre beredskap och erbjuda en fristad som också innefattar att man ska kunna fortsätta sitt konstnärliga skapande.

Parallellt fortsätter Supriti sin kamp att komma in i det svenska samhället. Främst genom att lära sig att prata svenska. Förstår gör hon ju redan. Och så att hennes ångest ska kunna släppa den dag hon kan få hit sin son. Jag hoppas att Supritis öppna och ärliga berättelse ska göra det lite lättare att förstå vilken kamp under lång tid som krävs för att skapa ett nytt ”normalt” liv när man tvingats lämna det som en gång varit det ”normala” och hemtama livet och som man egentligen inte alls ville lämna.

– Men jag är väldigt glad att jag hamnade i Sverige och inte i USA eller Kanada. Där är skillnaderna mellan rik och fattig stora och man måste slåss för att överleva. De är status att äga och gör man inte det är man klassad. Här är det lite tvärt om. Att jag inte har en bil eller köper nya kläder hela tiden är ett exempel på att jag är miljömedveten inte att jag är fattig! Säger Supriti precis innan vi skils åt utanför fiket i centrala Norrköping.