Östen Johansson gick med i SSU 1954 i hemorten Rundvik på gränsen mellan Västerbotten och Ångermanland. Då var han 14 år gammal. Idag är han 80 och har hela tiden sen dess verkat inom arbetarrörelsen antingen som anställd eller som förtroendevald. Det finns knappast en ”sossepamp” i det här landet från minister, till ambassadör, fackföreningsledare och kommunalråd som Östen inte har haft att göra med på ett eller annat sätt.

Med hjälp av min lilla Pärla och GPS styr jag mig fram genom den vackra sörmländska våren till ön Mörkö en bit utanför Trosa där vägarna blir mindre och smalare efter hand. Här har Östen sin sommarstuga sedan 70-talet. Den ligger vackert i en sluttning ner mot Östersjön. Huset han en gång köpte är nu bara en liten del av en omfattande utbyggnad som han i stort sett själv stått för. Här finns flera gäststugor och själva sommarstugan har fått fler rum. Jag välkomnas på trappan av Östen och hans sambo sedan sju år Ulla. Jag kommer att tillbringa större delen av dagen i sällskap med dem. Intervjun blir intensiv och lång och avbryts ibland av trevlig samvaro också med Ulla som då och då ser till att vi får en paus och något i oss.

Att intervjua Östen Johansson har jag velat göra länge. Men också något jag bävat för. Östen fanns i mitt liv under en mycket dramatisk period. Han var ordförande i Sveriges Journalistförbund och jag satt i styrelsen. Allt hände sommaren och hösten 1987 och att så här långt efteråt träffa mannen som var orsaken till att jag – mer som symbol än person – hudflängdes och jagades av den samlade journalistkåren i Sverige skapar naturligtvis känslor. En lite naiv fackföreningsmedlem från inre Norrland – och i vanliga fall långt från det Stockholm där allt hände – var inte van vid den sortens uppmärksamhet. Men eftersom jag insåg att det jag drabbades av bara var en västanfläkt jämfört med den storm som Östen och hans familj fick utstå har jag länge känt ett behov att få veta hur händelserna upplevdes av den person som stod i stormens mitt. Ja, jag vet att allt det här låter dunkelt och än är det bara en liten teaser. Jag vill först gå vidare med det spår jag inledde.

Jag tror att det blir lättare att förstå personen Östen Johansson om jag börjar där allt startade. Hemma hos Manfred och Anna-Greta Johansson i Rundvik, ett brukssamhälle där de allra flesta var socialdemokrater och jobbade på masonitfabriken eller i sågverket. Nån konkurrens om jobben eller lönen var det aldrig. Både industrierna hade samma ägare. Alla som ville ha jobb fick det.

Östen, som föddes mitt under andra världskriget i december 1940, var mellanbarn i en skara på tre pojkar, Erik idag 83 år och Lennart 76 år. Manfred jobbade som driftkontrollant i masonitfabriken. Anna-Greta jobbade deltid på ortens tvättstuga men var också politisk aktiv inom socialdemokratin.

– Det fanns nog aldrig någon tvekan vilket parti jag skulle välja. Mina föräldrar gav mig redan från födseln den värdegrund som präglar partiet. Och jag har aldrig tvivlat på att det samhälle vi slåss för är det rätta och att vi måste gå samman för att kunna förändra. Så själva övertygelsen om att föreningsrörelsen behövs har varit lika viktig som politiken, säger Östen.

Livet i Rundvik var enkelt och okomplicerat med en stabil arbetsgivare som gjorde att samhället fungerade bra. Östen säger med eftertryck att han hade en lycklig barndom.

– Mina föräldrar var helt fantastiska och kärleksfulla. Jag kan inte ha fått en bättre uppväxt. De bodde kvar hela livet i huset som pappa byggde själv så jag höll alltid kontakten med min uppväxtmiljö trots att jag flyttat runt mycket. Pappa dog tidigt bara 70 år gammal medan mamma blev 86 år.

De första sex skolåren kunde Östen tillbringa i Rundvik men för att ta realen måste han åka till skolan i Nordmaling. Likt många andra arbetarbarn på den tiden gick han inte vidare till gymnasiestudier. Efter nio år på skolbänken väntade arbetslivet.

– Jag var nog ett rätt uppkäftig elev. Vi pratade ju mycket samhälle och politik hemma så jag ifrågasatte nog lärarna oftare än de ville. Jag minns speciellt kristendomsläraren som var präst. Honom hade jag mycket diskussioner med. Han angrepde frireligiösa i klassen och jag försvarade dem. Många gånger efteråt tackade de mig för det. Så jag hade inga problem att acceptera min blivande fru Runas bakgrund när jag träffade henne långt senare. Hon kom från ett strängt frireligiöst hem. Hennes pappa var Lewi Petrus högra hand och en riktig höjdare i rörelsen. Men honom fick jag aldrig diskutera med. Han var död innan vi träffades Runa och jag.

Detta var en liten avvikelse. Runa har varit en mycket viktig person i Östens liv. Hon avled 2005. Men till detta återvänder vi. Nu ska vi tillbaka till Rundvik. Bygdens ungdomar hade aldrig några problem att tjäna egna pengar. Det fanns alltid jobb och påhugg på någon av de två industrierna, eller med skogsplantering och i den lokala Konsumbutiken. Och det utnyttjade Östen så fort tillfälle gavs.

– Jag jobbade bland annat med flottning under två somrar. Stockarna transporterades ner längs Lögdeälven. Vår uppgift var att stå på land och sortera stockarna till sågverket. Det gick att tjäna mycket pengar på det jobbet. Vi fick betalt per stock och på en dag kunde vi sortera upp till 30 000 stockar.

Så när Östen fyllde 15 år var det inte tal om att köpa en vanlig moped. Han hade redan köpt en motorcykel, en Huskvarna 125 kb. När vi pratar laglighet tiger Östen.

Efter realskolan började Östen jobba i masonitfabriken som diversearbetare. Och där hade han kanske blivit kvar om det inte var så att hans politiska intresse fått honom att gå med i den lokala SSU-klubben redan som 14-åring.

– Det var en väldigt livaktig förening med 250 medlemmar trots att vi bara var 1252 invånare. Alla tonåringar nästan var med. SSU var stället där vi träffades och hade roligt. Men vi beslutade också att ge ut en klubbtidning. Det var bara det att vi inte hade någon skrivmaskin. Då uppvaktade jag företagets VD och bad att han skulle låna ut en skrivmaskin till oss. Märkligt nog fanns det ingen på kontoret! Så han skickade efter en i Sundsvall som vi fick. Men det fanns ett villkor: att han skulle få ett exemplar av tidningen.

Östen visade framfötterna och skrev mycket. Han gillade det. När andra numret kom ut och hade levererats till direktören fick pappa Manfred besök i fabriken:

– Direktören kom fram till pappa och sa: Din grabb ska inte vara här. Han borde bli journalist.

Återstod frågan: hur blir man journalist? Att ens tänka en sådan tanke var så främmande för familjen att de först inte visste vart de skulle vända sig.

– Mamma och pappa gick igenom släkten och kom fram till att den fanns en ingift farbror vid namn Ernst Nilsson som var partikassör i socialdemokratiska partiet på riksnivå. Han hade kontakter i tidningsvärlden och lyckades prata in mig på Nya Norrland i Sollefteå. Så 17 år gammal for jag dit och blev volontär. Mina föräldrar var naturligtvis oroliga hur jag skulle klara jobbet men också hur jag skulle klara mig ekonomiskt eftersom de inte hade några möjligheter att stötta med pengar. Lönen var 330 kronor i månaden, rummet jag hyrde kostade 65 kronor och en lunch kostade 2,75 kr per dag. Så jag klarade mig.

Själv hade Östen med sig ett gott självförtroende och var övertygad om att jobbet skulle bli bra. Han började på telefonmottagningen där man tar emot reportrarnas rapporter och sedan skriver ut dem på maskin. Östen var väl inte världen snabbaste och blev ordentligt utskälld för att han inte alls hann med de smattrande journalisternas svada. Men det tog sig efter hand.

– Volontärtiden skulle vara i 18 månader men redan efter sju månader värvades jag som reporter till Länstidningen i Östersund. Året var 1958 och plötsligt fördubblades min lön. Jag fick 660 kronor i månaden.

De tre åren i Östersund blev en rolig tid för Östen. Att söka upp den lokala SSU-klubben är ett bra sätt att lära känna jämnåriga på orten. Vänskaper som uppstod där har varat hela livet. Här fanns Bo Toresson som senare blev partisekreterare i S, Egon Jacobsson som blev vd för Vin&Sprit och Alf Bergkvist som blev kanslichef för ABF Sverige. Ni ser kontaktnätet inom rörelsen växte fort. Och det stod inte på förrän Östen valdes till vice ordförande i Jämtlandsdistriktet.

– Men under tiden i Östersund skulle jag också göra lumpen. Den gjorde jag som malaj på I5 i stan. En viktig del även för oss malajer var att vi måste lära oss att skjuta med k-pist. Vi måste träffa tavlan med tre skott innan vi fick godkänt. Jag behövde bara tre skott på mig eftersom jag tävlat i skytte när jag var yngre. Så jag var snabbt ”färdigutbildad” och fick börja på personalvården.

Efter en vecka där åkte chefen i väg på uppdrag i Gaza och Östen fick bli chef över sig själv. Han gick upp till regementschefen överste Almgren och begärde ständig nattpermis eftersom jobbet sköttes på dagtid.

– Och jag beviljades det! Så min militärtjänst blev väldigt lättsam. På morgnarna och förmiddagarna kunde jag jobba på Länstidningen, på eftermiddagen gjorde jag lumpen och på kvällen var det SSU för hela slanten.

Men det var tuffa arbetstider på Länstidningen. Den trycktes först vid middagstid vilket innebar att man fick börja mycket tidigt varje morgon. Östen tyckte att det slet på kroppen så efter en tid började han söka arbete bland de andra S-tidningarna (då kallade A-pressen) runt om i Sverige. Bland annat tog han kontakt med Gotlands Folkblad och en kort tid därefter landade ett plan på Visbys flygplats med Östen och hans pick och pack. Redaktionssekreteraren mötte och de tog en fika för att gå igenom de praktiska detaljerna.

– Han berättade att Folkbladet just beslutat att gå över till middagsutgivning. Det blev lika tidiga morgnar där!

Men Gotland hade andra fördelar och Östen stannade i tre år fram till 1964. Och det behöver väl inte sägas: han gick med i SSU och var snart ordförande.

– När jag kom diskuterades just att man skulle lägga ner distriktet eftersom intresset var så svagt. 27 tappra medlemmar fanns kvar men när jag slutade hade vi 850 medlemmar! 

Östen menade att det vinnande receptet bland annat var att SSU kunde ordna dans på de annars förbjudna helgdagarna där ingen offentlig dans fick arrangeras. Men en ideell förening fick och det blev förstås en stor succé bland ungdomarna på ön.

– Men där lärde jag känna ordföranden i SLU Ainbusk Singers pappa Allan Nilsson som hade många idéer. Han arrangerade bland annat den populära När-revyn på ön.

Oavsett blev det snart dags för nästa flytt och den här gången gick den till huvudstaden. Sedan dess har Östens hem funnits i Stockholm.

– De ringde från Reso och erbjöd mig jobb som pressombudsman. Plötsligt hamnade jag i en helt annan inkomstklass och kunde inte tacka nej, säger Östen.

En liten randanmärkning: Reso tillhörde rörelsen och var som namnet antyder en resebyrå, researrangör och hotellägare. 1991 såldes Reso och namnet finns inte längre kvar.

På Reso träffade han Runa men det där med familjen tar vi ju senare. Nu måste jag bara berätta en rolig historia som berör min gamla hemstad Ängelholm. Min klasskamrat i folkskolan Yvonne Carlsson hade en pappa Gösta som allmänt kallades Pollenkungen. Han sålde pollentabletter som enligt reklamen skulle bota det mesta och han blev stenrik på kuppen. Reso inledde ett samarbete med honom. Man lanserade en tablett som skulle skydda mot myggor under utlandssemestern. Satsningen blev stor succé både för Reso och Pollenkungen. Han blev så tacksam mot Östen att han skänkte honom en fin kamera. Den använder han än idag. Men tabletterna fungerade inte.

Och förstås hann Östen vara ordförande i SSU Stockholms län innan det mer vuxna livet började. Det som kom att betyda mest för fortsättningen var att han värvades till Aftonbladet som reporter och snart var det full fart på den fackliga karriären inom Svenska Journalistförbundet. Och tiden närmar sig när Östen och jag lär känna varandra.

Efter att ha varit ordförande i Stockholms journalistförening under tre år åkte han till SJF:s kongress i Kalmar 1971 för att avveckla sin fackliga karriär. Han hade fått jobb som chefredaktör och VD för HSB:s och Hyresgästföreningens tidning Vår bostad. Men i stället valdes han in i förbundsstyrelsen som vice ordförande. Hans nya befattning betraktades inte som ett hinder för att han skulle bli den näst högste facklige företrädaren för vanliga anställda journalister runt om i Sverige.

– Båda uppdragen vilade på den värdegrund som jag alltid slagits för. Jag såg och ser ingen konflikt i det. Men fem personer på kongressen reserverade sig. En av dem var Jan Myrdal som jag senare blev god vän med. Jag värvade honom som vinskribent i Vår bostad. Ett uppdrag som han var väldigt entusiastisk över.

Däremot blev det inte riktigt som Östen tänkt sig. Ordföranden vid den tiden Sören Olofsson slutade inom ett år. Han utsågs till chefredaktör för Västerbottens Folkblad. Östen fann sig plötsligt att vara den högsta företrädaren för de drygt 9000 journalister runt om i Sverige som då var organiserade i SJF.

– Det är klart att det kändes tufft. Jag tyckte att det fanns så mycket som vi som förbund kunde göra bättre och som jag fram till dess inte fått gehör för. Den stora förändringen för mig personligen var att jag i fortsättningen fick bli snäppet försiktigare i vad jag sa och hur jag agerade. Det är klart att jag kände ett stort ansvar när jag skulle företräda en hel yrkeskår.

Östens tid som ordförande blev mycket framgångsrik. Ingen annan har suttit så länge som han. Från 1972 till 1987. Antalet medlemmar nära nog fördubblades. Den fackliga medvetenheten ökade under hans tid. Det var kanske inte bara Östens förtjänst. Tiderna var sådana, men att organisera individualistiska journalister har alltid varit en utmaning. Det skapades ett speciellt handlingsprogram där syftet med SJF:s verksamhet klargjordes för första gången. För att få en slagkraftig organisation krävdes det också ett kansli som kunde skapa grogrund för ett enat och engagerat agerande i förhandlingar om löner och yrkesspecifika frågor. Östen själv fortsatte sitt jobb på Vår bostad. Heltidsanställda förtroendevalda blev det först senare i förbundet.

– När jag tillträdde fick jag samtidigt ett tioårigt fredsavtal på halsen. Ett avtal som jag varit starkt emot men som visade sig bli lyckosamt eftersom vi var bättre på att räkna än arbetsgivarna. I avtalet stod det nämligen att vi skulle ha samma löneutveckling som jämförbara grupper med hänsyn tagen till utbildning, ålder och erfarenhet av yrket. När vi väl lagt fram våra räkneexempel fick arbetsgivaren ge sig och det slutade med att vi hade en bättre löneutveckling än jämförbara grupper under de tio åren.

Han och förbundet tvingades genomföra två stora strider med andra fackförbund; strider som hade försvagat och slutligen dödat Journalistförbundet om SJF inte gått segrade ur dem, menar Östen.

Den ena striden utkämpades med Grafikerna som slogs för sin existens när datorerna gjorde sitt intåg i tidningsvärlden. SJF gav inte vika och menade att journalister med datorernas hjälp nu kunde göra det som grafikerna hittills utfört. Så blev det också men de strider som utspelades på varje arbetsplats runt om i Sverige om vem som skulle hantera datorerna var tuffa och svåra eftersom arbetskamrat ställdes mot arbetskamrat. Om grafikerna hade fått gehör för sin rätt att sköta datorerna hade teknikutvecklingen för branschen stoppats upp med fatala ekonomiska konsekvenser. Och utvecklingen var obönhörlig. I dag är det länge sedan det fanns organiserade grafiker på redaktionerna. Däremot fanns det grafiker som blev kvar på tidningarna och utvecklades till fullfjädrade journalister. Jag har under min karriär jobbat med flera sådana.

Den andra stora konflikten blev jag själv direkt inblandad i eftersom jag fanns med i SJF:s förbundsstyrelse från 1980. Östen var den djärve och förutseende ordförande som redan tidigt hävdade att vi måste ta striden mot en av de största förbunden i TCO, SIF – Sveriges industritjänstemannaförbund. Det var verkligen Davids kamp mot Goliat. SIF hade flera hundratusen medlemmar. SJF hade då 13000. SJF tillhör ju också TCO varför striden blev en infekterad intern affär som blev svårhanterbar för alla inblandade. Och där fackliga vänner ställdes emot varandra.

Allt berodde på att de anställda journalisterna på Sveriges public serviceföretag, idag SVT och SR, sedan starten var organiserade i SIF för att alla anställda skulle utgöra en enhetlig facklig front när förhandlingar skulle genomföras med arbetsgivarna. Journalister kunde tillhöra SJF som dubbelorganiserade men det var SIF som förhandlade. En stor och viktig grupp fanns alltså inte med när SJF skulle förhandla med arbetsgivaren. För att få ett slagkraftigt förbund menade Östen att alla journalister måste företrädas av SJF i förhandlingar om löner förstås men speciellt om de yrkesspecifika frågorna som etik och upphovsrätt.

– Det är min fasta övertygelse att journalistförbundet skulle dött om vi inte fått med den snabbt växande grupp journalister som organiserades av SIF. Men inte ens internt var detta en enkel fråga. Vår chefsförhandlare CH Hernlund (under många år SJF:s absolut viktigaste maktfaktor. Min anm.) var emot det och han motarbetade mig öppet till en början.

Att berätta om alla turer i denna infekterade konflikt som fortsatte en bra bit in på 80-talet fungerar inte här men det är viktigt att konstatera att för Östen var detta den viktigaste frågan någonsin i SJF:s historia. Den slutade med en total seger efter att en opartisk domare i form av AD:s chefsjurist kopplades in.

– Motparten fick igenom vissa smärre justeringar men det var mer för att rädda ansiktet på deras förhandlare än någon avgörande förändring, säger Östen och det märks att detta är en insats som han hellre skulle vilja bli hågkommen för än den skandal som bara några år senare rullades upp och som innebar att Östen försvann från förbundet tillsammans med vice ordföranden Yvonne Gille med buller och bång.

Men innan vi fortsätter på det fackliga spåret så är det dags att ge plats för Östens familj. Det är lätt att glömma den privata sfären när man pratar med en person som så aktivt hela livet igenom funnits i offentligheten. Jag har redan berättat att han träffade sin Runa på Reso. Till en början var Runa rätt ovillig att se Östen som en kommande partner men till slut kom han på knepet:

– Jag utnyttjade Runas frireligiösa bakgrund och frågade om hon ville följa med på ett möte med Arne Imsen i ishallen. Men när vi kom dit visade det sig att vi måste betala inträde. Då var vi inte lika sugna och jag passade på att föreslå en fika hemma hos mig i stället. Och på den vägen blev det.

Trots deras olika bakgrunder accepterades Östen av Runas familj.

– På sin dödsbädd sa svärmor till mig. ” Dig tycker jag verkligen mycket om.” Det var ett fint betyg, säger en rörd Östen.

Runa och Östen gifte sig, flyttade till ett radhus i Sätra och fick de två sönerna Carl Fredrik idag 54 år och Per Magnus två år yngre. Och att familjen betytt mycket visar alla de album som Östen plockat fram inför mitt besök. I dag har Östen naturligtvis hunnit bli farfar och snart är barnbarnen så gamla att han ”riskerar” att få barnbarnsbarn. De fem barnbarnen – alla pojkar – är mellan 25 och 18 år gamla. Runa hann uppleva dem alla men avled bara två år efter sista barnbarnet föddes.

Runa var säsongsanställd som sekreterare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen från Blekinge och Skåne.

– När riksdagen inte var samlad innebar det ju att hon blev utan jobb och det var bra när barnen var små. När de blev äldre började vi fundera på att flytta till stan. Runa led av klaustrofobi vilket gjorde hennes – och vår – vardag rätt komplicerad. Hon klarade till exempel inte av att ta sig med kollektivtrafiken till sitt arbete vilket gjorde att hon måste köra bil in till centrum. Vi ville hitta en lägenhet så att hon kunde gå till jobbet.

Östen hade stått i bostadskö hos Pressens pensionskassa sedan 1971 och han hade sparat i HSB lika länge. När läget med Runas sjukdom blev akut i början på 80-talet aktualiserade Östen frågan.

– Jag tog kontakt med Pressens Pensionskassa som ju SJF är delägare i och som också äger ett antal fastigheter i centrala Stockholm. De lovade att ställa upp men för att vi skulle få en lägenhet som passade en familj på fyra gjordes en bytesaffär med SPP som ägde den lägenhet som vi fick.

Överenskommelsen innebar att Östen lämnade sin HSB-spartid och PP lämnade över en lägenhet till SPP:

1983 flyttade de till stan och livet blev enklare för hela familjen. Att jag beskriver detta så noga beror på att det blev upprinnelsen till den skandal som jag flera gånger antytt i den här texten men som jag också berört tidigare i min blogg. Detta eftersom jag blev direkt och ganska tufft berörd av händelseförloppet. Till slut innebar det att Östen under dramatiska former avgick.  

– När lägenhetsaffären blev offentlig ville jag inte tala om vad huvudskälet var till att vi måste flytta in till stan. Jag har mig själv att skylla. Jag ville skydda Runa som inte mådde bra vid den tiden.

Men 1987 var det inte bara Östens lägenhetsaffär som då var fyra år gammal som skapade stort uppror både i och utanför journalistförbundet. Vice ordföranden Yvonne Gille avslöjades med att ha gjort ännu mer vidlyftiga bytesaffärer för att komma över en stor lägenhet i Stockholms innerstad. När sanningen hade uppdagats fullt ut visade det sig att PP mitt i bostadsbristens Stockholm använt hela fem lägenheter som byte för att hon skulle få den lägenhet hon ville ha.

– ­Egentligen hade jag tänkt att avgå vid kongressen 1984 men då fanns ingen uppenbar efterträdare. Meningen var att Yvonne skulle ta över vid nästa kongress. Men hennes resor mellan villan i Uppsala och förbundets kansli blev dyrbara. Hon kostade årligen minst 60 000 kronor. Det var därför tanken föddes att hon skulle få hjälp att hitta en lägenhet i stan, förklarar Östen.

Bytesaffärerna skedde med Östens goda minne. Men lösningen gick inte obemärkt förbi. Jag vill påstå att presidiet drabbades av fartblindhet och inte förstod vilka konsekvenserna skulle bli för förbundet. Bomben briserade och SJF skakades i sina grundvalar sedan många medlemmar och utomstående uppfattade att locket lades på och att det dröjde länge innan sanningen kom fram. Det fanns antagligen fler i förbundet som kände till lägenhetskarusellen i förväg, men jag var inte en av dem. Östen ifrågasattes också starkt för sitt sätt att hantera frågor från medierna under krisen.

Det slutade med att Östen avgick och dagen efter insåg vi i den kvarvarande styrelsen att vice ordföranden också måste avgå. Förbundets rykte var skadat för lång tid framåt.

– För min del kände jag bara efter några dagar att loppet var kört. Jag var inte beredd att ta den konflikt som krävdes och oavsett hade jag kommit tillbaka försvagad. Men det var inget lätt beslut att fatta och det kändes både tungt och orättvist att mitt eftermäle skulle bli detta i stället för jag skulle bli ihågkommen för allt det andra jag gjort för förbundet under mina många år som ordförande, säger Östen.

Östens avgång fick personliga konsekvenser för mig. Vid den extrakongress som skulle få förbundet på fötter igen blev jag vald för ytterligare två år som vice ordförande. Stora delar av styrelsen avgick men tre av oss ”fick” stanna kvar för att skapa en övergång till nästa ordinarie kongress 1989.

Samtidigt inleddes en ny epok i Östens liv utanför SJF. Han fortsatte som chefredaktör och VD för Vår bostad ända fram till pensionen 2005. Och engagemanget i samhället och föreningslivet var lika starkt fortsättningsvis. Så fort Östen har engagerat sig i en fråga får han också det förtroende av medlemmarna som en post i styrelsen innebär. Oftast som ordförande. Så han har varit ordförande i två bostadsrättsföreningar, en golfklubb, han har suttit i styrelserna för tre olika bokförlag, han har varit ordförande för Sveriges Tidskrifter i över 30 år och avgick först när han gick i pension. Och när det blev juridiska problem i sommarstugeområdet på grund av att tomterna bara var arrenderade bildade han snabbt Bostadsarrendatorernas Riksförbund där han sedan var ordförande i 15 år!

Östen övergav inte heller Journalistförbundet. Han var verksam som ordförande i föreningen för SJF:s pensionärer under flera år. Under hans tid bildades många lokala klubbar bland annat den jag tillhör i Östergötland. Han drev frågor om pensionärernas villkor inom förbundet ända fram till 2018, då han slutade och ”bara” blev pensionär. Det känns som ett logiskt avslut på Östens långa karriär.

Med åren har jag fått en allt starkare övertygelse att jag och alla andra yrkesverksamma journalister har mycket att tacka honom för. Han inledde och drev en facklig kamp som har fått stor betydelse för hela journalistkåren.

Och till slut: Innan jag träffar mina intervjuoffer går jag alltid igenom deras Facebook-sida för att få uppslag av mer privat natur. På Östens sida hittar man sällan några personliga inlägg men desto fler om saker som upprör eller gläder honom i dagens samhälle.

Jag vill ändå sluta med en skärmdump på ett av få personliga inlägg som finns där: den fina hyllning som Östen fick av sina barn och deras familjer när de pandemisäkert och unisont sjöng ”Ja må han leva” på hans 80-årsdag i december förra året.