Han sålde sitt företag och övergav en framgångsrik karriär som kapitalförvaltare och försäkringsmäklare efter nästan 20 år. Och blev – travtränare.

En person med en sådan bakgrund finns alltså också i min bekantskapskrets. Vid en ytlig anblick skulle man inte tro det. Men Magnus Carlsholm, 53 år, har hunnit var journalist också och under de åren lärde jag känna honom. Och vi har fortsatt hålla kontakten trots att han övergav journalistiken tidigt.

En stekhet juniförmiddag trasslar jag min lilla Pärla genom gatusystemet i ett av Rinkabyholms villakvarter och kommer fram till ett grönmålat trähus. Här bor Magnus tillsammans med sin sambo Anna och deras 17-åriga dotter Frida. I familjen finns också Elin, Annas 30-åriga dotter, som jobbar som jurist i Göteborg och som kommer att göra Magnus och Anna till morföräldrar i höst.

Magnus tar emot – inte med kostym som jag varit van att se honom de senaste gångerna – utan i jeans och t-shirt. Vi slår oss ner på baksidan av huset, i skuggan och med en inbjudande swimmingpool som blickfång. Rinkabyholm är för övrigt en barnvänlig villaförort till Kalmar, om någon skulle undra. Här bor familjen sedan 17 år.

I vanliga fall brukar jag ju börja mina intervjuer med att berätta hur jag och den jag intervjuar känner varandra men den här gången börjar jag i en annan ända. Orsaken är att vi faktiskt stött på varandra i flera olika sammanhang så vi tar dem efter hand i stället.

Så här beskrev Magnus sig själv när vi hade kontakt inför besöket: ”Jag är ju numera frifräsare, filantrop, egen aktieförvaltare, travtränare eller tidig pensionär.”

För mig stack det där med travtränare ut mest av allt. Jag hade ingen aning om det intresset trots att vi funnits i varandras bekantskapskrets ­– dock utan att umgås – i nästan 30 år.

Magnus bytte alltså ett flott kontor i centrala Kalmar mot ett mer jordnära och stökigt stall i Vassmolösa. Detta måste utredas.

– Jag har alltid gillat att spela på trav. Framgångarna har väl varit blandade men så för fyra år sedan hände det. Jag fick en större vinst på en V75-rad; 764 000 kronor men det hade kunnat bli ännu mer. Hade bara den där sista hästen som jag markerat skött sig hade vinsten blivit 16 miljoner…

Hur skulle pengarna används? Ja helst något som hade med hästar att göra.

Så Magnus anmälde sig till en vuxenkurs på Kalmartravet sommaren 2017, samma år som företaget såldes och han bytte liv.

– Jag hade inte mycket egen erfarenhet av hästar innan dess. Bara en kurs på en ridskola för länge sedan och ska jag vara ärlig var jag mest rädd för hästarna då. Men Anna har alltid varit engagerad hästtjej och jobbade tidigare i 5–6 år som hästskötare. Och vår dotter Frida gick i travskola redan innan hon fyllt tio och tävlar nu flitigt i ponnytrav. Så hästar har ju funnits med i mitt liv länge.

Men den riktiga kicken fick Magnus under kursen den där sommaren. Att sitta i sulkyn bakom en 500–600 kilo tung häst blev en mycket starkare upplevelse än han tänkt sig:

– Det är en enormt häftig känsla när hästen tar fart, gruset stänker, hovarna klapprar och den dundrar fram i sin fulla trav-kapacitet och jag åker med. Det är svårt att beskriva känslan.

Jag tycker inte att en bättre beskrivning behövs för att förstå känslan. Även om jag aldrig varit en hästmänniska. Och det innebär att Magnus och Anna nu äger inte mindre än fem hästar. De finns i ett stall som ägs av Kalmartravets legendariske grundare Vilhelm Johanssons barnbarn. Här finns fantastiska utrymmen och jättefina träningsmöjligheter i de lantliga Vassmolösa. Och här finns Fridas ponny, ett nyfött föl, ett fölsto, en treårig valack och ett nyinköpt fölsto som ännu inte är på plats. Hon har tagit omvägen om Frankrike för att bli betäckt av en fin avelshingst där nere, Bold Eagle. Jag kan ana att förhoppningarna på detta lilla embryo är stora eftersom det kostar mycket pengar bara att få henne betäckt. En ny värld öppnar sig för mig. Det där med trav och pengar har jag aldrig riktigt förstått.

– ­De riktigt framgångsrika travhingstarna kan tjäna större belopp som avelshästar än de dragit in på tävlingsbanorna. En känd häst, Readly Express, drog in 24 miljoner på travbanorna. Hans värde i aveln är kanske 50–60 miljoner. En häst som lyckas – det vill säga skapar avkommor som duger – kan vara aktiv i 15 år och betäcka upp till 150 ston om året. Men om avkommorna inte blir bra rör det sig om kanske 3–4 år sen är det slut.

Och tillsammans konstaterar vi båda att avelshingsten aldrig får vara med om det roliga. Hans spermier produceras enligt löpande-band-principen. Några ston lär han inte se till.

Mamman till den lilla nyfödda hingsten som redan finns i stallet har varit med om samma procedur:

–H on var vår första häst och har ingen bra stam men vi ville ändå ha ett föl efter henne. Så henne betäckte vi av kärlek.

Familjen tillbringar mycket tid med hästarna och fördelar sysslorna mellan sig. Att ha så många hästar förutsätter att hela familjen har ett brinnande intresse och inget emot att engagera sig.

– Idag på morgonen innan du kom var jag i stallet ett par timmar, sysselsatt med mockning, vattning, höning. Och i eftermiddag åker Anna när hon jobbat färdigt. Det är nog hon som lägger mest tid i stallet. Men ofta är vi där alla tre.

Att ha hästar är inte bara roligt. Travhästar är känsliga djur och kan skada sig. Benen är extra känsliga och ibland går det inte att få dem redo för trav igen. Då blir hästarna ridhästar, sällskapshästar eller hamburgare. Sen Carlsholms hästar kom har andra hästägare i stallet tvingats göra sig av med 4–5 hästar där. De har vandrat vidare, som Magnus uttrycker det.

När man pratar travhästar blir det som sagt ofta tal om pengar. Alla vill ju att just deras häst ska bli den som springer in de stora beloppen. Och det är förstås också Magnus dröm.

– Ja, trav är definitivt drömmarnas sport. Alla drömmer att få fram en Ina Scot eller en Legolas som kommer från ingenstans (i den här världen heter det ostammade) och blir den stora fixstjärnan. Men det är så mycket som spelar in. Man kan aldrig förutse vilken häst som når dit. Inte ens om det är barn av två stjärnor. Både varifrån den kommer, hur den tränats och vilka inre egenskaper den har och mognadsgraden spelar roll. Allt kan man inte styra, säger Magnus.

Men som sagt hästar blev ett stort intresse för familjen redan innan Magnus hoppade av det kommersiella ekorrhjulet. Frida började tidigt att lära sig ponnytrav. Frida är en oerhört glad och positiv tjej, utåtriktad och social. Hon är också en speciell flicka som diagnosticerats med en intellektuell funktionsnedsättning med språkstörning och adhd.

– Vi anade redan tidigt att Frida var speciell. Hon var väldigt sen att gå till exempel. Så vi har hela tiden också vetat att vi måste ge henne speciella förutsättningar att fungera i samhället. Vi visste att det var viktigt för henne med sociala plattformar där hon kunde lära sig samverka med andra. Då fungerade just ponnytravet väldigt bra. Så hon började travskola och det fortsätter hon med trots att hon nu är väldigt duktig och tävlar flitigt. Att ta hand om och utveckla en ponny innebär ett stort ansvar och är också ett sätt att lära sig visa hänsyn till andra.

Som jag kommer berätta om mer senare spelar Frida också handboll, hennes pappas stora intresse sedan han var barn. Där handlar det också om att lära sig ta hänsyn till andra, ingå i ett lag, göra ett arbete tillsammans. Och Frida fungerar bra i de sammanhangen med rätt guidning. Hon står också gärna i kiosken som handbollsföreningen driver i Långviken på sommaren och klarar kontakten med kunderna utan problem.  

– Den största utmaningen för Frida är att förstå händelser och resonemang i flera led. Hon hänger med i första ledet men kan sedan inte räkna ut andra och tredje ledet. Det innebär att hon har svårare än andra att delta i mer teoretiska samtal till exempel.

Frida kämpade på i skolan trots språkstörningarna och det gick bra i många ämnen men när hon började åttan bestämde Magnus och Anna att hon behövde den trygghet som särskoleundervisningen ger. Idag går hon på gymnasiesärskolan på Jenny Nyströmskolan i Kalmar.

– Skolan har gått framåt mycket. Förståelsen för individuella avvikelser har blivit mycket större. Frida hamnar någonstans i mittfåran bland eleverna. Hon har inte så grava problem som många av de andra ungdomarna och hon fungerar bra i vardagen. Och hon är positiv till att testa nya saker. Det som känns tungt är att hon har svårt att skapa nära relationer med andra jämnåriga och att hon har mest ytliga kontakter.

När Magnus och jag pratar om Frida är igenkänningsfaktorn stor för mig som också har en speciell person i min närhet: Julia som jag berättat om i den här bloggen under rubriken ”Höga förväntningar blir aldrig krossade i Julias värld.” Speciellt känner jag igen Fridas problem att skapa relationer till sin jämnåriga. Både Julia och hon tyr sig hellre till vuxna.

– Det gör förstås väldigt ont att hon inte får någon riktig kontakt med de jämnårig som finns i hennes närhet, som skolkompisar och tjejerna i handbollslaget. Frida förblir ensam. Allt det här som jämnåriga pratar med varandra om och gör tillsammans. Det missar hon, säger Magnus.

Vi pratar om att en tröst kan vara att veta att flickorna själva varken sörjer eller saknar det. Åtminstone är det mina erfarenheter av kontakterna med Julia. Genom att vara sociala och utåtriktade får de fina men kanske inte så djupa kontakter med de vuxna som älskar flickornas omedelbara förmåga att sprida glädje. Men naturligtvis kan det inte kompensera att de missar de erfarenheter av nära vänskap med jämnåriga som man får under uppväxten. Det innebär en stor sorg för föräldrar som vet hur det kunde ha varit.  

Magnus konstaterar också att mycket fortfarande kan hända med Frida. Den kroppsliga puberteten kommer enligt tidsplanen. Men den mentala puberteten förskjuts också för personer med intellektuell funktionsnedsättning och kan inträffa så sent som i 25-årsåldern.

– Det som utvecklas sist är frontalloben där konsekvenstänkandet finns. Så det kan fortfarande gå framåt för Frida.

Men nu är det dags att ta Magnus liv från början. Trots sina 53 år har han aldrig övergivit Kalmar längre än några månader, då han bodde ihop med en tjej i Stockholm. De första elva åren levde han i lägenhet i Djurängen tillsammans med mamma Karin, pappa Göran och storasyster Marie sen flyttade de till Lindsdal. Familjen hette Carlsson i efternamn. (Magnus bytte namn till Carlsholm när han gifte sig) Mamman jobbade på Försäkringskassan och pappan var resande försäljare. Under Magnus tonår skilde sig föräldrarna.

– Av pappa fick jag mitt stora sportintresse. Han var fotbollstränare men jag satsade mer på handbollen. Och farfar väckte mitt intresse för trav. Men de personliga egenskaperna där mitt lugn kanske är viktigast har jag fått av mamma.

Magnus pappa dog redan för 15 år sedan bara 62 år gammal i cancer medan mamma Karin fortfarande lever. Hon är för övrigt jämnårig med mig, 73 år. Storasyster Marie bor på en gård i Gräsgärde utanför Kalmar och har två döttrar.

Magnus hade inga problem att lära sig det skolan krävde av honom. Egentligen utan att plugga för han var ingen flitig elev genom skolåren:

– Jag hade hög frånvaro och fick varning i tre ämnen en gång. Jag kan bara förklara det med att jag tyckte det var tråkigt. Jag fick inga utmaningar. Om vi hade dubbellektion i franska på morgonen var det enklare att ligga kvar i sängen, och om det fanns ett gäng som spelade kort på skolan var det roligare att gå dit än ha barnkunskap. Och på den tiden var det rätt mycket festande redan när vi gick i 7:an – 8:an. Om dagens ungdomar levt så skulle det bli ett himla liv. Men kontakten mellan skolan och föräldrarna var inte alls lika intensiv som idag så jag kunde fortsätta så där så länge jag klarade betygen. Och det gjorde jag. Studentmössan fick jag i normal tid.

Magnus har synpunkter på hur dagens föräldrar överbeskyddar sina ättlingar och mobiltelefonerna gör att ungdomarna hela tiden är ”övervakade”. De är aldrig längre bort än ett telefonsamtal. De får aldrig ta några risker och kan därför inte heller göra riskbedömningar.

– Jag och några kompisar åkte efter 9:an till Västkusten och bara drev omkring. Men föräldrarna litade på vårt omdöme. Att vi inte skulle utsätta oss för allvarliga risker. Dagens överbeskyddande inställning hos föräldragenerationen har ändå inte gjort att ungdomarna upplever en större trygghet. I stället är de otryggare än nånsin trots att vi aldrig varit så trygga, säger Magnus och det märks att detta är något han är engagerad i. Troligen beroende på att han träffar många ungdomar som handbollstränare.

Under hela sin uppväxt spelade Magnus handboll, en sport som han ägnat mycket tid i hela sitt liv. Idag är han främst tränare men också en ledande figur i Kalmars handbollsförening som numera heter KFUM Kalmar HK, där han sitter i styrelsen som kassör.

Han började spela redan när han var 8–9 år och höll på till han var i 20-årsåldern utan att nå den riktiga eliten. Nu ägnar han sig helt åt tränarjobbet för barn- och ungdomar och eftersom Frida spelar är det tjejerna som är hans prioritet just nu.

Här har Magnus och jag en anknytning. Min son Klas spelade handboll under några år när han var i tioårs-åldern och Magnus och hans dåvarande fru Maria var hans tränare. Och jag satt på läktaren förstås. 

– Jag skrev att jag var filantrop. Det vill jag kalla mitt engagemang i handbollen som varit i stort sett oavlönat. Handboll är en fascinerande sport. Och spännande. Och vi når många ungdomar med vår verksamhet. I en levande handbollsförening som vår finns både toppen och bredden.

Men vad är det som är så fascinerande med handboll?

– Den är så mångsidig. Egentligen är det gymnastik med boll. Du måste hoppa och springa. Ungarna lär sig hur de ska bete sig på plan samtidigt som de lär sig spela. Ingen filmar i handboll, närkamperna är hårda men man slåss aldrig. Det är en riktig lagsport. Ingen ensam stjärna kan fixa allt. Det är ett givande och tagande ute på planen.

Och nu närmar vi oss när jag lärde känna Magnus första gången. Efter att under några år ha sålt försäkringar på Folksam och pensionsförsäkringar som fritidsombud tog Magnus kontakt med Östra Småland och sa att han ville skriva om sport. Och det fick han. Året var 1992 och då fanns jag på tidningen sedan några år.

– ­Baskunskaperna efter alla år som handbollsspelare hade du och en ”sportfåne” var du förstås men hur visste du att du kunde skriva?

– Jag visste väl att jag kunde skriva hyfsat men sedan fick jag tips av dem som redan jobbade på redaktionen om hur man lägger upp ett sportreferat eller en artikel. Den största utmaningen som gjorde det roligt var att försöka skapa ett levande språk, inte bara en torr upprepning av fakta som så många ägnar sig åt. Att skapa en stämning blev viktigare för mig än själva faktainnehållet.

”Varför har ingen gjorts ansvarig
för att 80 miljoner bara försvann?”

Men trots utmaningar stod till slut det tjugonde division 3-matchreferatet honom upp i halsen och hans sa upp sig 1996.

– Men det var en rolig tid på redaktionen. Det var en fin stämning i vårt gäng. Vi jobbade tillsammans och delade på de roliga jobben med stor generositet. Våra arbetstider reglerade vi i stort sett själva bara vi var klara med sportsidorna när pressarna började rulla.

Under tre år gick han tillbaka till försäkringsvärlden men rekryterades sedan av mig som ny sportchef under en mycket turbulent tid på Östran. Jag, som då var redaktionschef, visste att Magnus hade de egenskaper som behövdes för att styra upp en redaktion som fått problem. Men Magnus hoppade snart av eftersom problemen på redaktionen fortsatte och han gick vidare till det som redan då hunnit bli hans stora intresse, försäkringsmäkleriet och kapitalförvaltningen. 2001 vågade han ta steget och startade företaget Plain Capital.

Men Magnus har fortsatt att engagera sig i den lokala sportjournalistiken runt om i Sverige som han tycker är alldeles för flat. Sportjournalister och sportföreträdarna är i symbios; det blir ingen riktig granskning av organisationer som omsätter stora belopp varje år.

– Bevakningen av Kalmar FF är ett exempel. Hur kunde en rik förening gå till total fattigdom under loppet av tio år? Varför har ingen gjorts ansvarig för att 80 miljoner kronor bara försvann?

Det var mycket som var kaotiskt för Magnus under de intensiva år han var sportchef på Östran. Han gick igenom en skilsmässa och han tvingades gå igenom två stora och komplicerade operationer. Magnus lider nämligen av ulcerös kolit.

– Jag har naturligtvis haft det större delen av mitt liv men det först när jag gjorde lumpen som jag förstod att något var annorlunda med mig. Jag hade inte samma toalettvanor som alla andra. Jag behövde gå mycket oftare. Min syster jobbade på sjukhuset och det var hon som äntligen fick mig att gå till en läkare och bli undersökt när jag var 21år. Sen kunde jag hålla sjukdomen i schack under flera år.

Men så blev problemen mer akuta och vid en av de årliga undersökningarna beslutades att Magnus behövde opereras. Tjocktarmen måste tas bort på grund av cellförändringar och Magnus fick en påse på magen. Det var under tiden på Östran. Ett och ett halvt år senare var det så dags att ta bort påsen på magen och sy ihop tunntarmen med ändtarmen.

– Det var en oerhört jobbig operation och även tiden därefter. Det tog tid för mina inre organ att veta hur de skulle uppföra sig utan en tjocktarm. Det första dygnet gick jag på toa två gånger i timmen. 40 gånger på ett dygn.

Idag har han lärt sig leva med sjukdomen men den kräver både årliga kontroller, framförhållning och planering. När han har ätit kan han inte ge sig långt ifrån en toalett på en timme minst. Dessutom fyller ju tjocktarmen en funktion och utan den måste Magnus hela tiden tänka på att han tillför kroppen både salt och vätska eftersom tunntarmen inte processar dem på samma sätt.

– Vi älskar att semestra i Thailand och det fungerar bra bara jag anpassar min livsföring och tänker både på var det finns toaletter och vad jag äter. Magen trivs till exempel inte med nötkött, då kan den bli lite bråkig. Och det gäller rödvin och vitlök också.

Eter den här turbulenta tiden i Magnus liv upphörde ju vi att vara kolleger men vi fortsatte att ha med varandra att göra också i hans nya jobb som VD på Plain Capital. 2002 blev jag änka. Och trots att jag tjänade bra på mitt jobb var staten så generös att jag också under 11 år fick änkepension! Så var reglerna då. De pengarna ”behövde” inte jag då, så jag bad min vän Magnus och hans nystartade företag att investera de pengarna som han sedan förvaltade och förmerade åt mig inför pensionen! Smart va?

På Plain Capital fick han sällskap av Anna, hans nuvarande sambo. Så det är nog bäst att vi berättar hur de träffades innan vi fortsätter. Magnus bröt som sagt upp med sin första fru efter 11 år under den mycket turbulenta tiden med operation och sportchefsjobb.

– I mellandagarna julen 2001 träffade jag Anna på Rederiet (en festlokal i Kalmar). Jag kände faktiskt till henne sedan tidigare. Hennes man och Elins pappa var en barn- och ungdomskamrat till mig. Så jag visste vem hon var även om vi inte umgicks. Men efter den där kvällen är vi tillsammans och det var ju rätt beslut. Vi har varit ett par i 20 år nu.

Plain Capital blev en framgångssaga för Magnus och Anna. När de var som störst hade de 12 anställda, drygt 1000 kunder och förvaltade kring 600 miljoner kronor! Men också en framgångsrik företagare kan nå en mättnad, känna att livet börjar stå stilla:

– Allt gick ju inte bara rakt uppåt. Ibland lyckades vi ibland misslyckades vi och jag nådde en punkt där jag tyckte att vi stod och stampade. Antingen måste vi växla upp och etablera oss på en högra nivå eller också var det dags att sälja. Jag kände en mättnadskänsla, att jag inte skulle orka ge allt efter nästan 20 år. Så jag började fundera på om jag skulle våga kasta loss och göra helt andra saker. Men först måste vi ju båda två också räkna så att vi skulle klara det eftersom jag bara är 53 år och pensionen dröjer. Men den stora V75-vinsten kom ju lämpligt. Så vi vågade. Anna har stannat kvar i företaget hos de nya ägarna men hon jobbar halvtid för att vi ska hinna med allt annat.

Och hittills har det gått bra. Och Magnus har inte övergett finansmarknaden helt. Han har blivit sin egen aktieförvaltare.

– Men på en lagom nivå. Jag lägger kanske en timme om dan framför datorn och mina intressen är långsiktiga. Om jag satsar pengar i en aktie är det för att jag vill behålla den. Det finns ett antal personer som gör mycket pengar på snabba köp- och säljaffärer men de flesta kör i diket efter ett tag. Jag har träffat många som är duktiga på att tjäna pengar men det är få som är duktiga på att förvalta dem. Det är det jag vill bli bra på.

Och sköter han den delen parallellt med allt annat han sysslar med så kanske han just lägger grunden till det som blir hans försäkring för ett bra leverne också när han och Anna blir pensionärer på riktigt. Om de nu blir det. Hästar bryr väl sig inte om hur gamla deras skötare och tränare är. Tror jag.