För 40 år sedan slog hon
in en kil i en manlig bastion

Hon hade just fått jobb på TV-sporten i Stockholm. Samtidigt fick hon, bara 26 år gammal, veta att hon drabbats av en svår reumatisk sjukdom. En sjukdom som inte skulle försvinna utan gradvis bli sämre.

– Det var tufft. TV-sporten var mitt drömjobb. Hur skulle jag göra? Men egentligen fanns det bara ett läge. Jag måste kunna hantera både det nya jobbet och sjukdomen. Sedan barnsben har jag lärt mig att man ska bita ihop och inte ge sig. Och jag är envis precis som min morfar och mamma var.

Idag är Ann-Britt Ryd Pettersson 67 år. Hon klarade att bita ihop och hon gav sig inte. Trots sjukdomen som många gånger gett henne bakslag och svåra skov och trots en cancerdiagnos ovanpå det för tio år sedan kan hon nu räkna in 40 aktiva år som anställd på SVT. Och hon tänker inte ge sig än. Trots att arbetsgivaren enligt lagen har rätt att säga upp henne när hon fyllt 67 år så har de bett henne att stanna kvar.

– Så länge det är roligt tänker jag fortsätta, säger hon med övertygelse.

Idag är hon programledare på SVT Nyheter och en välkänd person för många svenskar som tittar på public servicekanalens olika nyhetsprogram på webben eller i ”gammel-TV”. Jag känner på mig att hon inte behöver nån närmare presentation. Och jag kommer inte heller att ge något omfattande redogörelse om allt hon har gjort under sin långa TV-karriär.

För mig finns det andra delar av hennes liv som gör mig mer nyfiken, som jag hellre vill prata med henne om. Det som sker utanför offentligheten. En av dem är definitivt hur hon orkat hålla det tempo som krävs för ett allt stressigare jobb på TV med direktsändningar och intervjuer ibland genomförda under svåra och oförbredda omständigheter. Borde vara svårt för vem som helst att orka under så lång tid även om man är fullt frisk.

Vi träffas en härlig sommardag och Ann-Britt ser ut som friskheten själv. Men sjukdomen finns där hela tiden och att hon “orkat” se så frisk ut genom hela sin TV-karriär är en bedrift.

Ann-Britt och jag har en kort men intensiv gemensam historia. Vi satt samtidigt i Journalistförbundets förbundsstyrelse i mitten på 80-talet. För ett antal år sedan blev vi Facebook-vänner men vi ingår inte i varandras vänkrets. Därför var det roligt att styra min lilla Pärlan mot Nykvarn en av alla fina sommardagar för att träffa Ann-Britt igen efter nästan 35 år. Vi möts i Mångfaldens hus, som ligger en bit utanför centrum. Hon kommer i en blå sommarklänning och ser ut som sundheten själv, men jag får snabbt klart för mig att den sjukdom hon drabbats av inte kan avfärdas med ”Du ser ju så frisk ut”.

Mångfaldens hus är ett ställe som Ann-Britt besöker ofta. Det förstår jag av personalens reaktion när hon kommer.

– De har så mycket roliga varor här och deras mat är väldigt god. Verkligen ett annorlunda ställe, säger hon, innan vi slår oss ner vi ett bord utomhus med var sin lunchrätt.

Jag kommer längre fram att berätta mer om den kamp Ann-Britt tvingats föra mot sjukdomen; en sjukdom som egentligen är två olika reumatiska sjukdomar och har ett namn som inte ens Ann-Britt själv kommer ihåg när vi pratar. Men nu har hon slagit upp det. Den heter Reiters syndrom.  

Men jag vill först fortsätta berättelsen om Ann-Britt där jag började. På TV-sporten. Hon var den första kvinna som anställdes där 1980. Med stor medial uppmärksamhet som följd. En rad kvinnor har senare följt i hennes spår men det var Ann-Britt som gick i bräschen. Och hon fick betala ett pris.

Tänk att detta kunde vara så provocerande att hon förmedlade sportnyheter. Ann-Britt fick så otäcka brev att hon inte vågade öppna dem.

– Det var klart att det väckte uppseende att plötsligt en ung tjej satt där och läste nyheterna eller gjorde reportage. Men det var verkligen inget försök från min sida att få uppmärksamhet. Det var en dröm som förverkligades. Jag har varit genuint sportintresserad sen barnsben, mina föräldrar pratade om och såg mycket sport. Jag är en kalenderbitare och jag har varit aktiv utövare. Sport och idrott är en viktig samhällsbärare som alltför många journalister ignorerar. Också nu när jag jobbar med ”vanliga” nyheter gör jag sportreportage både för Aktuellt och Rapport. De hör hemma där också.

Men då 1980 fanns det många runt om i Sverige som inte trodde att tjejer kunde något om sport. Som blev provocerade av att Ann-Britt satt där. Hon berättar att de allra flesta reagerade positivt men det fanns de som skickade mycket obehagliga brev. Så obehagliga att hon inte ens vill berätta innehållet för mig.

– Mina kolleger ställde upp och tog hand om många av de värsta breven så jag slapp se dem. Jag kunde nästan se utanpå kuverten vilka brev jag borde undvika. Jag är glad att internet inte fanns på den tiden. Då hade jag antagligen drunknat i hatet.

Under fyra år fanns Ann-Britt på sportredaktionen och skötte jobbet trots den inte alltid så roliga uppmärksamheten.

– Idag är det ju så mycket vanligare med kvinnor på sportredaktionerna både i TV, radio och tidningar. Men en bastion har ännu inte fallit mer än fläckvis. Det finns få kvinnliga matchkommentatorer trots så mycket direktsänd sport. Jag kommenterade bara vid ett tillfälle och då berodde det på att den manlige kommentatorn blev akut sjuk och inte klarade det. Det är svårt att kommentera. Jag hade visserligen förberett mig genom att skriva stolpar och lyssna på kommentatorer men hade aldrig fått chansen att öva. Det är därför inte den insats jag är stoltast över.

“Det skapades en seglivad myt
att jag var Sven “Plex” dotter”

Men hur kom det sig då att Ann-Britt fick jobb i denna mansdominerade värld? Jo, den legendariske TV-profilen Sven ”Plex” Pettersson bestämde att det var dags att sporten skulle få en kvinnlig medarbetare och valet föll på Ann-Britt Pettersson.

– Det skapades genast en seglivad myt att han anställde mig för att jag var hans dotter. Också på senare år har jag hört att den uppfattningen lever kvar i TV-huset. Men det kunde inte vara mer fel.

Att Plex var så förutseende gör mig glad. Under den här tiden jobbade jag på Östersunds Posten, som var Plex hemmabana där han börjat sin karriär. Han hade ju slutat långt innan jag kom dit men alla pratade varmt om honom på tidningen. För övrigt finns det en anledning till att jag ville prata med Ann-Britt om sportbevakningen. Jag har mer i tysthet genomfört samma strid eftersom jag kan mycket om sport men alltid har mötts av stor förvåning och sexistiska kommentarer om jag avslöjat de kunskaperna och det intresset.

När jag gjorde min journalistpraktik på Arbetet i Malmö 1970 bad jag att få praktisera på sportredaktionen. Det hade aldrig någon Journalisthögskoleelev begärt oavsett kön. Det ansågs så märkvärdigt att de skrev om mig i tidningen! Men på ÖP var inställningen en annan. Sportchefen Thord-Eric Nilsson gav mig ett stort förtroende när han bad mig att redigera och hålla i hela bevakningen på hemmaplan av OS i Lake Placid just 1980 trots att jag jobbade på allmänna redaktionen. Ett otroligt roligt inhopp eftersom tidningen fortfarande hade råd att ha en reporter på plats som jag kommunicerade med dagligen. De uppslagen i ÖP skäms jag fortfarande inte för. Men det blev aldrig någon sportreporter av mig. Livet utanför tidningen kom emellan.

Ann-Britt har fått tillbring mycket tid inom sjukvården på grund av sin sjukdom men just det här tillfället är betydligt mer positivt. Syster Ann på vårdcentralen i Nykvarn ger henne andra covidsprutan.

Men nu tillbaka till Ann-Britt efter denna utvikning. Som jag skrev i början sammanföll TV-sportjobbet med att hon fick sin diagnos. Ett dramatiskt besked för en ung flicka och på något sätt fick kvällstidningarna veta detta.

– Jag var helt oförberedd. Det var en hemsk upplevelse som jag aldrig glömmer. Jag jobbade då på Östnytt och min chef Ragnar Dahlberg ringde mig mitt i natten för att berätta att tidningarna skulle skriva. Jag blev den sjuka flickan som skulle börja på TV-sporten. Det var ju inte så jag ville bli identifierad.

Men genom åren har det skrivits många artiklar i kvällspress och veckotidningar om Ann-Britt och hennes sjukdom. Och visst blir en så svår sjukdom också en del av ens identitet.

– Periodvis har jag mått bra långa tider men sjukdomen kommer alltid tillbaka i skov. Jag får svår värk i olika leder och genom åren har jag fått steloperera både en vrist och en hand. Av och till har jag mått väldigt dåligt och tvingats sjukskriva mig. Vid ett tillfälle låg jag inlagd på reumatologen i hela fem veckor. Så visst tvingas jag förhålla mig till den hela tiden men jag vill inte bli identifierad som yrkesmänniska av den, säger Ann-Britt som berättar att hon en gång trodde att sjukdomen gett vika och inte skulle komma tillbaka.

– Det var när jag var gravid med min äldsta son. Helt otroligt. Jag var helt symtomfri och mådde så bra att jag hann glömma att jag var sjuk. Graviditeter kan ju ha en sådan effekt. Men verkligheten kom i kapp mig och sjukdomen kom tillbaka. Även om också min andra graviditet innebar en lättnad i besvären.

Sjukdomen försvårade för övrigt också Ann-Britts möjligheter att bli gravid och båda barnen har kommit till med hjälp av sjukvårdens IVF-behandling. 

Under en rehabvistelse i Jugoslavien som betalades av landstinget fick Ann-Britt insikter om hur hon ska leva sitt liv för att må så bra som möjligt så länge som möjligt:

– Tidigare har man alltid sagt att reumatiker ska sitta still och vila för att inte bli sämre. Inget kunde vara mer fel! I stället ska jag var aktiv. Jag både gymar och fotvandrar regelbundet och mycket och mår bara bra av det. Men sedan måste jag också i vardagen tänka på vad jag gör för att inte utmana de delar av kroppen där värken sätter in. Jag använder till exempel hellre sopskyffeln än dammsugaren när jag städar.

“Allt började med min morfar.
Han drack rätt mycket i yngre dar”

Ann-Britt har också en annan identitet. Hon är nykterist. Har varit det i hela sitt liv och aktivt jobbat i nykterhetsorganisationerna UNF först och IOGT-NTO senare.

– Allt började med min morfar. Han drack rätt mycket i yngre dar som alla andra gjorde då. Men så tvärvände han och blev nykter. Och förblev så resten av livet. Han startade en loge i Vallby där de bodde och tvingade alla sex barnen att bli medlemmar i logen. Inklusive min mamma. Hon var sedan djupt engagerad och aktiv i rörelsen i hela sitt liv. Så när jag växte upp var det naturligt att gå med i nykterhetsrörelsen, säger Ann-Britt och fortsätter:

– Den svenska organisationstraditionen finns för alltid ingjuten i mig. Det är föreningslivet som har gett barn i alla tider och på alla platser möjligheter till aktiviteter och gemenskap. Den betydelsen kan inte underskattas. Hela min barn- och ungdom präglades av allt kul jag var med om i min tid som UNF:are. Senare satt jag i förbundsstyrelsen och var till och med ombudsman i UNF Sverige under en period. Men när jag blev journalist lämnade jag naturligtvis alla förtroendeuppdrag. Däremot har jag alltid varit passiv medlem i huvudorganisationen IOGT-NTO för min mammas skull. Det var viktig för henne.

Jag blir naturligtvis nyfiken och undrar om hon aldrig har smakat en droppe. Det har hon och historien är rörande:

– Det var under uppdrag i Bosniens huvudstad Sarajevo i krigets slutskede. Jakten på fienderna – serberna – pågick och vi reste ut till förorterna där vi visste att det fortfarande fanns serber kvar. Vi träffade en ensam farbror i ett hus. Han var livrädd men ville rädda sitt hus. Han ville bara hålla stånd tills FN-trupperna skulle nå hans förort. Vi stannade kvar hos honom och han bjöd på slivovitz – ett starkt lokalt fruktbrännvin. Då kunde jag ju inte tacka nej, säger Ann-Britt och grimaserar fortfarande åt smaken.

Ann-Britt är inte bara sportintresserad som åskådare och kommentator. Genom hela ungdomen tävlade hon både i skidor och fotboll. Och de gamla takterna sitter i .

Men Ann-Britt har engagerat sig i fler föreningar. Hon tävlade i både skidåkning och fotboll. Hon var med och drev på att Wahlsta IK skulle satsa på ett tjejlag i början på 70-talet då det inte fanns många möjligheter för tjejer att spela fotboll:
– Jag blev en elak back, säger hon när hon ska förklara hur framgångsrik hon var i laget.

Det var Ann-Britts positiva inställning till organisations-Sverige som gjorde att vi två möttes. Det föll sig naturligt för henne att engagera sig i SVT:s journalistklubb, när hon fått jobb på företaget. Det var under en turbulent tid när en infekterad organisationsstrid rasade på hennes arbetsplats mellan SJF och SIF, som jag berört tidigare i bloggen. Eftersom Ann-Britt valde SJF kunde hon väljas in i förbundsstyrelsen och vi två träffades. Tiderna fortsatte att vara turbulenta inte minst sedan vår ordförande Östen Johannson (finns en intervju i bloggen med honom med rubriken Östen arbetargrabben som känner varenda sossepamp) och vice ordförande avslöjades med att ha skaffat sig lägenheter i centrala Stockholm på – låt oss säga – ett oortodoxt sätt. Och därför tvingats avgå.

Under en minst sagt kaotisk extrakongress ställdes vi andra i förbundsstyrelsen till svars:

– Det var en hemsk upplevelse. Att sansade journalister kunde uppföra sig på det sätt som vissa av delegaterna gjorde skrämde mig och jag har svårt att acceptera det än idag. Så jag hade ingen som helst lust att stanna kvar och representera dem efter den kongressen. Men jag har ändå varit med i facket under hela min yrkeskarriär. Däremot har jag varit noga med att inte ha några andra kopplingar utanför jobbet som kan göra att min trovärdighet som journalist går förlorad.

En liten randanmärkning från mig: Hennes inställning har tidigare genomsyrat hela branschen men de reglerna luckras nu upp ordentligt då många enskilda journalister samtidigt tycker sig kunna göra reklam för både ditten och datten. Till och med när de utövar sitt yrke. En utveckling som riskerar skada alla journalisters trovärdighet.

– Jag reagerar också på att många seriösa journalister lånar ut sig till lek- och underhållningsprogram. Själv tackade jag till och med nej till att vara med i På spåret när jag fick frågan. Men det kanske berodde på att jag var rädd att göra bort mig och att min trovärdighet kunde få sig en knäck av det skälet, säger Ann-Britt.

Nu är det verkligen hög tid att vi berättar om Ann-Britts liv från början. Hon växte upp i kyrkbyn Bro utanför Köping med mamma Britta och pappa Pelle som var åkare och storebror Sören, som var fem år äldre. Uppväxten var idyllisk och Ann-Britt gick i så kallade B1-skola där två klasser samsades i ett klassrum upp till och med sexan. Men eftersom detta var rena landsbygden fick hon byta skolort vid varje nytt steg.

– Den tid som formade mig mest var nog 5-6:an då jag gick i Bollströ. Där hade jag en lärare Torbjörn Lindberg som har betytt mycket för mig. Han fick mig intresserad av omvärlden genom att använda sig av en pedagogik som var ovanlig på 60-talet. Ja, han fick oss alla intresserade genom att använda sig av grupparbeten, teater och andra roliga inslag i det tråkiga nötandet som annars var vanligt. Ibland fick vi spela brännboll under lektionstid bara för att vi sedan skulle orka med klassrumslärandet. Där började mitt samhällsintresse med mycket internationella utblickar som sedan har följt mig genom hela livet.

Ann-Britt berättar med värme om hur hon blev Rotary Köpings stipendiat för några år sedan. Då hade arrangörerna sett till att hennes gamla omtyckta lärare var på plats tillsammans med flera av hennes gamla klasskamrater och hon kunde berätta hur mycket han betytt för henne.

En ungdomsbild på Ann-Britt. Här är hon 17 år och har just avlagt amerikansk studentexamen.

För högstadiet fick hon ta sig till den något större orten Kolsva. Det var en rolig tid för Anna-Britt. Hon fick många vänner som hon fortfarande träffar regelbundet och håller kontakten med. När det var dags för gymnasiet byttes lantlivet ut mot stan, Köping, där hon tog studenten som en riktig A-elev.

– Jag valde naturlinjen för jag ville bli läkare och det var jag övertygad om genom hela gymnasietiden. Jag drömde om att arbeta internationellt i det som vi då kallade tredje världen. Jag deltog bland annat i ett projekt som IOGT-NTO dragit igång i norra Sri Lanka bland tamilerna. Jag fick också åka dit och se på plats vilken nytta vi gjorde. Vi köpte te billigt från dem och sålde det sedan dyrt i Sverige. Överskottet gick tillbaka till dem oavkortat. Men det var också deprimerande att se det utbredda drickandet av nationalspriten arrak. Arbetarna drack ofta upp lönen direkt. Det kändes att det fanns mycket att göra där och det var sådana uppdrag jag ville ha som läkare.

Så Ann-Britt sökte in på medicinlinjen mer än en gång men hennes snittbetyg på 4.9 räckte aldrig.

– Enda plumpen i protokollet var ett lägre betyg i fysik. Klart att det grämde mig.

Hon funderade på socialhögskolan eller arkitektlinjen i stället. Men så var hon hemma i Köping och träffade en gammal kompis, Ulf Eneroth, som jobbade på Bärgslagsbladet där hon hade jobbat ett kort tag en sommar. ”Har du inte funderat på att söka till Journalisthögskolan?” undrade han.

Året var 1975 och Ann-Britt ansökte. Hon kom in på Göteborgsskolan men det var nära att det också blivit en missad chans:

– På journalisthögskolan var det inte bara betygen som gällde. På den tiden måste man gå igenom en massa olika test innan man blev antagen. Slutprovet varade i flera timmar och skulle så brett som möjligt visa om man var lämplig som journalist. Bland annat skulle man lyssna på ett radioinslag och sedan skriva ett referat av det. Det var bara det att jag kom direkt från ett läger där jag varit ledare för en grupp UNF-ungdomar och hade knappt sovit en blund på natten. Så jag somnade under referatet och fick lämna den delen av provet blankt. Det väckte en del funderingar men eftersom den avslutande intervjun ansågs tillräckligt övertygande kom jag in.

Ann-Britt och hennes man Björn.

Nu går vi inte direkt vidare till hennes karriär. En viktig del av allas liv är ju familjen och den har vi hittills helt lyckats undvika. Så kan vi inte fortsätta. Efter diverse pojkvänner under uppväxten och de tidiga vuxenåren avgjordes hennes öde vid en middag på en restaurang i Stockholm vid 80-talets mitt. Vid bordet bredvid i ett annat sällskap satt företagaren Björn Ryd. Och det stod inte på förrän de två borden blev ett och Ann-Britt och Björn fick upp ögonen för varandra. Det dröjde visserligen ytterligare ett år innan de träffades igen, men efter det blev de ett par, flyttade ihop, gifte sig och snart kom barnen. Johan född -89 och Jacob fyra år senare. I familjen fanns redan då Viktor, idag 41år som är Björns son från ett annat förhållande. Familjen har naturligtvis växt. Viktor har två barn, Gustav och Oscar, 7 respektive 10 år gamla och Johan har Henry som är 2 år. Så familjen är stor men den är inte samlad för det.

– Det är bara Viktor som finns i Sverige. Båda Johan och Jacob bor i USA. Men vi reser till varandra ofta. Och titt som tätt reser jag ju dit i jobbet och då passar jag på att träffa dem.

Ann-Britt har ett speciellt förhållande till USA. Inte bara för att pojkarna är där. Precis som jag var hon utbytesstudent som 17-åring men hon hamnade i Michigan medan jag mer än tio år tidigare var ett år i Texas. Och hon har precis som jag behållit kontakten med familjen hon bodde hos.

– USA har alltid fascinerat mig. Det är ju motsättningarnas land. Som journalist finns det alltid nya vinklar att presentera.

Så vid många stora händelser har Ann-Britt varit på plats. Den senaste och kanske roligaste var att hon fanns i Wilmington (Joe Bidens hemstad) när presidentvalet avgjordes.

Johan och Jacob på var sin sida om mamma Ann-Britt och lille Henry.

Men att pojkarna hamnade där hade kanske inte så mycket med Ann-Britts år i Michigan att göra. Redan som femåring började Johan intressera sig för ishockey och spelade genom hela sin uppväxt. Han gick på ett idrottsgymnasium med den inriktningen och fick sedan ett stipendium till St. Norbert-college i de Pere, en stad utanför Green Bay i Wisconsin. Där spelade han med stor framgång som kapten i collegelaget under hela studietiden. De blev till och med collegemästare i USA.

Ann-Britt och familjen åkte naturligtvis över för att vara med om finalen som spelades i den legendariska OS-arenan i Lake Placid:

– Fattar du vilken känsla det var att se sin son spela hockey och vinna på den arena där USA skrev OS-historia 1980 genom att besegra det ryska landslaget för första gången i ett stort mästerskap. Det var häftigt.

Och mycket tydde på att den vinsten också skulle bli Johans stora lycka. En talangscout från NHL-laget Philadelphia Flyers hörde av sig. Men mer blev det inte eftersom den stora spelarstrejken som varade en hel säsong inträffade precis då. Under collegetiden träffade han en amerikansk tjej och bor därför kvar däröver i Milwaukee och började, efter tre år som proffsspelare, en civil karriär. Och så har de fått lille Henry.

Också hans bror Jacob åkte över för hockeys skull och hamnade på Marian collage i stan Fon Du Lac också i Wisconsin. Han blev senare hockeycoach för ett lag i Indiana där han samtidigt studerade. Nu är han tillbaka i Wisconsin sedan han också träffat en amerikansk tjej. Också för honom är hockeykarriären nu ett avslutat kapitel och han har ett vanligt jobb.

Henry rusade direkt in i farmors famn när de sågs på flygplatsen.

Att ha sitt barnbarn på andra sidan Atlanten tycker jag skulle kännas svårt men Ann-Britt menar att de ses ju med jämna mellanrum och däremellan finns FaceTime.

– Vi har använt den flitigt. Så nu senast när vi inte setts på ett tag kom han springande direkt till mig när de klev av planet. Så vi har fin kontakt, säger Ann-Britt. För övrigt en tröst för mig som också ”riskerar” att få barnbarn på andra sidan jordklotet i Australien.

Men nu tillbaka till det som dominerat hennes liv mer än något annat. Att vara journalist inom radio och TV. Jo, det stämmer Ann-Britt har jobbat på radion också men det var länge sedan.

– Allt började med att jag gjorde min praktik på Ekot. Men sedan när jag gick ut högskolan så drog Sveriges radios stora satsning på lokalradiostationer precis igång över hela landet. Det fanns hur många jobb som helst att söka! Radio Blekinge och staden Karlskrona lockade mig extra mycket och jag fick direkt ett fast jobb. Idag tror ju ingen nyutexaminerad journalist att det är sant. Jag hade tur och blev journalist under de bästa av tider för journalistiken. Och att dra igång något helt nytt på en ny redaktion som själv fick bestämma vad den skulle satsa på var ju ett privilegium som jag är glad att jag fått vara med om.

Parallellt med att Ann-Britt började i Blekinge fick min man Patrick samma jobb i Östersund på Radio Jämtland och jag förstår precis vad hon menar. Det var en rolig tid för hela branschen eftersom också tidningarna på alla orter med en ny lokalradiostation fick en helt ny sorts konkurrens. Det var en nyttig konkurrens eftersom många annars rätt storstadsfixerade journalister sökte sig ut i landet och fick uppleva en annan verklighet. Och de kom samtidigt med nytt blod till en ibland stagnerad journalistik.

Men Ann-Britt blev inte långvarig i Blekinge. Hennes dåvarande pojkvän var inte lika förtjust i Karlskrona som hon. I stället fick hon jobb på Östnytt i Norrköping.

– Även TV gjorde en nysatsning på lokal-TV just då så jag fick följa med i det suget också. Otroligt roligt. Jag var programledare i Östnytts allra första sändningen i januari 1980. Programmet fick en helt ny och mer uppsluppen ton jämfört med de gamla regionala sändningarna. Inte minst var meteorologen John Pohlman en stor tillgång. Han hittade på mycket hyss.

TV-karriären började 1979 för Ann-Britt och håller på än idag.

Som jag berättat tidigare var Ragnar Dahlberg (känd från en rad kaféprogram från Norrköping under 80- och 90-talen) Ann-Britts chef:

– Han är den bästa chef jag någonsin haft! Säger hon med eftertryck men konstaterar samtidigt att sejouren i Norrköping ändå blev rekordkort. Det där drömjobbet på TV-sporten kom ju emellan…

– Men tiden i Norrköping var så rolig. Inte minst för att jag fick möjlighet att intervjua flera sportlegender, främst bland dem självaste Gunnar Nordahl. Gissa om min mamma blev avundsjuk då.

Efter fyra år på sporten blev Ann-Britt erbjuden ett jobb hon inte kunde tacka nej till. Den kände ”skjutjärnsjournalisten” (som det hette på den tiden) Lars Orup skulle gå i pension från Aktuellt och Ann-Britt fick erbjudande att efterträda honom. Sedan dess har hon hört hemma på allmänna redaktionen.  

– Det kan låta som jag hållit på att traggla med samma saker år ut och år in. Men det är verkligen inte sant. Jag har fått ägna mig åt så mycket. Att vara programledare har värvats med reportageuppdrag runt om i Sverige och världen. Och just detta att vara ute bland folk, att träffa människor oavsett om det är i Hultsfred eller Zagreb eller Wilmington kan man aldrig tröttna på.

Och Ann-Britt har synts så mycket i rutan genom åren att hon riskerar att bli igenkänd var hon än befinner sig.

– När jag var i Wilmington och intervjuade folk sedan det blev klart att Joe Biden blivit president kom en kille fram till mig och sa: ”I know you!” Det visade sig att han hade bott i Sverige en period och då sett mig på TV. Det var ju lite udda.

Men det kanske roligaste minnet är ändå under fotbolls-VM i Tyskland 2006. Sverige ska just spela en match i Berlin och Ann-Britt håller i en direktsändning inför matchen. Torget bakom henne är fyllt av blågula supportrar och plötsligt skanderar alla unisont: ”Vi älskar Ann-Britt, Vi älskar Ann-Britt” om och om igen.

– Det gick ju inte att höra vad jag sa. Fotografen höll på att skratta ihjäl sig men jag fortsatte rapportera trots uppståndelsen. Det är förstås ett varmt minne som man bär med sig.

Ett ögonblick som Ann-Britt nog aldrig glömmer.

Jag kan inte låta bli att avsluta med ögonblicket då Ann-Britt fick motta Kristallens hederspris 2018 för sin långa gärning inom SVT. Hon berättar själv historien bakom:

– Jag visste i förväg att jag skulle få ett pris. Under hela processen hade jag Henrik Johnsson (OS-medaljören Malin Baryards man från Norrköping!) som kontaktperson. Han förberedde mig i detalj men han lyckades hålla hemligt att det var Ingemar Stenmark som skulle överlämna priset. Vilken rolig överraskning. Jag blev förstås alldeles stum.

Ann-Britt jobbade ju på TV-sporten under Stenmarks storhetstid och fick tillfälle att intervjua honom.

– Alla sa att han var så tystlåten. Det var han ju inte alls. Det var bara hans västerbottniska dialekt som fick folk att tro det!

Eller om det möjligen berodde på att Ann-Britt fick honom att prata för att han kände sig bekväm i hennes sällskap. En god egenskap som hon haft stor nytta av som intervjuare genom hela sin karriär.

PS: Bilden i huvudet på det här blogginlägget har tagits av Bo-Aje Mellin/SVT. Den föreställer gänget som rapporterade från OS i Los Angeles 1984. Från vänster Sven Melander (också intervjuad i den är bloggen), Arne Hegerfors, Ann-Britt själv, Fredrik Belfrage, Kjell Andersson och Åke Strömmer.