Birgitta Elf har haft ett tufft liv. Hon växte upp med en elak styvpappa. Hon är gift för tredje gången. Hennes två tidigare män övergav henne och var otrogna. Hon har mist två barnbarn. Hon har haft cancer.

Ändå är det ett 78-årigt energiknippe jag träffar. Jag har blivit bjuden hem till hennes lägenhet i Tuppaskolan-området i Landskrona. Det är en septemberdag som börjar i solsken och slutar i ett våldsamt skyfall när jag ska ta mig hemåt igen.

Intervjun får inte ta mer än fyra timmar för sen ska hon i väg att jobba, vilket hon gör nästan varenda dag. På Röda Korsets secondhandbutik där hon är medhjälpare. Att slå sig till ro, bli en ”normal” pensionär ingår inte i Birgittas föreställningsvärld.

Men hur känner vi varandra? Jo, när jag och min familj bytte bostadsort från Östersund till Kalmar 1989 byggde vi för första gången ett eget hus från grunden. På en gammal verkstadstomt vid en gata som hette Sjöliden i ett av Kalmars mer attraktiva villakvarter (åtminstone på den tiden) flyttade vi in i ett av två likadana hus, Birgitta och hennes familj i det andra. Vi sågs nästan dagligen så länge vi bodde kvar men när jag sålde huset och flyttade till lägenhet i centrum började vår samvaro tunnas ut. Och efter flytten till Norrköping 2005 har vi haft väldigt sporadisk kontakt.

Att vi blivit äldre båda två är ju inte så konstigt eftersom vi är 73 och 78 år gamla. Men inuti är vi ändå samma personer. Att ta vid där vi slutade är inte svårt. Men Birgitta berättar nu saker om sig själv som jag inte haft en aning om. Vardagliga möten på garageuppfarten och en och annan gång hemma hos varandra, är inte samma sak som att lära känna någon på djupet.

Det var nyttigt att träffa Birgitta igen. Jag fick klart för mig i hela dess vidd hur många tråkiga upplevelser och tragiska besked Birgitta tvingats förhålla sig till under livets gång. Naturligtvis har de inte gått obemärkta förbi men hon har inte heller låtit sig däckas annat än tillfälligt. Hon har klarat att gå vidare. Räddningen har många gånger varit arbetet. Hon har en lång framgångsrik karriär som personaladministratör och chef inom den offentliga sektorn. Hon har jobbat långt mer än hon borde för att pliktkänslan varit så stark.

– Jag har varit ”en duktig flicka” i hela mitt liv, konstaterar Birgitta, sedan vi slagit oss ner i lägenhetens uterum efter att hon bjudit på en god lunch tillsammans med maken Ove.

Men till allt detta återvänder vi. Jag vill börja med tre innehållsrika och dramatiska månader – november, december och januari – för i år exakt 20 år sedan då Birgitta och jag kom varandra närmare än vi varit både före och efter. Det började med en spännande resa till Singapore. Birgittas dotter Anna, hennes man Ola och de båda döttrarna Sofie, nio år och Hanna, tre år, bodde där sedan Olas jobb gett honom möjligheter till utlandstjänstgöring. Birgitta och jag bestämde oss för att åka och hälsa på. Ett underbart äventyr så långt bort från Sverige som vi aldrig kommit tidigare. Och resan blev en fantastisk upplevelse. Att under avslappnade former i en vacker omgivning få umgås med Anna och hennes familj var underbart. Birgitta och jag hann också med en veckolång fascinerande rundresa i Vietnam.

Men oss ovetande händer dramatiska och oroväckande saker hemma.  Vid hemkomsten möter Birgittas man henne vid stationen i Kalmar. Innan de är hemma får hon veta att han vill skiljas sedan han under flera år haft ett förhållande med en annan kvinna i en annan stad. Birgitta som kommer hem utvilad och full av lust att berätta om våra roliga upplevelser kraschlandar hårt mot verkligheten. Själv får jag samtidigt veta att min redan svårt dementa man Patrick drabbats av nya följdsjukdomar och troligen inte kommer att leva länge till.

Jag ock min son Klas hade precis före resan flyttat från vårt hus till en lägenhet i stan men månaderna framöver tillbringade jag mer tid i grannhuset hos Birgitta än jag gjort under hela vår tidigare samvaro. Att ställa upp som medmänniska var bara nödvändigt. Birgittas dök ner i avgrunden och hon behövde allt det stöd hon kunde få. Detta var andra gången hon blev lämnad av en man.

I slutet av januari finns jag hos henne på kvällen när min dotter Ellen ringer på Birgittas fasta telefon. Boendet där min man finns har förgäves försökt att ringa mig hela kvällen utan att lyckas. Ellen kan berätta att hennes pappa är döende sedan en lunginflammation förvärrats dramatiskt. Jag hinner ta bilen och sitta hos honom under de få timmar som återstår av hans liv. Jag blir änka bara 53 år fyllda. Mina barn Klas 16 och Ellen 19 förlorar sin far.

Detta är naturligtvis minnen som Birgitta och jag bär med oss. Mer dramatik än vi tänkt oss men vi kunde hjälpa varandra i en svår tid. Men livet gick vidare och efterhand försvann vi åt var sitt håll. Birgitta flyttade också från huset till en lägenhet och vår gemensamma tid på Sjöliden upphörde. Kontakten tunnades ut och snart flyttade jag från stan.

Men innan vi avslutar denna del av Birgittas liv vill jag berätta lite kort om åren som grannar. Hon flyttade dit tillsammans med sin man och sin då 11-årige son Daniel sedan hon lämnat jobbet som personalchef i Mörbylånga kommun efter 12 år. I stället hade hon fått samma jobb men i Emmaboda. Maken var sjuksköterska men var mycket borta eftersom han börjat forska och så småningom doktorerade på annan ort. Birgittas två döttrar från det tidigare äktenskapet, Anna och Mia, hade redan flyttat hemifrån.

Man kan inte säga att vi träffades så ofta. Birgitta gick in för det nya jobbet med stort allvar. Hon var sällan hemma eftersom hon dessutom dagligen måste ta tåget de fem milen fram och tillbaka till Emmaboda. Under de första åren var det bestående intrycket av våra grannar i stället lille Daniel som varje dag sen han kommit hem från skola och fotbollsträning satt uppflugen på kvarterets elskåp alldeles vid vår infart och väntade på att mamma eller pappa skulle komma hem. Han fick ibland vänta länge. Men det var ju en övergående tid. Snart blev han tillräckligt stor för att klara sig utan föräldrarnas omedelbara omsorg. Och han hade två äldre systrar att ty sig till.

Birgitta som är troende kristen ägnade också mycket tid åt pingstkyrkan, där hon varit en aktiv medlem under många år. Under åren i Kalmar jobbade hon 17 somrar i rad som husmor på missionsförbundets fartyg Shalom som la till vid olika hamnar längs Östersjön under somrarna.

Hela livet har hon också omfamnat den kristna övertygelsen att det viktigaste man kan göra är att att visa omtänksamhet mot sina medmänniskor. Nu undrar jag hur det gick ihop med att vara personalchef. Det kräver ofta hårda nypor och att man tvingas göra människor både ledsna och arga när besluten inte går deras väg:

– Visst kan man vara snäll också med ett sådant jobb. Men man måste vara konsekvent. De anställda ska förstå de beslut man fattar. Det är viktigt att man inte glömmer bort de värderingar man har och följer den övertygelsen. Och med åren visste jag att jag kunde mitt jobb.

Birgitta hamnade en gång inför arbetsdomstolen under den här tiden. Akademikerförbundets ordförande Lena Svenonius godkände inte Emmabodas lönekartläggning som gjorts bland de anställda. Förbundet stämde kommunen på 500 000 kronor:

– Men den fighten vann jag! säger Birgitta med stolthet och berättar att hon uppvaktades med blommor av paraplyorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting efter den segern.

Birgitta påpekar speciellt att hon trivdes väldigt bra de 19 år hon jobbade i Emmaboda. Hon hade bra medarbetare och en underbar högsta politisk chef, socialdemokraten Karl-Erik Nilsson. Han är för övrigt numera ordförande i Svenska fotbollförbundet:

– Han var omtyckt av alla. Då var det lättare att jobba så mycket som jag gjorde.

Men nu måste vi ta det här från början. Birgittas liv går att dela in i barn-och ungdomsår, första äktenskapet som varade i elva år fram till 1975, Birgittas andra äktenskap som varande i 24 år fram till 2001 och så hennes tredje nuvarande liv med Ove som inleddes redan 2002. De gifte sig 2005 och har levt ihop sen dess.

Därför är det nu dags att ta itu med Birgitta uppväxt som så klart definierat vem hon har blivit. Hon föddes 1943 på BB i Kalmar av en ensamstående mor, Stina Lindqvist. Mamman jobbade i affär i i Sättra på Öland och hade svårt att ta hand om Birgitta. Hon fick bo hos sin mormor i stället i Rundtorp som ligger utanför Kalmar. Men snart träffade hennes mamma en jordbruksarbetare och 1947 gifte de sig och Birgitta fick flytta till mamma och styvfar i Sättra där de drev en lanthandel.

– Efter ett tag flyttade vi till Kastlösa där de öppnade en ny affär. Efter hand fick jag två bröder, Christer född 1948 och Börje född 1953. Vi hade det fattigt och svårt.

För Birgitta var livet särskilt svårt i den nya familjen. Hon kände sig aldrig accepterad av sin styvpappa. Han var tvärtom elak mot henne men bara när mamman inte såg på. Om hennes mamma förstod gjorde hon aldrig något åt det. Också hon krävde att Birgitta skulle hjälpa till mycket hemma.  

– Många år senare fick jag ett erkännande. Då sa min bror att ”du har haft ett helvete”. Men jag har alltid varit en ”duktig flicka”. Så jag gjorde allt han sa till mig och mer därtill. Men jag ville ändå hinna med skolan som jag älskade. Bland annat lät han mig läsa läxorna i ett oeldat rum så att det skulle gå fort. Mamma lånade mig sin kappa så jag inte skulle frysa.

Hon hann gå i småskolan (som lågstadiet hette då) i Sättra men under mellanstadiet bodde de i Kastlösa. Där träffade hon två flickor, Birgitta och Berit, och de tre höll alltid ihop. Det blev räddningen för henne när livet var tufft hemma.

När det var dags att börja sjuan måste Birgitta åka till Mörbylånga. Dit fick hon ta sig med tåg fram och tillbaka! Ja, på den tiden fanns det en järnväg på Öland.

– Jag gick i en ovanlig skola i Mörbylånga. Det var Sveriges första enhetsskola och jag gick en gymnasieförberedande linje. Vi var mycket priviligierade jämfört med övriga på skolan. Vi var bara 12 elever och fick bland annat läsa tyska vilket de andra inte fick. Det var en rolig tid, berättar Birgitta.

Snart skulle frihetens timma slå för Birgitta. Hon flyttade hemifrån. Alla barn på Öland som ville fortsätta på gymnasiet måste gå i Kalmar. På den tiden fanns ingen bro och att åka fram och tillbaka med färjan varje dag blev för omständligt och tidsödande. Så Ölandsbarnen fick vänja sig vid att klara sig mer eller mindre själva redan som 16-åringar. Men Birgitta fick vänta ett år till på friheten.

– Det första året fick jag bo hos mormor i Nybro. Hon gick upp redan klockan fyra på morgnarna för att göra plättar åt mig att ta med till skolan! Men sen fick jag flytta till ett eget rum inne i stan där jag bodde i de tre år som återstod av studierna. Vilken frihetskänsla! Men jag var inte vild av mig. Jag var i stället väldigt flitig och ägnade mycket tid åt läxorna. Det är klart att det var tufft också. Och varje helg åkte jag hem med färjan.

Birgitta gick latinlinjen på Stagneliusskolan och tog studenten 1963. En linje som inte finns längre och som främst koncentrerade sig på språk och humaniora. Hon läste både latin, engelska, tyska och franska.

– Under somrarna jobbade jag. Och jag passade på att lära känna Sverige samtidigt. Jag stod i affär på Möja, jag jobbade på barnkoloni i Genvalla utanför Östersund och jag plockade betor på Öland bland annat.

Så trots svåra omständigheter hemma klarade Birgitta på egen hand att skapa goda förutsättningar för sitt liv. Så småningom när hon fick distans till sin uppväxt kunde hon också förlikas med sin styvpappa och mamma. Pappan gick med i pingstkyrkan på äldre dar där hennes mamma redan var medlem och detta faktum kan ha gjort att kontakten blev bättre.

Efter studenten flyttade Birgitta till Lund och började jobba på Vipeholms sjukhus. Hon träffade snart den person som skulle bli hennes första man. Birgitta ville inte fortsätta som outbildat biträde på sjukhuset. Hon hade högre ambitioner och sökte in både till sjuksköterskeskolan, lärarhögskolan och socionomutbildningen.

– Jag kom in på alla tre men jag valde socionomutbildningen i Umeå. Det verkade roligast och så skulle jag få uppleva en annan del av Sverige. Trots att jag var nykär så flyttade jag utan honom. Men efter en termin kom han efter och öppnade en blomsteraffär i Lycksele. Han var utbildad skådespelare och blomsterdekoratör.

Birgitta bodde tillsammans med Kerstin från Kalix i veckorna och åkte till pojkvännen på helgerna.

– Kerstin var en rolig person. Mest minns jag henne för att hon hade fri tillgång till löjrom! Hon hade med sig mjölkkrukor med rom som vi frossade i på kvällarna med tunnbrödmackor.

1965 gifte sig de sig i Billinge kyrka. Samtidigt beslutade de sig för att flytta till Höör där den nyblivne maken övertog en blomsteraffär. Birgitta fick förflyttning och kunde fullfölja de sista tre åren av studierna till socionom i Lund.

– Under studietiden praktiserade jag på Orups sjukhus och det var då jag kom till insikt att det var personalfrågor jag ville jobba med. Och via landstingsförbundet fick jag sedan flera väldigt fina utbildningar för att fördjupa mig i det området. Jag jobbade kvar där efter examen.

Också då arbetade Birgitta mycket och trots att hon födde sina två flickor, Anna 1967 och Mia 1970, slog hon inte av på takten.

– Jag hade väldigt korta mammaledigheter och flickorna togs sedan om hand av en dagmamma. Jag hade inte bara mitt heltidsjobb utan jag måste också hjälpa min man i affären. Han klarade inte allt själv och affärerna gick inte så bra.

Under ytan i den till synes lyckliga
barnfamiljen vilade en hemlighet.

Under ytan i den till synes lyckliga barnfamiljen vilade en hemlighet som under åren blev alltmer uppenbar även om Birgitta försökte blunda för den så länge som möjligt. Hennes man var inte lycklig. Han kämpade mot sin homosexuella natur och lyckades inte alltid.

­– Han genomgick en förvandling. Blev alltmer troende och ägnade väldigt mycket tid åt kyrkan. Men jag var ju också troende så året då Mia föddes döptes vi i Korskyrkan i Malmö, där baptisterna inom Örebromissionen bekänner sin tro.

Affären i Höör fick snart läggas ner och lämnade paret med närmare 50 000 kronor i skulder. Familjen flyttade till Gävle där Birgitta fått jobb som personalkonsulent på Gävle sjukhus medan mannen utbildade sig till sjuksköterska men han fortsatte att ägna mycket tid åt kyrkan också i Gävle.

Och än en gång kom Birgittas ”duktiga flicka” fram. För att klara det dagliga brödet och samtidigt betala av skulderna från blomsteraffären så jobbade hon dubbelt.

– Jag tog på mig att vara husfru i huset där vi bodde. Där fanns ett 40-tal lägenheter och mitt jobb var att hålla rent och snyggt och lämna ut nycklar. Jag jobbade dagtid på sjukhuset och kvällar, helger och ibland nätter i huset.

1975 sprack bubblan. Skilsmässan var ett faktum. Birgitta fick jobb som lönechef och personalkonsulent på regionsjukhuset i Linköping och flyttade dit med lillflickan Mia. Anna blev kvar i Gävle hos sin pappa för att gå klart skolan. När hennes pappa flyttade ihop med den man han blivit förälskad i tidigare, ville inte Anna vara kvar och flyttade till sin mamma.

Det tuffa liv som Birgitta hade levt med dubbla jobb kombinerat med en smygande oro under hela äktenskapet tog ut sin rätt. I januari 1976 insjuknade hon akut i hjärnhinneinflammation under dramatiska omständigheter. Hon låg 13 dygn på sjukhus men var också efter det mycket nedsatt. När hon kom hem igen och tänkte ta hand om flickorna svimmade hon, fortfarande inte återställd.

– Det gick helt enkelt inte ihop med att jag samtidigt som jag var så svag också var ensamstående mamma. Flickorna blev omhändertagna och fick bo i ett fosterhem tills jag hade återvänt från sjukhuset.

Ganska snart träffade hon mannen, som skulle bli hennes nästa make. Han var utbildad sjuksköterska men jobbade på personalavdelningen vid sjukhuset i Linköping. Och där träffades de när Birgitta anställdes som personalkonsulent.

Och nu sluts cirkeln. Birgitta flyttar tillbaka till Öland och Mörbylånga med sin nya make och sina två flickor och året efter 1978 föds Daniel. Birgitta har fått jobb som personalchef i kommunen och köper ett hus för 243 000 kronor.

– När vi flyttat in och etablerat oss så sa Anna spontant ”Mamma nu har du flyttat till himmelriket”.

För Anna blev flytten livsavgörande. Direkt efter ankomsten träffar hon en pojke i skolan som heter Ola. Hon var tolv och han fjorton år men ett intensivt tycke och själarnas gemenskap uppstår direkt. De blev oskiljaktiga och sedan dess har de stått vid varandras sida i vått och torrt. Vi återkommer till detta längre fram.

Men den här tiden har vi ju redan avhandlat så nu är det dags för Ove. Det dröjde nämligen inte länge efter det att Birgitta övergivits innan hon ”hittade” en ny man. Eller egentligen borde jag säga att de hittade varandra. Båda gick nämligen ut på nätet för att få en ny partner. Äntligen har Birgitta nu fått den trygghet och det lugn som hon har sökt hela livet. Ove är en vänlig, omtänksam och eftertänksam man som ägnat hela livet åt fackföreningsrörelsen och allmänt föreningsliv. Han var ombudsman för IF Metall i Östergötland under många år. Under en period jobbade han på IF Metalls förbundskansli direkt under Stefan Löfven som då var förbundsordförande.

– En och annan landskronabo höjde kanske på ögonbrynet under ett första maj-tåg där statsministern deltog. Plötsligt bröt han ledet sedan han upptäckt Ove på trottoaren. Han gick fram och pratade en stund. Det var roligt tycker jag, säger Birgitta.

Livet med Ove har varit en betydligt lugnare del av Birgittas hektiska liv. Barnen är utflugna och arbetslivet är slut. De flyttade till Landskrona tillsammans när de blev pensionärer men de har inte legat på latsidan när det gäller att skaffa nya vänner och uppdrag:

– Vi är föreningsmänniskor båda två så vi är med i både Rotary, Röda Korset och Odd Fellow. Ove är dessutom ordförande i vår bostadsrättsförening och det håller honom sysselsatt. Och vi har fått flera vänner som bor i föreningen förstås, säger Birgitta.

Däremot nämner inte Birgitta längre pingstkyrkan som ju följt henne genom åren. Hon förklarar att hon fortfarande är troende men bara på ett personligt plan. Ove delar inte hennes intresse och därför har hon valt att inte gå med i kyrkan i Landskrona. De har fullt upp ändå med aktiviteter som engagerar. I den djupa sorgen efter dotterdottern Sofies död fick Birgitta istället kraften tillbaka genom att en grannfru fick med henne till Rebeckorna, Odd Fellows kvinnliga förgrening där hon varit aktiv sedan dess.

Tyvärr har Birgitta under Landskrona-tiden drabbats av flera svåra sjukdomar. Hon fick cancer i livmodern och fick operera bort både den och äggstockarna 2008. Dessutom tvingades hon till en akut operation av hörselbenet sedan en gammal skada från en tidig bilolycka började spöka. Och nyligen låg hon inlagd på neurologen i Lund i 12 dagar sedan hon fått en misstänkt stroke eller möjligen svår borrelia.

– Men läkarna kunde aldrig konstatera vad det var så nu äter jag tre olika tabletter för att hålla symtomen borta, säger Birgitta.

Birgitta och Ove är också mycket aktiva på ett annat plan. De reser ofta och långt.

Sedan Daniels år som ung duktig fotbollsspelare har Birgitta också fått väldigt goda vänner i Tyskland dit en fotbollsturnering var förlagd. De vännerna har naturligtvis också blivit Oves och de reser ofta till Tyskland för att hälsa på.  

– Vi reser mycket överhuvudtaget runt i världen. Vi vill upptäcka annorlunda miljöer. Dessutom har Anna och hennes Ola bott utomlands större delen av sitt liv genom Olas jobb. Så vi har besökt dem i Kina, Thailand och Filipinerna bland annat. Nu bor de i Manila.

 Därmed kommer vi osökt in på Birgittas tre barn. Anna, Mia och Daniel. Totalt har Birgitta fått åtta barnbarn men bara sex är i livet. Inom loppet av lite drygt ett år förlorade Birgitta två av dem. Sofie, Anna och Olas äldsta flicka, dog mycket hastigt och oväntat i en hjärtsjukdom bara 17 år gammal 2010. Året efter dog Mias äldsta pojke Karl bara 21 år gammal i en våldsam bilkrasch i Värmland som tog fyra unga pojkars liv. Att med ord försöka beskriva det otänkbara som hände på ett sätt som gör det verkligt är svårt. Familjen behövde lång tid att återhämta sig.

– Det var en väldigt tuff och svår tid för oss alla och jag är glad att systrarna, som alltid varit väldigt nära, hade varandra under sorgearbetet, säger Birgitta. 

Bara ett år senare drabbades hela familjen av ännu en tragedi. Annas svärfar Sven dog i en olycka i skogen vilket berörde alla eftersom de två familjerna umgåtts tätt under alla år som Anna och Ola varit tillsammans.

Numera kan Birgitta glädja sig åt vilka duktiga barn hon har och att de sex barnbarnen klarar sig fint trots att alla varit med om flera traumatiska upplevelser. Anna är förskollärare och jobbar som det när hon bor hemma i Sverige men hon har alltså mest levt utomlands. Mia jobbade tidigare inom hemtjänsten men vidareutbildade sig på Högskolan och är numera skolledare för olika specialverksamheter i Malmö. Daniel är utbildad lärare men jobbar med marknadsföring. Alla tre lever i stabila förhållanden.

Mörbylånga på Öland är fortfarande den gemensamma samlingspunkten för den stora familjen som också består av Oves tre vuxna barn från ett tidigare äktenskap, Peter, Mia och Martin. Redan 1992 köpte nämligen Birgitta ett hus vid Haga Park, surfparadiset på västra Öland. Där bor Ove och Birgitta större delen av sommaren och dit kommer gärna barn och barnbarn så ofta de kan. Familjen är samlad. 

När jag åker hem efter samtalet kan jag inte låta bli att fundera lite extra på vilken styrka Birgitta har visat, att hon orkat fortsätta och kunnat resa sig igen efter alla livsförändrande kriser och svåra besked. Jag undrar hur hon har klarat det.

–  Jag växte upp med en elak styvpappa. Att jag klarade det har gett mig den kraft som krävs för att jag ska klara det mesta. Min tro har hjälpt men det innebär inte att jag tror att det är Gud som har hjälpt mig rent konkret. Jag är en jordnära person som inser att det är på mig själv det hänger hur mitt liv ska bli. Och jag har haft mycket roliga stunder i livet också. Inte minst sedan jag träffade Ove, säger Birgitta.