Detta är min familj

Mina barn när de var små och söta.

I bloggen återkommer jag till min släkt titt som tätt. Ni som inte känner mig men ändå läser min blogg kanske vill veta lite mer om dem som finns närmast mig. Jag vill börja med mina barn Ellen Odelius, snart 35 år och Klas Eriksson, nyss fyllda 32. De föddes i Östersund, vi flyttade till Kalmar när de var sju respektive fyra år gamla. Där växte de upp och gick i skolan:

 

– Varför ska man vara ledsen för, när man kan vara glad?

Orden är min dotter Ellens, när hon var 15 år. Hon låg på universitetssjukhusets barnklinik i Linköping, svårt sjuk i biverkningar av den strålning som hennes hjärntumör utsatts för. Personalen var oroad och hade kallat dit en hjärnkirurg för att se om något måste göras. Men varje gång en läkare närmade sig Ellens säng under den här tiden och frågade hur hon mådde log hon med hela ansiktet: “Bara bra tack”. Nu uppmanade personalen henne att inte vara så glad. Kan du inte se lite ledsen och plågad ut så de tar dig på allvar. Det var då hon sa de där orden. För övrigt blev hon lite senare medvetslös och dödligt sjuk. Hon hade fått en stor infektion i hjärnan av en infekterad shunt.

Ellen och Klas den varma sommaren 1997 som vi tillbringade på universitetssjukhuset i Linköping. Här har hon precis hämtat sig från den stora krisen.

Den där sommaren tillbringade hon och jag och hennes lillebror, Klas, 12 år, på sjukhuset. Klas var tvungen att vara med oss. Hemma fanns en svårt handikappad pappa som också drabbats av en hjärntumör med många följdsjukdomar.

Klas fann sig i sin lott och gjorde sjukhuset till sin lekplats och biosalong. Det var året han lärt sig att åka skateboard och älskade alla sorters filmer. Personalen gjorde allt för att han också skulle må bra. När Ellen blev så där sjuk låg han och jag i en sjukhussäng vid hennes sida. Vi visste inte om hon skulle överleva eller få svåra hjärnskador. Men det var inget vi pratade högt om. Både jag och personalen var fokuserade på att hon skulle klara det. Vad Klas tänkte hade jag då ingen aning om, eftersom jag inte vill skrämma upp honom. Men plötsligt där i sängen säger han:

– Mamma, jag tror att Ellen är en ängel som Gud har skickat till jorden bara för att visa hur snäll man kan vara.

Detta är det bästa sätt jag har att beskriva mina två barn. De två replikerna berättar så mycket om hur de tacklat sina liv att jag berörs varje gång jag tänker på det. De är mina vardagshjältar.

För Ellen överlevde och lever idag i stort sett utan men från den grymma tiden hon tvingades genomlida som tonåring. Hennes behandling var inte över förrän hon fyllde 17 år. Och en tuff cytostatikabehandling höll naturligtvis i sig ännu längre.

Nu är de ju sedan länge vuxna men den här perioden i våra liv har präglat dem i högsta grad och gjort dem till två rätt fantastiska ung vuxna. Samtidigt är de så olika som två barn kan bli. Det är just därför jag tror att den här perioden som totalt varade i tio år är den som präglat dem mest. Redan tidigt fick de lära sig mycket om livets skörhet och det är en kunskap och erfarenhet som de bär med sig.

Hela familjen samlad när Klas skulle börja första klass och Ellen fjärde. Bara några månader tidigare hade både far och dotter opererats för sina hjärntumörer. Hårbandet döljer hennes operationsärr.

När Klas var sju år och Ellen tio, förändrades vårt liv radikalt. Det var 1992. Först insjuknade deras pappa i en hjärntumör och när han låg nyopererad fick jag veta att Ellen också hade en hjärntumör. Ett dramatiskt besked som jag behövde experthjälp att resa mig ifrån. Men jag fick rätt hjälp och kunde från dag ett känna att detta ska vi klara av. Tillsammans. Ellen opererades under sommarlovet, fick en shunt insatt och kunde sedan fungera som normalt i hela fem år innan tumören började växa och det mer dramatiska skedet som jag skrev om här ovan inträffade.

Hennes pappa däremot blev allt sämre och fick en rad följdsjukdomar vilket gjorde att jag fick tre barn att ta hand om istället för två samtidigt som jag ”övergavs” av den man jag haft vid min sida sedan mer än 20 år. Strax innan Ellen insjuknade igen hade jag tvingats ta det tuffa beslutet att han måste flytta hemifrån till egen lägenhet och få personliga assistenter. Vår familj kunde inte fungera längre utan detta steg. Det var tufft för oss alla fyra och det dåliga samvetet gnagde. Speciellt som deras pappa inte hade någon sjukdomsinsikt och därför aldrig förstod varför han inte platsade som pappa i vår familj längre.

Instinktivt förstod barnen att vi tre måste klara detta. De blev så solidariska att jag ibland måste hämta andan. För min egen skull fortsatte jag jobba heltid. Jag behövde ett ställe där jag kunde glömma de dagliga bekymren. Och barnen ställde upp. Vilka krav jag faktiskt la på dem utan att mena det har jag insett först senare. Då var jag bara fokuserad på att vi måste klara det. Trots sin svåra sjukdom städade Ellen i princip alltid huset. Hon ville att hennes mamma skulle orka och det var hennes sätt att avlasta. Visslande gick hon över alla ytor. Snabbt och noggrant. En gång skar sig Klas svårt i handen. Blodet forsade men han satt kvar länge uppe på sitt rum med en handduk lindad runt handen. När han väl kom ner fick vi åka till akuten fort. Han ville inte säga nåt för han tyckte att jag hade nog av bekymmer… Klas var dessutom så klok att om han hade ”vanliga” vardagsbekymmer vände han sig hellre till sina kompisars mammor än till mig. Bara för att inte tynga ner mer.

“Men vår riktiga pappa finns inte längre.”

Och de vanliga tonårskonflikterna som alla pratar om har jag blivit helt skonad ifrån. Men tonåren var tuffa för dem ändå. Deras pappa levde i ytterligare sex år sedan han flyttat hemifrån. Men efter ett antal år blev han så pass dålig att ett särskilt boende blev nödvändigt. Vi höll naturligtvis kontakten men besöken blev allt mer plågsamma för oss när han mer och mer gick in i en egen värld och drabbades av svåra följdsjukdomar.

Ellen sa så här: “Vi tar hand om skalet av vår pappa. Men vår riktiga pappa finns inte längre.”

Vi fick många gånger beskedet att han nog inte skulle klara sig när han drabbades av ytterligare en följdsjukdom men han överlevde och blev ett snäpp mer frånvarande för varje gång. Så döden kan komma som en befrielse.

När Klas var 16 och Ellen 19 år dog han. Då var det precis tio år sedan han drabbats av hjärntumören.

Ellens skolgång blev allmänt knackig sedan hon insjuknat igen när hon gick i nian. Lärarna var ”snälla” (fast jag önskar att de istället hade ansträngt sig så hon fått de kunskaper som skolan har skyldighet att ge) och ställde inga krav, varken då eller när hon sedan började på gymnasiet. Tre år då hon verkligen fick kämpa för att alls vara i skolan. Tyvärr innebar det att hon tog studenten utan att ha kunskaperna som krävdes egentligen. Men detta har inte hindrat henne från att skaffa sig jobb. Skolan svek men Ellen skaffade sig kunskaperna genom att själv ta tag i livet direkt. Efter studenten fick hon sitt första jobb på nummerupplysningen i Kalmar och sedan dess har hon försörjt sig själv utan att bli arbetslös. Hennes glada och smittande humör har gjort att hon är som klippt och skuren för olika serviceyrken. Hon har sålt telefonabonnemang i en rasande fart, hon har jobbat på bageri, sålt klockor och téer, hon har varit personlig assistent och jobbat inom hemtjänsten och hon har utbildat sig till greenkeeper på en golfbana. Nu är hon sen fler år heltidsanställd som receptionist på Norrköping-Söderköpings golfklubb och älskad av alla. Ja, det kan jag säga utan att det behöver bli skryt. De enkäter som görs bland medlemmarna visar svart på vitt om hennes kapacitet. Och naturligtvis har hon tagit på sig städningen på klubben också. Hon tyckte inte den anlitade städfirman höll tillräckligt rent.

Ellen en glad och positiv person som alltid lyckas landa med fötterna på jorden.

Tyvärr kommer Ellen inte att få känna hur det är att bli biologisk mamma. Något jag så gärna hade unnat henne. Den behandling hon tvingades genomgå har stoppat hennes möjligheter att bli gravid. Det är ledsamt och sorgligt, men Ellen är som sagt en fena på att tackla negativa besked. Så hon går vidare och har nya planer.

Klas har en annan historia än Ellens. Hans studier stördes ju inte av egna sjukdomar. Så han tog studenten som vanliga barn. Men ända sedan den dagen kan man i princip säga att han levt som en världsvagabond. Liksom Ellen har han varit duktig att skaffa sig egna pengar men dem har han använt till att resa. Redan som 21-åring flyttade han hemifrån. Men inte till en egen lägenhet i någon svensk universitetsstad. Han flyttade till Hamilton i Nya Zeeland! Där läste han i tre år och blev utbildad regissör. Redan innan dess hade han bland annat hunnit med backpackerresa i Sydostasien, jobbat på ekologiskt jordbruk i Spanien och bomullsfarm i Australien och rensat fisk i Nordnorge. Efter fem år i Nya Zeeland blev nästa anhalt Singapore. Där blev han kvar i två år och flyttade, hör och häpna, hem till Sverige. Startade ett eget produktionsbolag med två av sina gamla klasskompisar i Stockholm. Nöjde sig med Sverige i hela två år innan han flyttade till Sevilla, där han bor nu. Han jobbar dock fortfarande i sitt svenska företag. Och till hösten flyttar han till Sydney i Australien.

Båda barnen har hunnit både gifta sig och skilja sig en gång var. Nu är de båda i nya förhållanden. Ellen är gift med Anders, 47 år och Klas har flickvännen, Lana, 25 år. (Ja, det är hon som är från Australien.)

Ellen och jag bor i samma stad och håller en tät kontakt. Det har vi gjort genom hela livet även när hon bott i andra städer. Har det gått en dag utan att vi pratats vid tycker vi båda att det är konstigt.

Klas däremot tror jag hade ett väldigt behov av att tvärtom slita sig loss från sin mamma och syster så fort som möjligt när han blev tillräckligt gammal för att göra det. Han behövde sticka långt bort för att på egen hand upptäcka vem han är som individ efter en uppväxt helt i skuggan av de övriga familjemedlemmarnas kamp för överlevnad. Men därmed inte sagt att vi inte har ett gott förhållande. Tvärtom skulle jag vilja säga, men är det långt ifrån lika intensivt som mellan Ellen och mig.

Klas en eftertänksam person som inte tycker att hemma nödvändigtvis behöver vara i ett speciallt land.

Båda mina barn har en tendens att vara ”för snälla”; en egenskap som man inte kan säga att jag besitter. Jag har nog ett rykte om mig att vara väldigt rak istället och jag har försökt inpränta lite av det i dem både två. Men de där tio tidiga åren i barnens liv tror jag har fått dem att inse behovet av att samarbeta, att hjälpa varandra för att livet ska bli uthärdligt. Det har blivit deras övertygelse.

Och sen har jag ju min bror Mikael

Med åren har min lillebror Mikael blivit en allt viktigare del av vår lilla familj. Han har aldrig skaffat sig en egen familj utan räknar istället min och min bror Tomas familj som sin egen. Så på det sättet har han sex ”barn” och nio ”barnbarn” som han ständigt håller reda på och håller kontakten med och skämmer bort.

Han är familjens informationscentral sedan vår mamma och barnens farmor/mormor dog för tio år sedan. Min andra bror Tomas finns inte längre. Han drabbades av den fruktansvärda sjukdomen ALS och dog för tre år sedan. Det är hans och hans fru Evas barn och barnbarn som nu också blivit Mikaels.

Om någon har min globetrotter till son inspirerats av Mikael, som ända sedan han var ung rest mycket och bott utomlands större delen av sitt liv.

Han är civilingenjör med automation som specialitet efter att ha jobbat större delen av yrkeslivet inom Tetrapak eller företag som Tetrapak köpt upp. Ett sådant svenskt multinationellt företag har alltid jobb att erbjuda i andra länder och det har passat Mikael jättebra.

Min bror Mikael som vinnlagt sig om att lära språket i det land han har bott. Tjeckiska, portugisiska, kinesiska för att nämna några.

Första jobbet var i Milano, Italien där han lärde sig italienska. Han fortsatte till Dublin, Irland, där han förfinade sin engelska, han bosatte sig sen i Prag, Tjeckien, där han lärde sig tjeckiska. Nästa utlandsuppdrag blev Shanghai, Kina, där han lärde sig mandarin innan han flyttade till Tokyo i Japan. Men där blev det stopp. Trots privatlektioner blev det svårt att lära japanska efter kinesiskan. Nästa anhalt blev Campinas i Brasilien där han lärde sig portugisiska.

Liksom så många gånger tidigare sa han att detta skulle bli hans sista utlandsuppdrag eftersom han snart skulle fylla sextio när det var dags att flytta hem därifrån. Så blev det inte. Istället avslutades karriären (?!?) i slutet av förra året efter tre år utanför Chicago, USA.

Har ni räknat språken? Men de räcker inte. Sen skoltiden kan han tyska och många besök i Tyskland sedan dess gör att det språket också ingår i hans arsenal. Dessutom har han fritidshus (lägenhet) i Torremolinos i Spanien varför han just nu som pensionär håller på att lära sig spanska.

Åtta språk med svenskan. Ganska imponerande för en tekniker!

En ung Mikael tillsammans med våra föräldrar Ingrid och Torsten.

Nu tänker han dela sin tid mellan lägenheten i Torremolinos under vinterhalvåret och en lägenhet i Ängelholm under sommarhalvåret, nära Tomas stora familj och de gamla vännerna från studie- och arbetsliv. Och golfen, som är hans stora fritidsintresse, går ju på det sättet att utöva året runt. Däremellan tänker han sig också att fortsätta resa förstås och på ett eller annat sätt utforska resten av världen. Hur han, som jobbat så mycket sedan ska klara resten av pensionärslivet återstår att se. Nåt lär han hitta på för jag ser honom inte njuta av att vara sysslolös.

Ja, så ser min familj ut. Men som sagt. Annat än en ytlig redogörelse av dem kan jag inte göra. Däremot är de alla tre egentligen värda en djuplodande intervju på det sätt som jag gör i min blogg. De har alla tre varit med om mycket och blivit väldigt speciella personer.