Gabriella egen företagare
sen hon var 17 år

Hon blev egen företagare redan som 17-åring. Sen dess har hon varit frilansare med egen firma. Som 40-åring startade hon dessutom ett eget bokförlag, Krossa förlag.

– Min pappa är revisor. Han uppmuntrade och hjälpte mig. Det var en enskild firma från början och det är inte alls så komplicerat att starta. För 15 år sedan blev det ett aktiebolag och det fungerade det också.

Gabriella är 41 år och har varit egen företagare sen hon var 17.

Den här intervjun ska handla om Gabriella Nilsson Ringqvist, 41 år, men idag också fast anställd som bibliotekarie. Hon bor med sin familj i Norrköping. Jag lärde känna henne när jag kom till Norrköping 2005. Men vi blev bara ytligt bekanta. Hon fanns på min arbetsplats på Norrköpings tidningar, ibland som reporter på centralredaktionen men betydligt oftare som fotograferande lokalredaktör i Söderköping. Däremellan var många av tidningens musikrecensioner signerade Gabriella. Jag fick aldrig riktigt grepp om vad hon sysslade med ”egentligen”. Men nu förstår jag ju. Hon frilansade med egen firma hela tiden. Hon började redan som 17-åring på dåvarande UngNT och sedan dess har hon till och från funnits på tidningen. På senare år uteslutande som musikrecensent eftersom andra intressen än journalistiken tagit över hennes liv.

Att jag börjar med detta beror nog på att jag alltid beundrat människor som vågar bli egna företagare. I min värld har det känts så osäkert att jag aldrig vågat göra just det. En fast anställning har alltid varit lika med tryggheten för mig. Nu som pensionär tjatar min barn på mig att jag borde starta en firma, eftersom jag fortfarande är aktiv som skribent och skulle ”tjäna” på det. Men jag vågar inte riktigt…

Personer som Gabriella som lyckats hålla sig flytande på inkomsterna från sitt företag med start redan i tonåren inspirerar mig och snart kanske jag också vågar.

Vi två har varit Facebookvänner i många år, men känner egentligen inte varandra särskilt väl. Nu träffas vi på Nelins konditori i centrala Norrköping. Det är en av de fina höstdagar, som vi borde ha lärt oss alltid dyker upp i slutet av september. Jag har blivit väldigt nyfiken på att lära känna henne bättre, när jag läser hennes Facebook-uppdateringar. På ett år har hon gett ut två böcker för barn, M-deckarna. Båda förlagda till min sommarstad Söderköping där nutid möter medeltid, både i verkligheten och i Gabriellas böcker.

Böckerna har hon alltså gett ut på eget förlag och då underlättar det naturligtvis att hennes man Magnus arbetar i familjeföretaget Tellogruppen, ett tryckeri i Söderköping. Att böckerna är närproducerade är viktigt för Gabriella.

Andra boken om M-deckarna har nyligen kommit ut.

– När jag läste barnböcker som liten kände jag inte igen mig. Det berodde förstås på mitt utseende men också att jag aldrig kunde identifiera mig med flickorna. Jag var en utpräglad pojkflicka och det nykonstruerade ordet ”hen” passar bra in på mig. Jag har alltid älskat att skriva och har alltid drömt om att skriva böcker själv. Jag ville att barn som jag skulle känna igen sig utan stereotyper. Men sen tycker jag att det är roligt att fantisera också. Det finns inga begränsningar när man skapar sin egen värld!

Däremot menar Gabriella att hon trots författandet och sitt mångåriga arbete som journalist inte har någon speciell talang för att skriva. Nu blir jag förvånad och hon får förklara:

– Istället handlar det om att jag alltid har blivit uppmuntrad vad jag än har tagit mig för. Jag har fått en bra självkänsla genom livet och min inställning har därför alltid varit att alla kan skriva en bok. Det är bara att sätta sig ner och göra det!

Gabriella och Charlie Rosales Sandqvist hittade varandra och nu är de inne på sin tredje deckare.

Men bokplanerna lyfte inte riktigt, innan hon fick kontakt med Charlie Rosales Sandqvist.

– Jag känner egentligen hans mamma. Själv är han bara 24 år. Men jag visste att han gillade att teckna, jag hade sett hans bilder och så hamnade vi på samma fest. Vi började prata och ett roligt samarbete växte fram. Vi har förresten alltid haft Nelins som vår mötesplats. Här har vi diskuterat de två böcker som redan tryckts och nu är vi inne på den tredje delen av M-deckarna. Det är jag som arbetar fram själva synopsisen och skriver texterna, men sen blir det ett teamarbete, där han kommer med synpunkter, innan boken är klar.

Gabriella menar att Charlie har i ryggmärgen att vända på begreppen, om de hamnar i gamla fällor när det gäller könsroller och annat.

– Jag har läst genusvetenskap och är mer teoretisk kring de här frågorna, medan Charlie bara tänker intuitivt. Det har blivit ett roligt samarbete, säger Gabriella.

Trots att hon påstår att hon inte kunde identifiera sig med flickrollerna i böckerna cirklade hennes egna fantasier som liten kring prinsesshistorier. Här nedan ser ni ett exempel på det.

– Men man kan tänka på olika sätt om dem. En av mina favoriter bland barnboksförfattarna nu är Per Gustafssons böcker om prinsar och prinsessor, som ju vänder det mesta upp och ner.

Prinsessan heter Kristina.

Men nu är det dags att ta Gabriellas historia från start. Hon föddes på andra sidan jordklotet, i Sri Lanka, den lilla önationen söder om Indien.

När hon bara var fyra veckor blev hon adopterad. Ett roligt sammanträffande är att Gabriella är född i oktober 1976. Just den månaden tillbringade jag i Sri Lanka, på ett stipendium för SIDA. Det känns i magtrakten när jag inser att vi så tidigt i hennes liv faktiskt hade en direkt beröringspunkt.

Efter en legal process på plats kunde hennes nya föräldrar åka hem med den lilla flickan. Tiden i Sri Lanka minns hon av förståeliga skäl ingenting av. Gabriellas mamma Inger och hennes pappa Jan-Olof träffade hennes biologiska mamma, men Gabriella har aldrig försökt hitta henne:

– Jag har varit tillbaka i landet men aldrig känt något behov att leta reda på henne. Mitt liv är här hos den enda mamma och pappa och familj som jag vill ha. Men jag vill gärna resa tillbaka och visa landet för mina egna barn.

Gabriellas mamma Inger hade en stor idol som ung. Josefine Baker, sångerska och kabaréartist, mest känd för att ha dansat i en kjol gjord av bananer. Hon adopterade ett stort antal barn från olika länder och Inger drömde om samma sak. Gabriella skulle bara vara början. Så blev det inte. Men familjen är stor i alla fall.

Storsyster Pernilla blev Gabriellas stora idol och stöttepelare.

Det fanns redan en flicka i familjen, Pernilla, som var sex år, när hon fick en lillasyster från Sri Lanka. Och 13 år efteråt kom ytterligare en lillasyster, Jennifer.

– Pernilla var min idol. När jag var liten lärde hon mig att läsa och skriva långt innan jag började skolan. Hon tog alltid hand om mig också när vi blev äldre. Vi hade en väldigt stark relation.

Vi återkommer längre fram till Pernilla som inte finns längre. Bara 35 år gammal dog hon plötsligt utan någon rimlig förklaring och lämnade tre små barn moderslösa. En ofattbar händelse som djupt präglat hela familjens liv under de senaste tolv åren.

Men vi håller oss kvar i Gabriellas barndom ett tag till. Hon gick i skolan i Eneby, en stadsdel i Norrköping. På den tiden var Gabriella det enda barnet med mörk hy på hela skolan.

– Jag upplevde aldrig några problem. Jag gick i en bra klass med bra lärare. Första gången jag hörde något om min hudfärg var i trean. Då var det någon som på en rast ropade negerboll efter mig. Men min kompis svarade direkt:”Varför skrek du så din vita, uppjästa bulle?”. Då kände jag verkligen att jag hade stöd. Idag är samhällsklimatet betydligt hårdare. Under de senaste åren har jag varit med om fler rasistiska påhopp än under hela min uppväxt. Det skrämmer mig men jag kan skaka det av mig. För mig är det uppenbart att det är rasisten som är offret, offer för sin egen okunnighet. Jag hoppas jag kan förmedla den känslan till mina barn.

Gabriella tycker att hela diskussionen om rasers ”renhet” är absurd. Det finns ingen ”ren” människa längre och så kommer det att fortsätta vara vad rasisterna än säger. I vår mångkulturella tid är rasismen bara en längtan tillbaka till något som inte ens funnits och därmed inte heller kan återuppstå.

Efter grundskolan blev det Hagagymnasiets samhällslinje. Hon älskade svenskan där hon fick skriva och låta fantasin flöda men också historia, samhällskunskap, religion och och psykologi ingick bland favoritämnena.

– Efter studenten var jag dock skoltrött och ville inte läsa vidare. Men jag hade ju min storasyster. Hon jobbade på kryssningsfartyg eller som reseledare och på hotell runt om i världen så det var bara att åka dit hon var just då. Det blev kuststaden Side i Turkiet. Hon hjälpte mig att fixa jobb på en bar och jag blev kvar i ett halvår och hade roligt med jobb, strand och partyn. På den tiden fanns ju inga mobiltelefoner så mamma fick finna sig att jag bara hörde av mig kanske en gång i veckan så där.

Men efter ett halvår var det dags att ta tag i livet och börja plugga. Det blev Linköpings universitet och litteraturvetenskap. Efter ett år blev reslusten för stor igen. Nu fanns Pernilla i Lodon så då var det dit Gabriella åkte.

“Konfliktfyllda miljöer har
alltid haft en dragning på mig”

– Jag läste engelska ett halvår, men blev kvar och jobbade på hotell. Sedan fick jag ett annorlunda jobb på ett internat i Norwich. Här placerades ungdomar med problem. Man gjorde bedömningen att de inte kunde bo kvar hemma utan behövde institutionsboende. Konfliktfyllda miljöer har alltid haft en dragning på mig och det var ett roligt men mycket krävande jobb. Jag var handledare vars uppgift var att hitta på meningsfulla aktiviteter för ungdomarna.

I England arbetade hon också på tidningen Eastern Daily Press och fattade tycke för fotografi. Efter det gick Gabriella på fotoskola på Åland i två år. Tanken mognade allt mer att det var media hon vill syssla med. Drömmen om att skriva böcker fanns där men man måste ju försörja sig och då var journalistiken en bra ersättning.

I perioder har hon också arbetat som handledare för ensamkommande flyktingbarn parallellt med skrivandet.

Men nu är det dags att återända till Pernilla, storasystern vars liv så hastigt tog slut. Under tiden i London träffade hon sin blivande man. Han var från Dominica i Västindien. De flyttade till Norrköping och tre barn föddes i rask takt. De var bara fyra och två år och fyra månader, när deras mamma rycktes ifrån dem. Dessutom fanns pappan i London just då, så det blev mamma Inger och hennes två andra döttrar som fick försöka klara sig och de små barnen genom kaoset. Det var så många som behövde underrättas och det var så mycket som behövde ordnas och tänkas ut, samtidigt som chocken var förlamande.

“Jag tänkte bara att jag också skulle dö.”

– Jag har minnesluckor från tiden närmast efter. Jag orkade inte ta in det fruktansvärda som hade hänt. Och efteråt ställer jag mig frågan: Hur lyckades vi överleva? Då tänkte jag bara att jag också skulle dö. Men det finns en kraft i att klara en sådan här händelse och överleva. Jag tror att jag aldrig hade gett ut en egen bok om vi inte drabbats av en så stor sorg. Jag tänker att livet är här och nu. Inte i morgon. De är viktigt att följa sina drömmar innan det är för sent.

Det blev några dramatiska år för hela familjen. Den första kaotiska tiden bodde barnen hos sin mormor och hela familjen hjälptes åt att återfå vardagen. Men efter ett år beslutade barnens far helt oväntat att han skulle flytta tillbaka till Dominica och ta barnen med sig. Ännu ett omskakande händelse i en familj, som just höll på att återhämta sig.

– Tillvaron i Dominica är ju inte som i Sverige. Det är också i ett västindiskt perspektiv en liten och eftersatt ö. Det finns många fördelar att bo så, men det är klart att vi var oroliga hur de skulle klara vardagen i en miljö som var så olik den de var vana vid. De blev kvar i hela sju år. Vi var och hälsade på i omgångar. Vi ville ju veta hur de hade det. Jag var där tre gånger bland annat.

Hela den stora familjen är samlad.

Men efter de sju åren kom barnen tillbaka till Sverige. Mormor Inger blev så småningom deras vårdnadshavare och livet stabiliserades. Gabriellas mamma har haft små möjligheter att dra sig tillbaka till något enkelt pensionärsliv. Barnbarnen gör att hon nu är tonårsmormor med allt vad det innebär. Men för henne och för Gabriella och lillasyster Jennifer har det varit helt naturligt att träda in för att ge barnen en trygg uppväxt efter de många svåra åren.

– Det finns helt enkelt fem barn i familjen och vi delar på att ta ansvar för dem även om mamma är vårdnadshavare. Molly är äldst med 16 år, sen kommer Maya, 14 år, My (min dotter) 13 år, Marley, 12 år och sist min minsting Max 11 år. Som det är just nu bor Marley ofta hos oss medan Molly och Maya bor hos sin mormor. Två dagar i veckan flyttar Jennifer in hos dem för att stötta i vardagen. Hon gör verkligen en fantastisk insats.

Gabriella och hennes lillasyster Jennifer.

Gabriella träffade sin blivande man Magnus Ringqvist för 17 år sedan. Han jobbade på ett mindre tryckeri på Kungsgatan i Norrköping. Dit kom Gabriella in en dag för att söka jobb och på den vägen är det. Hans företag slogs sedan samman med Tellotryck (som det hette då) i Söderköping. Under en period bodde Gabriella och Magnus av den anledningen i Söderköping. Här föddes också barnen men för sju år sedan valde man att flytta tillbaka till Norrköping.

Barnen har var sitt brinnande intresse. My älskar hästar och hyrde nyligen in sig i en halv häst som finns i Svärtinge.

– Hennes intresse tar mycket tid, det blir en del skjutsande. Men det är så spännande. Jag har aldrig varit någon hästflicka men är glad att hon har hittat något som verkligen engagerar. Det finns så mycket man lär sig genom att ta hand om en häst och rida, som ansvar, samarbete och att jobba hårt.

Sonen Max delar inte Mys intresse. Han älskar parkour istället. Det låter farligt tycker jag men Gabriella verkar cool.

– Han bröt visserligen armen en gång, men jag tycker det är bra när barn har något att göra, att de ägnar sig åt ett intresse.

Familjen har också gemensamma intressen. De älskar att åka skidor i fjällen på vintern och ägna sig åt båtlivet i skärgården på sommaren. De har ett sommarställe i Sankt Anna skärgård.

I början av intervjun skrev jag att Gabriella är bibliotekarie. Ingenting i berättelsen hittills antyder att det är hennes yrke. Men så kom hon också igång sent med den utbildningen.

– Jag hade gått och tänkt på det ett tag. Jag har ju verkligen varit inriktad på böcker i hela mitt liv. Vi har alltid läst mycket hemma sedan vi var små, jag läser mycket fortfarande och jag har ju alltid velat skriva böcker själv. Så det var kanske inte så konstigt att mina tankar gick åt bibliotekariehållet. 2014 gjorde jag slag i saken. Jag läste in en mastersexamen på distans i Uppsala under två år.

Gabriella trivs med sitt nya jobb som bibliotekarie i Mirums köpcentrum.

Sedan ett år återfinns hon nu på kommunens filialbibliotek i Hageby, placerat mitt i det stora köpcentrumet Mirum. Områdena runt Mirum är i högsta grad ett mångkulturellt samhälle. Här finns människor från jordens alla hörn. Många är nyanlända men många är också etablerade i stan sen många år.

Jag har alltid tyckt att kommunen gjorde ett smart drag, när man flyttade biblioteket från en mer anonym tillvaro i Hageby i närheten av skolan till en plats mitt i smeten där massor av människor från ett stort omland rör sig varje dag, för att handla, för att fika eller bara för att komma utanför lägenhetens fyra väggar.

Man kan slinka in på biblioteket för att få spela spel på en dator, som inte finns hemma, att i lugn och ro få sitta och läsa en tidning, att bläddra i en bilderbok med morfar, att göra läxorna. På biblioteket inne i stan finns läxhjälp, som utnyttjas flitigt av både unga och medelålders som nu börjat skolan i sitt nya hemland. Jag är en av dem som hjälper till och de två timmar som läxhjälpen varar är mycket hektiska och fulla av frågor men det är så meningsfullt att vara delaktig.

Gabriella fyller på och berättar att det ännu inte finns läxhjälp på hennes bibliotek, men väl ett mycket populärt språkcafé. Hon menar att biblioteket ofta är de nyanländas allra första kontakt utåt med det svenska samhället. Den första publika platsen där de får kontakt med andra.

– Vi har ungefär 200 000 besökare varje år. Och väldigt många barn kommer hit. Det märks att vi behövs, säger Gabriella, som älskar kontakterna men så många människor varje dag. Och hon menar att det finns få platser i samhället som det är mer meningsfullt att arbeta på:

– Biblioteket är en demokratisk yta, här är alla människor välkomna, man behöver inte berätta vem man är och allt är gratis.

Men hon jobbar inte heltid. Varje måndag är hon ledig. Då är det förlaget och den nya boken som prioriteras. Hon hoppas att hennes bokförlag ska expandera så hon inte bara ger ut egna böcker. Det finns många delar av samhället som hon vill rikta kritik emot, som osynliga strukturer och ”vithetsnormen”.

– Jag skulle gärna vilja att Krossa förlag också ger ut samhälls- och normkritiska böcker för vuxna. Men vi får se, säger hon.

Med det hon uppnått hittills så misstänker jag att hon lyckas med det också.