Han skrev uppskattade krönikor i Aftonbladet under 16 år, träffsäkra iakttagelser om den samtid vi lever i, oftast humoristiskt men med en allvarlig underton. För fem år sedan tog kontraktet slut och Anders Westgårdh, 65, kastades ut. Men han fortsätter att skriva och lägger nu sina iakttagelser på hög i stället. Snart är det dags för pension och då börjar jakten på en ny publik. Han kan inte tänka sig ett liv utan att skriva och att hitta någon som vill läsa det hans skriver. Det behovet uppdagades när han var 16 år och fick en babyblå reseskrivmaskin av märket Facit Privat av sin mamma.

– Jag kritiserar inte Aftonbladet för att de gjorde slut med mig även om det kändes tomt. Men 16 år är länge och man måste våga inse att inget varar för evigt, säger han.

Själv minns jag honom som en flyhänt reporter och en underhållande redigeringskollega på Östersunds Posten. Det var roligt att jobba med honom men däremot begrep jag aldrig varför han oupphörligen pratade om Bruce Springsteen.

Det hände för snart än 40 år sedan och nu har jag träffat honom för första gången sedan dess. Han pratar fortfarande om Bruce Springsteen men också om så mycket annan musik.

– Musik kommer alltid att vara mitt favoritområde även om jag sysslat med mycket annat genom åren, säger han.

Men allt detta återkommer vi till längre fram.

Vi träffas utanför anrika hotell Eggers i centrala Göteborg en av alla dessa varma septemberdagar. I förväg har jag skrivit till honom och undrat om han tror att vi kommer att känna igen varandra nu när vi blivit gubbe och gumma.

– Jag känner igen dig, säger han tvärsäkert.

Och på långt håll ser jag honom direkt. Uppenbarligen händer inte mycket på 40 år. Men ändå blir jag förvånad när han spontant säger:

– Jag kände igen dig redan när du kom ut från stationen.

Tre timmar senare har vi ätit lunch, druckit kaffe och hunnit prata om det mesta som hänt oss sedan sist. Vår gemensamma tid fanns några år i mitten på 80-talet i Östersund. Trots att han var där en relativt kort tid minns han otroligt mycket både om personer och händelser.

– Ja, Jämtland och Östersund gjorde stort intryck på mig. Dit återvänder jag gärna trots att jag är en inbiten göteborgare. Det var bland annat där jag lärde mig åka utför på skidor som allt sedan dess varit mitt stora vinternöje.

Men allt detta återvänder vi till efter hand. Jag vill i stället börja i en annan ände av Anders liv. Nämligen hans barndom som jag tror har präglat honom mer än han kanske själv vill tro. Han är född 1956 och var bara åtta år när hans pappa Harry dog mycket hastigt 34 år gammal. Mamma Inger lämnades ensam med Anders och hans lillebror Jonas, som var fem år.

Nyligen fyllde Inger 90 år och Anders la ut kärleksfulla bilder när hon firades av släkt och vänner. Det märks tydligt att det är en kvinna som betytt mycket för Anders.

– Men därmed inte sagt att allt varit rosenrött i vårt förhållande. Att vara tonåring är ju alltid en rebelltid och det var det också för mig.

Vi pratar om hur det är att förlora en förälder tidigt. Jag kan ju relatera till det eftersom mina barn förlorade sin pappa så tidigt och än idag märks effekterna hos dem båda. Inte alltid men vid speciella händelser.

– Jag tänkte på det när jag själv blev pappa. Jag var 32 år då och pappa dog när han var 34. Det klart att det födde tankar. Och egentligen håller jag nog på och grubblar fortfarande vilken betydelse som pappa och hans död har haft på mig.

Anders fick bearbeta förlusten redan som barn. Han gick till en psykolog och där fick han leka fram känslorna mer än att prata om dem. Fast han minns det mest för att han fick bygga modellflygplan medan ”tanten” pratade och tjatade.

– Jag var ju tillräckligt gammal för att minnas fragment av pappa. Jag minns tydligt att vi åkte Sessan-linjen till Jylland på semester. Men sedan vet man ju inte vad som är verkliga minnen och hur mycket som har återberättats för mig.

Anders växte upp i ett hus på landet, i Gunnilse utanför Göteborg. Där bodde familjen Westgårdh tillsammans med Ingers bror Bo och hans familj. Efter pappans död bodde de kvar i huset men fem år senare måste de flytta när hyreskontraktet sas upp. Inger flyttade med pojkarna till Oxledsvägen, ett miljonprogramsområde i Partille. Först i en trerummare men snart skaffade Inger en större lägenhet så pojkarna kunde få var sitt rum. Hon jobbade som kartriterska på stadsbyggnadskontoret. Pojkarna gick i skolan.

– Jag hade hyfsade betyg och visade tidigt att jag kunde skriva. Det var därför jag fick den där skrivmaskinen som jag sedan använde flitigt. Men det fanns ingen akademisk tradition i min familj. Jag trodde jag var predestinerad att bli hantverkare, som de flesta i släkten. Bara en av mammas kusiner föll utanför ramen. Han blev arkitekt och tog examen på Chalmers.

Här gör vi ett litet inpass innan vi fortsätter berättelsen om Anders, som har med skolan att göra. Han påpekar nämligen speciellt att han är mycket glad över sina fem kompisar som han lärde känna i sjuan. Sedan dess har de hållit ihop och numera träffas de alla en gång om året. De åker runt till varandra, äter gott, dricker gott och ”tjötar” om gamla och nya tider. Extra roligt eftersom alla befinner sig i helt olika världar numera även om de en gång delade samma liv. Den livslånga vänskapen har betytt mycket för honom.

I Anders liv och tankevärld ingick inte att fortsätta till gymnasiet. Han slutade grundskolan på fredagen, gick till Arbetsförmedlingen på måndagen och började jobba på tisdagen som springschas på Hasselblads kamerafabrik.

Fast efter ett tag dök den där skrivmaskinen upp i tankarna.

– Mammas kille Janne gick en kurs på Skurups folkhögskola. I början på 70-talet på PR-linjen. Jag blev inspirerad. Så efter några år på Hasselblad chansade jag och sökte in till skolan. Jag var 19 år och kom in på samma linje. Men på skolan fanns också en journalistlinje så jag träffade många med journalistdrömmar under det där året och det påverkade mig.

Sommaren 1975 fick han ett vikariat på Jönköpings Posten. Trots sin ringa ålder sattes han som ensam ansvarig telegramredaktör för utrikessidan! Och skötte sig så bra att han blev erbjuden fast jobb då sommarvikariatet gick mot sitt slut.

– Fast jag tackade nej. Jag ville ut i Europa! Jag köpte ett interrailkort och luffade runt under två roliga månader. Kom hem igen i oktober, flyttade in hos mamma och började jobba på Elanders tryckeri som tryckte telefonkatalogen på den tiden.

Efter lumpen fortsatte han att hoppa runt i tillvaron i princip till han fyllde 23 år. Han fick en billig lägenhet runt hörnet från Kungsgatan i centrala Göteborg. Hyran var 100 kronor, bara kallt vatten, delad toa med grannen. Och så tog han de påhugg som fanns inom äldreomsorg, i affärer och på industrier.

Men det blev dags för skrivmaskinen igen. Sedan barnsben har han lyssnat på musik; mycket musik. Nu ville han berätta om sina upplevelser för andra.

– Jag fick kontakt med en tidning i Stockholm som hette 299. Den skrev om musik, konst och annan kultur. Jag hade skickat in en recension som de publicerade och därefter beställde de fler grejer av mig. Jag fick skriva fritt om musik, jag recenserade och jag skrev små essäer. Jag började tänka tanken att jag kanske kunde försörja mig som frilansskribent.

Snart hörde tidningen Röster i Radio-TV – stor på den tiden – av sig och bad honom att ta hand om de regelbundet återkommande popsidorna i tidningen.

– Då nådde jag någon sorts ”breaking point” och insåg att jag nog borde ha gått på gymnasiet eftersom jag ville komma in på journalisthögskolan. Jag tog den enklaste vägen – två-årig sociallinje som man läser på ett år på Komvux – sen sökte jag och kom in i Göteborg.

Eftersom han redan tillbringat mycket tid på olika redaktioner och både redigerat och skrivit hade han ett visst försprång när han gick där mellan 1981 och 1982. Efter det framstod det som helt självklart att journalistik skulle bli hans yrke.

Här startar en framgångsrik karriär främst som nöjesjournalist, ofta i chefsposition, och som slutar med att han blir chefredaktör på GT under två år efter att ha varit på tidningen i åtta år. Att rabbla upp alla jobb känns inte relevant här men vissa ”nedslag” behöver göras, utöver de framgångsrika åren som krönikör på Aftonbladet och ”besöket” på ÖP där han också förstås blev redaktör för tidningens ungdomssidor ”I Draget”. 

– Min praktikperiod på lokalradion i Göteborg var extremt rolig. Jag var där samtidigt som det numera legendariska gänget Janne Josefsson, Frank Gunnarsson, Lasse Brandeby och Loket Olsson.

Direkt efter de tre åren i Östersund fick han också arbete på lokalradion i Göteborg som han minns med välbehag. Han fick förtroende att leda ett eftermiddagsprogram kallat Radio Sputnik.

– Vi var två personer i studion, Stefan Livh och jag. Vi spelade nya låtar, vi hade gäster och vi gjorde sketcher. Kort sagt vi hade skitkul.

”Vi insåg tidigt att vi skulle få
jobba med bakbundna händer”

Men efter de många åren på GT bytte Anders fot 1998. När tidningen såldes till Expressen och Bonniers valde han att lämna uppdraget som chefredaktör. Anders förklarar varför:

-Både jag och tidningens VD Tommy Bladh insåg tidigt att vi skulle få jobba med bakbundna händer, både publicistiskt och ekonomiskt. Vi stannade kvar ett halvår men sen fick det räcka. Jag tappade lusten för redaktionellt arbete men minns mina tio år på GT som en fantastisk tid med suverän stämning och underbara arbetskamrater.

Han fick samtidigt ett erbjudande om ett jobb på reklambyrån Forsman & Bodenfors i stan och har sedan dess verkat i den kommersiella världen. Först som anställd men sedan 2001 som egen företagare och frilansare.

– Du jobbade alltså med reklam på heltid samtidigt som du skrev krönikor i Aftonbladet, säger jag och blir förvånad att tidningsledningen gick med på det. Skiljelinjen mellan reklam och journalistik brukar ju vara knivskarp:

– Ja, jag vet. Jag var förvånad själv men samtidigt glad att jag fick göra det. De krönikorna var roliga att göra och skäms inte för sig. Och självklart gjorde jag inte ”reklam” i tidningen.

Jag förstår honom. Genom krönikorna nådda han ju en helt annan publik än dem som tog del av hans slagkraftiga copywriting-förmågor. Reklambranschen jobbar lika mycket med information som reklam, men syftet är ju klart: att sälja en vara, en tjänst eller en idé, medan krönikorna i Aftonbladet ville sätta i gång tankar av annat slag hos läsarna.

När pandemin kom blev livet kärvare för alla frilansare och egenföretagare i branschen. Anders hade konsultuppdrag på en kommunikationsbyrå som sades upp men mycket lägligt fick han just då erbjudande om att bli presschef på det börsnoterade fastighetsbolaget Castellum med huvudkontor i Göteborg. Där han alltså jobbar idag.

Castellum är ett fastighetsbolag som i första hand satsar på kontorslokaler och logistikbyggnader; det vill säga alla stora lagerbyggnader som nu växer upp som svampar ur jorden för att se till att logistiken kring den snabbt växande e-handeln verkligen fungerar.

– Jag trivs väldigt bra och fortsätter ett tag till även om jag fyllt 65. På kontoret finns cirka 400 anställda. Jag jobbar tätt med nio av dem; alla är tjejer och alla är yngre än jag. Jag gillar att jobba och umgås med yngre människor, och mycket gärna med kvinnor. Att lära sig nytt och få nya perspektiv har jag alltid uppskattat. Faktum är att nyfikenhet och viljan att lära känns allt viktigare ju äldre jag blir. Digitaliseringen är ingen nyhet, jag har haft dator sedan slutet av 1980-talet så det behärskar jag ganska väl. En spännande sak som jag ägnat tid åt är AI, artificiell intelligens, som kan ha en enormt positiv betydelse i många sammanhang som till exempel miljöteknik och medicin. Jag kan inte mycket om teknik men jag älskar vetenskap och forskning.

Men nu är det verkligen på tiden att vi tar tag i det liv som Anders lever utanför yrkeslivet. Det verkar också omfattande.

Redan på Journalisthögskolan träffade Anders sin fru Marie Oskarsson, som är sex år yngre än Anders men det tog ett antal år innan de gjorde slag i saken och bestämde sig för varandra.

– 1987 var jag i Italien för att intervjua Liza Minelli, Anita Ekberg och fotbollsproffset Johnny Ekström och efteråt hyrde vi en liten lägenhet på franska Rivieran i Menton och där förlovade vi oss.

Året efter föddes Nils. Och Anders började sitt vuxenliv som han uttrycker det. Jag har kanske lite synpunkter på hur ”vuxen” han blev sedan jag får veta att han inte tog föräldraledigt.

– Ja, jag skäms. Vi får ta det på mitt idiotkonto. Jag var fullt upptagen med min karriär på GT under det året.

Han tog visserligen föräldraledigt när dottern Alice föddes två år senare men snacka om behagliga omständigheter:
– Marie jobbade ett par höstmånader på en vingård i Provence och jag följde med och var föräldraledig, säger han.

Åtta år senare kom sladdbarnet Albin och då hade Anders hunnit bli vuxen på riktigt. Han jobbade på reklambyrå och tog ut normal föräldraledighet.

Alla tre barnen går i sina föräldrars fotspår så till vida att alla har kreativa jobb och är i den digitala frontlinjen. Både Nils och Alice i reklambranschen och Albin med musik. Och än en gång får Anders den skjuts han behöver för att inte slå sig till ro och tycka att man inte behöver lära sig mer. Jag har samma erfarenhet av mina två barn men det krävs att man fortsätter att vara nyfiken. Annars kan man lätt lura sig och tro att man har all erfarenhet som behövs för resten av livet.

Albin jobbar som servitör i Malmö men han har ett stort intresse vid sidan om: musiken. Han lyssnar inte bara som pappa Anders utan komponerar och spelar själv. Han har nyligen lanserat tre  helt egenproducerade låtar som nu finns på Spotify.

– Redan som sexåring började han använda de trummor som jag fick i 50-årspresent. Hans talang visade sig direkt och han blev snabbt en duktig trummis – i motsats till mig som bara kan slå på trumma.

Då faller det naturligt att vi går över till Anders stora intresse här i livet, som jag skrev i början. Det riktigt bestående minnet av honom från Östersund är att han alltid pratade om Bruce Springsteen; ett fenomen jag som heltidsarbetande sönderstressad småbarnsmamma aldrig hann uppfatta på den tiden. Men Bruce har ju hängt kvar så jag har tvingats uppdatera mig inte minst för att min svärson insisterat på att jag måste lyssna.

Så här förklarar Anders varför musik ­ – all musik – är viktigt för honom:

– Den har alltid funnits med mig, som glädjeämne och inspiration, har nog format mig starkare än något annat. Därmed inte sagt att jag lyssnar alltid och överallt. Mest när jag är för mig själv, tex i bilen eller på resa. Hemma lyssnar jag gärna när jag stryker eller städar eller röjer i köket. Givetvis är livemusik den största upplevelsen och jag är väldigt glad att snart kunna få gå på min favoritklubb Pustervik här i Göteborg.

Själv är jag mest tondöv och skäms ibland över vilken sorts musik jag gillar. Ballader och Beatles sammanfattar det rätt bra. Men Anders säger att man aldrig behöver skämmas över sin musiksmak.

– Det finns bara två sorters musik, bra och dålig. Och man väljer ju själv vad man tycker är bra. Jag lyssnar faktiskt på allt men det är klart att portalfigurerna i min värld är Bruce Springsteen, Bob Dylan och Neil Young. Men sen har du Stones och Beatles, jazz och country. Och så vidare.

Och det var Beatles som gjorde att Anders vaknade musikaliskt precis om alla vi som som fick uppleva fenomenet i realtid:

”Plötsligt hördes något i radion
som man aldrig hört förut!”

– Plötsligt hördes något i radion som man aldrig hört förut! Och svenska Tages, som sjöng Beatles-inspirerad musik, är gravt underskattade. Jag tycker de var klart bättre än Hepstars där Benny Andersson spelade.

När vi pratar inser jag att Anders bara nämner manliga artister. Finns det inga kvinnor som fångar hans intresse?

– Jo absolut. Statistiskt sett säger Spotify att jag faktiskt lyssnar mer på kvinnliga artister än manliga. Joni Mitchell, Lucinda Williams, Gillian Welch men även mer samtida grejer som Billie Eilish eller Sarah Klang.

Musikintresset har som sagt Anders levt med hela livet och det har varit hans passion som journalist att skriva om musik. Det innebär förstås att han också kan enormt mycket och numera känner han sig mer eller mindre som en musikarkeolog. Han gräver allt oftare ner sig i musikhistorien.

Men nu åter till familjen. Anders fru Marie har nämligen en lika omfattande och framgångsrik karriär som journalist som sin man. Men numera kanske hon mer ska tituleras författare. Hon har skrivit barn- och vuxenböcker i de mest skiftande ämnen. Hon är vinskribent i GP och har dessutom precis avslutat ett spännande projekt i bostadsområdet Angered i Göteborg. Ett antal sommarlediga barn har fått ”leka” journalister och beskriva sitt eget bostadsområde i ett magasin som nyligen presenterades under stor pompa och ståt.

– Ett 74 sidor tjockt magasin med massor av god läsning – och en betydligt ljusare mediabild av Angered och dess unga befolkning, skrev Anders på Facebook när magasinet släpptes.

Marie är också den som oftast lagar maten hemma. Anders har stora svårigheter att fixa den planering som matlagning kräver, menar han. Han blir sjukt stressad av att se till att allt är klart samtidigt. Men Maries intresse för matlagning har förts vidare till barnen, så Anders tjänster är sällan efterfrågade.

Som Anders redan berättat älskar han att åka skidor. Ett av de härligaste skidåkningsminnena har han från tiden i Östersund. Han tog isvägen över Storsjön till Bydalen innan han började jobba kvällsskift på tidningen. Det var på vårvintern innan isen hade gått upp och det fortfarande var ljust.

– Några timmar i backen och sen hem och jobba. Det var underbart, säger han.

Skidåkning har funnits i Anders liv sedan dess. Nu oroar han sig lite sedan han fått artros i knäna och de senaste åren har han inte åkt på grund av pandemin. Men han tänker inte ge upp.

– Så mycket mer sportutövande ägnar jag mig inte åt regelbundet mer än att jag cyklar överallt. Jag måste inse att jag är rätt lat. Jag har nog en förvrängd uppfattning att jag är sportig.

Under samtalets gång inser jag hur befriande det är att prata med en människa som ser sina egna goda kvaliteter som självklara. Anders skäms inte för sig. Han vet att han är duktig på det han gör.

– Jag har haft tur och jag har talang. Jag är snabb, skriver bra och är bra på leverans vid deadline, säger han som en självklarhet.

Och ska jag vara ärlig är det nog just så som jag ser på mig själv också… Jag har tidigare skrivit om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende i bloggen. Eftersom många av mina intervjuobjekt gärna funderar i de banorna. Anders och jag pratar inte så mycket om det men alldeles uppenbart har Anders fått med sig en god självkänsla från sin uppväxt. Man föds inte med den, men när man förvärvat den finns den med en genom livet, till skillnad från självförtroendet som kan försvinna. Med självkänslan i bagaget ser man sina goda sidor och kvaliteter och utnyttjar dem. Men det handlar också om att ha tur att hitta de omständigheter som gör att man får utnyttja dem på rätt sätt, vilket ju Anders har lyckats med. ”Tur och talang”.

Framtiden då? När yrkeskarriären snart är slut. Vad ska det bli av det fortsatta skrivandet? Hur ska han hitta en ny publik?  

Anders räknar med att han ska publicera sig också framöver. Han ser framför sig en självbiografisk berättelse som bygger på korta nedslag under olika skeden i livet. Lite längre än en vanlig kröniketext men inte mycket mer. Vilket forum han ska välja återstå att se. Med dagens teknik är ju alternativen rätt många.

– Jag skriver på en deckare också. Det är en genre som alltid fascinerat mig. Jag har läst massor. Jag har hela synopsisen klar för mig. Jag vet exakt hur många kapitel det ska bli och vad de ska innehålla. Varje kapitel blir på mellan 10 000 och 12 000 tecken (mindre än den här intervjun) och jag är just nu på kapitel 18 av 50, säger Anders strax innan vi skils åt och han cyklar i väg till jobbet på Castellum, som han inte är riktigt redo att släppa än trots att han alltså formellt klassas som pensionär.

Jag känner på mig att den där boken kommer att publiceras och nå en stor publik. Har man tur och talang brukar sådant ordna sig.